MolkomAnnor skrev:Ni flesta som har svarat här säger att ni känner igen er.


Hur är det då med utmattning vid sociala interaktioner för er?


Och finns det situationer då ni finner det svårare att kommunicera,
som två och två, eller med en viss typ av människa?


Gillar ni mest att prata om er själva, eller har ni lätt för att lyssna på andras åsikter osv.?

Jag blir utmattad av att umgås med många människor samtidigt. Om jag är med någon jag känner att jag kan kommunicera med på ett sätt som jag tycker är intressant går det bra. Min pojkvän, till exempel, umgås jag med nästan konstant. Jag behöver knappt någon ensamtid från honom.

Att prata i grupp är jättesvårt för mig. Jag har svårt med turordning och vet inte när det är min tur att prata. Det hoppas mellan ämnen så fort och jag tappar bort mig.

Jag älskar att prata om andra, och om mig själv, bara det är vettiga saker det pratas om. Gärna djupa och personliga saker eller något annat som är intellektuellt stimulerande.

Känner igen mig mycket i det här, saknar mycket distans. Men samtidigt har jag lärt känna otroligt många underbara människor genom att vara öppen i min omgivning. Ser det numera lite som en gåva, gillar att väcka reaktioner och tankar hos människor. Och älskar när andra människor väcker nya tankar hos mig.

Men det kan skapa mycket ångest pga att jag kan få för mig att jag skadar människor pga av hur jag kommunicerar. Det är väldigt svårt att veta gränserna. Men jag lär mig varje dag, mer och mer.

Nu är ju inte jag Aspie så jag hoppas verkligen att det okej att jag skriver ändå. Känner mig lite lost vart jag än befinner mig.

lasseivägen skrev:För mig är det nog antingen eller. Nog lite ADHD över den delen.

Kan få igång ett samtalsämne med en hel del prat, för att helt tystna och gå därifrån när det löper iväg till ett för mig ointressant ämne.

Tror att Bjäbbis är för snäll kan inte bara gå, trots att ämnet tråkar ut. Kan själv råka ut för att bli fast i ett tråkigt samtal.

Känner faktiskt en person med kombinations-diagnosen ADHD/AS.

Hon brukar riva igång mycket intressanta diskussioner, och är till en början engagerad med oss andra. Efter en stund tappar hon totalt intresset och går därifrån eller propsar på att vi ska göra någonting annat.

Medan de som bara har Asperger, som jag umgås med, kan sitta och föra mycket långa diskussioner eller konversationer. Utan att skifta intresse eller aktivitet.

Laika skrev:

MolkomAnnor skrev:Ni flesta som har svarat här säger att ni känner igen er.


Hur är det då med utmattning vid sociala interaktioner för er?


Och finns det situationer då ni finner det svårare att kommunicera,
som två och två, eller med en viss typ av människa?


Gillar ni mest att prata om er själva, eller har ni lätt för att lyssna på andras åsikter osv.?

Jag blir utmattad av att umgås med många människor samtidigt. Om jag är med någon jag känner att jag kan kommunicera med på ett sätt som jag tycker är intressant går det bra. Min pojkvän, till exempel, umgås jag med nästan konstant. Jag behöver knappt någon ensamtid från honom.

Hur länge har ni varit tillsammans?

Laika skrev:Att prata i grupp är jättesvårt för mig. Jag har svårt med turordning och vet inte när det är min tur att prata. Det hoppas mellan ämnen så fort och jag tappar bort mig.

Jag älskar att prata om andra, och om mig själv, bara det är vettiga saker det pratas om. Gärna djupa och personliga saker eller något annat som är intellektuellt stimulerande.

Ja, det känns ofta mer relevant då.

Att t.ex. prata om hur dagen varit (om det inte hänt någonting väldigt speciellt) saknar substans för mig. Då blir det som att prata bara för sakens skull.

Kimmunikation skrev:Känner igen mig mycket i det här, saknar mycket distans. Men samtidigt har jag lärt känna otroligt många underbara människor genom att vara öppen i min omgivning. Ser det numera lite som en gåva, gillar att väcka reaktioner och tankar hos människor. Och älskar när andra människor väcker nya tankar hos mig.

Men det kan skapa mycket ångest pga att jag kan få för mig att jag skadar människor pga av hur jag kommunicerar. Det är väldigt svårt att veta gränserna. Men jag lär mig varje dag, mer och mer.

