Lite kort om situationen:

Mitt barn har diagnostiserats med AS av BUP och har nu i tonåren brakat ihop då stress och nytillkommen ångestproblematik gjort tillvaron outhärdlig för barnet och för mig som förälder. Barnets har mycket svårt att acceptera sin diagnos, lägger skulden för sitt dåliga mående på mig (onda mamman) och vill flytta till pappa. Pappa bor på annan ort, känner barnet dåligt efter att haft umgänge med det kanske 14 dagar/år sedan -03, och han har från dag 1 hävdat att barnets AS-diagnos är påhittat av mig i syfte att få uppmärksamhet. Flytt innebär sannolikt att barnet inte kommer få stöd att förstå sig själv, se de goda bitarna med sin AS eller få hjälp av BUP på pappas hemort med annat än psykofarmaka för att lindra ångesten... Vad är era tankar kring detta? Jag tycker det är en form av barnmisshandel om barnet inte får tillräcklig hjälp för att pappa inte tror på det jag säger om att barnet har AS, men hur ser ni andra på det?

Hej Mårran!

Det låter som en jobbig situation Själv fick jag min diagnos som vuxen då jag själv insåg att något var fel men jag kan tänka mig att jag skulle ha kunnat reagera på samma sätt som ditt barn om jag diagnosticerats som yngre.

Ditt problem just nu är ju att både barnet och pappan förnekar barnets problem och skyller allting på dig. Om barnet fick bo hos sin pappa ett tag så kanske både barnet och pappan skulle börja inse att de problem som finns inte handlar om dig. Dessutom kanske det skulle vara bra för barnet att få en bättre kontakt med sin pappa, det låter ju lite sorgligt att de träffats så lite. Personer med AS har extra stort behov av att ha ett bra "nätverk" omkring sig och att ha en nära relation till båda sina föräldrar är ju extra viktigt i det läget.

Så min spontana tanke är att det kanske inte vore så dumt att låta barnet bo hos pappan om de båda vill det, och se vad som händer. (förutsatt självklart att pappan har de grundläggande förutsättningarna för att vara en fungerande förälder). I bästa fall så inser pappan och barnet att AS-diagnosen inte var något påhitt från din sida, och får dessutom en bättre kontakt med varandra. Din och barnets relation kan också förbättras om den blir mera frivillig från barnets sida.

Självklart vore det bästa om barnet fick den hjälp som han/hon behöver, men ibland måste man själv få upptäcka att man behöver hjälp innan man kan ta emot den.

Det svåra i situationen är att pappa sedan barnet föddes har vägrat samarbeta med mig, och jag har fått ansvara för deras umgänge. Jag har bett om samarbetssamtal och samarbetsavtal genom Familjerätten men han har vägrat, och flyttar barnet dit 30 mil bort har jag inga förhoppningar om att han ska vilja samarbeta för barnets skull ens då. Det är för bekvämt att skylla barnets depression och ångest på att jag skulle gjort fel emot barnet under uppväxten, och den tesen driver även barnet aktivt, jag har fått ta mycket stryk för det.

Pappa har också missbruksproblem, vilket han och hans familj förnekar stenhårt. Hela släkten är sån, superparanoid och väldigt sluten, det finns inga problem om de inte syns, och jag tvivlar därför på att han någonsin ska kunna erkänna för sig själv att barnet har problem ens om han får se det med egna ögon. Och för barnets del ser jag bara en enda konsekvens på längre sikt, och det är ett enormt lidande för att förståelsen för AS saknas. Vem tjänar på det?

mårran skrev:Lite kort om situationen:

Mitt barn har diagnostiserats med AS av BUP och har nu i tonåren brakat ihop då stress och nytillkommen ångestproblematik gjort tillvaron outhärdlig för barnet och för mig som förälder. Barnets har mycket svårt att acceptera sin diagnos, lägger skulden för sitt dåliga mående på mig (onda mamman) och vill flytta till pappa. Pappa bor på annan ort, känner barnet dåligt efter att haft umgänge med det kanske 14 dagar/år sedan -03, och han har från dag 1 hävdat att barnets AS-diagnos är påhittat av mig i syfte att få uppmärksamhet. Flytt innebär sannolikt att barnet inte kommer få stöd att förstå sig själv, se de goda bitarna med sin AS eller få hjälp av BUP på pappas hemort med annat än psykofarmaka för att lindra ångesten... Vad är era tankar kring detta? Jag tycker det är en form av barnmisshandel om barnet inte får tillräcklig hjälp för att pappa inte tror på det jag säger om att barnet har AS, men hur ser ni andra på det?

