Hej!
Är lite nyfiken på det här med specialintresse...vill ha erfarenheter både från er med asp. och anhöriga som tror att ni kan säga något

1. Dels undrar jag om det finns något mönster i hur ett specialintresse uppkommer? Läste i en bok att det inte finns mycket forskning om det, men någon undersökning hade visat att det ofta har sin grund i en rädsla, som i sin tur leder till en fascination? För att koppla till barn (som ej har a)...de blir ju ofta "besatta" av läskiga djur eller tex, dinosaurer...det verkar troligt att det börjar med någon form av rädsla hos dem? Hur är det med tåg, historiska perioder och allt annat som kan bli ett specialintresse?

2. Vad exakt är ett specialintresse? Vad avskiljer det från ett annat starkt intresse hos en NT? Kan man inte säga att en NT forskare har ett specialintresse för sitt forskningsområde?

Kram

maria23 skrev:Läste i en bok att det inte finns mycket forskning om det, men någon undersökning hade visat att det ofta har sin grund i en rädsla, som i sin tur leder till en fascination?

För mig är det i allra högsta grad så. Ett av mina största intressen är havsdjup i allmänhet och bläckfiskar i synnerhet. Båda gör mig vettskrämd. Min passion är skräckblandad. Ett annat specialintresse är hundar men det är inte alls skräckblandat. Jag råkar bara känna stor samhörighet med dem.

maria23 skrev:Vad avskiljer det från ett annat starkt intresse hos en NT? Kan man inte säga att en NT forskare har ett specialintresse för sitt forskningsområde?

NT:s kan också ha specialintressen. NT/AS är inte som svart och vitt utan snarare en gråskala. Det som gör att människor med AS tenderar att ha specialintressen är deras förmåga att "haka upp sig" i tankespår och fokusera på något i stort sett oavbrutet under lång tid. AS underlättar för att ha specialintressen men är ingen förutsättning för det.

Jag har korsstygnsbroderi som specialintresse. Jag har haft det länge och gillar att bara sy korsstygn hela tiden. Gillar inte efterstygn etc. men syr ändå, tycker det är kul.

Jag är intresserad när jag är intresserad och om det är "special" eller inte är svårt att svara på. När jag var på min första aspieträff blev jag ställd av frågan "vad har du för specialintressen?". Jag är intresserad av problemlösning i allmänhet och matematik i synnerhet kan man säga. Matematik är helt enkelt ett naturligt språk för mig. Alla andra intressen förutom detta som jag har eller har haft har varit tillfälliga och jag har aldrig varit rädd för matten. Det finns dock nån tysk snubbe som är grym på huvudräkning. Han ska ha varit kass på matte i skolan men sedan bestämt sig för att bli bäst i världen på det så han började öva 8 timmar per dag.

Verkar alltså inte alltid vara kopplat till någon rädsla?

Vid Aspergers är specialintresset gärna repetitivt, tämligen meningslöst i andras ögon. Leder sällan till någonting konstruktivt och kan gå ut över omgivningen om det är av den arten att det är mindre stillsamma saker såsom tex frimärkessamling.

Mitt specialintresse djur, som jag alltid haft så länge jag kan minnas har bla lett till att min mamma blev allergisk mot råttor, jag fått flera lägenheter sabbade av råttor som gnagt på saker tex tapeter och elkablar, katter som klöst sönder väggar och hundar som smutsat ner väggar bredvid sängen och valpar som kissat sönder golv.

Vidare har det vid tillfällen blivit bråk med grannar pga skällande hundar, var jag rastar dem osv.

Jag skulle inte kalla det animal hoarding, men nästan. Jag tänker på djur konstant och har tagit beslutet att flytta ut på landet för att ge de jag har ett bättre liv. I dagsläget har jag endast två hundar och två katter. För inte så länge sedan var hundarna tre till antalet. Tre skällande vakthundar i en liten tvårummare där det är mycket spring i trappuppgången.

Folk drar sig för att komma hit. Det är ofta rörigt, smutsigt, djur som leker och lever om. Kort sagt jag tar mig vatten över huvudet konstant och tvångsmässigt. Det jag har är ett specialintresse a´la Aspergers syndrom.

Min pappa har också ett hemskt specialintresse. Han köper reparerar och säljer bilar. Han äger så många att han måste skriva bilarna på andra. När jag var ett litet barn ägde jag många bilar, jag fick ständigt svara i telefonen för pappas räkning när han hade annonser ute.

