Nu svarade jag 13-19 år, för jag var 19 när jag gick till en psykolog inom psykiatrin, men sedan kom jag på att jag var ju på BUP som barn men att de aldrig ledde till något konkret.

Jag fick min första riktigt djupa depression med tydliga inslag av hypomani när jag var i tjugofemårsåldern. Det var definitivt inte min första depression men ditintills den svåraste. Min familjeläkare (som är väldigt bra!), misstänkte på ett tidigt stadium att det var bipolär sjukdom, särskilt som det finns mycket bipolär sjukdom i min släkt och skickade omgående en remiss till psykiatrin. Psykiatrikern som jag fick träffa efter 18 månader tyckte däremot att det var en utmattningsdepression och att chansen att jag var bipolär var noll och intet. Well, 2 år senare, så konstaterades motsatsen och jag fick rätt medicin. Om de bara hade lagt manken till en aning och låtit mig göra ett scanning-test så hade vi hamnat någon annanstans och jag hade besparats mycket lidande.

Protokollet inom mitt landsting är att den som misstänks vara bipolär ska träffa en specialist inom psykiatrin inom en månad.

Såhär efteråt har min mamma berättat att hon borde ha propsat på insatser när jag var yngre. Jag hade stark ångest fr o m åtta års ålder och bet, bl a av fötterna på mina barbiedockor (!).

Min Asperger-diagnos fick jag när jag var lite drygt 33 år gammal. Det passade in i den övergripande bilden, och hur min barndom och tonårstid hade sett ut. Jag blev väldigt förvånad över diagnosen, extremt förvånad t o m, men kände ändå genast att det stämde helt och hållet. Pusselbiten som saknades.

Mamma kontaktade en privat barnpsykolog när jag var sex år eftersom fröknarna på förskolan oroade sig över att jag inte lekte med de andra barnen.

Jag träffade psykologen en gång, hemma, och han konstaterade att jag "var som jag var" och att jag hade ett glapp i utvecklingen som innebar att jag var före min åldersgrupp mentalt men efter motoriskt. Det var inte tal om att det skulle kunna röra sig om någon typ av funktionsnedsättning. Tyvärr, för det är så mycket jobbigt som jag troligtvis hade sluppit gå igenom om jag fått diagnos redan som liten.

Marabou skrev:Mamma kontaktade en privat barnpsykolog när jag var sex år eftersom fröknarna på förskolan oroade sig över att jag inte lekte med de andra barnen.

Jag träffade psykologen en gång, hemma, och han konstaterade att jag "var som jag var" och att jag hade ett glapp i utvecklingen som innebar att jag var före min åldersgrupp mentalt men efter motoriskt. Det var inte tal om att det skulle kunna röra sig om någon typ av funktionsnedsättning. Tyvärr, för det är så mycket jobbigt som jag troligtvis hade sluppit gå igenom om jag fått diagnos redan som liten.

Jag föddes på sjuttiotalet och växte huvudsakligen upp på åttiotalet. Det var knappt någon som hade hört talas om neuropsykiatriska diagnoser då. Och hade de hört så hade de mest bara avfärdat det. Det hade onekligen underlättat oerhört hade jag fått en diagnos tidigare. Kanske hade jag hållit ihop längre snarare än hamnat där jag är idag där jag är så slutkörd att jag, t ex, inte klarar av att jobba. DET är en lång och komplicerad historia som har mer med bipolär sjukdom än vad det har med AS, även om AS självfallet har bidragit till svårighetsgraden. Det var också därför min psykiater skickade en remiss för utredning, det verkade finnas något ytterligare som bidrog och komplicerade de återkommande depressionerna jag hade. Och det fanns det ju som utredningen skulle visa.
Jag har fortfarande depressioner men de är färre och inte lika djupa. Nu när jag vet vad jag har, har ett namn på alltihop, så är det lättare att ha ett förhållningssätt och att, på sätt och vis, sluta fred med sig själv.