Att fly till pappa är nog en lösning som inte löser problematiken på något sätt, men däremot en lösning för en tonåring som just nu upplever livet plågsamt och att "alla" är emot honom. Att använda den andra föräldern som ett vapen, kan också vara ett sätt att spela ut den andre föräldern, men också en jakt på bekräftelse att i detta fall du vill ha honom kvar.
Dessutom är han mitt uppe i en frigörelse process.

Jag tänker att det inte är ovanligt att man i tonåren har svårt att acceptera en diagnos som AS. Jag tror inte att jag hade tyckt att jag var hjälp av att få en diagnos i tonåren.

Ibland tänker jag att man fokuserar för mycket på problematiken, och effekten blir att man upplever sig som mer avvikande, misslyckad och stressen ökar, än vad som var avsikten. Upplevelsen kan bli att man till slut känner sig som sin diagnos.

Nu vet vi inte hur AS ser ut hos just din son vilket gör det omöjligt att ge ett svar. Inte vet jag hur ert liv ser ut eller hur pass mycket hjälp han behöver.

Ibland tänker jag att vissa beteenden/problematik/svårigheter tillskrivs vår AS, just för att vi har en diagnos. Och därför hamnar i fokus, vilket det inte hade gjort hos en tonåring utan diagnos trots att beteenden/problematik/svårigheter kan vara likartade.

För att hjälpa honom tänker jag att du måste titta på hur du bemöter honom.

När utlöser det ångest?
I villka situationer uppstår det stress?
Var och när uppstår det konflikter?
Kan man svara annorlunda?
Hur beskyddande är du?
Tar du över "beslut" för att du tror dig veta bäst?
Hur ser hans delaktighet ut?
När fungerar hans liv som bäst?

Jag tänker att det viktigast är att han får någon typ av "livsro". Allt behöver inte fixas till bara för att det ser annorlunda ut.

Att acceptera sin diagnos kommer troligen med tiden. Men jag ser också en vinst i att vägra acceptera, troligen så tänjer man lite mer på sina egna gränser både på gott och ont.

Jag tror att vi idag är allt för rädda för att våra barn ska "misslyckas", men ett misslyckande ger också insikt, kunskap om oss själv och andra.
Att misslyckas gör ont , men kan behövas i lagom mängd.

En mamma som finns där när han ber/signalerar om att han vill ha din hjälp, är en ovärderlig hjälp och stöd.

Det som man själv upplever som förälder, som en problematik, behöver inte vara en svårighet/problem, förrän man får det påtalat för sig inte.

Så mitt råd lyssna på honom vad vill han själv. (utom att flytta till Pappa)

Sam, jag tror du satte huvudet på spiken... jag är en beskyddande mamma, fråga den lärare som dristade sig till att påstå att barnet var ouppfostrat förra året, jag har nog aldrig varit så snabb att slita skallen av en "pedagog" och ja, jag har sett det som ett misslyckande för mig som förälder när barnet ljugit och manipulerat utan att förstå konsekvenserna bara för att komma undan med saker, och då försatt sig i allvarliga situationer. Senast var det mycket nära att barnet utsattes för ett sexuellt övergrepp för att barnet inte förstod varför ett annat barn ville bjuda på starksprit i ett otäckt område där det inte fanns beskydd - tack gode gud för närpoliser som råkar spontanhitta barn i eländiga positioner, säger jag bara.

Och barnet har spelat ut oss vuxna emot varandra, rejält, och en relation till en vuxen som funnits i barnets liv har gått sönder på grund av det, och barnet förstår inte sin egen utsatthet och det gör mig förtvivlad. På samma gång är det, som du säger, en bit av frigörelseprocessen att mamma ska hållas utanför, även om det sker på ett för mamman ganska smärtsamt sätt.

Mitt mål med att ta hjälp av BUP kommer inte uttalat vara att barnet ska förstå sin diagnos, eller att tillskriva diagnosen alla barnets eller mina svårigheter. Nu handlar det främst om att göra upp med ångest och depression, för att barnet ska orka göra sunda och medvetna val igen, för att stärka sig själv.