Man fick inte störa honom när han satt och letade annonser i tidningen. Han hade speciella överstryknings och bläckpennor till detta som ej fick röras. Numera söker han sina bilar på blocket och dylikt. Han kollar frenetiskt flera gånger om dagen särskilt nu sedan han blivit ålderspensionär. Hans gård är fylld med bilar. Han hyr även andra utrymmen för bilar såsom lador och dylikt för bilar han är mer rädd om.

Jag får ofta rycka in och åka med och hämta bilar han köper. De bilar jag äger brukar vara projekt han har, som jag får ha tills han godtyckligt bestämmer att sälja dem. Lite störande, för jag kan aldrig pimpa mina bilar, tex ha på rosa bilklädslar, lackera om dem eller så. För även om jag står som ägare och betalar försäkringen så har pappa betalat inköpet av bilen och har sista ordet. Jag är medberoende. Precis som han är medberoende i mitt intresse. Han har lovat att bygga en hundgård i sommar. Vi är nog skvatt galna bägge två.

Varför köper jag inte en alldeles egen bil då? Ja, då skulle han inte vilja hjälpa mig med reparationer, och så heter det att man är dum i huvudet som köpte en sådan bil etc. För husfridens skull är det enklast att jag kör en bil som pappa valt. Han är generös och vill ge mig bilar, han skulle kanske bli ledsen om jag dissade en bil han gett mig tror jag.

Kopplat till någon rädsla kan jag till viss del se. Mina djur - rädsla för att bli ensam. Pappas specialintresse uppstod när han fick barn. Läskigt och svårt att bli pappa. Så han flydde ut i garaget och det hela eskalerade.

Jag har inga långvariga specialintressen. De varierar kraftigt och varar bara korta, men väldigt intensiva, perioder.

Mycket intressant inlägg...känner igen detaljer i det, utifrån ologiskt och meningslöst...din pappas ovilja att hjälpa dig om du skaffar en egen bil, det ska vara på hans villkor, hur det eskalerar och kontrollbehovet över sitt intresse...som NT vill jag ju så gärna bli med i min anhörigs intresse, kan intressera mig om han gör mig delaktig. Men det verkar inte finnas något större intresse hos från hans sida. Däremot berättar han gärna i monolog om jag frågar något.
Tack!

Sugis, vilken film det skulle kunna bli!!

Maria23, det där med att specialintresse skulle uppstå ur rädsla minns jag att jag läst men bara på ett ställe. Jag undrar hur sant andra npf-experter skulle säga att det är.

Jag tycker det där med meningslöst, icke-produktivt, oanvändbart, icke ändamålsenligt osv som ofta sägs om aspiga intressen är dels ofta osant, dels väldigt nedsättande och faktiskt kränkande.

Dels kan inte andra avgöra om nåt har värde, bara för att de själva har intressen som är mer gångbara i samhällets ögon (sportresultat, Melodifestival, aktiemarknaden osv), fast de utövas snudd på lika frenetiskt som aspisars intressen.

Dels är aspiga intressen ofta högst produktiva och användbara, som Bill Gates specialintresse för mjukvara, Einsteins för fysik (då tänker jag inte på atombomben...), Wittgensteins för filosofi, Grandins för djurhållning osv.

För att inte nämna hur användbart och uppskattat det var när jag hade indisk matlagning som specialintresse... och hur lätt det var att skriva C- och D-uppsats när jag fick skriva om nåt jag snöade in på då.

Den personen jag tänker på specialintresse, är högst användbart i praktiken, både ur en NT:S ögon och i personens liv...han har verkligen fått ihop det:) Meningslösheten ser jag bara i det som går utöver omgivningen, alla detaljer som studeras om och om igen, när det finnas annat att göra. Men inser givetvis att det är min subjektivitet som talar.
Kram

maria23 skrev:Meningslösheten ser jag bara i det som går utöver omgivningen, alla detaljer som studeras om och om igen, när det finnas annat att göra. Men inser givetvis att det är min subjektivitet som talar.

Ja, jobbigt för ANDRA, och även hämmande, på sätt och vis, för en själv, kan det förstås bli. Men meningslöst skulle jag inte vilja kalla det. Funktionshindrande, snarare. Nog sagt om det. Egentligen ville jag mest säga att jag blir rent förbannad på det som står i vissa diagnoskriterie-uppställningar, om just detta.

Jag har spindlar och insekter som specialintresse. Dock något jag ofta undrar över, måste väl finnas aspergare som utvecklar olagliga specialintressen?

Specialintresse = allt som NT:s tycker är meningslöst.

Rymdskepp skrev:Jag har spindlar och insekter som specialintresse. Dock något jag ofta undrar över, måste väl finnas aspergare som utvecklar olagliga specialintressen?

