På senare år efter jag gått i väggen av att ha förlöjligats, utfryst och mobbad åtskilliga gånger i skolan har jag börjat isolera mig mer och mer från omvärlden, min ångest blivit avsevärt jobbigare, och iom det har jag fått jobbiga ticks, dessa kommer ofta när jag kommer in på saker som jag inte gillar, eller när jag uttalar eller säger något jag inte menar säga, dessa infinner sig också när jag får tillbakablickar på hur alla skrattat åt mig på gymnasiet. Det är oftast ansiktsticks, ganska lik Sheldon Coopers ansiktsticks han får när människor retar honom.

När ångesten blir alldeles för intensiv av mina flashbacks och överbelastar kan jag bli helt avlägsen, förvirrad och börjar vagga min kropp fram och tillbaka och bete mig extremt knasig och förvirrad.

Men det som är värt att nämna är att jag aldrig gjort det här förut, det har börjat på sistone i samband med min ångest blev extremt jobbig. Jag känner mig väldigt förvirrad och förstår inte varför jag gör så...

Ja, så det jag undrar över är ju egentligen om dessa tecken på AS kan komma upp/förvärras då man kommit upp i tidig vuxenålder samtidigt som man sitter på en massa obehagliga minnen och vetskapen om att man är annorlunda?

Ber om ursäkt om det blev för mycket och om jag glömt att fylla i någon detalj som är viktig för att ni ska förstå helheten. Kanske ni har en själva har en liknande berättelse.

Jag förstår nog inte riktigt.

Har du en AS-diagnos?

@Lorthj.

För lite mer än en månad sen, skrev du ett inlägg under rubriken,
"nå'n annan som hatar utredningen ?"
Det framgår inte om den är den avslutad? Eller pågår, kanske inte påbörjad ?

Vet inte om det jag försöker skriva här, är till någon nytta.

Tror mig vara, mer än dubbelt så gammal som dig, dessutom odiagnostiserad och
nyreggad här på forumet. Har dock läst en del rubriker och inlägg här, vilket har varit en
del i mitt eget arbete med att förstå mig själv bättre, men också en förhoppning...
att kanske kunna bidra till en ökad förståelse, för vilka vi är som behöver stöd och hur det
stödet skulle komma till bäst nytta...en patetisk drömmare kunde jag nöja mig med att vara,
...men...inte min grej, då jag har en erfarenhet av att det som är svårt går att göra svårare.

Har ännu inte lärt mig att länka, kunde jag det skulle det vara lättare att hänvisa till
tänkvärda inlägg skrivna här på forumet, där det tas upp, just det du beskriver.
Likheter även olikheter, sökande svar på är det bara jag som....

Vill med det här inlägget ändå säga -Att när jag var yngre var behovet av att förstå mig
själv större---

(det är stort nu också men så här långt kommen på livets trappa har jag
fler redskap att möta upp med+antidepp medicin)

--- och stödbehovet annorlunda, men kunskapen om AS AD(H)D m.m. mycket fyrkantig om den ens fanns.
Så sent som för 14år sen försökte jag få en Neurologisk vårdkontakt på ett av våra större Sjukhus.
Det fanns inte för vuxna med misstänkt AD(H)D/DAMP, någon utredning att tillgå,
hänvisades i stället till Vuxenpsykiatrin där det helst skulle vara akut och inte några
diffusa besvär som det inte fanns någon samlad evidens för.

Det blev för mycket skrivet här, men jag försöker svara på om det om det blivit värre
med åren, inte med AS/AD(H)D som jag är ganska säker på är mina grundläggande
besvär/funktionshinder, men andra Sociala och Psykiatriska
besvär hade sett annorlunda ut med stöd tidigare livet.

Dina erfarenheter av det du beskriver som tics och gungningar är väl något jag helst
förträngt, men visst , minns att det gick så långt att jag sa till mig själv att det inte var
Vägen / Trappan / eller var jag befann mig som gungade , det var jag min ångest ett upp-
dämt kännsloliv som gav sig till känna (det var nog jobbigast när jag arbetade på tak)
spring i benen och ofrivilliga muskelspänningar och säkert en massa andra symptom på
en inre ohälsa, ärligt talat så tror jag ingenting av det här har blivit värre med åren.
Men så ställer jag mina diagnoser själv, och är medveten om att den kunskapen är
min egen och som inte självklart delas av andra.

Mvh segdeg

Ja, jag håller med dig TS.

Sheyen skrev:Har du en AS-diagnos?

Nope. Ska dock påbörja utredning snart. Har dock gjort en basutredning, min intelligens var väldigt ojämn.

segdeg skrev:För lite mer än en månad sen, skrev du ett inlägg under rubriken,
"nå'n annan som hatar utredningen ?"
Det framgår inte om den är den avslutad? Eller pågår, kanske inte påbörjad ?

Har som sagt gjort en grundutredning och jag tyckte det var väldigt jobbigt att berätta vad jag har problem med då jag har så extremt svårt med att berätta om varför jag tror jag har X och Y då jag har dessa symptom.

