Jag fick diagnosen aspergers syndrom som 12-åring, främst på grund av att jag hela min uppväxt drabbats av vredesutbrott. Vill påstå att utbrotten var den enda egentliga orsaken till att mina föräldrar jagade en diagnos i över 5 års tid.

I efterhand kan jag konstatera att dessa vredesutbrott trots allt var resultatet av ganska typiska aspergerkänslor, t.ex känslan av att uppleva allmänt accepterad auktoritet som kränkande eller känslan av utanförskap när man ställs inför ett gruppbeteende, en "trend" eller vad som helst, hos jämngamla man inte förstår meningen med.
De övriga aspergerdragen kartlades efter hand, de var aldrig något som egentligen gav mig problem. T.ex vissa tvångsbeteenden, tics, nojjor, samtliga dock totalt försvunna långt innan sena tonåren.

Mina utbrott, även när jag kände genuint hat, tog sig ofta uttryck i något som i grunden, vilket omgivningen inte förstod, var både självömkande och uppmärksamhetssökande, dolt bakom en vägg av hat. Utöver självömkan, som troligen var ett resultat av "feltolkade" sociala signaler, känslan av djup indignation, hade jag också ett mycket genomgående massochistiskt beteendedrag, vilket finns kvar än idag.

Detta är en av orsakerna till varför jag ibland ifrågasätter vad jag egentligen har för störning, en asperger ska inte, speciellt inte i så unga år, klara av att läsa av folks känslolägen och mentala svagheter, vilket jag gjorde.
Jag samlade intuitivt upp information om människor, jag såg och kände om en lärare i skolan gick igenom en tuff tid privat, sånt ingen annan 7-åring lade märke till, jag sparade varje liten antydan till svaghet i mitt undermedvetna, allt jag snappade upp genom halvöppna lärarrumsdörrar eller fick höra ryktesvägen.
När sedan något missförstånd satte igång adrenalinet i hjärnan släppte jag lös allt jag samlat ihop i en helt oannonserad attack, ett slags känslomässigt blitzkrig, där jag slog mot den berörda människans svaga punkter, allt på en gång och kände och visste på samma gång vad denna människa kände.

Jag kände sorgen, rädslan, besvikelsen, chocken hos den vuxna människa jag fick till att rödgråten låsa in sig i lärarrummet för att sedan lämna byggnaden i solglasögon och ta sjukledigt resten av veckan.
Själv uppfylldes jag av känslan att jag måste förinta, förstöra något totalt, orsaka så djupgående och omfattande skada som möjligt, en känsla jag även hade när jag förstörde läroböcker, möbler eller inredning för tiotusentals kronor.

Intressant är, att även i stundens totala brist på behärskning anade jag konsekvenserna, man kan säga att jag var medveten om det, och utöver detta upplevde jag ofta också att skada en annan människa, såra folk medvetet, var att skada mig själv. Ofta var mina offer "snälla" människor som jag fann sympatiska, just för att såra dessa innebar en högre smärta även för mig. Den mulliga, äldre mattanten som aldrig gjort en fluga förnär eller den spröda lilla syslöjdsläraren som jag egentligen tyckte bra om, det var dessa personer som ibland, dock inte alltid, blev föremål för min vrede.

Alltid när jag medvetet sårat och skadat en snäll, oskyldig person, kände jag en väldig ånger och tomhet. Denna känsla var närvarande även under själva angreppet, samtidigt som nånting sade åt mig "förinta, förinta, bränn allt, se till att orsaka något oreparerbart" samtidigt som jag också kände enorm smärta själv och visste vad konsekvenserna skulle bli, för mig själv känslomässigt, för den berörda personen och för omgivningen.
Att chockera omgivningen var för övrigt något som gav mig en kick. Ibland var den känslan tillräckligt för att få mig att gå över gränsen i ett socialt sammanhang och säga och göra något jag visste var opassande, även om känslan av stark indignation, utanförskap eller förvirring inte sällan också var en utlösande faktor.