Jodå, det förekommer att aspergare utvecklar ett intresse för exempelvis skjutvapen eller droger, men jag tror inte att det är särskilt vanligt.

Rädsla är nog fel ord. Däremot kan jag tänka mig att det inte är ovanligt att man vill klara något som folk inte tror man ska klara av, eller som en reaktion på något man ansett som viktigt och misslyckats med. Jag tror oxå att det finns en komponent av konkurrens och en vilja att göra något unikt. Säkert är det så att många forskare faktiskt har sin forskning som ett slags specialintresse, speciellt om de har aspie-drag.

Givetvis måste det oxå finnas en stark motivation bakom ett långvarigt specialintresse. Denna kan lätt försvinna om ett intresse närmar sig ett stadium av "nu är det här färdigt". De specialintressen som blir mest långvariga är därmed de som aldrig kan bli färdiga.

Meningslöst kan inte ett specialintresse vara för den som har det. Det faller på motivationsaspekten. Det går inte att motivera sig själv för saker man själv anser som meningslösa.

maria23 skrev:Hej!
Är lite nyfiken på det här med specialintresse...vill ha erfarenheter både från er med asp. och anhöriga som tror att ni kan säga någt:)

1. Dels undrar jag om det finns något mönster i hur ett specialintresse uppkommer? Läste i en bok att det inte finns mycket forskning om det, men någon undersökning hade visat att det ofta har sin grund i en rädsla, som i sin tur leder till en fascination? För att koppla till barn (som ej har a)...de blir ju ofta "besatta" av läskiga djur eller tex, dinosaurer...det verkar troligt att det börjar med någon form av rädsla hos dem? Hur är det med tåg, historiska perioder och allt annat som kan bli ett specialintresse?

2. Vad exakt är ett specialintresse? Vad avskiljer det från ett annat starkt intresse hos en NT? Kan man inte säga att en NT forskare har ett specialintresse för sitt forskningsområde?

Kram

Ett specialintresse kan utvecklas när som helst, hur som helst.
Det som skiljer specialintressena as har, från NTs djupa intressen,
Är att aspergare kan otroligt mycket om sitt ämne. är nästan besatt av det.
Det är djupare än NT's intressen.

Aspergare har förmågan att ha extrema kunskaper inom ett visst område. på ett sätt som NT'er i allra vanligaste fall inte kan...

Mina specialintressen har ingen rädsla i botten, snarare längtan. Jag har ingen kontroll över vad nästa fixering blir, det är bara så att ett visst ämne plötsligt suger in mig. Vissa intressen sträcker sig över år, andra bara veckor. Jag skulle önska att jag kunde styra över dem. Just nu konsumerar jag allt Lady Gaga på bekostnad av mina studier och läser och spelar Star Craft istället för att sköta hushållet. Tiden bara flyter och jag varken kan eller vill avbryta. Väldigt improduktivt.

Angelic Fruitcake skrev:Mina specialintressen har ingen rädsla i botten, snarare längtan. Jag har ingen kontroll över vad nästa fixering blir, det är bara så att ett visst ämne plötsligt suger in mig. Vissa intressen sträcker sig över år, andra bara veckor. Jag skulle önska att jag kunde styra över dem. Just nu konsumerar jag allt Lady Gaga på bekostnad av mina studier och läser och spelar Star Craft istället för att sköta hushållet. Tiden bara flyter och jag varken kan eller vill avbryta. Väldigt improduktivt.

Känner igen mig precis (fast jag har förstås andra "besattheter" än du). Jävlar vilka besatthetsperioder jag har - perioder som sedan klingar av helt plötsligt för att släppa in något nytt. Men jag själv tycker oftast att det är skönt och roligt. Det är värre för min omvärld. Fast jag tror att min familj föredrar när jag snackar oavbrutet om mina favoritsångerskor framför när jag ligger på sängen i en ångestklump och väntar på att Sobrilen skall verka...

Rymdskepp skrev:Dock något jag ofta undrar över, måste väl finnas aspergare som utvecklar olagliga specialintressen?

Jag var under en period väldigt intresserad av gifter. Många sådana är i allra högsta grad olagliga men jag nöjde mig med att läsa. Jag har också hört talas om aspies som experimenterar med hallucinogener för att de har medvetandeförändring och liknande som specialintresse.