Nu är ju inte jag Aspie så jag hoppas verkligen att det okej att jag skriver ändå. Känner mig lite lost vart jag än befinner mig.

Är du säker? Inga andra liknelser?

Jag kan tippa åt bägge hållen. Oj vad jag har pratat hål i huvudet på folk. Å andra sidan har jag flytt i språng från barnkalas inom familjen.

Gränserna är inte tydliga. Det är lika delar dagsform/intresse. Som många andra skrivit, jag kan koppla på nåt slags social placeboprat ... ett tag. Men det tröttar ut.

Kallprat vänder jag ryggen åt. Kan vara direkt otrevlig har jag fått höra i efterhand. Och fråga mig aldrig vad jag tycker om du inte är beredd på att höra obekväma sanningar.

Annars kan jag uppfattas som en klippa, tyst, trygg och självsäker.

MolkomAnnor skrev:

Kimmunikation skrev:Känner igen mig mycket i det här, saknar mycket distans. Men samtidigt har jag lärt känna otroligt många underbara människor genom att vara öppen i min omgivning. Ser det numera lite som en gåva, gillar att väcka reaktioner och tankar hos människor. Och älskar när andra människor väcker nya tankar hos mig.

Men det kan skapa mycket ångest pga att jag kan få för mig att jag skadar människor pga av hur jag kommunicerar. Det är väldigt svårt att veta gränserna. Men jag lär mig varje dag, mer och mer.

Nu är ju inte jag Aspie så jag hoppas verkligen att det okej att jag skriver ändå. Känner mig lite lost vart jag än befinner mig.

Är du säker? Inga andra liknelser?

Jag är inte säker, men misstankarna är återkommande får hela tiden höra att jag gör saker på "fel" sätt. Men det är logiskt enligt mig. Läste i annan tråd om "självmedvetenhet" och kände igen mig mycket i dom som alltid tänker på vad dom gör och vad andra tycker och tänker om en och det är en grej som är typiskt mig. Jag reflekterar 24/7 på vad jag gör och är väl medveten om vad andra gör. Jag ser alla problem som händer hela tiden som ingen annan ens tycks lägga märke till.

Jag har intensiva intresseområden och är ganska begåvad (Vad jag har hört av andra) men jag kan inte göra en sådan "enkel" sak som att skaffa en flickvän för att jag gör på "fel" sätt eller skaffa ett jobb. Antagligen det där med distansen.

Allt i min vardag är ett problem just nu för nu är jag på den där gränsen där jag en gång för alla måste sluta förlita mig på andra och bli helt självständig. Det är nog det som har varit svårast, att se hur dom flesta andra tar allt så enkelt. För mig är det inte enkelt att skaffa jobb, jag frågar för mycket och har ibland svårt att få igång mig själv eller ta egna initiativ vilket kan söla ner hela arbetet. Speciellt när jag har ett stressigt jobb som filmelektriker, där huvudingrediensen är att lyssna, förstå och göra snabbt. För mig är inte vardagen enkel för jag hakar upp mig på allt.

Jag snöar in mig på väldigt mycket och kan vara så inne i saker så att andra knappt kan få kontakt med mig, när jag blir "väckt" blir jag förvirrad och har svårt att hänga med i vad den andra försöker säga. I samtal kan det lätt bli att jag glider in i mig själv och missar vad som sägs.

Känns lite som om min omgivning är på en helt annan kommunikationsnivå än vad jag befinner mig på. Nu vet inte jag alls om detta är Aspigt eller ej. Är ganska förvirrad över livet och kommunikation i övrigt.

Men det är intressant med Asperger Syndrom (Min äldre bror har en högre grad) så jag är glad att bara läsa på forumet och få ökad förståelse över hur personer med Asperger Syndrom fungerar. Så jag hoppas det är okej att jag skriver och så. Läste i en annan tråd om personer utan diagnos fick svara i trådar eller ej. Så man blir lite rädd att uttrycka sig ibland.

Ursäkta OT!

MolkomAnnor skrev:

Laika skrev:

MolkomAnnor skrev:Ni flesta som har svarat här säger att ni känner igen er.


Hur är det då med utmattning vid sociala interaktioner för er?


Och finns det situationer då ni finner det svårare att kommunicera,
som två och två, eller med en viss typ av människa?


Gillar ni mest att prata om er själva, eller har ni lätt för att lyssna på andras åsikter osv.?

