Hej!
För att lättare kunna interagera med min anhörig är jag väldigt intresserad av vad hos oss NT, som ni med AS-symtom verkligen tycker är jobbigt? Då menar jag INTE det ni INTE förstår, utan vad som gör att ni verkligen vill därifrån.
Angående min anhörig har jag fått signaler om exempelvis:

Ältande (beskriver samma känsla upprepade tillfällen, även om jag upplever att det är ett nytt perspektiv)

När folk i sammanhang han måste bry sig om inte är rationella. När de på jobb och i projekt eller kompis-sammanhang beter sig som han ser det ologiskt och det går ut över honom på något sätt.

När man avbryter hans fokusering i något av hans specialintresse.

Kram

En av de saker som retar mig mest, är när folk försöker göra något som jag inte skall märka av, alltså gå bakom min rygg för att te.x försöka påverka mig. Väldigt ofta genomskådar jag deras korkade tilltag, och undrar varför man inte bara frågar mig. Jag är ganska tollerant, bara man inte försöker manipulera mig.

Dessutom hatar jag när folk är oärliga och ljuger. Förstår ganska bra om folk ljuger, om det är personer jag lärt känna lite.

Mytomaner genomskådar jag oftast ganska snart.

Däremot är alldeles för hjälpsam, och blir lurad på så sätt.

Som en liten parentes så kan jag ha svårt för att förstå dubbelnegationer, dvs vissa meningar där ordet "inte" förekommer två gånger. Sen kan jag inte påstå att följande händelser eller situationer får mig att vilja fly, men de kan vara jobbiga ändå. Nämligen:


- när folk berättar samma sak utförligt vid flera tillfällen

- upprepade felaktiga antaganden (om mig som person)

- försök till att övertala mig att göra något jag finner totalt onödigt eller tråkigt

- att muntligt få flera frågor på en gång innan man hinner svara på den första

- när någon medvetet sparkar till en stol jag sitter på i ett försök att påkalla min uppmärksamhet
Jag kan vara lite frånvarande emellanåt, men jag HATAR verkligen när någon "flyttar på mig" på det viset. Det är också rätt jobbigt att sitta i en soffa med någon som har svårt för att sitta still, om soffan är stum. För då får inte jag heller sitta still.

Folk som pratar bara för att det är tyst.
Folk som pratar skit om andra, gossip kallas det kanske.
Folk som upprepar sig.
Folk som ställer dumma frågor, ex varför man gör eller inte gör något, varför man inte umgåtts med dem på en månad, om jag fortfarande är vän med dem.
När folk pratar i munnen på varandra, det är omöjligt att hänga med.
Folk som ljuger.

Vad prodge64 säger: försök till att övertala mig att göra något jag finner totalt onödigt eller tråkigt. (dvs folk som inte förstår att när man säger nej så betyder det nej).

Att muntligt få flera frågor på en gång innan man hinner svara på den första

När någon vill "prata". I kontexten "vi måste prata (känslor) du och jag".

Värsta är när folk försöker svärta mig, göra en grupplögn för att anklaga mig för att ha gjort/inte gjort något. Töligt då jag har som ambition att vara vänlig och rättvis.

Saker jag stör mig på:

-När folk pratar, och inte har något vettigt att säga.
Geesh, lyssna på tystnaden någon sekund ibland.

-När folk säger saker dem inte menar.
Säg inte att du inte behöver hjälp, om du inte menar det. För när jag säger det, menar jag det.
Och be mig inte komma och hälsa på någon dag, bara för att det låter så trevligt. Det gör mig skit irriterad, du tappar all trovärdighet på en gång...

-Brist på moral
Ljug inte, det spelar ingen roll om "alla ljuger ibland". Svik mig inte, om du lovat att jag kan lita på dig.
Gå inte bakom min rygg, snacka inte skit om mig.
Folk som inte vet hur man ska bete sig är det värsta jag vet.

-När folk krånglar till saker
När du gör slut med mig, låtsas inte att allt är skitbra, bara för att du inte ska verka svag. Alla är svag, så sluta dölj det, sluta krångla.
Pratar du med mig kan jag ju säga något som hjälper?
Saker är svåra nog ändå. Gör dem inte svårare än dem är. Spela inte massa spel.

-Folk som inte tänker efter
Konsekvenser är viktiga. Tänk först, prata sen.
Vanliga människor ser mig ofta som elak, för att jag mins Allt dem säger. För att sedan påminna dem om detta, när dem gör något som motsäger det dem själva sagt...

