Jag tror också att du och pojkvännen har olika förväntningar på vad ett förhållande är och hur ett bra förhållande ser ut.
Jag har ett behov av att vara ensam, mest för att jag bara inte orkar med att umgås med folk ibland. Det kan låta lite hårt när jag säger att jag inte kan, eller vill men ptja, det är inte så enkelt.

Mitt råd: prata prata prata. Och du måste vara konkret.

Jag är sambo och vi har fått prata en hel del. Jag ryggar undan precis just när någon rör vid mig, särskilt om jag inte är beredd. Det är ju inte så roligt för den som bara vill ge en en kram och som man står nära. Nu har han vant sig, bara för att jag rycker till så betyder inte det att jag avvisar honom. Det är som en reflex och det handlar inte ett dugg om honom.

Zombie skrev:Ojdå. Miche, det finns aspergare som fungerar så, och rimligen fler ju yngre de är, men att vi "oftast", oavsett vad vi har lärt i livet och för exemplet med "mysa" även i ett etablerat förhållande fungerar som i dina båda enkla exempel, det är en sådan där fördom som andra brukar ha tillräckligt av utan att vi sprider den själva också.

Jag försöker inte sprida fördomar, bara fakta om hur det kan vara.

Givetvis är inte Aspergare obildbara och vi lär oss av erfarenheter och vi kan lära oss att förstå uttryck och talesätt, men det går inte att ta för givet att uttryck och talesätt förstås från början, en del måste förklaras, andra erfaras.

Ja en svårighet för mig är att jag har svårt att konkretisera problemet.

Aropå att leta efter en rund kloss

1. Jag vet att jag är en "sökare"...försöker se perspektiv och hur andra sidan av myntet ser ut. Jag vill alltid veta vad jag inte kan få och ha alla möjligheter. Skulle vårt umgänge bara ske "ute", på fester, fik osv, skulle jag med all säkerhet sakna myshets och trygghets och ensamhetsfaktorn. Skulle han vara extremt "på" och kramig, skulle jag leta efter motsatsen?

2. Jag saknar dock sidorna han inte har. Varför? Är det för att det är den jag är? Eller har jag "rätt" i att sakna dem? Dvs finns det vissa objektiva kriterier som utmärker ett bra förhållande? Och hur ser han på det? Som många skriver, är det förmodligen så att han trivs alldeles utmärkt med den kravlösa och trygga tillvaron som han kan styra. Jag skulle nog iofs inte ha något problem med det, om jag visste att den ledde till något, som de flesta förhållande...samboskap osv. Så det är kanske där problemet ligger? Att jag inte känner av den normala utveckligen i förhållandet? Som allt är nu känns det det helt otänkbart, trots hans lojalitet, att han skulle börja prata i framtidstermer.

Kram

Då blir frågan väldigt mycket om man ska fortsätta. Det är svårt att försöka gå och tolka någonannans beteende hela tiden.

maria23 skrev:2. Jag saknar dock sidorna han inte har. Varför? Är det för att det är den jag är? Eller har jag "rätt" i att sakna dem? Dvs finns det vissa objektiva kriterier som utmärker ett bra förhållande?

Det finns det väl — av väldigt allmän karaktär, som att båda har det bra med den andra. Därutöver finns det förstås kulturella eller sociala förväntningar, men dem gör man nog klokt i att inte villa bort sig i utan se till att välja fritt hur man vill förhålla sig till.

Jag tror fortfarande att du skulle behöva tänka mer (än vad jag ser i dina inlägg) i banorna "Vad behöver jag? Vad är bra för mig?".

Zombie skrev:

maria23 skrev:2. Jag saknar dock sidorna han inte har. Varför? Är det för att det är den jag är? Eller har jag "rätt" i att sakna dem? Dvs finns det vissa objektiva kriterier som utmärker ett bra förhållande?

Det finns det väl — av väldigt allmän karaktär, som att båda har det bra med den andra. Därutöver finns det förstås kulturella eller sociala förväntningar, men dem gör man nog klokt i att inte villa bort sig i utan se till att välja fritt hur man vill förhålla sig till.