Juddy skrev:Jag föddes på sjuttiotalet och växte huvudsakligen upp på åttiotalet. Det var knappt någon som hade hört talas om neuropsykiatriska diagnoser då. Och hade de hört så hade de mest bara avfärdat det. Det hade onekligen underlättat oerhört hade jag fått en diagnos tidigare. Kanske hade jag hållit ihop längre snarare än hamnat där jag är idag där jag är så slutkörd att jag, t ex, inte klarar av att jobba. DET är en lång och komplicerad historia som har mer med bipolär sjukdom än vad det har med AS, även om AS självfallet har bidragit till svårighetsgraden. Det var också därför min psykiater skickade en remiss för utredning, det verkade finnas något ytterligare som bidrog och komplicerade de återkommande depressionerna jag hade. Och det fanns det ju som utredningen skulle visa.
Jag har fortfarande depressioner men de är färre och inte lika djupa. Nu när jag vet vad jag har, har ett namn på alltihop, så är det lättare att ha ett förhållningssätt och att, på sätt och vis, sluta fred med sig själv.

Väl talat. Igenkänning.

Juddy skrev:

Marabou skrev:Mamma kontaktade en privat barnpsykolog när jag var sex år eftersom fröknarna på förskolan oroade sig över att jag inte lekte med de andra barnen.

Jag träffade psykologen en gång, hemma, och han konstaterade att jag "var som jag var" och att jag hade ett glapp i utvecklingen som innebar att jag var före min åldersgrupp mentalt men efter motoriskt. Det var inte tal om att det skulle kunna röra sig om någon typ av funktionsnedsättning. Tyvärr, för det är så mycket jobbigt som jag troligtvis hade sluppit gå igenom om jag fått diagnos redan som liten.

Jag föddes på sjuttiotalet och växte huvudsakligen upp på åttiotalet. Det var knappt någon som hade hört talas om neuropsykiatriska diagnoser då. Och hade de hört så hade de mest bara avfärdat det.

Jag föddes -87 och träffade således denna barnpsykolog -93. Jag var ju så liten då, men jag gissar att det då fortfarande inte fanns särskilt mycket kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Marabou skrev:Jag föddes -87 och träffade således denna barnpsykolog -93. Jag var ju så liten då, men jag gissar att det då fortfarande inte fanns särskilt mycket kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Typ som för mig då. Är också född 87 och de sa ungefär samma sak till mina föräldrar och dagisfröknarna var oroliga för mig för att jag inte lekte med de andra barnen jag med.

Jag är född 1971 och gick inte på dagis. Däremot i pysselgrupp. Där uppförde jag mig socialt underligt, men de reagerade inte mer än att de tyckte att jag var lite jobbig.

T.ex. gick åt ett annat håll när alla skulle till pulkabacken och jag inte visste var den låg. Då tyckte fröknarna att "men följ efter de andra???". Ja, jag har ju lärt mig senare att göra så, men kunde det inte när jag var 5 år. I skolan sedan lärde jag mig under lågstadiet att följa efter andra och att det var som ett hjälpmedel för mig när jag inte visste saker.

Eftersom jag aldrig har halkat efter i skolan eller haft inlärningsproblem (snarare tvärtom) så var alla mina problem beroende på mina föräldrar. Hade jag haft svårt att lära in, så hade jag kanske fått MBD-diagnos.

I stället var lärarna förvånade över att jag lärde mig allting utan att lyssna. De "visste" att jag inte lyssnade, eftersom jag tittade åt ett annat håll, eller pillade med grejer.

I min BUP-journal står att lågstadieläraren ansåg mig "regredierad" (stavning...) och "enormt provocerande". I mellanstadiet ansåg lärarna att jag hade ett mycket konstigt beteende. Då började jag också själv inse att jag skiljde mig och tyckte inte det kändes bra, och ville försöka passa in. Jag började nog utveckla lite psykiska symptom här - fick depressioner och anorexi några år senare.

