Jag lever sedan ett år tillbaka med en man som har Aspergers. Det är inte problemfritt, men vilka förhållanden är det?

Mitt förhållningssätt mot honom är att jag inte specialbehandlar honom pga av hans funktionshinder. Jag ställer krav och är tydlig med vad jag vill och ber honom förklara vad han vill och vi kommunicerar mycket.
I tidigare förhållande (NT/NT) har kommunikationen varit bristande så för mig har mitt nya förhållande hittills bara medfört positiv utveckling för mig, men även för min AS-partner.
Just att inte bli särbehandlad utan att få "krav" ställda på sig har gjort att han "utvecklats" mer på ett år med mig än sina tidigare 27 år...
Att vara tydlig och inte ge vika för snabbt i viktiga frågor tycker jag varit positivt för oss båda. Man få kompromissa sig fram till beslut som båda kan acceptera och må bra av.
För min partner har det många gånger tidigare varit lätt att bara "dra sig ur" när saker blev jobbiga. Att helt enkelt strunta i dem. Men det fungerar inte riktigt så i verkliga livet. Saker ÄR jobbiga ibland, och de MÅSTE tas itu med.

Prata ut med din partner, i etapper, absolut inte allt på en gång, för då stänger han säkert av. Det var ett av misstagen jag gjorde ibörjan. För mycket information på en gång och det blev blankt i ögonen på honom.
Små portioner. Lista dem gärna och bocka av för varje gång ni kommit till ett beslut som känns bra för båda.

Lycka till
(och PMa mig gärna om du har lust)

Don efter person, och efter livsfas hos person, kan inte nog betonas. Särskilt för "avvikare", eftersom det är ett allmänmänskligt problem att se dem som har en "avvikelse" man själv saknar (eller till och med en man själv har!) som en enhetligare grupp än vad den är. Blev påmind om det när jag såg det här:

ankie skrev:Mitt förhållningssätt mot honom är att jag inte specialbehandlar honom pga av hans funktionshinder. [...]

Det kan vara det riktiga mot en aspergare som (fortfarande) har de insiktsbrister TS och ankie beskriver. Om man gör det på ett respektfullt sätt och med kärlek och stöd, det vill säga inte menar det alltför bokstavligt. För faktum är att den som är blind eller bara har ett ben behöver "specialbehandling" i vissa avseenden, och det är nog inte annorlunda med psykiska funktionshinder. Det måste man göra klart för sig innan ett förhållande, precis som när det gäller andra grundläggande drag hos vem som helst man funderar på att inleda ett med. Kanske mer "behandla som en ansvarig vuxen person" och "ställa krav på att h@n övar sig"?

Hittar man en balans mellan krav och kärlek som båda är nöjda med (på ett djupare plan än eventuella inledande grymtningar) kan det visa sig vara precis vad som behövs för att skaka igång bildandet av mentala kopplingar hos en aspergare, som annars gärna går trögt eller stannar. Den detaljen kanske rentav kan gå rätt bra även om man är för hård, mot en aspergare som är starkt motiverad att lära sig — men då får man bakslag på andra håll i stället. Sådant som att förhållandet blir ohållbart och att aspergaren får problem med självkänsla, stress- och kravallergi, blir utbränd.

För man måste räkna med att som aspergare är man mentalt skör på många sätt.

Man kan inte förväntas ha de kraftreserver eller den sociala kapacitet som alla runtomkring förväntar sig — ens tillnärmelsevis.

Man kan inte räkna med att en aspergare har den återhämtningskapacitet en normal människa har — det vill säga, en gång svårt eller långvarigt överbelastad eller oförstådd (mycket från ett håll eller litet från många) är det inte säkert att en aspergare kan återhämta sig.

Och kanske lömskast av allt: det kan hända att aspergaren själv är helt ur stånd att meddela när det är nog och man måste få vila, eller att det här är fel sätt att ställa krav, kan vi göra så här istället. Av flera skäl: man kan ha svårt med ord överhuvudtaget; man har inte hittat några ord för något som ingen annan människa brukar behöva ord för; man kanske skäms för sin låga kapacitet, känner sig lat och krävande, känner sig moraliskt skyldig att ställa upp på mer anpassning än man klarar, vare sig man törs visa det eller känner sig så utsatt att man dessutom sätter upp en fasad; man kanske, precis som sin partner eller vem som helst, helt enkelt inte begriper hur mycket tyngre vissa saker är för en själv än för alla andra, eftersom det är väldigt svårt och brukar ta lång tid i livet för vem som helst att lära sig någotsånär jämföra varandras inre verkligheter på det viset.

Inte för att jag vill svartmåla, tvärtom. Men viktigt att hålla i huvudet, tror jag.

Jag ser detta med aspergers syndrom som mycket positivt i ett förhållande just av de anledningar som tidigare har tagits upp här, att individer med AS ofta är lojala, trogna och hängivna även om känslorna inte alltid uttrycks på ett tydligt sätt eftersom det är svårt att uttrycka känslor. Tycker också att detta med att ha en rak och ärlig kommunikation är mycket bra och att det borde vara det självklara i alla typer av förhållanden egentligen.