Detta lilla barn sa till en vuxen att mamma var ondskefull. I nästa stund fick jag ett mail där barnet sa att det försökt ta livet av sig - vilket dementerades av en annan vuxen... så det är kaos för omgivningen lika mycket som för barnet. Det jag har förstått den senaste veckan, är att påståendet om självmordsförsöket snarare är ett rop om att jag ska finnas nära barnet, än ett sätt för barnet att visa mig "se vad du har gjort med mig". Det finns alltså anledning att tro att situationen ska kunna bli bättre och att vi kanske kan hitta tillbaka till varandra, men då hänger också mycket på pappa. Om han inte förstår vad som pågår, utan vill ta barnet till sig för att "skydda" det från mamma, så kommer det bara ta ännu längre tid innan barnet får hjälp. Där ligger min nästa uppgift.

mårran skrev:
Det finns alltså anledning att tro att situationen ska kunna bli bättre och att vi kanske kan hitta tillbaka till varandra, men då hänger också mycket på pappa. Om han inte förstår vad som pågår, utan vill ta barnet till sig för att "skydda" det från mamma, så kommer det bara ta ännu längre tid innan barnet får hjälp. Där ligger min nästa uppgift.

På vilket sätt upplever/uppfattar pappan och barnet dig som ett hot?

Vad gör du för att de ska uppfatta dig så negativt att pappan vill ta över barnet och att barnet tror att bo hos pappa är lösningen?

Vilka kvaliteter/tillgångar har pappan för att ge barnet en stabil miljö att växa i? (leta bara efter det positiva)

Gör samma sak med dig själv?

Oavsett vad du kommer fram till så kan du aldrig göra om pappan .

Så som jag ser det i ett utifrån perspektiv, så skulle jag lägga mitt krut på att se över barnet nuvarande närmiljö (skola, ev aktiviteter, hem.)
Vad kan uteslutas och vilka strider måste du ta, för att minska den yttre pressen på barnet. Barnet egen inre press är betydligt svårare att hjälpa till med rent praktiskt.

Sam skrev:På vilket sätt upplever/uppfattar pappan och barnet dig som ett hot?

Vad gör du för att de ska uppfatta dig så negativt att pappan vill ta över barnet och att barnet tror att bo hos pappa är lösningen?

Svaret på den här punkten kan nog skrivas med ett enda ord "underhållsbidrag".

Det verkar vara det enda många föräldrar anser viktigt i barnens liv. Att man själv slipper betala underhåll.

Min mamma var jättebra på att berätta när hon tyckte jag gjort något bra, mest för att hon försökte förstå vad jag sysslade med men det gjorde hon sällan, bara att det gick ström genom en massa kablar i mitt rum.
Men det var skönt att de bägge förstod att jag förstod att de förstod litegrann.
Pappa visste mycekt mer för att han kunde en hel del el.

Men jag gjorde mina missöden.

Det fanns liksom något de visste att jag var bra på o det var skönt.

Gafsan skrev:Personer med AS har extra stort behov av att ha ett bra "nätverk" omkring sig och att ha en nära relation till båda sina föräldrar är ju extra viktigt i det läget.

Varför då?
Menar inte att det ÄR fel men det verkar fel enligt mig, osäker på vilket som är korrekt.

nano skrev:

Gafsan skrev:Personer med AS har extra stort behov av att ha ett bra "nätverk" omkring sig [...]

Varför då?
Menar inte att det ÄR fel men det verkar fel enligt mig, osäker på vilket som är korrekt.

Har inte du ett stort nätverk omkring dig då?

Ett stort nätverk av kablar...

mårran, jag ställer samma fråga som jag brukar till folk:

Vad kan pekande på AS-diagnosen ge för hjälp? Och vad kan den ge för skada?

Nu är det ju ingen genomsnittlig situation, ditt barn är helt säkert inte mer genomsnittligt än jag men en genomsnittlig tonåring behöver känna sig som en respekterad medlem av tonårs- och kanske vuxenkretsar. Att gå runt och känna sig udda eller bli utpekad som aspergare kan då göra skada, kanske mer skada än vad pekande på diagnosen kan ge hjälp.

Möjligen gäller det ditt barn också. Det är kanske var självklarheter men förhoppningsvis gjorde det åtminstone ingen skada att skriva det.

nano skrev:

Gafsan skrev:Personer med AS har extra stort behov av att ha ett bra "nätverk" omkring sig och att ha en nära relation till båda sina föräldrar är ju extra viktigt i det läget.

Varför då?
Menar inte att det ÄR fel men det verkar fel enligt mig, osäker på vilket som är korrekt.

Mnjae, jag tänkte mest på att det kan vara svårt för många med AS att skapa nya kontakter och därför är de som man har desto viktigare. Många NT-människor verkar ju vara väldigt duktiga på att hitta nya vänner att umgås med, men när man inte har de talangerna så kan man ju bli väldigt ensam. En del med AS kanske trivs med det men långtifrån alla.

