Hur kan ni som är aspergare tro på gud, healing, newage och annat abstrakt?
Vi är ju konkreta åtminstone jag.
Ge mig en förklaring hur ni tänker!

Vill du bli religiös? Folk tror jävligt mycket och jag tror att det finns lika många anledningar som det gör människor X teorier.

Parvlon skrev:Vill du bli religiös? Folk tror jävligt mycket och jag tror att det finns lika många anledningar som det gör människor X teorier.

Nej!!!!!!!!!!!
Jag bara undrade!

mikael skrev:Hur kan ni som är aspergare tro på gud, healing, newage och annat abstrakt?
Vi är ju konkreta åtminstone jag.
Ge mig en förklaring hur ni tänker!

Det sägs att Einstein var aspergare. Hur konkret var han? Jag är själv så okonkret att jag måste göra om det konkreta till abstrakta koncept för att förstå. Däremot tror jag inte på något av det du nämner. Däremot utesluter jag ingenting och anser att det finns en del argument för sånt som normalt räknas till religiösa föreställningar.

Einstein trodde dessutom på Gud, liksom Newton. Och Leif GW Persson.

mikael skrev:Hur kan ni som är aspergare tro på gud, healing, newage och annat abstrakt?
Vi är ju konkreta åtminstone jag.
Ge mig en förklaring hur ni tänker!

För att veta om man tror på "Gud" måste man först förstå vad "Gud" är. Jag kan inte säga att jag gör det, så därför förhåller jag mig agnostisk på den punkten men är öppen för möjligheten.

New Age är bara abstrakt så länge man inte specificerar dess olika delar, vilka vanligen är väldigt konkreta. Vad menar du med ordet?

Healing var jag ganska skeptisk inför tills för ett par månader sedan när jag stukade foten ganska illa och en kvarts healing dagen efter gjorde att 90% av smärtan försvann och aldrig kom tillbaka så att jag kunde gå igen utan att halta och plågas. Det var mycket påtagligt och konkret.

Jag känner en troende aspergare, och jag har läst i en del aspergerböcker om folk som är troende (tror jag hittade 4 st i böckerna, som var aktiva inom samfund o.s.v.). De är troende eftersom det är den enda logiska förklaringen för dem, de tycker att det är mer ologiskt att allt skulle ha kommit till av en slump.

Det är lätt att gudstro och vetenskap pga sin inneboende natur står i konflikt med varandra.
Det är problematiskt när religionen (läs: katolska kyrkan) går emot vetenskapliga teorier som sedermera visar sig vara korrekta.
Mer än en gång har man ju målat in sig i hörnet då man utmålat vetenskapsmän som kättare, t ex Galilei, eller då man hävdat att jorden är platt.
Kyrkans attityd gentemot nya vetenskapliga rön är kort och gott en sorglig historia som vållat mycket lidande men som dessutom så gott som alltid lett till att kyrkan förlorat ansiktet.

Detta har i sin tur gjort att många vetenskapsmän intar en ytterst avog hållning gentemot metafysiska företeelser som religion, men framför allt har folk i gemen kommit att inta en vulgär hållning mot allt vad tro heter - för att man felaktigt fått för sig att dessa storheter är oförenliga.

Dagens partikelfysik, liksom övrig teoretisk fysik och kosmologi innehåller element som inte låter sig förena med begrepp som evidens, empiri och klassisk vetenskap.

Som exempel vill jag nämna kvantfysik, där en partikel (fotonen) bevisligen befinner sig på två ställen samtidigt, vilket strider mot logiskt tänkande. Fotonerna förefaller även kommunicera sinsemellan med en hastighet som är avsevärt högre än ljushastigheten och möjligen oändlig.
Sådana hastigheter ska inte kunna förekomma men med den tolkningshorisont vi har idag ser det ändå ut som att detta sker.

Ett annat exempel är begreppet mörk materia och mörk energi.
I dagens läge är det helt okänt vad dessa är, men deras effekter kan skönjas vid observationer och de är nödvändiga för att den teoretiska fysikens kalkyler ska gå ihop sig.
Att befatta sig med storheter med denna okända och teoretiska natur går långt bortom gränserna för klassisk vetenskap, och krasst uttryckt kan man hävda att de måste likställas med tro.