På något sätt känns det som om det ändå inte är typiskt aspergerbeteende utan måste röra sig om andra störningar också. Förnekar inte de uppenbara aspergerdragen dock.
Hela min tonårstid gick åt till att kämpa mot det förstärkta utanförskap det innebar att bli diagnostiserad och som en följd av detta blev jag en fantastisk skådespelare som kunde smälta in i vilken social miljö som helst.
Blev närmast översocial men kände alltid en djup otfillfredställelse med mig själv, min självbild och vem jag egentligen var. Allt som ens antydde asperger fick mig att känna mig smutsig och omkring 20-21 årsåldern gick jag istället tillbaka in i min egen värld, slutade umgås med människor och blev djupt deprimerad.
Hatisk på samhället och genomsnittsmänniskor i allmänhet med känslan av att vara oförmögen att uppnå någonting med depression, misstro mot människor, misstro mot myndigheter och bara rent förakt mot människors vilja att kategorisera och förminska andra.

Ingen person med aspergers syndrom eller aspergerliknande drag jag träffat har haft samma empatiska förmåga som jag. Väldigt få har haft samma insikt i den mänskliga naturen.
Jag har verkligen lärt mig förstå hur människor fungerar, även sånt många inte förstår själva. Jag känner mig otroligt insiktsfull och snudd på vis, men samtidigt missförstådd och bitter.
Jag har ofta kunnat leka psykolog och kunnat få vanliga människor att må bättre, på samma sätt som jag kan få dem att må sämre, genom enkel manipulation.

En annan förmåga jag upptäckt att jag har, vilket andra också konstaterat, är att jag kan göra skrämmande träffsäkra psykologiska och personlighets/beteendemässiga profiler på folk jag aldrig ens träffat. Jag kan oftast väldigt träffsäkert och med målande uttryck beskriva exakt vilken typ av person jag har att göra med även om det är över internet. Ibland känner jag att jag ser in i folks själar. Har över åren blivit väldigt spirituell. Har lika god hand med djur som med människor, skapar omedelbar kontakt även med främmande djur, kan intuitivt lugna och kommunicera med dem.

Känner trots min insikt i den mänskliga naturen ett otroligt förakt och har även insett att jag inte vill bli som andra. Jag vill ha förmåga att skapa mig en egen tillvaro, karriär etc, men inte på andras villkor. Ibland känner jag att om min egen existens bara är en avvikande gen eller en osynlig hjärnskada, varför är det ens värt att leva?

Ska för övrigt tilläggas att jag idag inte är särskilt aggressiv eller utagerande, snarare psykologisk och diplomatisk även om jag ibland kan tappa besinningen och köra över en människa verbalt.

Eftersom den vanliga psykvården inte kan ge mig några svar, det enda de kan erbjuda är meningslös standard-rehab för personer med asperger, eller lite glädjepiller, vilket inte ger mig någonting försöker jag nu få svar på internet, där man dessutom kan vara anonym.
Jag har större behov än bara en vanlig, strukturerad aspergertillvaro eller ett vanligt medelsvenssonliv ute i samhället.
Känner ofta att jag bara har två alternativ, flytta ut i skogen, bygga en fantasitillvaro av drömmar, konst, musik och andlighet eller bli en världsberömd person som alltid har uppmärksamhet kring sig. Känner mig bara uppgiven och självmordsbenägen när jag tänker på någon mellanväg, självmord blir då ett tredje, mer realistiskt alternativ.

Ärligt och avskalat formulerat.
Vill bara säga att jag känner igen mig i några avseenden.
Utanförskap inför sociala beteenden, känslan av att kunna se igenom, har ofta fått höra att jag är väldigt empatisk och receptiv - vilket paradoxalt nog ju verkar kunna vara både väldigt aspigt och inte alls aspigt.

Jag har en god vän...ej diagnosticerad med något som helst som också har den där otroliga förmågan att läsa av människor. Men han fick den av självförsvar för att han hade behov av att läsa av människor tidigt i sitt liv för att inte råka ut för övergrepp. Så det är ju inte alltid den förmågan hör samman med en diagnos...

Bjäbbmonstret skrev:Jag har en god vän...ej diagnosticerad med något som helst som också har den där otroliga förmågan att läsa av människor. Men han fick den av självförsvar för att han hade behov av att läsa av människor tidigt i sitt liv för att inte råka ut för övergrepp. Så det är ju inte alltid den förmågan hör samman med en diagnos...