Med ett "bra" nätverk menar jag inte nödvändigtvis ett jättestort sådant utan snarare så att personerna i nätverket är bra för en, dvs att de känner en och accepterar en som man är. Om ens föräldrar kan ingå i det nätverket så är det ju jättebra (eftersom de oftast är positivt inställda till en redan från början). Det var så jag menade.

Miche skrev:Har inte du ett stort nätverk omkring dig då?

Ett stort nätverk av kablar...

Jojjomensan, tänkte först säga att allt som heter nätverk är i serverrummet men det är ju faktiskt en hel del kablar som sträcker sig utanför med.
Behövde bara titta rakt fram för att se kablar från ett nätaggregat och en hängande 5 meters usbkabel.
Så tänkte jag på alla kablar som är mer eller mindre gömda, så jo, är nog omgiven av ett stort nätverk

Utan att ha läst svaren du fått, så får jag rysningar av att läsa att barnet vill flytta till pappa.
Detta hände mig med min dotter och sedan hon flyttat dit har allt blivit sämre. Nu går dottern på droger, skär sig själv, inte gått ut grundskolan och umgås med medelålders missbrukare...
Min dotter är diagnostiserat AS och ADD, troligen har hennes pappa också AS men ingen självinsikt alls. Jag är onda mamman enligt både dottern och pappan som vägrar söka hjälp.
Tror pappan att BUP hittat på en diagnos? Bara detta säger mig att något inte riktigt "står rätt till".
Låt INTE barnet flytta, sök all hjälp du kan få.

Känns som att jag har hittat rätt i internetdjungeln.
Jag har en dotter på 13 som visserligen inte diagnostiserats med As men det jag läst om syndromet stämmer så väl på henne och livet vi lever nu.

Din story, Mårran, är nästan kopia av min.
Min dotter bor med mig, styvpappa och yngre halvsyskon sedan 10 år tillbaka och har inte bott hos sin pappa (100 mil ifrån) mer än 1-2 veckor åt gången senaste 11 åren.

För drygt 1 år sedan började hon säga att hon vill flytta till sin pappa och det är ju klart, hos pappa är det ingen skola (vilket hon hatar), inga regler och det görs bara roliga saker hela tiden. Hemma började hon hota med självmord, vilket jag inte tog på allvar eftersom hennes pappa gjorde samma sak under vårt äktenskap.
Hon chattar med fula gubbar på nätet, vilket lett till att både mobilen och datorn får hon lämna ifrån sig varje kväll. Hon har fått information om nätets faror via skolan och jag har tjatat och tjatat men det verkar som att hon inte tror att det kan hända henne eller så struntar hon i konsekvenserna och lever i nuet som hon alltid gjort.
Och varje gång hon far till sin pappa är jag orolig för att hon ska råka ut för någon pedofil hon träffat på nätet, en storstad innebär mycket större risker än en mindre ort.

Eftersom jag inte pratar med hennes pappa pga tidigare mordhot och trakasserier är hon inte dummare än att hon utnyttjar situationen (fast jag har inte sagt orsaken till att vi inte pratar med varann) och säger halva sanningar åt sin pappa när t ex datorn fråntas så jag får bara mer skit från honom.

Nu har hennes pappa stämt mig för att hon ska få bo hos honom, 100 mil ifrån. Han tycker inte att det är något fel på henne, hos honom är hon glad och utåtriktad mm ... t o m rådmannen i tingsrätten fick försöka förklara för honom hur barn är egentligen och att hon är en person hos pappan hon träffar max 2 veckor åt gången och en annan där hon bor dag ut och dag in i åratal. Men ärendet är inte helt klart ännu så jag kan inte andas ut mer än tillfälligt.

Hon går redan på BUM på samtal (med alternativa hjälpmedel, typ KatKit) pga ångesten och ska senare diagnostiseras men jag tror att ångesten är ett symptom av Asperger så jag tror jag kontaktar BUM och frågar om dom har någon kännedom om Asperger så hon kan få hjälpen hon behöver lite snabbare.

InaJ skrev:Känns som att jag har hittat rätt i internetdjungeln.
Jag har en dotter på 13 som visserligen inte diagnostiserats med As men det jag läst om syndromet stämmer så väl på henne och livet vi lever nu.

