Rymdskepp skrev:Dock något jag ofta undrar över, måste väl finnas aspergare som utvecklar olagliga specialintressen?

Depends. Min morsa har ett enormt intresse av bilar. Hon kan lagarna om bilar och vägar och ansvar bättre än vad poliserna själva kan. Utan att skämta eller överdriva. Varenda liten lag finns i huvudet på henne.

För att hon ska kunna veta hur mycket hon kan göra och inte. Exakt vart gränsen går för att något ska vara olagligt, så att hon kan göra så mycket hon vill utan att kunna bli tagen av polisen för skitsaker.

Exempel:
En bekant har en raggarbil med blålysen på. han har dem aldrig påslagna, är inte permanent isatta eller fastskruvade. I lagen står det att man på vägar inte får ha sådana fastskruvade på bilen, och ännu mindre ha dem påslagna.
Det står inte att man inte får ha dem på, på avstängda cruising trotoarkanter. Men polisen tog kompisen i alla fall, trots att han var på avstängt område som inte var på vägen.

Snutarna diskuterade länge med min mamma om detta. och när dem inte kunde hitta något i lagboken som inte stämde med det mamma sa, blev dem skitförbannad på henne och sa "jävla sluskhögar att tro att dem kan deala och chackra med lagen hur som helst" och så ringde han till stationen. Efter fyrtiofem minuter gav dem upp, och lät oss åka.

Andre_K skrev:

chibibotto skrev:

Andre_K skrev:Jag tycker det är sött att man kan bli besatt av människor. Det är synd att du inte längre spelar något instrument. Men du vet säkert redan att det aldrig är försent att börja igen (försöker inte tvinga på dig något).

Menar du att när du förstår andra människor blir dom tråkiga? Jag tror inte man kan förstå andra människor, alla dom små variablerna som uppgör en människa från minsta cell till kvant nivå... Du menar kanske när deras beteende blir allt för förutsägbart?

- jag skriver i Kärlek

Jag har en tvärflöjt som jag saknar en del, någonstans i föräldrar hemmet. Det var längesen jag spelade, men om jag börjar igen kommer det nog tillbaks.

Ja exakt att när deras beteende blir förutsägbart så tröttnar jag på dem.
Det är nog en av anledningarna till att jag har svårt att behålla vänner.

Det är synd att du har svårt att behålla vänner, känns det dåligt? Men det är ju skillnad på bekanta och verkliga vänner (sådana man kan lita på). Jag blir inte lätt uttråkad av andra, snarare uttröttad. Du känner dig inte ensam eller har det inte någon större betydelse för dig?

Förlåt att jag frågar personliga frågor... Jag är bara nyfiken, kära du.

Nja alltså det är ju aldrig roligt att förlora vänner, men det är jobbigt att försöka hålla uppe intresset. De som jag bara är bekanta med spelar det ingen roll om de försvinner. De riktiga vännerna kan hända ibland stannar men klagar oftast på att jag försvinner och att jag ändrar mig total från hur jag var när jag först träffade dem. Jag trivs ensam men det kan vara bra att då och då ha någon som kan pusha en till att verkligen göra något. Ingen av de vännerna jg har känner mig så bra att de gör det så jag vet inte om de kan kallas riktiga vänner. Jag har lite svårt för att definera vad ordet vän egentligen betyder.

chibibotto skrev:Nja alltså det är ju aldrig roligt att förlora vänner, men det är jobbigt att försöka hålla uppe intresset. De som jag bara är bekanta med spelar det ingen roll om de försvinner. De riktiga vännerna kan hända ibland stannar men klagar oftast på att jag försvinner och att jag ändrar mig total från hur jag var när jag först träffade dem. Jag trivs ensam men det kan vara bra att då och då ha någon som kan pusha en till att verkligen göra något. Ingen av de vännerna jg har känner mig så bra att de gör det så jag vet inte om de kan kallas riktiga vänner. Jag har lite svårt för att definera vad ordet vän egentligen betyder.