Jag är 18 förresten, hur gammal är du?

Ska läsa igenom resten av ditt inlägg noggrant när jag har tid över!

@Lordthj.

Hej.

Utgår från mig själv här, när jag tycker att det är bra, att du tänker dig för beträffande X&Y.
Det är ju ett öppet forum, och man mår nog bäst av att inte lämna ut sig själv för mycket.
Så även med mig som är c:a 3x ggr så gammal som dig.

Ta också det jag skrev för vad det är, utan diagnos och inte tvärsäker på min symtombild.
att jag har någon form av AS behöver jag däremot inte tvivla på, har trott något åt det
hållet långt innan det talades om AS i allmänna ordalag.(sen min skoltid 60-70talet)

Vet ingenting om dig, och om jag förstod din fråga, det var nog flera frågor?
Det jag försökte svara var att själva funktionshindret blir inte värre,det är där eller så har
man det inte, och varför det är så, är man inte helt överens om.

Symtomen kan vara så olika på individnivå att det som är svårt för en kan vara lättare
för en annan. Likaså det vi kallar intelligensnivå den varierar.

Det varierar också mellan kvinnor och män och upptäcks av olika orsaker.

Men stress verkar vara gemensamt besvärligt för såväl gammal som ung man eller
kvinna, och det har vi gemensamt med, NT entisarna som visar ringa förståelse för hur mycket svårare det blir, med ett oftast osynligt funktionshinder.

Själv har jag svårt att förklara mig tydligt, i skrift nästan omöjligt, så om du inte förstår
vad jag skrivit, no worry eller vad man säger , du är inte ensam om det, men det hjälper
kanske att tänka, Den här gubben lärde sig inte att skriva i skolan det har han gjort för egen hand som vuxen dessutom är han dyslektisk och köpt PC fast han borde lärt sig
att stress inte är bra, men såna är vi.

Mvh segdeg

Kan det vara så att dina stressnivåer ökat den senaste tiden? Vilket det för mig låter som. Stress påverkar ju kroppen fysiskt och kanske ökar din ångest och benägenhet för tics.

Generellt är ju 18årsåldern en turbulent tid. Man blir myndig, är i slutet av sin skolgång (inte räknat uni då), man förväntas snart flytta hemifrån, börja klara sig utan föräldrar etc.

Om det dessutom finns andra störningsmoment som mobbing så misstänker jag att det dubblerar turbulensen.


Om du vill ha lite uppmuntran ändå från en "strax över 30 åring" så upplevde jag tonåren och de unga vuxenåren som ganska jobbiga (läs fruktansvärda) men att det faktiskt blev lite bättre sedan.

Xolanda skrev:Kan det vara så att dina stressnivåer ökat den senaste tiden? Vilket det för mig låter som. Stress påverkar ju kroppen fysiskt och kanske ökar din ångest och benägenhet för tics.

Generellt är ju 18årsåldern en turbulent tid. Man blir myndig, är i slutet av sin skolgång (inte räknat uni då), man förväntas snart flytta hemifrån, börja klara sig utan föräldrar etc.

Om det dessutom finns andra störningsmoment som mobbing så misstänker jag att det dubblerar turbulensen.


Om du vill ha lite uppmuntran ändå från en "strax över 30 åring" så upplevde jag tonåren och de unga vuxenåren som ganska jobbiga (läs fruktansvärda) men att det faktiskt blev lite bättre sedan.

Jo, har varit mycket stress på sistone. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv då jag hoppat av gymnasiet. Min farsa har en kompis som äger ett företag där jag kanske ska börja jobba, är dock väldigt rädd för att det sociala kommer bli för jobbigt och jag kommer göra farsan och mig själv besviken (igen!).

Är inte mobbad just nu då jag inte går i skolan längre, men det är mest tankarna på hur det var då som erinrar mig om hur jag nog aldrig kommer kunna bli lämnad ifred.

Tack för att du svarade, förresten!

Bra svar från Xolanda! Tänkte likadant, att det inte alls är konstigt att det känns extra tufft i 18-årsåldern med alla de nya krav man ställs inför då, och all osäkerhet inför framtiden. Dessutom tänker jag att det nog är vanligt att man får flashbacks från tidigare svåra situationer just när man ställs inför att söka diagnos eller när utredningen kommer till skott. Mycket i ens tidigare liv ställs ju i en annan dager, och det blir mycket att bearbeta. För många kan det nog delvis vara en sorgeprocess när man inser vad man har förlorat genom missförstånd och bristande stöd.

Lordthj, jag hoppas att du finner sammanhang där du blir omtyckt för den du är. Fortsätt att söka vidare tills du finner det! Du skall inte behöva nöja dig med mindre.

För övrigt är ansiktstics charmiga.

Tintomara Ariadne skrev:För övrigt är ansiktstics charmiga.

+1
<3 Sheldon när han föröker ljuga!