Detta skriver jag inte för att klanka ned på vetenskapen till förmån för religiös tro.
Däremot skriver jag det för att understryka att vetenskapen själv tvingas gå utanför de snäva ramar den själv ställt upp.
Man måste från båda sidor ha ödmjukheten att erkänna att det finns företeelser som inte går att förklara utifrån den tolkningsmall man förfogar över.

Vetenskapen kan inte bevisa Guds existens. Detta är inte detsamma som att vetenskapen har bevisat att Gud inte finns.

@Windfarne

Tack för den bästa och ödmjukaste förklaring jag läst om så svåra ämnen

Själv allt för misantropiskt lagd för att skilja ut tro och vetenskap från människans märkliga förmågor, tänker just nu på det som händer i världen med krig och katastrofer, får inte ihop det, $$$ läggs på destruktiv forskning och vapentillverkning ,samtidigt knappt en bråkdel på det motsatta, en konstruktiv fredsforskning och arbete mot orättvisa, ohälsa och nöd.

$$$ Investeras i miljöfarlig energiutvinning, och jag vågar gissa att säkerhet inte är lönsamt, då det troligen finns en kalkyl på vad det får kosta när " olyckan " väl sker.

Då är det inte lätt att Veta vad man ska Tro.

Mvh segdeg

Windfarne skrev:Det är lätt att gudstro och vetenskap pga sin inneboende natur står i konflikt med varandra.
Det är problematiskt när religionen (läs: katolska kyrkan) går emot vetenskapliga teorier som sedermera visar sig vara korrekta.
Mer än en gång har man ju målat in sig i hörnet då man utmålat vetenskapsmän som kättare, t ex Galilei, eller då man hävdat att jorden är platt.
Kyrkans attityd gentemot nya vetenskapliga rön är kort och gott en sorglig historia som vållat mycket lidande men som dessutom så gott som alltid lett till att kyrkan förlorat ansiktet.

Detta har i sin tur gjort att många vetenskapsmän intar en ytterst avog hållning gentemot metafysiska företeelser som religion, men framför allt har folk i gemen kommit att inta en vulgär hållning mot allt vad tro heter - för att man felaktigt fått för sig att dessa storheter är oförenliga.

Dagens partikelfysik, liksom övrig teoretisk fysik och kosmologi innehåller element som inte låter sig förena med begrepp som evidens, empiri och klassisk vetenskap.

Som exempel vill jag nämna kvantfysik, där en partikel (fotonen) bevisligen befinner sig på två ställen samtidigt, vilket strider mot logiskt tänkande. Fotonerna förefaller även kommunicera sinsemellan med en hastighet som är avsevärt högre än ljushastigheten och möjligen oändlig.
Sådana hastigheter ska inte kunna förekomma men med den tolkningshorisont vi har idag ser det ändå ut som att detta sker.

Ett annat exempel är begreppet mörk materia och mörk energi.
I dagens läge är det helt okänt vad dessa är, men deras effekter kan skönjas vid observationer och de är nödvändiga för att den teoretiska fysikens kalkyler ska gå ihop sig.
Att befatta sig med storheter med denna okända och teoretiska natur går långt bortom gränserna för klassisk vetenskap, och krasst uttryckt kan man hävda att de måste likställas med tro.

Detta skriver jag inte för att klanka ned på vetenskapen till förmån för religiös tro.
Däremot skriver jag det för att understryka att vetenskapen själv tvingas gå utanför de snäva ramar den själv ställt upp.
Man måste från båda sidor ha ödmjukheten att erkänna att det finns företeelser som inte går att förklara utifrån den tolkningsmall man förfogar över.

Vetenskapen kan inte bevisa Guds existens. Detta är inte detsamma som att vetenskapen har bevisat att Gud inte finns.