Precis så här tror jag att det gick till för mig, jag upplevde en så stark rädsla som spädbarn att jag tvingades lära mig att se människor stämningslägen. Jag upplevde denna rädsla, därmed inte sagt att faran var så stor som min upplevelse (personen i fråga gjorde det inte av illvilja). Därför kan jag förstå människor otroligt bra, men inte på samma spontana, naiva (vill jag påstå) sätt som NT.

Jag känner igen mig i otroligt mycket av vad trådskaparen skriver, förutom att mina raseriutbrott slutade tidigt i mitt liv.

Och jag känner igen en annan männska i mycket av det andra du skriver, en person som hatar mig för att jag är den ende som ser igenom spelet, maskerna och som aldrig helt blir nedbruten av beteendet. Ibland är jag dock lite rädd för att det skulle kunna leda till döden....vet inte hur långt människan kan gå. Väldigt ledsen individ, mycket mer förvirrad än jag och därför kan jag inte låta bli att känna sympati (inte precis i anslutning till attackerna, men i mellanperioderna när det är vapenvila).

*Kippar efter andan* Det var ord och inga visor!

Kan oxå känna igen mig i din text, utom att jag aldrig unyttjat min 'känsla' för att skada ngn, men det är bara en gradskillnad, känslorna är de samma. Ej heller är jag lika medveten eller målmedveten men där ställer nog min adhd till det med dålig fokus, uppfattar saker men sen splittas allt upp i fragment och virrvarr. Jag saknar AS dignos men anser mig passa in på diagnosen utom att jag kan se vad folk känner, tänker, tycker. Utom kanske stenstoder, dvs män som har varken kroppsspråk eller verbalt språk (nej inte Clintan men definitivt åt det hållet. Såna människor stressar mig, har tydligen stort behov av att veta hur folk omkring mig mår. En terapeut tyckte jag var lik dramatikern Lars Norén med att jag ser människor för vad de är utan att döma.

Visst vill man förstå sig själv och andra och gärna veta vad allt handlar om, men jag skulle inte rubricera din fråga med masochistisk aggression, det var bara ditt utlopp för ångesten, tror jag. Men vet du vad, de här bokstavsdiagnoserna är fortfarande väldigt nya, vi kanske har nya titlar om 5-10 år på problem som det här....

Hur många personer med AS diagnos och stark empati finns det på forumet?

Båda dina alternativ, skogen och berömd låter väl bra och går dessutom att kombinera som typ Dalai Lama så hoppas du hittar hem Dö hinner du med senare, ok?

Det är som om du beskriver min son in i minsta detalj. Jag ska berätta nått märkligt jag har en vännina som är helt insnöad på new age. Förra sommaren övertalade hon mig att gå och fika med henne på ett new age kafe. Jag hade sonen med mig. Det kom fram en kvinna och började berätta om min sons personlighet in i minsta detalj, hon påstod att hon aldrig sett någon med så starkt indigofärgad aura tidigare. Jag tyckte situationen var lite obehaglig, speciallt med tanke på att jag kommit på sonen med att läsa mina tankar under perioder när han har mått dåligt psykiskt. Jag har inte satt min fot på detta kafe igen efter händelsen men googlat en hel del på indigobarn.

New age intresserar mig också. Jag tror att vissa har gamla själar helt enkelt, eller är födda med speciella andliga gåvor, sånt som inte ryms inom den vanliga vetenskapen. Har alltid känt mig speciell, på ett nästan profetiskt sätt.
Mer än bara en vanlig asperger.

Det vore väldigt konstigt om jag var ensam om detta. Av det du berättat verkar inte din son vara "bara en asperger", tror han har tur i så fall att du inte sväljer hela aspergercirkusen fullständigt utan vågar ifrågasätta.

Hermann skrev:New age intresserar mig också. Jag tror att vissa har gamla själar helt enkelt, eller är födda med speciella andliga gåvor, sånt som inte ryms inom den vanliga vetenskapen. Har alltid känt mig speciell, på ett nästan profetiskt sätt.
Mer än bara en vanlig asperger.

Det vore väldigt konstigt om jag var ensam om detta. Av det du berättat verkar inte din son vara "bara en asperger", tror han har tur i så fall att du inte sväljer hela aspergercirkusen fullständigt utan vågar ifrågasätta.

