I och med att jag blir utförsäkrad den 31/3 så får jag en annan ersättning, och då kommer pengarna den 25e istället för den 19e som jag är van vid.

Det här skapar en obehaglig stress och ångest eftersom jag inte kan överblicka och planera min ekonomi. Jag har ingen uppfattning om det kommer bli lite tufft för mig, eller om det kommer bli katastrof eller om det kommer gå bra. Jag har suttit ikväll och räknat ut hur mycket pengar jag får in, och hur mycket utgifter jag har samt hur många dagar det är kvar till nästa utbetalning. Det slutar med att jag tvångsmässigt räknar om o om trots att jag redan vet svaret.

Jag har hela tiden sett mig som fullt fungerade, men det här med att byta ersättning, börja arbeta, nya utbetalningsdagar, eventuellt gå med i facket, kanske A-kassa(?) skatt, heltid, säga upp bostadsbidraget, hålla koll på ekonomin osv osv, gör att jag blir nästintill knäckt. Fattar inte varför egentligen, detta är ju något som tillhör vuxenlivet! Jag kräver av mig själv att jag ska klara det. Jag är ju inget barn längre.

Känner någon igen sig?

Jag har extremt svårt att klara av sådana där vuxensaker som att städa, laga mat, betala räkningar, skicka in blanketter, ringa myndigheter, och så vidare. För mig är det nästan omöjligt att fokusera på många saker åt gången. Antingen så jobbar jag och struntar i allt annat, eller så städar jag och struntar i allt annat, eller gör något annat och låter resten förfalla. Det slutade för ett tag sedan med att jag sov hela dagarna för att jag fick ångest av bara tanken på att skapa en överblick över min situation.

Nu bor jag hos mina föräldrar och det är lättare. Jag intalar mig att jag kommer att kunna bo ensam och klara allt jättebra om jag bara skapar ett schema över saker som måste göras och har ett jobb som inte tröttar ut mig fullständigt.

Ja precis, det blir obalans.
När jag inte hade jobb att bekymra mig för (hade sjukbidrag) så hade jag en fungerande vardag med städ en gång i veckan osv. Fast då gjorde jag inte mycket om dagarna och då var det lättare att få överblick.

Svårt med ekonomin är ämnet.

Det har jag. Inte så att jag bränner pengar jag inte har. Mitt problem är dels förmågan att planera över längre tid (blir obehagligt överraskad när t.ex kvartalsräkning på ap-tv-licensen kommer) och att kontakta människor och myndigheter för att rätta till fel eller finna rätt. Dessutom har jag levt på det som förut hette sjukpension, numera sjukbidrag i tjugo års tid. FK betalar ut mindre samtidigt som allt blir dyrare. I år kommer jag att deklarera ungefär samma årsinkomst som jag hade för tjugofem år sedan, när jag jobbade som vårdbiträde inom långvården med timersättning. För bedrövligt att vara både sjuk, ensam och fattig.