Exempel. Folk som sitter och säger att det är dåligt av folk att ha engångsligg, ska absolut inte komma tre månader senare och berätta om vilket underbart engångsligg dem haft i förrgår.

För mig var det en självklarhet att göra så. Att påminna folk om saker dem sagt.
Men jag har idag insett att många vanliga människor anser att man inte ska göra så. Och många kan för sitt liv inte föreställa sig att någon kan minnas något den sagt för tre månader sen.

Min morsa minns saker som hänt för fyrtio år sen, som om det vore igår. När hon påminner Olle om att han mobbat henne för att ha haft raggarbil för 40 år sedan, när olle idag kommer i en stor chevrolet med sydstatsflagga, så får olle en chock.
"minns du det där än?!" är den vanligaste kommentaren.

Tänk efter. När man säger något ska man ha tänkt på varenda liten konsekvens av det man säger. Hur det man säger fungerar och blir, ur alla vinklar. Sen pratar man. Istället för att bara prata rakt ut.

Xolanda skrev:När någon vill "prata". I kontexten "vi måste prata (känslor) du och jag".

Varför ?

man måste prata känslor ibland, för att kunna leva med varandra...?
varför, på vilket sätt, är det jobbigt?

*intresserad och nyfiken*

Dark_Solitude skrev:Tänk efter. När man säger något ska man ha tänkt på varenda liten konsekvens av det man säger. Hur det man säger fungerar och blir, ur alla vinklar. Sen pratar man. Istället för att bara prata rakt ut.

Hårda krav även med med AS-mått mätt....

Moggy skrev:

Dark_Solitude skrev:Tänk efter. När man säger något ska man ha tänkt på varenda liten konsekvens av det man säger. Hur det man säger fungerar och blir, ur alla vinklar. Sen pratar man. Istället för att bara prata rakt ut.

Hårda krav även med med AS-mått mätt....

jo men alltså. inom rimliga gränser. i vissa fall känner man inte till alla vinklar osv.

men att till exempel klaga på att någon skär osten snett, och säga att det är världens värsta grej, är inte okej om man två dagar senare har skurit osten ännu snedare än vad den man klagade på hade kunnat gjort..

Sånt driver mig till vansinne.
Killar också, som säger att tjejer inte alls behöver vara snygga...
Som efter tre veckor berättar om att han dumpade sin tjej för att hon aldrig sminkade sig, och var så ful... Sånt får mig att vilja slå dem i huvet och fråga hur dem tänkte..

Om man har sopor över hela golvet hemma, ska man inte klaga på några få hundhår ens kompis hade på golvet hos sig.. man ska tänka efter, i alla fall fyra steg frammåt...

Dark_Solitude skrev:

Moggy skrev:

Dark_Solitude skrev:Tänk efter. När man säger något ska man ha tänkt på varenda liten konsekvens av det man säger. Hur det man säger fungerar och blir, ur alla vinklar. Sen pratar man. Istället för att bara prata rakt ut.

Hårda krav även med med AS-mått mätt....

jo men alltså. inom rimliga gränser. i vissa fall känner man inte till alla vinklar osv.

Aha! Du menade så. Jag trodde du menade helt villkorslöst, att man inte på något sätt skulle yttra sig om man inte till 100% känner till alla konsekvenser som kan tänkas uppstå av ens yttrande.

Moggy skrev: Jag trodde du menade helt villkorslöst, att man inte på något sätt skulle yttra sig om man inte till 100% känner till alla konsekvenser som kan tänkas uppstå av ens yttrande.

Hahah, det var lite väl hårt ^^

Menar mest enklare saker.

Killar som kommer och gråter, och berättar om hur plågsamt det var att göra en kamera undersökning via analen.. Som en stund senare pratar om att tjejer som inte vill ha analsex är tråkiga, gnälliga och osexiga, är också något som stör mig som fan.

Då har man heller inte tänkt efter tillräckligt..

En del av det Dark Solitude tycker är jobbigt kan jag också tycka är det, men...

Dark_Solitude skrev:-Folk som inte tänker efter
Konsekvenser är viktiga. Tänk först, prata sen.
Vanliga människor ser mig ofta som elak, för att jag mins Allt dem säger. För att sedan påminna dem om detta, när dem gör något som motsäger det dem själva sagt...

