Ofta beskrivs att killar med AS är mer utagerande än tjejer. Jag är kille men är tvärtom tyst och håller mig för mig själv. I skolan var jag oftast ouppmärksammad av såväl elever som lärare. Är det någon som känner igen sig i standardprofilen?

Om det finns en sak som jag verkligen ångrar från min skoltid så är det att jag inte var mer utagerande. Om jag hade bråkat och slagits och tjafsat emot alla hade skolan varit tvungen att uppmärksamma mig. Eftersom jag var en blyg, snäll och skötsam flicka kunde skolan högaktningsfullt strunta i såväl uppenbar mobbning som mina föräldrars "tjat" om att jag hade problem och behövde hjälp.

Tyvärr finns ingen plats för de snälla i vårat samhälle. Skolan lärde mig inte mycket eftersom jag kunde det mesta innan det presenterades där men jag lärde mig att vara lömsk, svekfull och opålitlig när det behövdes. Jag lärde mig att ljuga eftersom jag antogs göra det trots att jag aldrig någonsin gjort det tidigare.

Jag kan vittna om att "att tjafsa emot" inte behöver leda till att mobbning märks, snarare att den mobbade (som då tjafsar emot) riskerar att bli utpekad som den jobbiga eleven i klassen.
Det var den position jag fick av mina klassföreståndare fram till 8:e klass (då jag bytte skola till följd av mobbning). Detta för att jag helt enkelt inte höll tyst när mina klass"kamrater" slog knytnäven i ryggen på mig under lektionen (när lärare tittade bort, självklart) eller sparkade mig när de gick förbi.

Vid ett föräldrarmöte i sjunde klass (när mina föräldrar till slut fått nys om mobbningen genom en person i klassen som inte stod ut med att bara titta på längre) började klassföreståndaren orera om hur oregerlig jag var varvid båda mina föräldrar insåg att det enda som fanns att göra för att stoppa eländet från klassen (och även andra klasser) var att flytta så jag fick byta skola och så blev det alltså.

Jag fortsatte vara utagerande under hela min skolgång, men inte på ett aggressivt sätt. Det var snarare så att jag inte tvekade att ge min åsikt, inte tvekade att ifrågasätta och gladeligen tog upp diskussioner och debatter direkt när någon inbjöd till det.

Så jag antar att jag hördes och syntes, på flera olika sätt (hade även en avvikande klädstil) och de flesta tycktes tolka det som ett starkt självförtroende.

Jag skrev att jag syns, för jag tror att alla vet vem jag är, går inte att missa, men andra gånger syns jag inte alls.

Jag syns men märks inte. En försvarsmekanism som gör att jag låser helt och kan inte agera utåt. Ibland men väldigt sällan.

Önskade att jag hade en boxningssäck i taket hemma så jag kunde få ut allt som blir kvar som en plåga.

Om trenden fortsätter ser vi att tjejer är mer utagerande än killar bland aspergare, vilket går helt emot gängse föreställningar.

När det gäller utagerandet så kan jag idag mycket väl både smälta in i tapeten som att ta över rummet helt och hållet. Fast kanske inte alltid vid rätt tillfällen...
I grundskolan var jag nästan osynlig, blyg, snäll och mobbad, men efter gymnasiet mycket tack vare rollspel och nya klasskamrater (numera vänner) började jag ta för mig mer av det sociala livet och säga ifrån när folk blev alltför oförskämda mot mig.
Har även en väldigt aggressiv sida som brukar ta över när folk inte fattar att jag menar allvar.

Jag syns och är skêtajobbig, men någonstans måste jag ju få leva ut mina teaterdrömmar...

Jag syns och märks och är tjej, kanske inte för att jag är så utagerande utan snarare dominant.

För att sammanfatta så här långt.
1 Fler tjejer än killar har svarat på frågan
2 Tjejer upplever oftare än inte att de tar plats om än med knapp marginal
3 Killar upplever sig oftare än inte att de inte tar plats
4 Om detta är representativt och upplevelserna någorlunda korrekta stämmer det inte att killar är så mycket tydligare och lättare att uppmärksamma som medierna påstår, snarare tvärtom.

