Jag svarade just i en annan tråd utan att ha läst vad TS hade skrivit; jag hade helt missförstått frågeställningen så därför trådar jag frågan till svaren här istället.

Vad, om något, retar du dig på hos dig själv? Mitt svar är nedanför.

- naivitet.
- tanklöshet.
- bristande förmåga att lära av erfarenheter (göra samma misstag om och om igen). - att ständigt glömma att bara för att jag vet något betyder inte det automatiskt att andra vet det också (antar att det är bristerna i ToM som gör sig gällande här).

- Igångsättningssvårigheter
- Mitt kroppsspråk speglar inte mina känslor (och orsakar därmed hopplösa missförstånd).

- naivitet, tror oftast bra om alla.
- Lär mig inte av mina misstag.
- Igångsättningsförmåga
- (Kaos i tankeverksamheten) att jag inte kan få ut det jag tänker på utan att orden blir kaos i hjärnan. Det kommer aldrig ut som det ser ut i hjärnan och ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det.

Rymdskepp skrev:* Svårigheter att sätta mina tankar i ord.

- Att jag ältar saker om och om igen.

Kommer väll antagligen komma på mer senare.

* Svårigheter att komma igång.
* Svårigheter att sätta mina tankar i ord.
* Alltid övertänka allt.

Naiv - Tror alltid det bästa om andra, och vågar inte säga upp en vänskap.

Igångsättningssvårigheter - Enorma problem på den fronten. Men när jag väl sätter igång med någonting vill jag gärna avsluta det.

Tankspridd - Tänker för mycket vilket bl.a kan ställa till det i det sociala samspelet med andra människor.

Lite mer som irriterat länge (det hänger nog ihop).

När jag lär känna människor gör jag ofta mig själv osynlig eftersom jag inte vill riskera att stöta bort någon men i förlängningen när jag börjar slappna av i relationen uppstår följande scenarie...

a strong danger of emotional insensitivity - you may enjoy playing jokes on others that actually hurt their feelings, even though you don't mean to...

Irritationen som uppstår i mig när andra människor inte är beredda att anpassa sig till mig och mina behov när jag redan har gjort samma anpassning till dem (ToM igen; de vet inte att jag har anpassat mig -
det finns ingen generell plikt i den mellanmänskliga relationen att ge tillbaka något som den andre inte vet att man har gett).

atoms skrev:Lite mer som irriterat länge (det hänger nog ihop).

När jag lär känna människor gör jag ofta mig själv osynlig eftersom jag inte vill riskera att stöta bort någon men i förlängningen när jag börjar slappna av i relationen uppstår följande scenarie...

a strong danger of emotional insensitivity - you may enjoy playing jokes on others that actually hurt their feelings, even though you don't mean to...

det där gör jag också, känner att jag skämtar bort vad jag egentligen känner, för att jag är rädd att de ska försvinna om jag visar vad jag egentligen känner. jag menar ju inte att vara elak, det är mer en försvarsmekanism för att inte bli sårad.

Att jag är dålig på att ta initiativ, i alla sammanhang.

Att veta när jag gör bort mig genom att begrunda hur omgivningen svarar och inte bry mig om det, att inte stoppa det, att inte kunna lära mig av det. Taktlösheten, oviljan, missanpassningsförmågan, okunskapen och tanklösheten hos mig i och inför dessa situationer.

Även ältandet och maktlösheten inför insikten retar mitt sinne. Veta om att min största problematik yttrar sig i oförmågan till upprättandet av adekvat formell och taktisk/strategisk realtidskommunikation som passar ute på dagens arbetsmarknad. Veta om att alla jag träffar bara kommer rycka på axlarna och säga "det händer alla minsann, du klarar dig!". Det är sorgligt att det kommer kräva kontakt med sjukvårdsapparaten för att få folk inse att ingen är likadan överallt.

Det här retar mig riktigt mycket.
Ändå fortsätter jag låtsas: "det GÅR bättre nästa gång! Jag lärde mig en grej här." ... men jag verkar inte kunna omarbeta lärdomarna öht eftersom det sällan går bättre.

Att jag är så naiv och bokstvstrogen tror gott om alla, men jag lär mig att många försöker manipulera mig med vita lögner som jag har gått på!!!!

Jag retar mig på att jag är så fruktansvärt korkad när det gäller att allting praktiskt. Vad har jag för nytta av att ha hög IQ när jag ändå inte fattar nånting?!
Sen retar jag mig på att jag är så dålig på att vara ledig. Andra människor vilar upp sig på helgerna, jag stressar ihjäl mig! Helst skulle jag vilja jobba varje dag, eller åtminstone kidnappa någon chef/projektledare eller likvärdig som kunde styra upp fritiden åt mig för jag är ju totalt kass på det själv.

Att jag har så svårt att hålla på min rätt, ställer ofta upp på att lösa andras praktiska problem, är jag borde jobba med mina egna.

Känner ofta att jag inte har rätt att ta någon plats, alla andras behov går före.
Pluss mycket av det som nämnts ovan.

Vore kanske enklare att räkna upp sådant som jag inte retar mig på.