Tack

Moderator:

Flyttade tråden från Övriga Aspergerfrågor.

NEJ, NEJ och NEJ! Hellre skulle Jag i så fall vela få en plats i något naturnära kollektiv i Norrbotten med möjlighet till bot via shamanism. En tur i en kåta gör nog susen .

Aldrig bott på en och vill helst slippa.

Har bott på psyket kortare perioder, max en vecka. Men jag har en sk. stalker som bor på nått hem för psykiskt sjuka. Men det hindrar inte henne från att ringa hela tiden, men tack o lov ligger det ca 7-8 mil härifrån, så hon kommer inte hit så lätt.

MsTibbs skrev:Jag skulle vilja bo på psyk i perioder, korta perioder, men vill ha egen lägenhet eller liknande i verkligheten. Det är inte gratis att bo på psyket, det kostar för varje dag man är inlagd, så är man där tre veckor får man "dubbel hyra" den månaden...

Vaaa kostar tom pengar att bli inlagd på helvetet?Jag skulle inte lägga in mig om jag så fick betalt med tanke på hur jävligt det är på psyket (En anhörig har berättat hur det är som legat inne flera gånger och efter varje gång hon varit där har hon blivit sämre efteråt pga misären som råder på psyket)

Absolut.

Nej, jag skulle aldrig vilja bo på instution igen. Har gjort det ett flertal gånger och har en rad otrevliga erfarenheter. Låg inlagd på psyket senast i februari förra året och det slutade med att jag skrev ut mig mot läkarens rekommendation eftersom allting bara blev värre av att vistas där.

Men däremot är jag irriterad på hur nedläggningen gick till. Det är samma extremer som brukar råda vid sådana här tillfällen.

På den gamla onda tiden när mentalsjukhusen var som störst var det så att blev du inlagd på ett sådant var det i det närmsta omöjligt att bli utskriven igen, många människor levde hela sitt liv inspärrade på detta vis.

Sen kom man fram till att det här var ju inte bra, vi lägger ner eländet. De sjuka skall vistas ute i samhället, och slängde ut totalt hospitaliserade människor till egen lägenhet med en burk piller eller åtta burkar snarare och numret till psykakuten.

En grupp av äldre kvinnor som led av schizofreni flyttades ut till "vanliga" ålderdomshem från den avdelning där de bott de senaste 30-40 åren. Vilket ledde till att damerna nu alla 70+ irrade runt i korridorerna och ropade på Mamma.

Naturligtvis var det inte bra med instutioner där man utgick från att folk aldrig kommer att bli friska. Men nedläggningen borde gjorts mjukare.

Man måste också inse att alla människor mår inte bäst i egen lägenhet precis som inte alla med problem mår bäst på instution.

Guponti skrev:Absolut.

Jag kan tänka mig att för första gången, bo på en "klink".
Men då vill jag bunka med Dr Guponti.

Ärligt talat har jag funderat på om jag borde vara inlagd ibland.
Kanske eller kanske inte.

NEJ! Har jättesvårt att umgås med andra utom min familj.Jag har varit inlagd några gånger. Jag höll mig för mig själv.Förra gången bankade jag på dörrarna och skrek att jag ville hem! Kändes jobbigt utan min familj Jag ringde hem och grät för min man. Inget för mig.

Svar på fråga: Definitivt nej.

Nej, jag kan inte tänka mig att bo på en klinik. Jag vill bo med min familj i ett eget hem. Förr när jag blev deprimerad fick jag lägga in mig ibland när jag fick självmordstankar, men då längtade jag hem så fort jag blev lite piggare. Det är långtråkigt på sjukhus och jag har ingen lust att umgås med andra som är inlagda. Tur att det finns 1000-bitarspussel.

Det finns någonting väldigt lockande i tanken.