Kan det vara så att vissa killar som tar plats inte upplever att de gör det? Killar förutsätts ofta ta mer plats än tjejer och därför kanske ingen tänker på att de faktiskt tar den mesta platsen. I klassrum, till exempel, tror ofta lärare att killarna och tjejerna pratar lika mycket medan undersökningar visar att killarna pratar och märks mycket mer. En kille som upplever att han inte märks och tar plats kanske ändå märks mer än en tjej som upplever att hon inte märks. Generellt sett, givetvis.

Jag undrar vilka av de här som "tar plats", som har ADHD förutom AS.

Själv var jag ensam och mobbad och ville sannerligen inte "ta plats", helst ville jag vara osynlig. Att synas betydde att bli hånad. Jag talar nu om hela min skoltid.

Iofs vet jag inte hur jag varit om jag INTE varit mobbad. Å andra sidan ser jag mobbningen som en följd av min AS. Om jag inte varit mobbad kanske jag velat ta plats, men då hade jag inte haft AS.

Hermione skrev:Jag syns och märks och är tjej, kanske inte för att jag är så utagerande utan snarare dominant.

Jag är också dominant; sätt mig i en grupp, och jag tar automatiskt ledarrollen. Men i vanliga fall vill jag bara vara osynlig.

Laika skrev:Kan det vara så att vissa killar som tar plats inte upplever att de gör det? Killar förutsätts ofta ta mer plats än tjejer och därför kanske ingen tänker på att de faktiskt tar den mesta platsen. I klassrum, till exempel, tror ofta lärare att killarna och tjejerna pratar lika mycket medan undersökningar visar att killarna pratar och märks mycket mer. En kille som upplever att han inte märks och tar plats kanske ändå märks mer än en tjej som upplever att hon inte märks. Generellt sett, givetvis.

Jag har undervisat en del och tycker att killar och tjejer pratar i ungefär samma utsträckning men att killar gör det betydligt mer högljutt. Så ja, killarna märks vanligtvis mer. De är också mer fysiska i sitt uttryckssätt. Jag kan inte påminna mig om att ha varit varken speciellt pratig, högljudd eller fysisk "på min tid", som en gammal gubbe skulle säga.

Jag har ADHD! *räcker upp handen*

Krake skrev:För att sammanfatta så här långt.
1 Fler tjejer än killar har svarat på frågan
2 Tjejer upplever oftare än inte att de tar plats om än med knapp marginal
3 Killar upplever sig oftare än inte att de inte tar plats
4 Om detta är representativt och upplevelserna någorlunda korrekta stämmer det inte att killar är så mycket tydligare och lättare att uppmärksamma som medierna påstår, snarare tvärtom.

Laika skrev:Kan det vara så att vissa killar som tar plats inte upplever att de gör det? Killar förutsätts ofta ta mer plats än tjejer och därför kanske ingen tänker på att de faktiskt tar den mesta platsen. I klassrum, till exempel, tror ofta lärare att killarna och tjejerna pratar lika mycket medan undersökningar visar att killarna pratar och märks mycket mer. En kille som upplever att han inte märks och tar plats kanske ändå märks mer än en tjej som upplever att hon inte märks. Generellt sett, givetvis.

Jag har också läst om det Laika nämner.

Det kan också vara så att tjejer är mer självkritiska, har starkare bud från "överjaget" att de inte borde ta plats. Det skulle i så fall stämma med många andra iakttagelser av expansiva män och självbindande kvinnor.

Det kan vara så att killar känner sig undanskuffade av de senaste årtiondenas relativa kvinno- och könsrollsfrigörelse — som ju är ett historiskt nästan unikt fenomen som vi inte kan förväntas ha redskap tillreds för att handskas med — utan att det för den skull nödvändigtvis måste innebära att kvinnorna ens har dragit upp jämsides med männen. Särskilt kan det gälla killar som redan annars har anledning att känna sig undanskuffade, som många aspergare.

Det kan också vara så att den traditionella könsobalansen faktiskt har vänts i en del fall. Men för den skull kan man inte förutsätta att det är mer än tillfälligt eller att det inte uppvägs av bakslag på andra håll, eftersom grundmönstret med mannen ovanpå ligger mycket djupare än vad någon i allmänhet inser. Jämför till exempel kvinnors inbrytningar i högstatusjobb och högre studier, där det i många fall går bättre för dem än för männen — men resultatet blir att jobben i motsvarande mån sjunker i status respektive att de färre männen ändå blir de som slussas fram till de flesta toppositionerna.