Min lågstadielärare ogillade mig starkt. Minns en gång då hon tröttnade på att jag inte förstod att sitta still (jag visste inte ens att man skulle det), så hon lät mig byta plats med den som hade sämst plats i klassrummet just då. Sedan sade hon inför alla: "Nå Niklas [den andra ungen som fick min plats] hur trivs du nu när du har fått den bästa platsen och slipper den sämsta?"

Finns ju bara en anledning att säga så, inser jag som vuxen, och det var för att trycka till mig.

Jag gick i trean när jag insåg att vi hade olika ämnen olika lektioner, och att svenska var ett ämne och inte bara benämning på vårt språk.

Att man inte skulle jobba klart och sedan gå, hade jag svårt att förstå eftersom läraren på något sätt trodde att jag förstod detta och bara struntade i att följa regeln "sitt kvar när du är klar", och därför inte berättade rakt ut hur det låg till. Så jag gjorde det felet om och om igen. Var snabbt klar, och reste mig och gick runt och kollade på de andra.

Det gick en pojke i min klass som hade en blandning av Tourette, ADHD och Asperger och läraren bara FULLSTÄNDIGT mobbade ut honom. Han hade konstanta vredesutbrott, sa sanningen oavsett hur obekvämt.
Jag vet inte hur eller vad läraren tänkte. Det här var 1986. HELT rudis kan man inte ha varit ens då, inte när någon har ås utpräglade problem.
Såhär efteråt har jag tänkt på det, hur jävla elak den läraren var. Inte undra på att killen inte orkade gå i skolan en hel vecka på tre år. Det orkade visserligen inte jag heller men jag hade inte så tydliga tecken på, bland annat då, Tourette som han hade.

Jag träffade en psykolog vid 54 års ålder på grund av mitt missbruk. Han kom till den slutsatsen: att han aldrig träffat en som drack så kontrollerat. Idag vet jag att det var for jag hade asperger syndrom, men det kunde han inte förstå. Andra gången var när jag var 62. Men hon tyckte att jag hade kontroll på allting, så hon kunde inte hjälpa mig. Det är ju mitt kontrollbehov. Det var först när min dotter fick diagnosen som även jag fick den

Fick diagnos (AS) vid 8 års ålder. Därefter BUP sedemera Autismcentrum. Sedan en episod på gymnasiet med ångest och tvångssyndrom (KBT+SSRI+Atarax). Nu åter ångest- och depressionsproblem möjligen triggat av kortisonbehandling (Pulmicort) av astmatiska besvär.

kemisten skrev:Fick diagnos (AS) vid 8 års ålder. Därefter BUP sedemera Autismcentrum. Sedan en episod på gymnasiet med ångest och tvångssyndrom (KBT+SSRI+Atarax). Nu åter ångest- och depressionsproblem möjligen triggat av kortisonbehandling (Pulmicort) av astmatiska besvär.

Jag har svår astma och tar pulmicort varje dag. Jag har aldrig haft några problem. Tar jag kortison i en viss styrka och dos, då får jag ångest genast men pulmicort-dosen är för liten för att ge några egentliga systemiska effekter. Det är 200 - 400 MIKROGRAM per inhalation.

Hej!

Jag fick kontakt med psykiatrin första gången när jag var 22 år. Då höll jag på att utredas ifall jag skulle kunna få tillhöra Vuxenhabilteringen, som jag tillhört som barn (p.g.a. CP-skada, inte NPF). Fick samtala med en psykolog en gång, och fick veta att psykiatrin inte kunde hjälpa mig för tillfället.

När jag var 25 år fick jag äntligen min AS-diagnos av Habiliteringen. När jag var nästan 28 år tog jag kontakt med psyk igen. Jag orkade inte jobba längre, var helt utmattad. Överläkaren på psyk skrev värk i höger axel, stress och AS i mina papper. Träffade honom några gånger. Åt Fluoxetin Selena i max ett halvår.

När jag var 33 år utredde hab mig för ADHD, och skickade mig till psykiatrin. Sedan dess har jag knaprat Concerta, och träffat en läkare en gång om året.