Jag förstår hur det känns att försöka tvinga fram intresset fast än intensiteten har lagt sig har lagt sig. Sedan blir man "distanserad och ointresserad" enligt andra. Iallafall jag har blivit kallad det. Det är inte mitt fel, dom får acceptera att det är sådan jag är och det betyder inte att jag tycker mindre om dom för det. Det kommer i "vågor". Ibland vill jag umgås mer och ibland mindre.

Andre_K skrev:

chibibotto skrev:Nja alltså det är ju aldrig roligt att förlora vänner, men det är jobbigt att försöka hålla uppe intresset. De som jag bara är bekanta med spelar det ingen roll om de försvinner. De riktiga vännerna kan hända ibland stannar men klagar oftast på att jag försvinner och att jag ändrar mig total från hur jag var när jag först träffade dem. Jag trivs ensam men det kan vara bra att då och då ha någon som kan pusha en till att verkligen göra något. Ingen av de vännerna jg har känner mig så bra att de gör det så jag vet inte om de kan kallas riktiga vänner. Jag har lite svårt för att definera vad ordet vän egentligen betyder.

Jag förstår hur det känns att försöka tvinga fram intresset fast än intensiteten har lagt sig har lagt sig. Sedan blir man "distanserad och ointresserad" enligt andra. Iallafall jag har blivit kallad det. Det är inte mitt fel, dom får acceptera att det är sådan jag är och det betyder inte att jag tycker mindre om dom för det. Det kommer i "vågor". Ibland vill jag umgås mer och ibland mindre.

Ja distanserad och ointresserad har jag ofta blivit kallad, eller så tycker de att jag helt ändrat mig sen hur jag var när jag träffade dem först.
De vägrar liksom inse att de är de som är förutsägbara, tycker jag ska ändra på mig och vara som jag brukar, men jag är ju som jag brukar, har alltid blivit ointresserad efter ett tag.
Men det att det kommer i vågor håller jag med om, ibland kan jag tänka att de faktiskt kunde vara trevligt att umgås, ibland inte alls.

Jag är inne i en grav The Phantom of the Opera-fas just nu, så Gud må förlåta mig somliga rader (och ni andra också för den delen). Innan dess var jag helt nerkärad (ja, platoniskt då...) i Helen Sjöholm i över ett års tid och dessförinnan var jag såld på Sarah Brightman...besattheten går i stadiga vågor, men det verkar aldrig som om jag helt kommer att släppa någon av mina passioner. Min "phanatism" har suttit i sedan 1991 and I'm still crazy after all these years.

För mig har det inte någon koppling till rädsla. Mitt första intresse var plattmask... då var jag två år. Som min pappa säger, jag visste verkligen allt om plattmask. Ganska symptomatiskt och får mig att le. Sedan var det spindlar när jag var fyra, dinosaurier efter det, sen astronomi. Mitt första rejäla specialintresse blev Stålmannen när jag var sju, kanske för att jag kände igen mig i Clark Kent som var ganska hopplös i sociala sammanhang. Sen kom mitt alltuppslukande intresse för en specifik film, men säger inte vilken eftersom jag inte vill outa mig.
Önskar jag kunde ha lite kortvariga specialintressen som vissa av er. Är ofta ute och snurrar på nätet efter Stephen Merchant, den långe killen som är med i Pilkingtons "An idiot abroad" med mera. Nästan kvalificerad som specialintresse

Känner igen mycket av de mönster ni beskriver. Har själv intressen som varat mycket länge och i faser av mer eller mindre intensitet. Sedan förändras kanske intresset något pga. mognad och erfarenhet. Jag vill gärna dyka allt djupare in i ämnet och disikera dess beståndsdelar. När man väl varit på djupet förändras, förflyttas eller breddas fokuset. Grundstenen har dock alltid varit musik för min del. Allt från skivomslag till hifi och cd samlande till bilstereo mm. Kan ej spela själv pga kass motorik.
Även vissa andra intressen om historia och samhälle samt litteratur mm har förekommit för min del, men av övergående slag.

uppkommer av lite olika orsaker för mig ett intresse kom via hämnd planering (är ej utförd dock ) några andra av att saken verka intressant så lärde mig mer o mer om det. nått har säkert kommit från nån sorts rädsla men det kan jag varken bekräfta eller förneka