1.Detta synsätt gör att du har ett särskilt ansvar för dina handlingar. 2.Försök att bryta fler barriärer mellan olika idévärldar.

Identifierar mej mycket med trådskrivaren.

Tillhör den empatiska persontypen jag med. Har fått detta bekräftat i diverse diagnoser som jorts under proffetionell "kognitiv beteendeterrapi" samt "InRe" att mina känsloaxlar ligger väldigt starkt åt det empatiska hållet med starkt känslocenter. Är uppenbarligen en god "teatermänniska", men jag spelar aldrig teater. osv osv

Kan dock ha svårt att vara strategisk/beräknande/slug i mina kunskaper, att utnyttja dom fullt ut i nån form av personkrig.

Min barndom var väldigt lik beskrivningen, detta med alla vredesutbrott över alla dessa auktoritära övergrepp, kändes som om jag blev mer mindre våldtagen..mycket starka övergreppskänslor handlade det om och jag "HATAR" fortfarande alla dessa människor som gav mej dem även om jag logiskt kan förstå att dom säkert endast velat mej väl.

Det ruskigaste med allt för mej e att jag uppenbarligen kommit i sådan affekt att man själv inte längre vet vad som utlöste det, det ledde till rena blackouter, vilket gör att jag inte riktigt själv vet vad som exakt hänt mer än en enorm obehagkännsla. Kan således heller inte redogöra om det möjligen kunnat funnits grund för mina utbrott. Försonas aldrig mentalt med detta, ligger som en ständig känslomässig mardröm i mej..vad hände egenligen.

När jag kom upp i tonnåren slöt jag mej mer o mer. Utvecklade vad jag kallar "kameliont-stilen". Drog erfarenhet av de beteendekunskaper jag redan fått och började mer medvetet studerade vidare människors beteende och har väll även jag på olika vis blivit lite expert att kunna föra mej varhellst jag vill efter eget behag. Men hur det änn är så har det aldrig funnits något ställe som, vad ska man säga..känns som mitt hem, där jag riktigt trivs med andra människor. Dock har jag två Aspergermänniskor i dag i min närhet, med vilka jag trivs otroligt bra med även om det så att säga kan bli väldigt stökigt mella oss. De e liksom som att denna trivsel inte handlar om graden av stökighet utan ligger på ett helt annat mentalt plan, relationer som jag i dag inte tror jag skulle överleva att förlora.

Har aldrig medvetet i nån ondo velat göra människor illa, men har säkert jort det på alla möjliga olika vis. Fungerar i dag mycket som en psykolog åt många människor, har en förmåga att kunna hjälpa andra tillrätta i sina sociala problem..men känner aldrig att jag kommer till ett svar på mina egna.

Känslan av att vilja bosätta sej i en grotta i öde skogen, skapa ett eget samhälle där som fungerar som jag är mycket stark.

Tackar dej för denna tråd du skapat.
Den lyfter fram mycket intresanta aspekter i denna fråga om det bara e Asperger man har. Kan nämna att det man vet om mej e att jag troligen ligger dras med AS & ADD/ADHD, kanske funkar man just så här med denna typ av blanddiagnos.

Jag har ingen diagnos än men är åtminstone säker på att jag har starka drag av AS.

Det var väldigt intressant att läsa om din förmåga att "läsa" människor. En sådan har jag också, och undrat om jag kan utesluta AS-diagnosen just på grund av detta.

Jag har fobi att göra ett anförande inför grupp. Orsaken är att det räcker med att en person verkar negativ. Jag märker det direkt och fokuserar på den.

Jag har arbetat med barn och dem kunde jag både läsa och se och jag var en oerhört populär ledare. Jag orkade tyvärr inte i längden.

Vuxna känner jag av och lägger dem i en av fyra grupper:


* Otrevliga = undvik dem!
* Neutrala = Är mig likgiltiga
* Trevliga = OK människor som tycker jag är OK
* Ouppnåliga = Intressanta människor som jag aldrig kommer kunna kommunicera med.

Slutligen:

Jag har ofta kunnat leka psykolog och kunnat få vanliga människor att må bättre, på samma sätt som jag kan få dem att må sämre, genom enkel manipulation.