... det där skulle kunna stressa mig att göra fel bara av stressen. Vem håller för sådan granskning? Nog för att jag själv kunde få skit för "detaljmärkning" och sådant som yngre, men man ändras ju också litet hela tiden. Det är skillnad på det och att vara en moralisk vindflöjel. (Ungefär samma skillnad, kanske, som att skvallra om andra för att döma och baktala och det många också kallar "skvallra", men som handlar om att uppriktigt lära sig förstå andra och sig själv bättre.)

Dark_Solitude skrev:Exempel. Folk som sitter och säger att det är dåligt av folk att ha engångsligg, ska absolut inte komma tre månader senare och berätta om vilket underbart engångsligg dem haft i förrgår.

Om de sedan, trots sin egen erfarenhet, fortsätter tala ner engångsligg så tycker jag också de är ohederliga och skulle inte lita på deras moraliska omdöme förrän jag får en bra förklaring. Men tänk om de i stället har lärt sig bättre?

Störigt:
-folk som gråter
-små barn
-när folk besöker en utan att förvarna
-när kompisar eller familj vill hitta på något, och jag inte får reda på det minst en dag i förväg
-när det händer oplanerade saker
-när någon oväntat rör vid mig
-när folk är sura på mig utan att berätta varför

och mer...

Zombie skrev:Om de sedan, trots sin egen erfarenhet, fortsätter tala ner engångsligg så tycker jag också de är ohederliga och skulle inte lita på deras moraliska omdöme förrän jag får en bra förklaring. Men tänk om de i stället har lärt sig bättre?

Hur menar du.. "/

Om man har stått och sagt att engångsligg är dåligt, så ska man redan då ha tänkt. Man behöver inte uppleva allting för att veta saker..
Ens påstående ska vara analyserat och klart, man ska ha satt sig in i situationen och tänkt ut vad som kan bli bra och dåligt med det.

Om man senare har ett engångsligg, undrar jag vad man tänkte. Vart tog åsikten vägen? Om man tycker att det är dåligt på riktigt, så gör man det inte.

När man sedan har haft engångsligget, vad skulle man förstå av det. Att engångsligg är bra? Men då skulle man inte ha sagt något från början.. Kom ihåg då, hur dåligt engångsligg var, dumfan. Så tänker jag, och jag vet att många har problem med det.

Nu finns det saker som är svåra att tänka efter på. Som inte går att analysera helt, för än man varit med om det man pratar om.
Men om något inte går att analysera, ska man inte ha försökt uttala sig om det från början.

Om det inte såg ut att gå att analysera. Och sen kunde man inte det. Då är det svårt. Då finns det en ursäkt för att man sagt något.

Det beror på situationen, som alltid.
Att säga att det är skitpuckat att måla väggarna blå, för att sen stå och måla sina egna väggar blå, är dumt.
Man kan se resultatet av att måla väggen väldigt tydligt.. Då har man tänkt för lite. Och om man har sagt att det är dumt med blå väggar skulle i alla fall jag tänka "men gud, jag som sa att blå var en puckad färg" när jag tittar på byttan i affären.

Men om någon säger att katter som sover på datorer i flera timmar är korkade, för att dem blir strålskadade, är det skillnad.
Om det två år senare kommer en ny forskning som visar att katter faktiskt botar cancer och liknande genom att sitta på datorer, är det ursäktat.
Personen kunde inte tänka ut det själv, då forskningen inte kommit än.

Deadly_Nightshade skrev:Störigt:
-när folk besöker en utan att förvarna
-när kompisar eller familj vill hitta på något, och jag inte får reda på det minst en dag i förväg
-när det händer oplanerade saker

Ooh. Agree.
Hatar överrasknings påhälsningar... Och ska något göras eller hända vill jag vara förberedd på det..
Och oplanerade saker förstör en hel vecka för mig.. Jag måste veta dagens plan, och den ska på ett ungefär följas..

Jag retar mig också på folk som säger saker de inte menar och som ljuger "i onödan".

Citerar vad en gäststudent skriver om hur svårt det är förstå svenskarna (NT tänker jag):

Efter ett tag kom vi att snacka om vädret. Jag sa att jag föredrar molniga dagar, eftersom jag brukar få ont i ögon av starkt solsken. Han instämde och sade att han inte heller gillar soliga dagar. Efter dagens lektioner hängde jag med några kompisar upp till skolans restaurang, och där såg jag personen från tåget igen. Han var med sina kamrater och de pratade också om vädret. En av dem beklagade att det inte hade varit soliga dagar på länge. Killen från tåget svarade högt, ”ja, jag håller med, jag ser verkligen fram emot solsken igen!” Jag tappade nästan min tallrik när jag hörde det, och mumlade sen för mig själv, ”du sa just att du inte gillar solen?!”

