Hur hälsar ni?
69 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
Jag brukar säga samma sak som de som hälsar mest för att undvika att säga något annat konstigt Detsamma är ett ord jag börjat använda mycket, mest för att jag inte tycker om att hälsa egentligen, och det är lätt att slänga ur sig även fast jag inte gillar det. Jag rentav avskyr när folk ska ta i hand eller kramas utan min tillåtelse
Rolig tråd!
Jag har märkt att man brukar komma undan i de allra flesta sammanhang med att dubblera vad den andra personen sagt:
- Hej!
- Hej, hej!
- God dag!
- God dag, god dag!
- Morrn!
- Morrn, morrn!
(Svårare förstås om den andre börjar med "Hej, hej" - skall man då härmas eller vara en snåljoppe med bara ett hej?)
Men nu läste jag alldeles nyligen, i någon bilaga av DN tror jag (jobb-bilagan?), att det tydligen är väldigt kinkigt vem som hälsar först. Den som har lägst status skall alltid hälsa först. Chefen hälsar inte om hon/han inte först blivit hälsad på. Det hade jag ingen aning om. Tycker att det låter märkligt. I så fall gör jag ju helt fel. Jag låter nästan alltid den andre ta initiativ till att hälsa. Och min chef verkar inte ha något problem med det.
Jag tycker att det är svårt att veta NÄR man skall hälsa, första gången man ses på dagen eller varje gång på jobbet? För säkerhets skull kollar jag alltså in hur den andre gör. Alternativt nickar jag och ler mot alla jag möter, eftersom jag inte alltid vet om det är någon jag förväntas känna igen eller ej. Kan inte hålla reda på alla människor i alla sammanhang. De flesta brukar inte bli provocerade av ett flyktigt leende.
Varför folk beter sig likadant på en arbetsplats? De är flockdjur. De är mottagliga för grupptryck. De tycker om att tillhöra en grupp och visar gärna att de gör det. Eller så vet de inte heller hur de skall göra, och anpassar sig bäst de kan...
Jag har märkt att man brukar komma undan i de allra flesta sammanhang med att dubblera vad den andra personen sagt:
- Hej!
- Hej, hej!
- God dag!
- God dag, god dag!
- Morrn!
- Morrn, morrn!
(Svårare förstås om den andre börjar med "Hej, hej" - skall man då härmas eller vara en snåljoppe med bara ett hej?)
Men nu läste jag alldeles nyligen, i någon bilaga av DN tror jag (jobb-bilagan?), att det tydligen är väldigt kinkigt vem som hälsar först. Den som har lägst status skall alltid hälsa först. Chefen hälsar inte om hon/han inte först blivit hälsad på. Det hade jag ingen aning om. Tycker att det låter märkligt. I så fall gör jag ju helt fel. Jag låter nästan alltid den andre ta initiativ till att hälsa. Och min chef verkar inte ha något problem med det.
Jag tycker att det är svårt att veta NÄR man skall hälsa, första gången man ses på dagen eller varje gång på jobbet? För säkerhets skull kollar jag alltså in hur den andre gör. Alternativt nickar jag och ler mot alla jag möter, eftersom jag inte alltid vet om det är någon jag förväntas känna igen eller ej. Kan inte hålla reda på alla människor i alla sammanhang. De flesta brukar inte bli provocerade av ett flyktigt leende.
Varför folk beter sig likadant på en arbetsplats? De är flockdjur. De är mottagliga för grupptryck. De tycker om att tillhöra en grupp och visar gärna att de gör det. Eller så vet de inte heller hur de skall göra, och anpassar sig bäst de kan...
- Tintomara Ariadne
- Inlägg: 2195
- Anslöt: 2009-03-04
- Ort: Östergötland
Det beror på vem jag träffar. Är det en känd person kan det bli att jag säger Sieg Heil!, Yo, wzup? My dick! Walla vad händer? eller dylikt.
Är det en jag inte känner så hälsar jag som den. Sträcker den fram handen tar jag i hand och nickar. Vet vi inte varandras namn säger jag mitt namn också.
Är det en jag inte känner så hälsar jag som den. Sträcker den fram handen tar jag i hand och nickar. Vet vi inte varandras namn säger jag mitt namn också.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Jag brukar säga enkelt hej.
Tycker det är så bekvämt i Sverige att man inte behöver ta reda på former och vad som passar till vem, vem jag kan "du-a" och vem jag ska "ni-a" och vem jag måste titulera för vad... Här kan vara på samma sätt med alla.