Varför satsar du inte på utbildning som psykolog? (Jag menar allvar).

kia skrev:Det var väldigt intressant att läsa om din förmåga att "läsa" människor. En sådan har jag också, och undrat om jag kan utesluta AS-diagnosen just på grund av detta.

Ju mer jag funderar på det, desto mer logiskt verkar det. Asperger utesluter absolut inte förmågan att kunna läsa av andra människors känslolägen. Är man tillräckligt intelligent och av någon anledning (ex övergrepp av olika slag) går in för att lära sig något....då slår en asperger det mesta.

Jag lärde mig måla på ren vilja, var inte alls speciellt begåvad från början men lärde mig så småningom det språket.

Du har skrivit i något annat inlägg något i stil med att du kan förflytta din intelligens till vilket område av hjärnan/verkligeheten som helst (minns inte exakt och orkar inte ta reda på det heller,ursäkta), men jag tror att det handlar om språkbegåvning i kombination med asperger. Jag har en vid definition för språk, men i grunden handlar det väl om kommunikation, något som aspergers ska ha svårt för?

Gör man den snäva definitionen av asperger så eliminineras alla vi som är skickliga på detta.... då behöver vi en annan diagnos, kanske? Eller en egen gren? Men jag tror att det kan handla om omständigheter....miljön, kort och gott. En asperger måste från början slåss för att överleva. Vissa kanske väljer att dö i ex plötslig spädbarnsdöd, medan andra med sin kraft går in för att ta reda på andras svagheter och slå så hårt de kan. Inte för att de är onda, utan för att överleva...

Jag började av en slump intressera mig för Asbergers och ADHD när en av mina vänner berättade att hennes psykolog hade misstankar om ADHD. När hon sedan fick information om både Asbergers och ADHD så utbrast hon: - "Jag tycker att en del av det som står om Asbergers stämmer in på dig".
Detta gjorde mig givetvis mycket intresserad och ledde till att jag på mycket kort tid slukade all information om ADD/ADHD och Asbergers jag kunde få tag på (hade dessförinnan väldigt lite kunskaper i ämnet ).
Väldigt mycket visade sig stämma in på mig. Det dröjde inte länge innan jag satt och analyserade alla min fars filmer från födseln upp till 6 års ålder (vilket är material som tar dagar att kolla igenom).

Det jag märkte var att jag ständigt, speciellt i åldern 0-3 år, tenderade att vara i min egen lilla värld, och var i väldigt många fall okontaktbar. Farfar (som nu är död) yttrade meningar som:" Hörre du, vad är det med dig, du har visst lite svårt och förstå och lyssna du", medan min pappa förgäves försökte få min uppmärksamhet. Jag fäste istället blicken på specifika objekt eller ting som jag fått upp intresset för. Man kan beskriva det som en slags djup koncentration eller hyperfokus, ett betéende jag känner igen mig i även idag.
I och med den mängd film-material jag hade att tillgå så kunde jag med lätthet jämföra mig själv både med min jämnåriga syster och med andra barn i samma ålder. Skillnaden i nyfikenhet, responstid och koncentration på materiella ting är markant.
Jag la även märke till att jag mycket sällan såg folk i ögonen samt ibland visade tecken på konstiga handrörelser och fladdringar, något jag inte såg några som helst tendenser till i andra barn. När min far bad mig krama om min syster som varit bortrest i en vecka så sa jag: Nej! (minns att jag kände en slags olustkänsla som är svår att beskriva. Som om man var rädd för att visa sina känslor. Kan känna så än idag).

Jag har alltid varit väldigt kreativ och uppfinningsrik, något man också ser tydliga tecken på i filmerna. Jag har också haft stora problem med vissa lärare och andra vuxna som jag känt mig mobbad av. Jag upplever detta dock fortfarande (möjligtvis med undantag av en lärare i 2:a klass) som vissa vuxnas respons på ett aningen avvikande betéende snarare än inbillning.
Jag sökte ofta uppmärksamhet och var lite av en ledartyp som tog initiativ och fick med mig de andra barnen (de kallade mig ibland för Sickan, killen som alltid har en plan). Detta bidrog till en bunt vänner och halvvänner.