Jag blir utmattad av att umgås med många människor samtidigt. Om jag är med någon jag känner att jag kan kommunicera med på ett sätt som jag tycker är intressant går det bra. Min pojkvän, till exempel, umgås jag med nästan konstant. Jag behöver knappt någon ensamtid från honom.

Hur länge har ni varit tillsammans?

Lite mer än ett år. När jag varit i förhållanden tidigare har jag behövt massor av ensamtid, även ett år in i förhållandet, men min pojkvän är så okomplicerad att leva med. Om han sitter vid datorn och spelar spel och jag ligger på sängen och studerar känns det nästan som om jag vore i fred. Jag blir inte så nervös som jag blir tillsammans med andra utan kan bete mig fullständigt naturligt.

Laika skrev:

MolkomAnnor skrev:

Laika skrev:

MolkomAnnor skrev:Ni flesta som har svarat här säger att ni känner igen er.


Hur är det då med utmattning vid sociala interaktioner för er?


Och finns det situationer då ni finner det svårare att kommunicera,
som två och två, eller med en viss typ av människa?


Gillar ni mest att prata om er själva, eller har ni lätt för att lyssna på andras åsikter osv.?

Jag blir utmattad av att umgås med många människor samtidigt. Om jag är med någon jag känner att jag kan kommunicera med på ett sätt som jag tycker är intressant går det bra. Min pojkvän, till exempel, umgås jag med nästan konstant. Jag behöver knappt någon ensamtid från honom.

Hur länge har ni varit tillsammans?

Lite mer än ett år. När jag varit i förhållanden tidigare har jag behövt massor av ensamtid, även ett år in i förhållandet, men min pojkvän är så okomplicerad att leva med. Om han sitter vid datorn och spelar spel och jag ligger på sängen och studerar känns det nästan som om jag vore i fred. Jag blir inte så nervös som jag blir tillsammans med andra utan kan bete mig fullständigt naturligt.

Vad kul att höra, för jag har haft ett identisk problematik. De tidigare förhållanden jag haft var så energikrävande. Var på spänn hela tiden, och nervös, även om jag hade varit tillsammans med dem under en väldigt lång tid. Kände hela tiden en press!

Sedan träffade jag en person som det också tog lång tid att kunna vara avslappnad med. Men tillslut släppte det. Uppskattar att man kan få vara på olika håll i sin relation, och slippa krav på att vara social (såvida man inte vill).

Kimmunikation skrev:

MolkomAnnor skrev:

Kimmunikation skrev:Känner igen mig mycket i det här, saknar mycket distans. Men samtidigt har jag lärt känna otroligt många underbara människor genom att vara öppen i min omgivning. Ser det numera lite som en gåva, gillar att väcka reaktioner och tankar hos människor. Och älskar när andra människor väcker nya tankar hos mig.

Men det kan skapa mycket ångest pga att jag kan få för mig att jag skadar människor pga av hur jag kommunicerar. Det är väldigt svårt att veta gränserna. Men jag lär mig varje dag, mer och mer.

Nu är ju inte jag Aspie så jag hoppas verkligen att det okej att jag skriver ändå. Känner mig lite lost vart jag än befinner mig.

Är du säker? Inga andra liknelser?

Jag är inte säker, men misstankarna är återkommande får hela tiden höra att jag gör saker på "fel" sätt. Men det är logiskt enligt mig. Läste i annan tråd om "självmedvetenhet" och kände igen mig mycket i dom som alltid tänker på vad dom gör och vad andra tycker och tänker om en och det är en grej som är typiskt mig. Jag reflekterar 24/7 på vad jag gör och är väl medveten om vad andra gör. Jag ser alla problem som händer hela tiden som ingen annan ens tycks lägga märke till.

Du analyserar alltså din omgivning så pass. Har en nära vän som har Asperger, och som gör detta. Även min bror, som har AS gör det. Detta brukar bli mycket uttömmande. Själv har jag väl motsatt problem, läser inte alls av som sagt. Men har lärt mig alltmer att inte säga vad som helst.

Kimmunikation skrev:Jag har intensiva intresseområden och är ganska begåvad (Vad jag har hört av andra) men jag kan inte göra en sådan "enkel" sak som att skaffa en flickvän för att jag gör på "fel" sätt eller skaffa ett jobb. Antagligen det där med distansen.