Väl skrivet, läsvärt .

biologic skrev:Jag känner en troende aspergare, och jag har läst i en del aspergerböcker om folk som är troende (tror jag hittade 4 st i böckerna, som var aktiva inom samfund o.s.v.). De är troende eftersom det är den enda logiska förklaringen för dem, de tycker att det är mer ologiskt att allt skulle ha kommit till av en slump.

nu börjar jag först lite, spännande

mikael skrev:Hur kan ni som är aspergare tro på gud, healing, newage och annat abstrakt?
Vi är ju konkreta åtminstone jag.
Ge mig en förklaring hur ni tänker!

en vetenskapsman sade att vi kommer ju från jord som är dött och sedan fick vi en själ ganska bra sagt.

Jag tror både på Gud och vetenskapen. Sen behöver inte Gud innebära en skäggig man som sitter på en gigantisk stol.

Jag är aspergare och tror på Gud (kristen). Hur kan allt bli så vackert av en slump? Så komplicerat? Hur kan jag få svar på böner om ingen lyssnar? Hur skulle jag då kunna bli översköljd av världens godhet i mina svåraste stunder? Jag ser ingen relevant motsägelse mellan vetenskap och kristendom, men det finns fanatiker i båda leden. De flesta människorna i världen tror på något högre väsen, nirvana eller liknande. Det är dem som INTE tror som är "konstiga"...

Windfarne skrev:Vetenskapen kan inte bevisa Guds existens. Detta är inte detsamma som att vetenskapen har bevisat att Gud inte finns.

Du har helt rätt. En mycket vanlig källa till missförstånd och konflikter är att många inte inser detta.

Ingen religion har hitills definierat ett gudsbegrepp på ett tillräckligt precist sätt för att det ska gå, eller ens vara meningsfullt, att bevisa eller motbevisa en gud med vetenskapliga metoder. Lite förenklat kan man säga att vetenskapen försöker förklara och beskriva fenomen så att man får förutsägbarhet och repeterbarhet. Religiösa fenomen som t.ex. mirakel och gudomliga ingripanden ligger väldigt långt ifrån dessa krav, såvitt vi kan se idag. Så länge vi inte ens kan bevisa, enligt vetenskapliga krav, att sådana saker ens existerar, så är det inte meningsfullt att befatta sig med dem vetenskapligt.

Glappet mellan vetenskap och religion är alldeles för stort, och kanske är det också så det måste vara? Hur många troende skulle egentligen vilja att deras gud kunde reduceras till något som kan förklaras vetenskapligt med en matematisk modell? Skulle inte det på något sätt ta död på själva idén med religion och gudstro?

Det var en vetenskap fristående från religionen som har skapat det moderna samhället vad gäller aspekter som teknik, ekonomi, medicin etc. Där har vetenskapen en stor förklaringskraft som religionen saknar. Religionen fortsätter dock uppenbarligen att fylla en annan funktion för många människor. Vad denna funktion är låter jag vara osagt, och den kan nog vara olika för olika individer.

Du har en lite märklig syn på vetenskap och tro, dock. Vetenskapen är inte fix och färdig. Den utvecklas ständigt och utökar ramarna för vad den kan förklara. Det klassiska exemplet är förstås hur Aristoteles mekanik ersattes av Newtons som ersattes av kvantmekanik och relativitetsteori. På samma sätt har det varit med mycket annat inom vetenskapen. Man använder de vetenskapliga modeller man har så länge de fungerar tillräckligt bra. När de inte längre gör det så försöker man förbättra dem. Aristoteles var inte helt inne på fel spår när han försökte förklara hur t.ex. en sten rör sig när man kastar den, men hans modell var alldeles för enkel för att räcka till att förutsäga stenens rörelse med någon större precision. Newton kunde förklara detta mycket bättre med sin mekanik, och den modellen fungerar fortfarande alldeles utmärkt i de allra flesta fall. Det är först när vi kommer ner på partikelnivå som kvanfysiken behövs och vid väldigt höga hastigheter som vi behöver relativitetsteori.