Jag tror fortfarande att du skulle behöva tänka mer (än vad jag ser i dina inlägg) i banorna "Vad behöver jag? Vad är bra för mig?".

Du skrev också att pojkvännen ännu inte har någon diagnos. Och så länge som han inte har det så finns heller ingen förutsättning till självinsikt om sitt egna beteende i relation till andra. Jag vet att jag har vissa svårigheter och jag vet VARFÖR jag har dom men ibland flyger det fullständigt förbi mig varför jag inte hänger med. Jag klarar ibland inte att läsa mellan raderna och det är så tydligt ibland att jag undrar vad f-n var det som hände nu?, men jag vet mycket väl att det är just det, att läsa mellan raderna som har konkat.

De som har fått en diagnos (eller inte för den delen) har ofta så pass mycket självinsikt att man formulera vad man gillar och inte gillar. Jag gillar inte höga ljud eller mycket ljus, jag gillar inte eller kan inte snarare, umgås för mycket med andra för det dränerar mig totalt på energi.
Sedan varierar det sär från individ till individ

Juddy skrev:Du skrev också att pojkvännen ännu inte har någon diagnos. Och så länge som han inte har det så finns heller ingen förutsättning till självinsikt om sitt egna beteende i relation till andra.

Jag håller inte helt med dig, självinsikt kan man få även utan diagnos om någon som man litar på fullt ut hjälper till att inse att man har ett problem och kanske kan kvalificera för en diagnos.

Pojkvännen kan bli medlem här och lära känna sig själv genom forumet och likheter med andra medlemmar!

De som har fått en diagnos (eller inte för den delen) har ofta så pass mycket självinsikt att man formulera vad man gillar och inte gillar.

Är vad jag skrev, d v s att man kan ha självinsikt genom diagnos och även utan diagnos.

Personen i fråga nämner det mesta av vad jag kan läsa här på forumet, av hur han tänker och känner. Han nämner allt utom att han har asperger. Han är bra på att beskriva ett exakt känsloläge, samt var det troligtvis kommer ifrån. Han kan härleda ett beteende till en situation. Dock alltid utifrån "jag-perspektiv".

Det finns inget som heter en "normal" utveckling i ett förhållande. Alla förhållanden utvecklas olika. Om du skulle vilja flytta ihop med honom så småningom eller tror du skulle vilja göra det så måste du själv diskutera det med någon.

Har gjort en lista på det som "gör mest ont" i mitt förhållande.

@ känslan av att aldrig till hundra procent nå honom

@ oförutsägbarhet...när som helst kan vad som helst komma: jag ska resa dit, måste göra det, tänker inte närvara vid det...jag upplever det lite som tonårstänk

@ förutsägbarhet: vissa saker vet man med säkerhet...vissa rutiner måste följas och då har jag ingen chans att bryta in. När vi kommer hem så ska en viss dagordning följas, när vi setts ett tag finns ingen chans att få se honom under ettvisst tag, men jag vet på förhand ungefär när samtalet kommer osv.

@ rakheten...många små saker sägs som sårar även om jag litar på honom...ex "vad vacker hon är!" (med inlevelse o glittrande ögon och "nu känner jag helt enkelt inte för att umgås med dig"

@ att bara bli ihopkopplad med begränsade områden och aktiviteter

@ att inte spontant bli bjuden eller överraskad med ngt...även om han förmodligen skulle ge mig detsamma om jag bad honom

@ ensamheten

[mod]mnordgren:

Slog ihop med en tråd om samma ämne.[/mod]

Bra lista. Gör nu en lista på det som är bäst i ditt förhållande. Jag är nyfiken.

maria23 skrev:Har gjort en lista på det som "gör mest ont" i mitt förhållande.

@ känslan av att aldrig till hundra procent nå honom

@ oförutsägbarhet...när som helst kan vad som helst komma: jag ska resa dit, måste göra det, tänker inte närvara vid det...jag upplever det lite som tonårstänk

@ förutsägbarhet: vissa saker vet man med säkerhet...vissa rutiner måste följas och då har jag ingen chans att bryta in. När vi kommer hem så ska en viss dagordning följas, när vi setts ett tag finns ingen chans att få se honom under ettvisst tag, men jag vet på förhand ungefär när samtalet kommer osv.