Din story, Mårran, är nästan kopia av min.
Min dotter bor med mig, styvpappa och yngre halvsyskon sedan 10 år tillbaka och har inte bott hos sin pappa (100 mil ifrån) mer än 1-2 veckor åt gången senaste 11 åren.

För drygt 1 år sedan började hon säga att hon vill flytta till sin pappa och det är ju klart, hos pappa är det ingen skola (vilket hon hatar), inga regler och det görs bara roliga saker hela tiden. Hemma började hon hota med självmord, vilket jag inte tog på allvar eftersom hennes pappa gjorde samma sak under vårt äktenskap.
Hon chattar med fula gubbar på nätet, vilket lett till att både mobilen och datorn får hon lämna ifrån sig varje kväll. Hon har fått information om nätets faror via skolan och jag har tjatat och tjatat men det verkar som att hon inte tror att det kan hända henne eller så struntar hon i konsekvenserna och lever i nuet som hon alltid gjort.
Och varje gång hon far till sin pappa är jag orolig för att hon ska råka ut för någon pedofil hon träffat på nätet, en storstad innebär mycket större risker än en mindre ort.

Eftersom jag inte pratar med hennes pappa pga tidigare mordhot och trakasserier är hon inte dummare än att hon utnyttjar situationen (fast jag har inte sagt orsaken till att vi inte pratar med varann) och säger halva sanningar åt sin pappa när t ex datorn fråntas så jag får bara mer skit från honom.

Nu har hennes pappa stämt mig för att hon ska få bo hos honom, 100 mil ifrån. Han tycker inte att det är något fel på henne, hos honom är hon glad och utåtriktad mm ... t o m rådmannen i tingsrätten fick försöka förklara för honom hur barn är egentligen och att hon är en person hos pappan hon träffar max 2 veckor åt gången och en annan där hon bor dag ut och dag in i åratal. Men ärendet är inte helt klart ännu så jag kan inte andas ut mer än tillfälligt.

Hon går redan på BUM på samtal (med alternativa hjälpmedel, typ KatKit) pga ångesten och ska senare diagnostiseras men jag tror att ångesten är ett symptom av Asperger så jag tror jag kontaktar BUM och frågar om dom har någon kännedom om Asperger så hon kan få hjälpen hon behöver lite snabbare.

Låter precis som min situation med min dotter. Troligen har hennes pappa oxå Asperger vilket gör att han inte har kunnat styra upp henne och ge henne den stabilitet och regler som hon behöver.
Min dotter umgås frekvent med män i 30-40 års åldern och har nu blivit dömd för narkotikabrott. Mitt sista hopp är nu att socialtjänsten en gång för alla tar tag i detta, vilket de tyvärr inte verkar vilja göra.
Min dotter behöver ett annat boende än det hon har idag, att flytta till mig vore en lösning förutom det att hon först och främst inte vill och sekundärt för att hon inte håller sig till de regler jag ställer (som inte alls är orimliga, tvärtom nödvändiga).
Min dotter anmälde mig för misshandel, det var så hon fick flytta till sin pappa, jag såg ingen annan utväg. Dock har jag aldrig misshandlat henne, men jag "fegade" ur efter allt besvär anmälningen medförde. Med facit i hand hade jag aldrig släppt henne.

Jag har varit tvungen att göra samma beslut, Dynah, så anklaga inte dig själv. Man gör allt man kan, och sen kan man inte mer. Men visst är det svårt att leva utan sitt barn, och tvingas se på avstånd hur barnet far illa av att inte få hjälp. Samma barn som avskyr gränser, behöver gränser för att kunna leva ett bra liv, så motsägelsefullt är det.

Bara att hoppas att barnen kommer tillbaka självmant, kanske?

mårran skrev:Jag har varit tvungen att göra samma beslut, Dynah, så anklaga inte dig själv. Man gör allt man kan, och sen kan man inte mer. Men visst är det svårt att leva utan sitt barn, och tvingas se på avstånd hur barnet far illa av att inte få hjälp. Samma barn som avskyr gränser, behöver gränser för att kunna leva ett bra liv, så motsägelsefullt är det.

Bara att hoppas att barnen kommer tillbaka självmant, kanske?

Samtidigt som det känns skönt att höra att jag inte är ensam om mina erfarenheter, så är det samtidigt så himla ledsamt att det finns fler barn därute som inte har det bra, och lika många vuxna som lider.
Jag känner ändå att det inte är försent ännu, dottern är 16. Får hon hjälp NU så kanske det går att undvika ett liv med droger och i misär...för jag är helt hundra på att det är där hon kommer att hamna om hon inte får rätt hjälp omgående. Det är så himla tragiskt! Det finns ju MASSOR av människor med AS och andra diagnoser som INTE hamnar i knarkträsket utan har jätte-bra liv och tillför världen så otroligt mycket.
Min lilla tjej är en så fin tjej, det vore en stor förlust för denna värld om hon inte får chansen att tillföra det vackra hon har inom sig till alla utan bara får "gå ner sig".