Om behovet uppstår av bättre precision, t.ex. för att vi får bättre mätmetoder, så kanske empiriken inte längre stämmer med teorin. Då måste man försöka förstå varför och justera modellerna så att de kan förklara de nya fenomen man inte tidigare kunde mäta. Så länge vi inte kan mäta ett fenomen, eller på annat sätt observera det, så finns inget att försöka förklara. Likaså när olika teoretiska modeller inte stämmer överens så måste man försöka hitta något sätt att förena dem, eller vidareutveckla den ena.

Det är inget märkligt att t.ex. fysiker spekulerar i fenomen man ännu inte vet om de existerar. Antingen gör man det för att det finns empiriska observationer som visar, eller kanske bara antyder möjligheten av, något man ännu inte kan förklara, eller så spekulerar man i dem helt enkelt för att de inte kan uteslutas utifrån vad man vet idag. Det handlar om att anta hypoteser och bevisa eller förkasta dem. Sedan kan naturligtvis individer tro olika mycket på att viss hypotes faktiskt kommer visa sig vara riktig, men det är knappast tro i samma bemärkelse som inom religionen. Noteras bör att det inte ens behöver handlar om naturfenomen. Även inom matematiken, där inte naturen utan människan själv har bestämt reglerna, så finns det problem vi inte kan lösa idag, och där olika forskare tror olika om vad svaret är. Ett klassiskt exempel i modern tid är frågan om huruvida P=NP?

Man kan möjligen extrapolera detta till att säga att gud skulle vara ett sådan fenomen som inte kan förklaras, så att modellerna måste justeras, men det känns väldigt långsökt i dagsläget. Dels finns ingen vetenskapligt hållbar empirik som ens antyder existensen av en gud och dels finns, som tidigare sagt, inte någon tillräckligt precis definition av gudsbegreppet för att kunna pröva det som hypotes. Glappet mellan vetenskap och religion är för stort att vara meningsfullt att ens försöka överbrygga (i dagsläget).

Windfarne skrev:Dagens partikelfysik, liksom övrig teoretisk fysik och kosmologi innehåller element som inte låter sig förena med begrepp som evidens, empiri och klassisk vetenskap.

Det beror på att det ligger i frontlinjen, där vetenskapen utvidgas och utvecklas. Man får naturligtvis alltid sådana problem när t.ex. ny empirik inte kan förklaras med befintliga modeller, eller när modellerna visar sig ha konsekvenser som inte kan påvisas empiriskt. Utan sådana konflikter finns inget att utveckla. Slutar vi att ständigt få nya sådana konflikter så stagnerar vetenskapen i en tro att den vet allt och kan förklara allt.

Som exempel vill jag nämna kvantfysik, där en partikel (fotonen) bevisligen befinner sig på två ställen samtidigt, vilket strider mot logiskt tänkande.

Nej, bara om du envisas med att använda en partikelmodell. Själva idén med kvantfysiken är ju just att frångå detta och tänka statistiskt istället.

Ett annat exempel är begreppet mörk materia och mörk energi.
I dagens läge är det helt okänt vad dessa är, men deras effekter kan skönjas vid observationer och de är nödvändiga för att den teoretiska fysikens kalkyler ska gå ihop sig.
Att befatta sig med storheter med denna okända och teoretiska natur går långt bortom gränserna för klassisk vetenskap, och krasst uttryckt kan man hävda att de måste likställas med tro.

Det är just sådant jag syftar på ovan, att man måste spekulera och testa hypoteser för att driva vetenskapen framåt. Mörk materia och enerig är exempel på sådana spekulationer för att försöka förklara avvikelser mellan dagens empirik och teori.

Däremot skriver jag det för att understryka att vetenskapen själv tvingas gå utanför de snäva ramar den själv ställt upp.
Man måste från båda sidor ha ödmjukheten att erkänna att det finns företeelser som inte går att förklara utifrån den tolkningsmall man förfogar över.

Tvingas? Vetenskapen är inte statisk och har ingen tro på att veta allt och kunna förklara allt. Som jag påpekade så ligger det i själva vetenskapens natur att utvidga sig själv, både av behov och av nyfikenhet. Det handlar inte alls om att gå utanför sina egna ramar, utan att revidera och utvidga sig själv, inom ramarna. Dessa ramar handlar huvudsakligen om vetenskaplig metodik, inte om vetenskapens innehåll. Men även synen på vetenskaplig metodik utsätts själv för vetenskaplig prövning och revideras ibland.