Allt i min vardag är ett problem just nu för nu är jag på den där gränsen där jag en gång för alla måste sluta förlita mig på andra och bli helt självständig. Det är nog det som har varit svårast, att se hur dom flesta andra tar allt så enkelt. För mig är det inte enkelt att skaffa jobb, jag frågar för mycket och har ibland svårt att få igång mig själv eller ta egna initiativ vilket kan söla ner hela arbetet. Speciellt när jag har ett stressigt jobb som filmelektriker, där huvudingrediensen är att lyssna, förstå och göra snabbt. För mig är inte vardagen enkel för jag hakar upp mig på allt.

Jag snöar in mig på väldigt mycket och kan vara så inne i saker så att andra knappt kan få kontakt med mig, när jag blir "väckt" blir jag förvirrad och har svårt att hänga med i vad den andra försöker säga. I samtal kan det lätt bli att jag glider in i mig själv och missar vad som sägs.

Känns lite som om min omgivning är på en helt annan kommunikationsnivå än vad jag befinner mig på. Nu vet inte jag alls om detta är Aspigt eller ej. Är ganska förvirrad över livet och kommunikation i övrigt.

Men det är intressant med Asperger Syndrom (Min äldre bror har en högre grad) så jag är glad att bara läsa på forumet och få ökad förståelse över hur personer med Asperger Syndrom fungerar. Så jag hoppas det är okej att jag skriver och så. Läste i en annan tråd om personer utan diagnos fick svara i trådar eller ej. Så man blir lite rädd att uttrycka sig ibland.

Ursäkta OT!

Min bror har blivit diagnostiserad, han hade väldigt tydliga drag. Sedan så skickade jag ett mejl till alla de psykiatriker och handläggare som hade hand om min brors utredning. Jag beskrev mig och min mors sätt att handskas med omgivningen och våra svårigheter. Alla sade att de verkligen trodde att det rörde sig om just AS. Men att en diagnos inte alltid är nödvändig om man klarar att förena sin vardag på ett relativt bra sätt. Min bror hade ju väldigt tydliga hinder.


Jag får inte diagnostisera någon, men kan säga att du har tydliga drag och av den forskning jag tagit del av kan jag säga att det är i hög grad ärftligt. Mer än vad man tidigare trott. Asperger är ingen enhetlig grupp, och det har du förmodligen märkt. Unikheterna är uppenbara.


Om du får för mycket problem med att strukturera och planera kanske du ändå bör ta kontakt med någon som kan se över om det skulle kunna vara något neuropsykiatriskt som är föreliggande.

Bigge skrev:Jag kan tippa åt bägge hållen. Oj vad jag har pratat hål i huvudet på folk. Å andra sidan har jag flytt i språng från barnkalas inom familjen.

Gränserna är inte tydliga. Det är lika delar dagsform/intresse. Som många andra skrivit, jag kan koppla på nåt slags social placeboprat ... ett tag. Men det tröttar ut.

Kallprat vänder jag ryggen åt. Kan vara direkt otrevlig har jag fått höra i efterhand. Och fråga mig aldrig vad jag tycker om du inte är beredd på att höra obekväma sanningar.

Annars kan jag uppfattas som en klippa, tyst, trygg och självsäker.

Det är något som jag tror många med mig på forumet instämmer i. Att sanningar överväger det sociala spelets regler. Har aldrig förstått det, och det gör mig förbannad. Uppriktighet bör alltid förespråkas, varför ens säga något om man inte får säga som det är?

Ja jag är säkert distanslös. Jag är väldigt utåtriktad och kontaktsökande men de flesta relationer som hållit på att bildats har gått i kras av olika anledningar. Jag kan babbla, ja, och skaffa mig en väldigt nära och djup kontakt med motparten men som sagt det håller i nästan samtliga fall inte. Det blir en udda och ofta väldigt intensiv kontakt och sedan pallar jag inte, bl.a. pga utmattning och att man kommer för nära varandra. Då drar jag mig ur och allt känns som ett misslyckande i raden. Jag kan vara ett vandrande kaos om jag är i min hypomana fas.

Jag har lagt band på mig själv till stor del idag och försöker att hålla folk borta i så stor mån jag kan. Det känns tungt och ökar på mina känsor av ensamhet men jag måste tänka på andra, även om jag har en stark drift att sätta mig själv i centrum och ha mina egna behov i fokus. Jag är ensam och har motvilligt bestämt mig för att det så kommer förbli tills den dag jag lämnar in handduken. Jag känner en viss trygghet i detta ställningstagande.