Jo, jag kan inte annat än o hålla med.
Ville bara skriva det.

InaJ skrev:Känns som att jag har hittat rätt i internetdjungeln.
Jag har en dotter på 13 som visserligen inte diagnostiserats med As men det jag läst om syndromet stämmer så väl på henne och livet vi lever nu.

Din story, Mårran, är nästan kopia av min.
Min dotter bor med mig, styvpappa och yngre halvsyskon sedan 10 år tillbaka och har inte bott hos sin pappa (100 mil ifrån) mer än 1-2 veckor åt gången senaste 11 åren.

För drygt 1 år sedan började hon säga att hon vill flytta till sin pappa och det är ju klart, hos pappa är det ingen skola (vilket hon hatar), inga regler och det görs bara roliga saker hela tiden. Hemma började hon hota med självmord, vilket jag inte tog på allvar eftersom hennes pappa gjorde samma sak under vårt äktenskap.
Hon chattar med fula gubbar på nätet, vilket lett till att både mobilen och datorn får hon lämna ifrån sig varje kväll. Hon har fått information om nätets faror via skolan och jag har tjatat och tjatat men det verkar som att hon inte tror att det kan hända henne eller så struntar hon i konsekvenserna och lever i nuet som hon alltid gjort.
Och varje gång hon far till sin pappa är jag orolig för att hon ska råka ut för någon pedofil hon träffat på nätet, en storstad innebär mycket större risker än en mindre ort.

Eftersom jag inte pratar med hennes pappa pga tidigare mordhot och trakasserier är hon inte dummare än att hon utnyttjar situationen (fast jag har inte sagt orsaken till att vi inte pratar med varann) och säger halva sanningar åt sin pappa när t ex datorn fråntas så jag får bara mer skit från honom.

Nu har hennes pappa stämt mig för att hon ska få bo hos honom, 100 mil ifrån. Han tycker inte att det är något fel på henne, hos honom är hon glad och utåtriktad mm ... t o m rådmannen i tingsrätten fick försöka förklara för honom hur barn är egentligen och att hon är en person hos pappan hon träffar max 2 veckor åt gången och en annan där hon bor dag ut och dag in i åratal. Men ärendet är inte helt klart ännu så jag kan inte andas ut mer än tillfälligt.

Hon går redan på BUM på samtal (med alternativa hjälpmedel, typ KatKit) pga ångesten och ska senare diagnostiseras men jag tror att ångesten är ett symptom av Asperger så jag tror jag kontaktar BUM och frågar om dom har någon kännedom om Asperger så hon kan få hjälpen hon behöver lite snabbare.

Jag har nu kontaktat BUM som skulle börja utreda ev ADD/Asperger. Nu känns det som det äntligen börjar anas lite ljus i tunneln. Skolan och jag får verktyg att hjälpa henne och hon själv får också insikt i hur hon fungerar.

Går inte hennes pappa med på utredningen (han tycker ju inte att det är något fel på flickan) kan jag enligt BUM gå via socialen. Det känns som en tröst att loppet inte är kört även om hon har en idiot till pappa. Jag antar att hans största motiv till motsträvighet är att det i hans ögon skulle visa omvärlden att det är fel på honom om hans dotter får en diagnos. För han har det viktigaste alltid varit vad utomstående tycker om honom, dyra kläder och senaste tekniken fast kylskåpet skulle gapa tomt, och sen ska vi inte prata om spriten, och misshandel han verkar utsätta sina partners för. Jag hade tur som drog mig ur när han "bara" höll på med psykisk misshandel.
Det är mycket som min dotter inte vet om honom och nu får hon och jag lida för att jag inte velat utsätta henne för sanningen om sin pappa.
Jag önskar att han hade verkställt sina otaliga självmordshot och lyckats. Då hade vår dotter sörjt honom ett tag men tiden läker alla sår och jag och min nye man hade sluppit det helvete vi haft pga honom.

Ina, kolla på den här föreläsningen, den ger många svar tycket jag: http://urplay.se/163011

Läget är supertungt men det är skönt att vi är flera som ser samma saker.

Tack för tipset och stödet, Mårran.