Jag var alltid extremt noggran i det jag gjorde och hade stora forskningsprojekt om djur, naturfenomen m.m, men jag behövde aldrig sitta ensam för jag lyckades ständigt få med mig andra. Dessutom var jag redan i väldigt ung ålder mycket duktig på att argumentera. '- Han kommer att bli politiker', var inte ovanligt att höra.
När vi arrangerade teatrar m.m i lågstadiet så blev jag ofta mycket upprörd när saker och ting inte fortskridde enligt planen. Jag var perfektionist, mycket kritisk till auktoriteter (gillade endast dem som lyssnade på mig och gav mig frihet), och hamnade lätt i trubbel som slutade med besök hos rektorn. Jag fick ganska ofta höra: - Se mig i ögonen.

Projekten fortsatte även på mellanstadiet, men vid det här laget övergick jag till en alltmer lugn personlighet. Det blev svårare att få med folk i mina projekt. I sjunde klass hade jag bara mina allra närmaste vänner kvar. Jag hade på kort tid utvecklats till en ganska blyg person, och märkte alltmer att jag inte riktigt smällte in i omgivningen. Om jag tänker efter så är de enda vänner jag har kvar idag de jag lärt känna genom mina egna projekt.

När jag började i Gymnasiet så hade jag väldigt svårt att få vänner. Hade turen att hamna med en kille som kände igen mig från 'mina välkända projekt' och med samma intresse. Vi arbetade på detta tillsammans, men har nu (när projektet är nerlagt) ingen kontakt alls längre. Har haft det väldigt svårt att passa in socialt i skolan. Utan mina projekt har jag förvandlats från 'beundrad' till 'utböling'. Vanligt socialt chitchat har alltid varit svårt. Folk upplever mig ofta som 'lite udda' och kommenterar ibland min gångstil och mina handrörelser.

Jag har väldigt svårt att komma igång och göra saker som inte intresserar mig. När jag för stunden befinner mig i en specifik hyperfokus period(som kan vara allt från 3 dagar till 2 månader) så är det i princip omöjligt. Dessutom har jag alltid varit väldigt envis. Jag har ofta fått höra: Du som är så smart, varför skärper du dig inte. Du skulle ju kunna bli vad du vill.

Nu kommer jag till varför jag skriver detta i den här tråden.
Trots att jag anser mig leva upp till många av kriterierna för AS så har jag en enorm förmåga att leva mig in och känna empati. Vänner har förvånats att jag, trots minimal erfarenhet, lyckats leva mig in i totalt obekanta situationer och scenarion och kunnat göra en korrekt analys och därefter ge tips och råd till personen i fråga. Har alltid föredragit filmer där man får tänka och leva sig in i olika sociala scenarion, och kan ibland känna sådan medkänsla att jag blir arg eller brister ut i tårar. Jag måste dock säga, som Regrepsa ovan, att jag förefaller ha svårt att förstå människor på samma spontana sätt som NT. Jag behöver betänketid när det kommer till det mesta. Är 24 år idag.

Men jag tror att det kan handla om omständigheter....miljön, kort och gott. En asperger måste från början slåss för att överleva. Vissa kanske väljer att dö i ex plötslig spädbarnsdöd, medan andra med sin kraft går in för att ta reda på andras svagheter och slå så hårt de kan. Inte för att de är onda, utan för att överleva...

Med detta citat i åtanke så kan jag tillägga att jag har haft en mycket bra uppväxt. Mina föräldrar har alltid låtit mig vara mig själv och ständigt uppmuntrat mig i allt jag gjort, men samtidigt varit hårda med vett och etikett. Jag fick också resa och se otroligt mycket när jag var liten. Hade farit runt över hela Europa redan vid 3 års ålder. Min far har alltid varit mycket rättvis. De har varit mycket omtänksamma och kärleksfulla och aldrig klandrat mig när jag känt mig mobbad av lärare etc. Kort och gott, väldigt förstående.

Jag finner inläggen i denna tråd mycket intressanta.

Hermann et al.

Jag känner igen mej själv jättemycket! Det är inte så svårt att "se" vad en person är för något, det räcker med att MEDVETET titta på hur personen rör sej medan den säger något. Att analysera är ju en aspies starka sida...