@ rakheten...många små saker sägs som sårar även om jag litar på honom...ex "vad vacker hon är!" (med inlevelse o glittrande ögon och "nu känner jag helt enkelt inte för att umgås med dig"

@ att bara bli ihopkopplad med begränsade områden och aktiviteter

@ att inte spontant bli bjuden eller överraskad med ngt...även om han förmodligen skulle ge mig detsamma om jag bad honom

@ ensamheten

Det framgick inte om du ville ha någon form av svar på inlägget, men jag tar mig friheten i alla fall. Först och främst är min uppfattning att det jag fetmarkerat inte alls behöver bero på AS, det låter mer som ren naivitet. Visserligen kan aspies ha svårt för att förstå andras känslor, men de är inte dumma. Förresten så är det nog bara den första punkten jag markerade som jag känner beror på (ren) naivitet.

Den andra punkten har jag lite svårt för att förstå eftersom jag inte har någon konkret insyn i ert förhållande (som om jag vore nån expert ). Hur som helst så är det tydligt att ni inte har en likvärdig syn på förhållanden när det gäller detta, å det sliter naturligtvis. Vill du satsa på förhållandet så kan du ju börja med att fråga honom om ni inte kan hitta på lite mer tillsammans och försiktigt men tydligt tala om att du behöver mer tid med honom.

Har kanske som en kommentarer beskrev svårt att skilja på vad som är asperger o vad som är personen i fråga vad gäller problematiken...här kommer i alla fall en lista på "bra saker":)

@rakheten i vissa lägen...får känslan av att han i alla fall inte håller inne med saker

@ objektivitet i diskussioner...oavsett om jag berättat om tjafs på jobbet eller anhörigproblematik, får jag ett rationellt svar som inte tar hänsyn till annat än "bästa lösningen"

@ ärlighet

@ingen svartsjuka eller surhet när jag gör saker för mig själv

@ seriositet...personen tar ansvar och är mkt uppskattad på jobbet...noga med att göra det han bestämt sig för osv

@ hans briljanta charm när han pratar om något som är av hans intresse...han kan charma vem som helst

maria23 skrev:@ oförutsägbarhet...när som helst kan vad som helst komma: jag ska resa dit, måste göra det, tänker inte närvara vid det...jag upplever det lite som tonårstänk

Det här tycker jag är ett problem med NT:s. De vill kunna göra saker spontant medan jag tvärtom tycker om att ha allt planerat i förväg. Ibland ställer jag in saker när jag upptäcker att jag tagit mig vatten över huvudet, men om något är bestämt tycker jag i vilket fall som helst att det är jättejobbigt om det ändras.

maria, dumpa karln eller ta en paus!

Maria:
det är svårt att spela hockey med någon när denne snor alla puckarna, eg., ett förhållande måste bygga på kommunikation och anpassning.
Visst han har problem, han behöver rutiner och stabilitet, och han har svårt att se din sida och dina behov.
Nu är ingen någon tankeläsare, också i "vanliga" förhållanden får man inse att ens partner inte kan läsa ens tankar i vad man vill och behöver.
Det kan ju vara så att det här bara bitvis har med hans neuropsykiatriska svårigheter att göra, ni har kanske inte förutsättningarna för att fungera ihop? Det låter lite omoget och det låter även som om du behöver lite annat, och mer. Man kan inte anpassa bort sig själv i en relation, särskilt inte när det gäller kärlek/romantik/förhållanden. Vart ska DU ta vägen, vilka utlopp ska du finna när du tycker att det är måttligt kul att han sitter i ett hörn och läser en bok och du ser på teve?

Min sambo har en helt annan utbildning och yrkesinriktning än vad jag har/hade. Jag tycker att det är fullständigt fascinerande att få en inblick i vad han sysslar med. Detta sagt, jag är inte lätt att leva med. Mina cirklar rubbas mycket enkelt och då tar det mig ett tag att återgå till "ordning". Vi har fått jobba på det, jämka samman vad jag behöver och vad han behöver. Mycket runt vad som kan ses som avvisning. Jag har svårt att tänka på hur vad jag gör påverkar den andra. Inte så att jag är fullständigt renons men ändå. Och blir han/eller någon annan för den delen upprörd så tar det mig lång tid att reda ut det med mig själv.