Oj, En bättre förklaring på det bästa jag läst, hur skall den här dagen sluta om det börjat så här bra...vet inte vad jag skall tro...får kolla med antroposoferna kanske...nää...nu går jag ut med hunden och passar på och funderar på det här, medan jag gör ett syreutbyte i systemet, tänk att syre som är så nyttigt kan va' så explosivt...

Mvh segdeg

Jag är ateist, men det är nog mest för att jag personligen inte förstår religion och inte ser någon nytta med den. Varför tro när man kan veta? Varför är en vuxenhetsrit i vår kultur att lämna över makten till pappa? Varför anses det vara bättre att låta pappa ordna saker än att försöka fixa det själv? Är det inte bättre att vandra på livets stig ensam, att kanske gå vilse ibland men veta att man faktiskt klarade sig av egen vilja och egen förmåga, är inte det större än att bli ledd av Gud fader, än att låta pappa fixa det?

Ber om ursäkt om jag råkat förolämpa någon. Detta är bara mina egna åsikter.

Jag har varit ateist större delen av mitt liv. Numera se jag mig snarare som antireligiös. Tycker det är totalt meningslöst att över huvudtaget fundera på eventuella högre mäniskoliknande makter.
Religion har ju sedan urminnes tider, bara försökt hålla folk på mattan genom att hänvisa till allt som inte går att förklara. De olika religionerna är ju bara speglingar av de olika kulturer dom uppstått i.

Att det över huvud taget går att få folk att tro på andar som är goda, är nog snaras en längtan efter den alsmäktiga goda föräldern som gick förlorad med barndomen.

Dansk TV visade nyligen en serie om själ och vetenskap, baserad på forskning om olika överfysiska fenomen såsom ut-ur-kroppen-upplevelser, nära-döden-upplevelser, tidigare-liv-minnen, prekognition och psykets påverkan på kroppen. Tyckte det var bland det mest seriösa jag sett, även om det var förpackat med onödigt suggestiv musik och klippning.

Vissa avsnitt kan finnas kvar: http://www.dr.dk/DR2/S/Sjael_videnskab/

Min sambo är disputerad naturvetare och han (och jag) lyckas kombinera en religiös övertygelse alldeles utmärkt. En religiös övertygelse är inte vaccinerad mot tvivel, och utesluter per automatik inte vetenskap (evolutionsteorier, astronomi etc).

Inger skrev:Dansk TV visade nyligen en serie om själ och vetenskap, baserad på forskning om olika överfysiska fenomen såsom ut-ur-kroppen-upplevelser, nära-döden-upplevelser, tidigare-liv-minnen, prekognition och psykets påverkan på kroppen. Tyckte det var bland det mest seriösa jag sett, även om det var förpackat med onödigt suggestiv musik och klippning.

Vissa avsnitt kan finnas kvar: http://www.dr.dk/DR2/S/Sjael_videnskab/

Har egna upplevelser fast tvärt om kroppen har varit på jobbet, men själen har legat kvar i sängvärmen där hemma.

mikael skrev:Vi är ju konkreta åtminstone jag.

Naturligtvis kan vissa av oss ha svårt för abstrakt tänkande, och fler av oss kan ha problem med olika aspekter av det; det sistnämnda innebär dock inte per automatik att vi har svårt för själva företeelsen. Vissa kan tvärtom ha "för lätt" för den och "för svårt" för annat: "överabstrakta" aspergare torde inte vara svåra att finna. Samma sak som med den uttjatade "empatin". Generellt sett är det alltså ännu en av de destruktiva myterna om oss.