För en bättre klarhet: jag kommer från Polen och där är det jävligt noga med sånt: Godmorgon/Goddag, Godkväll, Herr Direktör, Herr Professor... Ble och tfy!...
Tycker det är så bekvämt i Sverige att man inte behöver ta reda på former och vad som passar till vem, vem jag kan "du-a" och vem jag ska "ni-a" och vem jag måste titulera för vad... Här kan vara på samma sätt med alla.
För en bättre klarhet: jag kommer från Polen och där är det jävligt noga med sånt: Godmorgon/Goddag, Godkväll, Herr Direktör, Herr Professor... Ble och tfy!...
Jag
skulle villja börja prata direkt utan att hälsa.
Gjorde det som barn och yngre tonåring.
Tycker hälsningar är onödiga, men folk blir glada när jag gör det.
Nu sägar jag Hej, Hej,
hej på dej, hur är det idag,ursäka,
Fast än idag hälsar jag inte alls utan börjar prata direkt.
Ta i hand gör jag men förstår inte vad det ska vara bra för.
Jag anfaller folk ibland utan hälsning, dom flesta tar det ändå bra.
Gjorde det som barn och yngre tonåring.
Tycker hälsningar är onödiga, men folk blir glada när jag gör det.
Nu sägar jag Hej, Hej,
hej på dej, hur är det idag,ursäka,
Fast än idag hälsar jag inte alls utan börjar prata direkt.
Ta i hand gör jag men förstår inte vad det ska vara bra för.
Jag anfaller folk ibland utan hälsning, dom flesta tar det ändå bra.
Hej Solitaria!
Det beror på hur väl jag känner den andra, hur "socialt nära" den andra personen jag står.
När jag ringer till min svärmor och till hustruns mormor säger jag alltid "guda ho'" (vi är från Östergötland alla tre, och jag pratar medvetet väldigt "bonnigt" när jag hälsar på de).
Är den andra någonstans mellan bekant och kompis hälsar jag alltid med ett "hej", och jag och en riktigt nära kompis jag har sedan närmare 35 år hälsar på varandra med ett "tjenare, vad görer han?".
En vän som jag tidigare jobbade med i secondhandbutiken säger jag "bushälsar" jag på ibland. Då säger jag "goddag farbror" (han är kanske tiotalet år äldre än mig). Kort sagt så "bushälsar" jag ganska ofta på människor jag känner väl. Men i mer formella sammanhang använder jag alltid ett extra artigt och respektfullt "goddag", eller annat passande, beroende på när på dagen det är.
Till mina före detta klasskompisar, vänner jag haft sedan många år, och nuvarande grannar, säger jag alltid ett enkelt men uppmärksamt "hej, hur är det?".
Och en sak jag alltid är väldigt noga med: när jag hälsar på någon så ser jag alltid den personen i ögonen, och alltid när jag pratar med honom eller henne sekunderna efter att vi hälsat. Genom att jag har lite grann social fobi fortfarande så har jag ett visst behov att se vad som händer omkring mig, men bara ett par sekunder i taget, så att den andra personen inte ska uppfatta mig som oartig eller nonchalant.
Det beror på hur väl jag känner den andra, hur "socialt nära" den andra personen jag står.
När jag ringer till min svärmor och till hustruns mormor säger jag alltid "guda ho'" (vi är från Östergötland alla tre, och jag pratar medvetet väldigt "bonnigt" när jag hälsar på de).
Är den andra någonstans mellan bekant och kompis hälsar jag alltid med ett "hej", och jag och en riktigt nära kompis jag har sedan närmare 35 år hälsar på varandra med ett "tjenare, vad görer han?".
En vän som jag tidigare jobbade med i secondhandbutiken säger jag "bushälsar" jag på ibland. Då säger jag "goddag farbror" (han är kanske tiotalet år äldre än mig). Kort sagt så "bushälsar" jag ganska ofta på människor jag känner väl. Men i mer formella sammanhang använder jag alltid ett extra artigt och respektfullt "goddag", eller annat passande, beroende på när på dagen det är.
Till mina före detta klasskompisar, vänner jag haft sedan många år, och nuvarande grannar, säger jag alltid ett enkelt men uppmärksamt "hej, hur är det?".