Jag analyserar också min omgivning och har full koll. Att kunna läsa av på det viset borde man ju inte kunna, om man har asperger.

Mailliw87 skrev:nja jag är motsatsen. Väldigt distanserad

Jag också, åtminstone tills jag känner någon men jag har en enorm personlig integritet.

Om man går efter era svar så verkar den utåtriktade aspergaren vanligare än den tillbakadragna.

Själv är jag den tillbakadragna :3

Bara för att sätta min pinne i "statistiken": jag har alltid haft problem med den balansen, tillräckligt för att inte kunna ha asperger enligt den gamla skolans domare.

Tillbakadragen. Att jag sen snackar om lite vad som helst på ett forum där (nästan) ingen vet vem jag är, det är en annan sak.

prodge64 skrev:Tillbakadragen. Att jag sen snackar om lite vad som helst på ett forum där (nästan) ingen vet vem jag är, det är en annan sak.

+5

Eller jag är tillbakadragen när jag träffar människor jag inte känner. Det tar lång tid innan jag börjar lita på människor och släpper dem närmare. Mitt behov av integritet har ökat med åren. Jag har blivit sårad lite för ofta, trampad till småbitar.
När jag var yngre så kunde jag ha svårt att skilja på vänskap och ytlig bekantskap.

Medan jag jobbade, jag trodde att jag hade VÄNNER på min arbetsplats men sedan när jag slutade så upphörde allt. Ingen hörde av sig, ingen undrade, inget alls så det var ytlig bekantskap. Och ändå hade vi pratat om det mesta, även en del djupt personliga saker. Men från dag till annan, slut. Nu när jag stöter på någon av dem så säger jag knappt hej. Jag berättar definitivt inget av vad som pågår i mitt liv.
Jag har några få vänner men de är å andra sidan VÄNNER.

Jag var väldigt blyg tidigare och kan fortfarande vara det. När jag inte vet hur jag ska närma mig människor i en grupp låter jag ofta bli att göra något över huvud taget, och då upplevs jag som blyg. Dessutom har jag ofta inga behov av att ta kontakt med folk. Jag klarar mig bra utan en massa människor runt mig. Å andra sidan har jag jättelätt för att ta kontakt med folk och brukar upplevas som både rolig och trevlig, om än lite knäpp.

Juddy skrev:Medan jag jobbade, jag trodde att jag hade VÄNNER på min arbetsplats men sedan när jag slutade så upphörde allt. Ingen hörde av sig, ingen undrade, inget alls så det var ytlig bekantskap. Och ändå hade vi pratat om det mesta, även en del djupt personliga saker.

Jag tror nog att det är ganska vanligt att det är så, att man är hyfsat nära, eller tror sig vara det, i en relation där man är tvungen att ses, som på ett jobb eller i en klass, och att relationerna försvinner när "tvånget" att ses inte finns längre. Vanligt även bland NTs alltså, om vi nu ska dra in det.

Juddy skrev:Medan jag jobbade, jag trodde att jag hade VÄNNER på min arbetsplats men sedan när jag slutade så upphörde allt.

Vänner umgås man med privat (utanför arbetet), de som man umgås med under arbetstid är kollegor eller arbetskamrater!

Tonic skrev:Jag analyserar också min omgivning och har full koll. Att kunna läsa av på det viset borde man ju inte kunna, om man har asperger.

Det där är väldigt konstigt. En del med AS tycks inte alls kunna analysera och läsa av situationer. Andra har någon slags medelvärdig kunskap i det. Medan vissa inte alls förstår!

Zombie skrev:Bara för att sätta min pinne i "statistiken": jag har alltid haft problem med den balansen, tillräckligt för att inte kunna ha asperger enligt den gamla skolans domare.

Hur menar du med balans, hur ser ditt "samspel" ut?

Laika skrev:Jag var väldigt blyg tidigare och kan fortfarande vara det. När jag inte vet hur jag ska närma mig människor i en grupp låter jag ofta bli att göra något över huvud taget, och då upplevs jag som blyg. Dessutom har jag ofta inga behov av att ta kontakt med folk. Jag klarar mig bra utan en massa människor runt mig. Å andra sidan har jag jättelätt för att ta kontakt med folk och brukar upplevas som både rolig och trevlig, om än lite knäpp.

Är du både blyg och har lätt att ta kontakt?