Ett kriterium för att ha Asperger syndrom är ju att man ska ha svårigheter i det sociala samspelet. Oftast relaterar man då till personer inom diagnosen som har svårt för att ta kontakt, och snarare drar sig undan den sociala biten. Å andra sidan förekommer motsatsen, den distanslösa AS:aren.


Och jag undrar nu om det finns någon här som känner igen sig i följande:


* Att ta kontakt med människor är väldigt lätt, man bara snackar på. Som att man alltid känt personen ifråga. Man tänker inte på hur personen reagerar, man lägger inte märke till eller försöker ens tolka något i personens kroppsspråk. Vilket ibland leder till att man säger för mycket, och kan verka på eller okänslig.


* Man leder direkt in diskussionen på något mer djupt och avancerat, något som är utav ens intresse (ex. politik). Kallprat är direkt oväsentligt, enbart trist.


* Man kan fråga och säga lite vad som helst, när som helst, vilket kan förnärma individer. Utan att man för den delen förstår varför.


Så här fungerar jag, och har märkt att detta kan uppfattas som avvikande. (Detta hindrar mig dock inte från att behöva mycket ensamtid, att uppskatta mitt eget sällskap i hög grad och att jag blir utmattad av social interaktion osv.).

Njjjaaähmm... ...märker att jag borde svara pass ...vill svara...vill inte...vill...

Vadå Jag distanslös.....nä så här va... ..själva frågan känns... ...lite...
...ja...obekväm...liksom...jag brukar vara duktig på att snärja mig, fly ämnet alltså,..men...
om jag fortsätter på samma spår... ...så kanske, men bara kanske ...
...varken Du eller någon Annan har lust att läsa det här, tappar tråden helt enelt...

Ärligt talat en strategi jag lärt mig, och lagt mig till med,för att över huvud taget få något sagt.
Och framgångsrikt praktiserar i Affären, på Biblioteket och apoteket bland annat...

Om jag eventuellt förnärmat någon individ på vägen, gör jag vad jag kan för att förtränga det pinsamma, med att vara aningslöst omedveten om vad det är hos mig som signalerar att kallprat skulle vara mitt Specialintresse.

Mvh segdeg

MolkomAnnor, jag känner igen alltihop.

Jag med - alla rätt!

Gärna diskutera döden eller existensiella frågor redan innan handskakning. Why be shy?

MolkomAnnor skrev:Och jag undrar nu om det finns någon här som känner igen sig

Japp, men är det inte ett ganska vanligt beteende för någon med AS?

MolkomAnnor skrev:och har märkt att detta kan uppfattas som avvikande. (Detta hindrar mig dock inte från att behöva mycket ensamtid, att uppskatta mitt eget sällskap)

Konstigt nog förstod jag tidigare inte att jag uppfattades som avvikande.

Dagobert skrev:MolkomAnnor, jag känner igen alltihop.

+1

Jag 'gick i skola' hos min fästmö när vi hade blivit ihop för att lära mig att människor har revir och behöver distans...

nja jag är motsatsen. Väldigt distanserad

MolkomAnnor skrev:Och jag undrar nu om det finns någon här som känner igen sig i följande:

*räcker upp handen*

Känner igen mig. Jag har inget revir. Märker dock om folk öppet visar att de är förnärmade eller inte vill prata.

Jag brukar råka ut för sådana personer. Dom dras till mig. Precis som jag vore en magnet.

LordNelson skrev:

MolkomAnnor skrev:Och jag undrar nu om det finns någon här som känner igen sig

Japp, men är det inte ett ganska vanligt beteende för någon med AS?

MolkomAnnor skrev:och har märkt att detta kan uppfattas som avvikande. (Detta hindrar mig dock inte från att behöva mycket ensamtid, att uppskatta mitt eget sällskap)

Konstigt nog förstod jag tidigare inte att jag uppfattades som avvikande.

Nej, inte jag heller. Jag är rätt snäll och intresserad av andra, så det brukar gå ihop. Men det är ofta jag ser någon rynka konfunderat på pannan, men förstår aldrig vad som var så konstigt.

AAA skrev:Jag med - alla rätt!

Gärna diskutera döden eller existensiella frågor redan innan handskakning. Why be shy?

Ja. Allt löst snack tenderar till att göra mig uttråkad.

Ni flesta som har svarat här säger att ni känner igen er.


Hur är det då med utmattning vid sociala interaktioner för er?


Och finns det situationer då ni finner det svårare att kommunicera,
som två och två, eller med en viss typ av människa?


Gillar ni mest att prata om er själva, eller har ni lätt för att lyssna på andras åsikter osv.?

Bjäbbmonstret skrev:Jag brukar råka ut för sådana personer. Dom dras till mig. Precis som jag vore en magnet.

Du kanske känns som en anspråkslös person.

MolkomAnnor skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag brukar råka ut för sådana personer. Dom dras till mig. Precis som jag vore en magnet.