On topic så är jag, "om jag får säga det själv", för sanningskär och angelägen om en kritiskt förutsättningslös hållning för att kunna upprepa så många andras misstag att ta gör givet att vetenskapen händelsevis råkar ha upplevt sin sista grundläggande paradigmkomplettering just när jag råkar leva, eller ta för givet att vetenskapliga metoder ens i teorin skulle kunna täcka "alla" aspekter av verklighet, eller titta bort eller bara göra fegtolkningar när jag ser saker som kan tyda på annat. För aspig om man så vill.

För egen del handlar det inte om abstrakt tänkande. Jag behöver inte fundera på själva bas-principen. Jag tror på något högre än mig själv (jag tänker inte gå in i någon diskussion om hur vem vad varför och hela den debatten), och jag behöver inte fundera något på just det, ATT jag tror på något är själva baspremissen. Som abstraktion räknat så är det aldrig något jag har behövt ägna mig åt, AS eller inte AS. Däremot skickades jag hem från söndagsskolan när jag hela tiden ifrågasatte det som bara inte gick ihop. Hur fanns det ljus innan det fanns en sol? Och hur kunde jorden bli till på sju dagar? Och lite mer sånt.

Kvasir,

mitt långa inlägg ovan kom till i en hast och jag är inte den som vill invända mot din stora kunskap inom vetenskapsteori.
Poängen jag ville framhålla var att människor som är okunniga om endera tro eller vetenskap, för att inte tala om dem som är okunniga om båda, ofta intar en fördömande attityd gentemot det de inte vet något om.

Intelligenta och kultiverade människor har ett ansvar att så långt som möjligt undvika att sammanblanda och/eller konfrontera dessa begrepp med varandra, och att lära sina meningsfränder ödmjukhet inför "den andra sidan".

Kanske gör jag mig skyldig till en förenkling med exemplen på frågor i gränslandet mellan teoretisk fysik och metafysik.
Det låter ju hoppfullt att sann vetenskap alltid är beredd att ompröva ståndpunkter.
Men (fördomsfull som jag är) så undrar jag hur "klassiska" vetenskapsmän och -kvinnor ser på forskningen inom detta gränsland.

Öppensinnade forskare och teoretiker hävdar bland annat att parallella universa (av mörk materia, får man förmoda) till och med passerar rakt igenom den fysiska värld vi står och går i.
Eftersom vi med dagens mätmetoder inte har någon möjlighet att verifiera dessa teorier då våra mätinstrument är av "normal" materia, hamnar vi i en situation där den teoretiska fysiken hamnar nära tro och religion.
Ska vetenskapen splittras i "gammelvetenskap" och "nyvetenskap"?

Antag att vi mot alla odds lyckas verifiera existensen av mörk materia mitt ibland oss? Antag att detta parallella universum är befolkat av intelligenta varelser? Ser vi inte då en situation där vetenskapen konvergerar med allt det som den själv med emfas avfärdat som ovetenskapligt, såsom extrasensorisk perception, andetro, healing och allt vad folk kan tro på?

Så jag vill att alla, "överallt" intar en ödmjuk attityd då vi idag vet att det är otroligt lite vi vet om tillvarons beskaffenhet.

(Eller: "Det enda man kan veta är att man ingenting kan veta", vilket naturligtvis gör vetenskapens uppgift hopplös)

Än en gång:
Jag efterfrågar bara ödmjukhet hos kyrka och talibaner, hos vetenskapare och amatörtyckare. Låt den katolska kyrkans nesa över att ha dödat människor för att de funnit sanningar som inte passade in i dogmen, låt den nesan bli en varning.
Även vetenskapen behöver dra lärdom av sin motståndares nederlag.

Varför konstra till det. Katolska kyrkan sysslar med vetenskap i allra högsta grad och den som är chef nere i sydamerika för k-kyrkans observatorium ser ingen konflikt mellan sin tro och den vetenskap han sysslar med. Icke heller att andra forskare ser på honom som udda sin tro till trots, det är åtminstone hans egna upplevelser.

Apropå fotonens kommunikation så bevisades detta i ett rent praktiskt experiment i slutet av nittiotalet, det är ingen konstruktion på något sätt utan ett observerat faktum.

Håller med om att det är viktigt för upplysta människor att uppfostra andra i samhället, vad skulle vi annars fylla för funktion?