Jag har ett falskt minne av ett eget rum på en klinik. Allt i rummet var vitt, rent och luktfritt. Det var mycket sparsamt möblerat och alldeles tyst, och fönstret vette mot en grön lummig park. Jag antar att det var ett inre rum som jag flydde till som barn när världen blev för påträngande.

Jag brukar föreställa mig en sval munkcell med tjocka stenväggar när jag vill meditera fram ngt slags lugn.

Men allvarligt talat, det är inte meningen att man ska bo på klinik såvida det inte är sista utvägen. Kliniker är för allvarligt sjuka och inte för aspergare. De som vistats på kliniker kan med all säkerhet vittna om att det inte är ett ställe man vill stanna på.
Det finns andra och bättre alternativ att överväga om man som aspergare vill vila sina sinnen.

En glänta i skogen där man bara sitter och gör ingenting är ett underbart ställe att vila sina sinnen på tycker jag!
På en klinik blir det ingen vila. För mycket människor! Man får ju följa DERAS rutiner också, inte sina egna. Nej, fy sjutton!

Visst! Det är inget jag på allvar skulle överväga. Ibland regriderar jag dock en del och tycker att det vore skönt om någon bara kunde ta hand om mig och befria mig från allt ansvar. Då kan jag tycka att en klinik låter en smula lockande. Men just nu är jag överväldigad över att en arbetsterapeut skall hjälpa mig att göra ett dagsschema till min son som jag vill ha det men utan att jag själv behöver leta fram kardborrband och färgpennor och plastlaminat och allt som kan tänkas behövas. Att få slippa en så liten del av ansvaret underlättar så enormt! Det behövs det knappast någon klinik för.

internettt skrev:Jag undrar hur ni känner det, inför att vi lagt ned mentalsjukhusen?

Min dröm är att jag skulle få komma in på en trivsam klinik, tryggt och säkert, umgås med dom andra intagna i lugna former.

Vet inte om ni har sett filmen Gökboet, men något sådant är vad jag tänker mig. Man kan ju göra rätt för sig och arbeta också, ägna sig åt trädgårdsarbeta på sommarhalvåret och arbeta i en verkstad på vinterhalvåret.

Jag menar, nu har man ju ens inte ett ålderdomshem att se fram emot när man blir gammal, så ialla fall jag är orolig över att bli sittande för mig själv.

Gökboet var ju inte så trivsamt för de intagna? Jag tvivlar också på att det finns så många "trivsamma kliniker", låter som en motsägelse för mig.

Kanske tänker du på den gamla tidens hospital, som var en värld för sig själv:

Men överallt var situationsplanen symmetrisk med byggnader för administration och ekonomi i mittaxeln, flankerade av avdelningar för män respektive kvinnor. Vid sinnessjukhusen rådde en sträng uppdelning, där könssepareringen var den första och viktigaste. Sedan delades patienterna upp efter tillstånd: från de lugna som placerades närmast anläggningens centrum, till de svårt oroliga och osnygga, som inkvarterades i celler i sjukhusets periferi. En viktig del av konceptet var de omgivande parkerna, som inte bara gav frisk luft och kroppsrörelse; de bidrog också till att göra sinnessjukhuset till en sluten värld, där häckar och staket skärmade av anläggningen från omvärlden.

http://www.byggnadsvard.se/byggnadskultur/vems-historia-ska-vi-ber%C3%A4tta

Det är en del av vår historia som håller på att försvinna, inte bara konceptet "stora mentalsjukhus" utan även de fysiska byggnaderna som byggs om för andra ändamål el rivs.

Parkerna bidrog till trivsamheten, och en del patienter arbetade just som trädgårdsmästare.

Ett annat sådant sjukhus var Ulleråkers sjukhus:

1931 bytte hospitalet namn till Ulleråkers sjukhus och blev ett mentalsjukhus. Det låg då en bit utanför staden och både patienter och personal bodde innanför murarna.