Du kanske känns som en anspråkslös person.

Var det ironi eller ärligt menat? Jag tror oavsett det att det har med andra saker att göra.

"Distanslös"... hmm... jag vet egentligen inte vad det begreppet innebär... hmm igen... distanslös låter för mig som "nära", som att ha förmåga till "närhet" (nu tänker jag på social närhet, inte på fysisk närhet).

Med tanke på att jag har relativt "utbredd" autism så skulle jag egentligen inte kunna knyta an socialt till andra människor, men jag gör på samma sätt som humlan som inte vet om att den enligt en myt inte kan flyga, men inte vet om det, så flyger den i alla fall.

Och jag antar att jag har kunnat utveckla den förmågan genom att iaktta de vuxna (främst så klart morsan, och mina syskon som alla är äldre än mig) hela tiden under min uppväxt, och av det lärt mig hur man tar kontakt verbalt och hur man underhåller en konversation, upprätthåller sociala relationer.

Dessutom har jag skaffat mig så många intresseområden att jag utan vidare kan "tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin", enligt ett talesätt i Bibeln.

Bjäbbmonstret skrev:

MolkomAnnor skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag brukar råka ut för sådana personer. Dom dras till mig. Precis som jag vore en magnet.

Du kanske känns som en anspråkslös person.

Var det ironi eller ärligt menat? Jag tror oavsett det att det har med andra saker att göra.

Nej, verkligen inte. Människor som är anspråkslösa eller prestigelösa har en förmåga att dra till sig människor, med sin avslappnade förhållning till omvärlden.

Jaha, nej jag tror inte att jag är något av det där och definitivt inte avslappad.

geocache skrev:"Distanslös"... hmm... jag vet egentligen inte vad det begreppet innebär... hmm igen... distanslös låter för mig som "nära", som att ha förmåga till "närhet" (nu tänker jag på social närhet, inte på fysisk närhet).

Med tanke på att jag har relativt "utbredd" autism så skulle jag egentligen inte kunna knyta an socialt till andra människor, men jag gör på samma sätt som humlan som inte vet om att den enligt en myt inte kan flyga, men inte vet om det, så flyger den i alla fall.

Och jag antar att jag har kunnat utveckla den förmågan genom att iaktta de vuxna (främst så klart morsan, och mina syskon som alla är äldre än mig) hela tiden under min uppväxt, och av det lärt mig hur man tar kontakt verbalt och hur man underhåller en konversation, upprätthåller sociala relationer.

Dessutom har jag skaffat mig så många intresseområden att jag utan vidare kan "tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin", enligt ett talesätt i Bibeln.

Även jag har en stor bredd av intressen, och är av min natur nyfiken.

Givetvis är det så att AS:are har olika förutsättningar när det kommer till att lära sig samspel. Kan tänka mig att de som stöter på mobbning och blir utnyttjade för sin naivitet har svårare att utveckla sitt sätt att interagera, då de mister sin tillit till folk.

Vilka Asperger-drag är dina mest tydliga?

Bjäbbmonstret skrev:Jaha, nej jag tror inte att jag är något av det där och definitivt inte avslappad.

Kan det vara så att de som pratar är nervösa, eller vad kan det annars vara som gör att de dras till dig?

MolkomAnnor skrev:Ni flesta som har svarat här säger att ni känner igen er.


Hur är det då med utmattning vid sociala interaktioner för er?


Och finns det situationer då ni finner det svårare att kommunicera,
som två och två, eller med en viss typ av människa?


Gillar ni mest att prata om er själva, eller har ni lätt för att lyssna på andras åsikter osv.?

Nej inte utmattad alls. Enda gången jag blir utmattad är om jag umgås med någon tråkig person, då vissnar jag ganska snabbt.

Jag tycker det är ganska lätt att göra sig till och kommunicera med de flesta människor.

Det kan vara intressant att lyssna på andras åsikter om det berör något som jag funderar på eller är intresserad av. Annars stänger jag av om jag lyssnar på ointressanta saker.

För mig är det nog antingen eller. Nog lite ADHD över den delen.

Kan få igång ett samtalsämne med en hel del prat, för att helt tystna och gå därifrån när det löper iväg till ett för mig ointressant ämne.

Tror att Bjäbbis är för snäll kan inte bara gå, trots att ämnet tråkar ut. Kan själv råka ut för att bli fast i ett tråkigt samtal.

Jo men om det är en större grupp som diskuterar då blir jag osynlig och tyst ganska snabbt.

MolkomAnnor skrev:Kan det vara så att de som pratar är nervösa, eller vad kan det annars vara som gör att de dras till dig?

Jag tror att en delförklaring kan vara att jag inte markerar så hårt mot folk som börjar prata om sånt och behandlar dem som om de vore konstiga för det. Mina försvar ser annorlunda ut än genomsnittets.