För en månad sedan åt jag sushi med en svensk kamrat på en vanlig japansk restaurang. Under måltiden kom servitrisen till oss och frågade om maten smakade bra. Min kompis nickade och sa ja, men på vägen hem klagade kamraten att maten inte var speciellt bra alls. Jag var förvirrad. Vad tyckte hon egentligen?

När jag stöter på svenskar jag känner ute på gatan brukar vi kramas och se väldigt glada ut. Men vi har ingenting mer att säga utöver ”hur mår du”. Innan vi skiljs säger de alltid ”så vi hörs sen” eller något sådant. Ibland hör jag av mig men det är inte vanligt att de kontaktar mig först. Tycker de verkligen att det är trevligt att träffas, eller säger de bara så.

Det är så mycket "sånt man bara säger" och inte menar nånting med. När är de uppriktiga, hur vet man det?

Alien skrev:Jag retar mig också på folk som säger saker de inte menar och som ljuger "i onödan".

Citerar vad en gäststudent skriver om hur svårt det är förstå svenskarna (NT tänker jag):

Efter ett tag kom vi att snacka om vädret. Jag sa att jag föredrar molniga dagar, eftersom jag brukar få ont i ögon av starkt solsken. Han instämde och sade att han inte heller gillar soliga dagar. Efter dagens lektioner hängde jag med några kompisar upp till skolans restaurang, och där såg jag personen från tåget igen. Han var med sina kamrater och de pratade också om vädret. En av dem beklagade att det inte hade varit soliga dagar på länge. Killen från tåget svarade högt, ”ja, jag håller med, jag ser verkligen fram emot solsken igen!” Jag tappade nästan min tallrik när jag hörde det, och mumlade sen för mig själv, ”du sa just att du inte gillar solen?!”

För en månad sedan åt jag sushi med en svensk kamrat på en vanlig japansk restaurang. Under måltiden kom servitrisen till oss och frågade om maten smakade bra. Min kompis nickade och sa ja, men på vägen hem klagade kamraten att maten inte var speciellt bra alls. Jag var förvirrad. Vad tyckte hon egentligen?

När jag stöter på svenskar jag känner ute på gatan brukar vi kramas och se väldigt glada ut. Men vi har ingenting mer att säga utöver ”hur mår du”. Innan vi skiljs säger de alltid ”så vi hörs sen” eller något sådant. Ibland hör jag av mig men det är inte vanligt att de kontaktar mig först. Tycker de verkligen att det är trevligt att träffas, eller säger de bara så.

Det är så mycket "sånt man bara säger" och inte menar nånting med. När är de uppriktiga, hur vet man det?

Det känns som ett rätt typiskt svenskt beteende också.
Jag blir nervös när jag sitter med familj eller vänner, och det pratar om hur bra allt är fast jag vet att de när ingen hör kommer klaga på allt.
Blir även nervös av att veta att de antagligen blir sårade av att jag säger vad jag tycker, och jag tror att det är en bidragande orsak till varför jag är så tystlåten, säger jag vad jag tycker sårar jag folk.

* Folk som snackar skit bakom ryggen på andra. Säg det direkt till den du snackar om och lös problemet!

* Folk som ringer hela tiden för att berätta något. Finns inget värre när telefonen ringer flera gånger per dag, jag gillar inte att prata i telefon överhuvudtaget egentligen... Så är det inte jätteviktigt så får det vara.

* Folk som bara måste berätta allt.

* Folk som upprepar sig alltför ofta.

* Folk som bara pratar om sitt jobb.

* Folk som inte klarar av att tänka själv. Jag är inte alls intresserad i att höra om någon idé du fått inprintad i dig genom skola, arbete eller parti. Undersök själv och bilda en egen uppfattning!

* Moralpanik. Folk som inte tål avvikelser, som vill att alla ska leda något medelsvensson liv.

* Folk som besöker mig överhuvudtaget. Mitt hem är mitt privata ställe. Nästan ingen kommer in där och gör dom det ändå så blir jag väldigt stressad och irriterad om dom stannar mer än 10 minuter.

Alien skrev:Jag retar mig också på folk som säger saker de inte menar och som ljuger "i onödan".