Hälsningar

Lilla Gumman

När jag var 14 år och inte orkade mer, hade kämpat mig genom många långa år som den utstötta, konstiga som aldrig räknades. Jag var övertygad om att jag var korkad, värdelös och att alla människor inklusive mina föräldrar hatade mig och bara skulle bli tacksamma om de slapp mig. Som bonus skulle jag själv slippa leva.

jag har haft kontakt med BUP sedan tidig ålder, varför vet jag inte.
Jag har alltid uppfört mig lite avvikande, vilket kanske ledde mina föräldrar till att tro att något var annorlunda med mig då jag var mer för mig själv än klasskamraterna, dock så hittade BUP inte något fel på mig under de ca 10 åren som jag gick nästan en gång per månad hela tiden.

Jag fick min diagnos efter att jag kontaktade BUP när jag var 15 år då jag tyckte att något var fel på mig, tog ca 3 månader från att jag kontaktade dem tills att jag fick diagnosen Aspergers Syndrom.

Jag kom in med vad de trodde var vanlig depression efter förlossning när jag var 21. Behandlades för depression i ganska många år innan jag själv bad att få en NPF-utredning, eftersom jag fått veta att min syster hade Aspergers syndrom (också diagnos i vuxen ålder) och kände igen mina egna problem i henne. Jag fick diagnosen atypisk autism, men kunde lika gärna ha fått en asperger-diagnos. Jag och syrran är väldigt lika, så det beror väl på vem som gör utredningen vad det blir för diagnos.

svartamolnet skrev:Jag kom in med vad de trodde var vanlig depression efter förlossning när jag var 21. Behandlades för depression i ganska många år innan jag själv bad att få en NPF-utredning, eftersom jag fått veta att min syster hade Aspergers syndrom (också diagnos i vuxen ålder) och kände igen mina egna problem i henne. Jag fick diagnosen atypisk autism, men kunde lika gärna ha fått en asperger-diagnos. Jag och syrran är väldigt lika, så det beror väl på vem som gör utredningen vad det blir för diagnos.

Jo det är nog lite så. Har just fått min AS diagnos och läkaren som skötte utredningen sa att jag verkade haft vanlig autism i barndomen och att en annan läkare säkerligen därför skulle ha get mig diagnosen högfungerande autism. Men han satte diagnosen AS eftersom folk som får diagnosen HFA ofta blir behandlade som att de förstår sämre än folk med AS och för att den egentligen enda skillnaden mellan HFA och AS är de första årens utveckling.

28 års ålder.

17 år

svartamolnet skrev:Jag kom in med vad de trodde var vanlig depression efter förlossning när jag var 21.

Mitt första möte var också för misstänkt depression. (Jag var 6 och inte ett dugg deprimerad.)

Mina föräldrar fick iväg mig till psykiatrin när jag var 16 år, men det var för depression o aggressionsutbrott. Hamnade av nån anledning hos vuxenpsykiatrin direkt. Sen har jag säkert haft 20 olika diagnoser, men när jag var runt 25 år fick jag asperger-diagnosen. I år fyller jag 31.

Peace skrev:17 år

Glömde skriva anledning. Jag var deprimerad och vägrade gå till skolan, så mamma ringde bup.

Tror det var när jag fyllt 6-7 år, PBU, minns ingen orsak dock, kanske jag betedde mig udda eller så var det mobbningen. Allt jag minns var att jag fick placera djur i en sandlåda.

Jag var 18 när antingen mamma eller skolan tog kontakt med psykiatrin (har aldrig riktigt fått klart för mig vem det var!). Men den första psykologen lämnade inget som helst intryck på mig, jag skulle inte ens ha vetat det om det inte stod i min journal.

Jag tror jag gick iväg för depression och avsaknad av känslor, vilket jag skyllde på mina föräldrars skilsmässa när jag var 6.

Det dröjde mer än tio år innan jag lyckades tvinga till mig en ordentlig undersökning. Jag fick hela tiden veta att jag inte kunde ha någon form av funktionshinder. Innan jag fyllde 30 fick jag diagnos på AS, så jag räckte lång näsa åt hela psykiatrin!