Och slutligen finns det ju alltid individer och en och annan smågrupp som råkar ha hamnat i en situation som är motsatt grundmönstret. Som, kanske, en framåt tjej med ADHD eller en tillbakadragen kille med asperger... Där kan ju den utsattas utsatthet lätt förvärras av att avvikare alltid osynliggörs och av att de flesta inte klarar av att ta in sådant som små celler av omvänt förtryck i ett större mönster som är rätt entydigt. Samtidigt som det ändå är så, att om den personen dömer egocentriskt, vilket de allra flesta tyvärr gör, får den en felaktig "helhets"bild.

Krake skrev:Ofta beskrivs att killar med AS är mer utagerande än tjejer. Jag är kille men är tvärtom tyst och håller mig för mig själv. I skolan var jag oftast ouppmärksammad av såväl elever som lärare. Är det någon som känner igen sig i standardprofilen?

du e inte ensam jag sitter o dricker kaffe o lyssnar på musik varje rast o jag går aldrig fram o pratar med nån utan anledning...

Laika skrev:Om det finns en sak som jag verkligen ångrar från min skoltid så är det att jag inte var mer utagerande. Om jag hade bråkat och slagits och tjafsat emot alla hade skolan varit tvungen att uppmärksamma mig. Eftersom jag var en blyg, snäll och skötsam flicka kunde skolan högaktningsfullt strunta i såväl uppenbar mobbning som mina föräldrars "tjat" om att jag hade problem och behövde hjälp.

jag bråkade mkt med alla som sa en massa taskiga komentarer o klart att folk såg en men fel personer jag började att röka o sånt skit o det ångrar jag men det var ju för att jag var/är så osäker på mig själv

Jag tycker det svenska samhällsklimatet är sånt att man inte tolererar starka känslor öht. Det ska alltid lugnas ner och sopas under mattan. Att ge utlopp för sina känslor är bara sunt för man blir ju knappast av med dem genom att låtsas som att de inte finns. Som jag ser det är känslor en slags energi, en urkraft, som måste ledas rätt. Har också hört att depression är inkapslad aggression.

KrigarSjäl skrev:Jag tycker det svenska samhällsklimatet är sånt att man inte tolererar starka känslor öht. Det ska alltid lugnas ner och sopas under mattan. Att ge utlopp för sina känslor är bara sunt för man blir ju knappast av med dem genom att låtsas som att de inte finns. Som jag ser det är känslor en slags energi, en urkraft, som måste ledas rätt. Har också hört att depression är inkapslad aggression

det stämmer nog. men jag tror att mkt har med vart du kommer ifrån i landet t.ex. så hörde jag om en kille som har as o var med i en militärisk ungdoms organisation men det till lät inte honaóm att använda vapen o sånt för att han har ett funktionshinder och ansågs som en fara (snacka om fördommar) men jag e med i flygvapenfriviligga i f17 ronneby ok dem gör allt för att anpassa sig efter mig så att mina övningar ska bli så bra som möjligt och så att jag ska vilja stanna kvar dem gör verkligen allt för att jag ska fortsätta o jag får göra allt som dem andra får göa till och med använda vapen hade vapen utbildning på min förra övning

Naturligtvis ska man inte hantera vapen om man är instabil, det säger sig självt. Men vad det har med AS att göra kan jag inte se.

KrigarSjäl skrev:Naturligtvis ska man inte hantera vapen om man är instabil, det säger sig självt. Men vad det har med AS att göra kan jag inte se.

dem ansåg att eftersom att han hade ett funktionshinder (AS) som e en neuropsykiatrisk diagnos så kunde han vara en fara för sina kamrater men så e det inte längre som tur e så får man använda vapen o sånt i försvaret. jag kan bara anta att befälen var o kunniga och visste inte hur dem skulle agera

Alien skrev:Jag undrar vilka av de här som "tar plats", som har ADHD förutom AS.

Själv var jag ensam och mobbad och ville sannerligen inte "ta plats", helst ville jag vara osynlig. Att synas betydde att bli hånad. Jag talar nu om hela min skoltid.

Iofs vet jag inte hur jag varit om jag INTE varit mobbad. Å andra sidan ser jag mobbningen som en följd av min AS. Om jag inte varit mobbad kanske jag velat ta plats, men då hade jag inte haft AS.

Jag väntar ju på mina utredningar, men den psykiatriker som "upptäckte" min problematik säger ADHD och AS.