Och en sak jag alltid är väldigt noga med: när jag hälsar på någon så ser jag alltid den personen i ögonen, och alltid när jag pratar med honom eller henne sekunderna efter att vi hälsat. Genom att jag har lite grann social fobi fortfarande så har jag ett visst behov att se vad som händer omkring mig, men bara ett par sekunder i taget, så att den andra personen inte ska uppfatta mig som oartig eller nonchalant.
fritor skrev:Jag haralltid haft svårt att hälsa. Hällsar någon på säger jag samma fras tillbaka. Jag hälsar aldrig först. Men så blev jag kallad för arrogant högfärdig akademiker. I och med jag fick dignosen har jag blivit bättre, och blivit bemöt på ett bättre sätt
Just det här med att hälsa har jag svårt för att förstå. Jag känner igen mig i det du skriver om att folk tror att man är arrogant bara för att man inte hälsar först. Men saken är ju oftast den, att om man inte hälsar, så gör inte personen man möter det heller. Då har ju ingen hälsat, så varför är det alltid man själv som är otrevlig då?
koi skrev:Peace skrev:Jag brukar svara "bra" eller "jag vet inte". Oftast vet jag faktiskt inte för jag har inte tänkt på hur jag mår just nu.
Åååhh!! Fler som mig!
På "Hur är läget?", brukade jag svara med "Varför vill du veta?"
På "Läget?", brukade jag svara med "Vänta, ska kolla GPS'en"
Numera är jag snäll och bara ignorerar personen.
Re: Att hälsa
Brukar säga ett enkelt "Hej" "God morgon" eller "God dag" och säga som man "ska" "Allt bra?" och sen när jag får en motfrågan svarar jag "Bra" eller om jag inte riktigt vet "Upp och ner"
Allt är så inövat. Ibland råkar jag även svara när någon säger "Kul att se dig" till någon helt annan person. Det kan bli en aning förvirrande.
När jag började på en folkhögskola för några år sedan kom jag lite för sent. Alla var samlade på gården för att grilla och lära känna varandra. Jag ser ett stort gäng på 15 personer stå i en cirkel, jag hälsar på första och då måste jag ju hälsa på nästa och till slut råkade jag stå inuti cirkeln och gick runt och hälsade på alla. Kom på mig själv när jag kommit till hälften av cirkeln och då kunde jag ju inte avbryta. Alla skrattade. Suck, bra första intryck
Allt är så inövat. Ibland råkar jag även svara när någon säger "Kul att se dig" till någon helt annan person. Det kan bli en aning förvirrande.
När jag började på en folkhögskola för några år sedan kom jag lite för sent. Alla var samlade på gården för att grilla och lära känna varandra. Jag ser ett stort gäng på 15 personer stå i en cirkel, jag hälsar på första och då måste jag ju hälsa på nästa och till slut råkade jag stå inuti cirkeln och gick runt och hälsade på alla. Kom på mig själv när jag kommit till hälften av cirkeln och då kunde jag ju inte avbryta. Alla skrattade. Suck, bra första intryck
- Kimmunikation
- Inlägg: 35
- Anslöt: 2010-11-21
Re: Att hälsa
Kimmunikation skrev:När jag började på en folkhögskola för några år sedan kom jag lite för sent. Alla var samlade på gården för att grilla och lära känna varandra. Jag ser ett stort gäng på 15 personer stå i en cirkel, jag hälsar på första och då måste jag ju hälsa på nästa och till slut råkade jag stå inuti cirkeln och gick runt och hälsade på alla. Kom på mig själv när jag kommit till hälften av cirkeln och då kunde jag ju inte avbryta. Alla skrattade. Suck, bra första intryck
Ja, det där är ett mörker! Inga problem när det är 1-5 personer som skall hälsas på men sedan? När det är för många för att ta alla men för få för att ignorera hälften. Sist jag drabbades av detta (12 pers på en arbetsplats) sa jag "Hej allihopa", vinkade lite med handen, försökte svepa med blicken över alla och satte mig sedan ner. Därefter presenterade jag mig med handslag till de två som satt på var sin sida om mig.
Blev senare av min handledare kallad för "korrekt" så något måste jag ju gjort rätt
fritor skrev:Att hälsa är en sak, det finns andra konstiga saker jag gör, ser jag en granne på gatan, vänder jag och går in igen tills han år borta, då går jag ut igen och sluppit hälsa. På jobbet som jag hade smet jag ut för att slippa säga hej då. det år som ett socialfobi, eller är det en dålig rutin????
Så där har jag också gjort ibland. Väntat innanför dörrn tills grannen gått därifrån. (När jag bodde i lgh) På jobbet är vi nu 70 pers och det där med att säga god morgon, hej då osv är väldigt jobbigt. Skulle behöva jobba på ett mindre ställe, men det kan man väl glömma
Återgå till Att leva som Aspergare