För har det länge handlat om musik. Jag spelar piano, gitarr och violin. Jag komponerar musik och skriver lyrik. Jag lyssnar på musik "väldigt" mycket. Jag gör många kreativa saker, skriver dikter, målar, skriver noveller bland annat. Sedan får jag "snabb intressen" som helt plötsligt kommer som jag börjar "obsessa" kring men som sedan går över. Så jag är väldigt "produktiv" enligt mig själv och andra.

jag brukar bli special intresserad i personer. väldigt mycket stalking över det, måste veta allt om personen. i tonåren hade jag dagböcker (jag skrev i) med all sorts information jag kunde komma över den speciella personen jag var intresserad av. Någon relation med människan ville jag inte ha, bara veta allt om dem. Jag är fortfarande lite så nu, men kanske på en mer healty nivå, om jag gillar någon gillar jag dem extremt mycket och har svårt för att inte vara alldeles för framfusig och på, men oftast när jag klurat ut hur personen fungerar så blir det tråkigt.

Annars är musik ett alltid närvarande specialintresse. Jag önskar jag kunde spela mer, har spelat en del instrument i min ungdom, men lyssnar bara på det nu.

Sen har jag även specialintressen som kommer och går, t ex de senaste 6 månaderna har jag varit väldigt inne på psykologi, filosofi och droger.

chibibotto skrev:jag brukar bli special intresserad i personer. väldigt mycket stalking över det, måste veta allt om personen. i tonåren hade jag dagböcker (jag skrev i) med all sorts information jag kunde komma över den speciella personen jag var intresserad av. Någon relation med människan ville jag inte ha, bara veta allt om dem. Jag är fortfarande lite så nu, men kanske på en mer healty nivå, om jag gillar någon gillar jag dem extremt mycket och har svårt för att inte vara alldeles för framfusig och på, men oftast när jag klurat ut hur personen fungerar så blir det tråkigt.

Annars är musik ett alltid närvarande specialintresse. Jag önskar jag kunde spela mer, har spelat en del instrument i min ungdom, men lyssnar bara på det nu.

Sen har jag även specialintressen som kommer och går, t ex de senaste 6 månaderna har jag varit väldigt inne på psykologi, filosofi och droger.

Jag tycker det är sött att man kan bli besatt av människor. Det är synd att du inte längre spelar något instrument. Men du vet säkert redan att det aldrig är försent att börja igen (försöker inte tvinga på dig något).

Menar du att när du förstår andra människor blir dom tråkiga? Jag tror inte man kan förstå andra människor, alla dom små variablerna som uppgör en människa från minsta cell till kvant nivå... Du menar kanske när deras beteende blir allt för förutsägbart?

- jag skriver i Kärlek

Andre_K skrev:Jag tycker det är sött att man kan bli besatt av människor. Det är synd att du inte längre spelar något instrument. Men du vet säkert redan att det aldrig är försent att börja igen (försöker inte tvinga på dig något).

Menar du att när du förstår andra människor blir dom tråkiga? Jag tror inte man kan förstå andra människor, alla dom små variablerna som uppgör en människa från minsta cell till kvant nivå... Du menar kanske när deras beteende blir allt för förutsägbart?

- jag skriver i Kärlek

Jag har en tvärflöjt som jag saknar en del, någonstans i föräldrar hemmet. Det var längesen jag spelade, men om jag börjar igen kommer det nog tillbaks.

Ja exakt att när deras beteende blir förutsägbart så tröttnar jag på dem.
Det är nog en av anledningarna till att jag har svårt att behålla vänner.

chibibotto skrev:

Andre_K skrev:Jag tycker det är sött att man kan bli besatt av människor. Det är synd att du inte längre spelar något instrument. Men du vet säkert redan att det aldrig är försent att börja igen (försöker inte tvinga på dig något).

Menar du att när du förstår andra människor blir dom tråkiga? Jag tror inte man kan förstå andra människor, alla dom små variablerna som uppgör en människa från minsta cell till kvant nivå... Du menar kanske när deras beteende blir allt för förutsägbart?

- jag skriver i Kärlek

Jag har en tvärflöjt som jag saknar en del, någonstans i föräldrar hemmet. Det var längesen jag spelade, men om jag börjar igen kommer det nog tillbaks.

Ja exakt att när deras beteende blir förutsägbart så tröttnar jag på dem.
Det är nog en av anledningarna till att jag har svårt att behålla vänner.

Det är synd att du har svårt att behålla vänner, känns det dåligt? Men det är ju skillnad på bekanta och verkliga vänner (sådana man kan lita på). Jag blir inte lätt uttråkad av andra, snarare uttröttad. Du känner dig inte ensam eller har det inte någon större betydelse för dig?

Förlåt att jag frågar personliga frågor... Jag är bara nyfiken, kära du.