Sjukhuset var i stort sett självförsörjande och allas arbete behövdes för att hålla anstalten igång. Det fanns väv-, spinn-, och sysalar, snickeri, bageri, borstbinderi och bokbinderi. Arbetet "befrämjade hälsa och höll tankarna borta från den egna sjuka tankevärlden", framhöll sjukhusledningen.

Den som ansågs "samhällsomöjlig", "hade egenheter i tal och uppträdande", "var omoralisk och omöjlig att påverka", kunde tas in på sjukhuset. Vid den tiden trodde man sig knappast kunna bota patienten. Sjukhusvistelsen skulle enbart ha en lugnande inverkan.

Sedan dess har psykiatrin genomgått stora förändringar. Idag bedrivs en stor del av verksamheten som öppenvård ute i samhället. Antalet sjukhusplatser har minskat. Just därför har Ulleråker kunnat ge plats åt ett nytt bostadsområde.

http://hem.bredband.net/stusva/Om%20Sture/ullerakerhistoria.htm

Det är en av mina värsta mardrömmar tillsammans med att tvingas flytta hem till mina föräldrar igen!!

Jag tycket kollektiv låter som ett alternativ för dig, jag hoppas du hittar en gemenskap tillslut oavsett i vilken form det är.

Någon som kommer ihåg Sveriges farligaste kvinna? Jag hade en kompis som jobbade med henne förut när hon var Långbros enda patient de hade sjukhuset öppet endast för henne. Hon bodde i ett specialhus i parken byggt för hennes skull. Parken och de gamla sjukhus byggnaderna finns kvar värsta fina parken med en damm och grejer. Jag kommer ihåg när jag åkte förbi där som barn och det fortfarande var ett sjukhus och även som ungdom. Det har alltid sett så magiskt ut och hemligt för allmänheten fick inte vistas på området kändes lite farligt.

”

Elisabeth” – som egentligen heter något annat – blev rikskänd 1977, när bilderna på den då 22-åriga flickan, fjättrad vid en träbrits, endast iklädd en svart sopsäck, chockade Sverige.
Nu har Elisabeth hunnit bli 44 år.
Efter över 30 års tvångsvård och felbehandling och över 300 vårdare och läkare och experter, såväl i Sverige som utomlands, fick Elisabeth 1990 till slut rätt diagnos: autism.

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9912 ... abeth.html

Här är en bild på henne.

Kanske är det vilohem i sen 1800-talsanda som Internettt tänker sig.
http://www.stromsborg.nu/index.htm

http://www.lindebilder.se/details.php?image_id=1819&sessionid=1elcu1t10f1j0mb9eihufieiv6

Brunnsort var väl något för dåtida medel och överklass. Något i stil med dagens spaweekend kan tänkas.
http://www.ne.se/porla-brunn

http://www.sala.se/Startsida---Turistbyran/Objekt/Satra-Brunn/

Underklassen och slutkörda småbönder hamnade väl på dårhus, eller kallades det hospital.

Kurort eller sanatorium men utan tuberkulos vore kanske passande.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kurort

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sanatorium

Föressten, var är internettt? Inte intagen hoppas jag. Nu är det ju ingen som postar Jussi Björling och Julio Iglesias i "Vad är den bästa musik"-tråden.

ALDRIG i livet. Har varit inlagd på sjukhus och det var...vidrigt. Sätter inte ens foten på sjukhus längre av rädsla att de ska låsa in mig igen.

Nä, jag väl instämma. Men i perioder har även jag känt som internett. Jag kom att tänka på "Stulna år" med Winona Ryder, apropå att livet kan kännas tryggar på institution.

Har legat inne ett antal gånger och det känns som det ända stället i världen där jag kan andas ut
och slappna av helt.Känner mig helt ren när jag kommer ut igen.Inga krav,inga tider att passa,maten står dukad exakt samma tider varje,man får sin medecin tilldelad när man ska ha den.Tänk om det alltid kunde vara så tänker jag ibland.

Nä om jag inte får psykos först.