Citerar vad en gäststudent skriver om hur svårt det är förstå svenskarna (NT tänker jag):

Efter ett tag kom vi att snacka om vädret. Jag sa att jag föredrar molniga dagar, eftersom jag brukar få ont i ögon av starkt solsken. Han instämde och sade att han inte heller gillar soliga dagar. Efter dagens lektioner hängde jag med några kompisar upp till skolans restaurang, och där såg jag personen från tåget igen. Han var med sina kamrater och de pratade också om vädret. En av dem beklagade att det inte hade varit soliga dagar på länge. Killen från tåget svarade högt, ”ja, jag håller med, jag ser verkligen fram emot solsken igen!” Jag tappade nästan min tallrik när jag hörde det, och mumlade sen för mig själv, ”du sa just att du inte gillar solen?!”

För en månad sedan åt jag sushi med en svensk kamrat på en vanlig japansk restaurang. Under måltiden kom servitrisen till oss och frågade om maten smakade bra. Min kompis nickade och sa ja, men på vägen hem klagade kamraten att maten inte var speciellt bra alls. Jag var förvirrad. Vad tyckte hon egentligen?

När jag stöter på svenskar jag känner ute på gatan brukar vi kramas och se väldigt glada ut. Men vi har ingenting mer att säga utöver ”hur mår du”. Innan vi skiljs säger de alltid ”så vi hörs sen” eller något sådant. Ibland hör jag av mig men det är inte vanligt att de kontaktar mig först. Tycker de verkligen att det är trevligt att träffas, eller säger de bara så.

Det är så mycket "sånt man bara säger" och inte menar nånting med. När är de uppriktiga, hur vet man det?

Håller med om det. Den gången de verkligen menar vad de säger kan man tro att det bara är prat för att man typ gör så. Inte så kul alla gånger.

Rymdskepp skrev:* Folk som snackar skit bakom ryggen på andra. Säg det direkt till den du snackar om och lös problemet!

* Folk som ringer hela tiden för att berätta något. Finns inget värre när telefonen ringer flera gånger per dag, jag gillar inte att prata i telefon överhuvudtaget egentligen... Så är det inte jätteviktigt så får det vara.

* Folk som bara måste berätta allt.

* Folk som upprepar sig alltför ofta.

* Folk som bara pratar om sitt jobb.

* Folk som inte klarar av att tänka själv. Jag är inte alls intresserad i att höra om någon idé du fått inprintad i dig genom skola, arbete eller parti. Undersök själv och bilda en egen uppfattning!

* Moralpanik. Folk som inte tål avvikelser, som vill att alla ska leda något medelsvensson liv.

* Folk som besöker mig överhuvudtaget. Mitt hem är mitt privata ställe. Nästan ingen kommer in där och gör dom det ändå så blir jag väldigt stressad och irriterad om dom stannar mer än 10 minuter.

o0 är vi släkt eller..

Dark_Solitude skrev:

Xolanda skrev:När någon vill "prata". I kontexten "vi måste prata (känslor) du och jag".

Varför ?

man måste prata känslor ibland, för att kunna leva med varandra...?
varför, på vilket sätt, är det jobbigt?

*intresserad och nyfiken*

[Ursäkta för OT]

Därför att jag till viss del saknar ett språk för känslor och det gör mig så fruktansvärt frustrerad. Det är som om mina känslor och tankar är alldeles för komplexa för den språkstruktur vi har, mina meningar hinner helt enkelt inte med att beskriva det jag verkligen tänker och känner.

Det enda som egentligen fungerar är att ta med mig ut på biltur eller på promenad i skogen och sedan vara helt tyst - då kan jag i lugn och ro filosofera över livet, universum och allt annat - utan stress och frustration.

Och nej - man "måste" inte kunna prata känslor för att kunna leva med varandra - jag har levt med min NT-sambo i många år nu och han har lärt sig

Xolanda skrev:Det enda som egentligen fungerar är att ta med mig ut på biltur eller på promenad i skogen och sedan vara helt tyst - då kan jag i lugn och ro filosofera över livet, universum och allt annat - utan stress och frustration.

Och nej - man "måste" inte kunna prata känslor för att kunna leva med varandra - jag har levt med min NT-sambo i många år nu och han har lärt sig

Men en promenad i skogen får ju inte den som är ihop med dig att förstå varför du gör som du gör, säger som du gör, eller tycker som du gör.

Kan man inte prata förstår man inte varandras. det blir massa missförstånd och onödiga bråk.
Hur löser man det utan att prata?

Dark_Solitude skrev:Alla är svag

Menar du "Allah" eller menar du kanske "svaga"?

Jag stör mig på: stavfel och grammatiska fel.