Ska ni ha ett förhållande så vilar ansvaret för det på er båda två. Du kan inte ge allt och bara få tillbaka en liten del av vad du behöver. Inget förhållande är perfekt, och det är med största sannolikhet ingen medveten elakhet bakom. Men det att ni inte kan komma fram till något som passar er båda.

Jag förstår inte heller varför du är ihop med den där typen om förhållandet nu inte fungerar. Och om du nu älskar han så är det väl honom och inte oss du ska prata med - iaf om han själv har någon som helst självinsikt.

Killar med AS är i regel dåligt pojkvänsmaterial. Det är för många saker vi inte kan leva upp till helt enkelt Men jag kanske generaliserar lite väl mycket nu och enbart tänker på mig själv... som vanligt.

Nej men allvarligt. Om han inte kan prata med dig om era problem och om han inte verkar försöka mötas halvvägs ja då förtjänar du någon bättre.

Deadly_Nightshade skrev:Jag förstår inte heller varför du är ihop med den där typen om förhållandet nu inte fungerar. Och om du nu älskar han så är det väl honom och inte oss du ska prata med - (...)
Nej men allvarligt. Om han inte kan prata med dig om era problem och om han inte verkar försöka mötas halvvägs ja då förtjänar du någon bättre.

(min kursivering)

Ibland kan man behöva bolla sina känslor och tankar med andra för att få andras syn på något. I det här fallet kan det vara så enkelt som att förstå om vad man känner/upplever/tänker är "normalt", och hur man ska förhålla sig till det.
Tycker att det är fullständigt naturligt, jag behöver också ofta bolla tankar med andra.

Självklart
Jag är bara jävligt bitter ikväll

Tack för tips, även om jag kan tycka att många låter lite väl negativa. Att få "dumpa honom" som tips, känns lite onödigt? Det finns kanske en anledning till att jag söker stöd i forumet och försöker hitta sätt att förstå? Hade inte den anledningen funnits hade jag uppenbarligen för längesedan "dumpat honom".
Självklart inser jag att det är honom jag ska prata med. Det är väl målet? Kanske har vi kommit en bit på vägen? Att jag skriver och läser här kanske är en hjälp för mig till att nå målet? Jag vill inte ställa orimliga krav eller föra en dialog på fel sätt, därav mina frågor.
//Maria

maria23 skrev:Tack för tips, även om jag kan tycka att många låter lite väl negativa. Att få "dumpa honom" som tips, känns lite onödigt? Det finns kanske en anledning till att jag söker stöd i forumet och försöker hitta sätt att förstå? Hade inte den anledningen funnits hade jag uppenbarligen för längesedan "dumpat honom".
Självklart inser jag att det är honom jag ska prata med. Det är väl målet? Kanske har vi kommit en bit på vägen? Att jag skriver och läser här kanske är en hjälp för mig till att nå målet? Jag vill inte ställa orimliga krav eller föra en dialog på fel sätt, därav mina frågor.
//Maria

Det förstår jag mycket väl. Och det är till syvende och sist du som vet mest om situationen. Frågan, för mig blir, hur du navigerar alltihop utan att tappa bort dig själv. Hur mycket krav ska man ställa och vad kan man själv kompromissa om.

Deadly_Nightshade skrev:
Killar med AS är i regel dåligt pojkvänsmaterial. Det är för många saker vi inte kan leva upp till helt enkelt Men jag kanske generaliserar lite väl mycket nu och enbart tänker på mig själv... som vanligt.

Du inte bara generaliserar, du nedvärderar dessutom dig själv. Det finns väl inget som säger att du skulle vara en sämre pojkvän än någon annan? Det gäller bara att hitta rätt partner.

alfapetsmamma skrev:Vad är vitsen med att önska sig en rund kloss om man har en fyrkantig (och ingen fungerande såg eller slip-papper)? Bättre att leta efter en rund, eller inse att det inte är så himla dumt med en fyrkantig kloss. De har andra användnings områden än runda, visserligen, men de har också sin poäng.

Word!