Den där känslan av att "se igenom" folk är inte heller obekant. Jag tror att den mycket väl kan förklaras av AS: när man lyssnar på vad som sägs och samtidigt är medveten om kroppsspråket hos den som säger det, är det lätt att upptäcka alla små lögner och finter som många använder. Naturligtvis är detta mycket läskigt för den som lögnar och fintar!

Det förefaller mycket frustrerande och paradoxalt att ha förmågan att "läsa" människor på detta sätt men kanske inte förmågan att "tona in sig" och anpassa sig socialt efter den informationen...

Gud vilken intressant tråd, vad befriande det känns som ni alla har talat om!

Jag känner faktiskt igen mig i vartenda dugg som trådskaparen skriver och i saker många andra har skrivit också - minus att jag aldrig har lyckats med något av det (ja, på ett sätt känns det så) som han.

Bara utbrott hemma när jag var barn. tills luften gick ur mig när jag insåg att jag aldrig skulle bli annat än familjens dörrmatta och slagpåse. Tänk att få leva ut det där som ändå finns där, som alla NT ändå märker och dömer en för och som man ändå ska straffas med en sådan ensamhet för: att verkligen våga vara den där elefanten i porslinsbutiken!!! Klok ja, läsa människor ja (samtidigt som jag är, eller har varit, blind för mycket av sådant strategispel osv. som NT håller på med), skådespelare/kameleont ja - men självförtroende att nyttiggöra det för mig själv - nej. Andliga behov och aningar, ja - men, liksom med mänskligt sällskap: behoven finns där utan "förmågan" till kontakt. (Dessutom har jag en kritisk läggning som jag själv inte alls finner oförenlig med "andlighet" - men som har gjört mig främmande för de flesta naivt omedvetna och snarast vidskepliga personer i New Agekretsar. Till min stora sorg.)

Kanske jag är en människa av liknande sort som trådskaparen men mindre "stark" eller "begåvad": inte helt med något av det, bara fritt upphängd i universum mellan allt. Sedan har jag förstås den här förbannade energibristen ADD som ställer till det, skär kring och sönder vad jag kan göra.

Jag är alldeles avgjort aspie. Alltför mycket stämmer, alldeles oavsett min själsliga/psykiska/wannabeandliga känslighet. Jag kan inte tänka mig annat än att det finns saker i det här NPF-kontinuet som forskarna ännu inte har fått ögonen på och arbetat in i kriterieuppsättningen. Hur man sedan vill avgränsa etiketterna (så att sådana som vi kanske skulle få en bokstav till eller vad som helst) - det är ju en fråga om ord och definitioner.
-------------------------------------------------------------------------------
[EDIT: hade inte upptäckt Weasleys och Bjäbbmonstrets inlägg strax före mitt.]

Nej, Weasley, åtminstone jag syftar absolut inte på några intellektuella deduktiva förmågor som jag (mina ord!) typ "misstolkar". Inte ens omedvetet, vad min förmodligen mycket goda självkännedom säger mig. Det är just det som är det egendomliga - men bara jämfört med vedertagna diagnoskriterier hittills, inte jämfört med vad jag (och andra här på tråden, verkar det som) alltid har levat i, tillsammans med en massa vedertagna aspieproblem.

Och kan man vara hyperkänslig för ljud, musik, lukter, ord, moraliskt rätt och fel, ha hyperutvecklad medkänsla [jämför "bristen på empati" enligt vedertagna kriterier - kyss mig i arslet, det är minsann fråga om vilken sorts empati!!!] - varför skulle det här måsta vara konstigare?

Jag har alltid haft extremt stark inlevelseförmåga också, typexemplet för "barn som gråter när Bambis mamma dör på film".

Har alltid levt mig in i känslomässigt laddade filmer och blivit sentimental, t.o.m mer än andra. Jag har känt mig uppriktigt ledsen när folk sårar varandra på film, t.ex. Har alltid haft empati, jag vet att jag har det. Har bara inte kunnat anpassa mig socialt och det är inte motsägelsefullt egentligen.

Är helt övertygad om att jag är någon sorts dubbelnatur med nån sorts konflikt i mina gener, eftersom både min farfar och min mormor var extrema på olika sätt med psykiska problem och jag känner igen mig starkt i båda.

Min mormor var deprimerad, kastade tallrikar, försökte ta livet av sig vid ett flertal tillfällen. En finkänslig, väldigt lättstött, lite paranoid kvinna med väldigt temperament.

Min farfar hade också temperament och var extremt intelligent, var socialt lite bullrig och ångvältsliknande snudd på "handikappad" i vissa sammanhang. Han fick en kick av att provocera folk, vara nedlåtande och fördömande och kritisera allt och alla.

Båda var också missbrukarpersonligheter men också med över normal intelligens och många väldigt tydliga begåvningar inom t.ex konst eller hantverk. Uppenbart lite "svåra" människor, med vissa socialt
"misanpassade" beteenden.

Allt detta beteende återfinns på ett eller annat sätt i mig. Mycket av det som är "avvikande" med mig är beteende som väldigt väl överensstämmer med min farfar eller min mormor.

Jag tror att kombinationen av dessa gener, från båda sidor av släkten, på något sätt gav upphov till en "aspergerliknande" störning i yngre år.

Typiskt för min släkt är att alla är väldigt intelligenta och lätt excentriska. Jag kan inte komma på en enda "normalbegåvad" person i släkten tror jag.

Känner igen mig exakt i dina beskrivningar Herman. Så har jag alltid varit.
Har också funderat lite på det där med släktdrag och mina Asberger tendenser. Kan faktiskt se varifrån jag fått mina olika drag. Min sentimentala inlevelseförmåga kommer exempelvis sannolikt från farfars sida. Minns (när han levde) att jag la märke till att han reagerade precis som jag när vi såg på känslomässiga filmer tillsammans. Min hyperfokus förmåga tycks främst komma från min mors sida (hon fallar också väldigt lätt in i sin egen lilla värld), medan mina starka anlytiska och logiska egenskaper återfinns främst på min fars sida. Min starka självständighet och kritik mot auktoriteter återfinns även tydligt på min faders sida av släkten. Från min mor har jag ärvt mitt bildminne och tendens att se året,månader, veckor och siffror i bilder och former som svänger på olika sätt (något som också oftas kopplas ihop med HFA/Aspergers).

Min farmor hade ett väldigt hett temperament (som jag och min far ärvt), och min mor har ofta fått extrema vansinnesutbrott då hon ibland hotat att ta livet av sig. Att vara lite rädd och ta avstånd från samt ibland känna en slags osäkerhet eller skumt obehag att leva ut sina känslor i vissa sociala situationer (som t ex att gå fram och krama en familjemedlem som varit bortrest ett tag) återspeglas tydligast i farmor, men även lite i farfar. Jag kan däremot enkelt och spontant krama en halvvän eller bekant man inte sett på ett tag utan problem. Är som om det blir svårare ju närmare relation man

Som du sa, kombinationen av dessa gener tycks även i mitt fall vara orsaken till mitt Asperger betéende. Detta, om något, visar väll ändå tydligt att det rör sig om en samling karaktärsdrag, och inte en störning eller åkomma.

Nu hittade jag lite av vad jag sökte. När jag blev utredd o. diagnostiserad i nov.-07, så frågade jag o. min mamma klart om orsaken för att få deras syn. Läkaren i det team som utrett mig sa; den senaste forskningen visar på ärftlighet o. hon verkar tro på det (o. inte tro på andra orsaker). Hon svarade så här; något kan ha hänt. då mammas o. pappas gener "gick ihop". Detta har jag inte läst någonstans trots att jag läst många böcker om AS., men nu hittade jag ngt. liknande. Samtidigt hade jag en svår förlossning m. ev. syrebrist som kan vara orsaken, men det finns det inga bevis för. Inte ännu iaf.

Det stod i en bok om AS. att ärftlighet + skada vid förlossningen kan utlösa AS. Hade det inte hänt vid förlossningen hade ev. min AS inte brutit ut, fast det vet man inte säkert. Jag hade redan benägenheten dvs. ärftligheten kanske, men den hade kanske aldrig brutit ut om inte något tillstött.

Intressant det här med vilken av föräldrarna man ka ha ärft vad av. Det har jag tänkt på förr o. pratat lite med min mamma om, men det var i andra sammanhang för då visste vi inte att jag hade AS.