Tror också att det är mycket viktigt att man diskuterar svårigheter och uppnår kompromisser för att förhållandet ska fungera optimalt (eller fungera överhuvudtaget) då det är viktigt med återhämtning och att behovet av återhämtning och ensamhet blir tillfredsställt så att det inte ställs en massa orimliga krav på att individen med AS ska umgås och vara med på en massa sociala aktiviteter eller annat som kan göra att man blir utmattad.

Upplever själv precis som i tidigare inlägg att det är oerhört svårt att hitta rätt balans men det lär man sig i alla fall sakta lite bättre med åren. Det är jättesvårt att förklara för någon hur man kan tycka att det suger musten ur en med alla händelser och måsten i livet, sånt som andra bara rycker på axlarna åt eller kanske inte ens ägnar en tanke åt för att det är inte lika jobbigt för dem.

Ibland har jag undrat över om det är på grund av att man har så bra minne som allting lagras in och man har svårt att gå vidare och släppa saker och att det gör att man blir så lätt överbelastad.

Den där ryckigheten och nyckfullheten att inte veta vad som är på gång och hur man ska planera låter jobbig. Hur mycket energi tar inte det ifrån dig?

För övrigt tycker jag att det låter som om han har behov av att göra något med innehåll i? Bara umgås är ju inte nödvändigtvis något "innehåll". Ska du vara tillsammans med honom får du nog vänja dig vid att sysselsätta dig med egna saker i hans närhet. Har du behov av att prata med honom om något speciellt får du fokusera på det och inte förvänta dig att han också har kommit på det.

Det är skönt att höra att jag gör rätt i att inte ställa för mycket krav. Jag visste inget om A när vi gick in i förhållandet, men fick signaler om att han kunde ha det. Läste på och blev övertygad. Nästan lustigt, för denna person har nog alla kriterier, samtidigt som han är extremt begåvad och verkligen kan fungera perfekt när han är laddad för det, i sociala sammanhang.
Jag har hela tiden satsat på att han ska kunna vara sig själv, att det inte ska vara "jobbigt" med mig. Men ibland har det blivit för mycket och jag har känt mig något fruktansvärt ensam. Personen har ganska snabbt snappat upp att något är fel och på ett lysande sätt pratat med mig, sagt sådana saker som man kan tänka sig att en sådan person skulle fått råd av en terapeut eller i något forum till att säga till en oförstående partner. Personen vill att jag är rak och "lär honom".

Men sen det här med krav...lika mycket som jag ska ta hänsyn till vad han har för personlighet, så spelar min personlighet roll. Jag har dålig självbild, svårt att kräva saker, och ber helst ödmjukt, inlindat. Jag kan jobba med detta, men det tar på mig också att tvinga fram raka önskemål och kritisera.

Ofta när jag efteråt analyserar en situation, funderar jag i termer om vem som har "rätt eller fel"...de flesta situationer som sårar är när han INTE gör saker. Tex i fall som är självklara för mig INTE ber mig följa med ut, när han tex ska ut med gemensamma kompisar. Frågan uppstår således hos mig..."det kanske inte handlar om A, utan om att han egentligen inte vill ha med mig ut"...och då vill jag ju inte tränga mig på? Att bara köra mitt race, känns fel också, det stämmer inte med min personlighet.

Kram och tack för all respons:)

Yepp exakt som jag uppfattat situationen! Och energin sipprar från mig också... innehåll är helt hans grej och jag antar att jag letar efter en känsla som jag kan bli trygg i så jag kan acceptera att det är så det är. Då kan jag pyssla med mitt utan att bli stressad över att "vara trevligare" så att han ska prioritera mig.
Försöker även att tänka i former av förhållande mellan NT + NT. Alla relationer har sina brister och problem. En nära vän sa till mig att tänka på de klassiska vågskålarna: Vad väger tyngst? Egenskaper som jag upplever som dåliga och som tar energi från mig mot de bra.

I detta fall finns många värdefulla saker som jag ALDRIG upplevt med någon annan. Respekt, inget bråk, otroligt djupa känslor och beundran för personen i fråga, stöd och uppmuntran (absolut ingen uttalad svartsjuka) till att jag gör saker på egen hand, trygghet i han är den han är och lojalitet.

Det som tar energi är väl ensamheten, att planeringen är mkt liten och tex att om vi setts en kväll, vet jag med säkerhet att vi inte kommer ses nästa då han behöver vara ensam. Initiativlöshet till andra saker än den form vi träffas idag under, samt att allt blir så "stort" för honom. Berättar han att ngt projekt ska påbörjas eller någon serie börja läsas, vet jag att det är det som gäller framöver, tills han själv bestämmer sig för att avsluta det. Jag kan inte bryta in och han kan inte göra flera saker samtidigt, tex träffa mig i anslutning till det hela.

Sen en ren allmän sak, som inte enbart drabbar denna form av förhållande. Jag blev ju något så fruktansvärt kär i honom när vi lärde känna varandra. Jag såg den där superintelligenta, verbalt kunniga, charmiga och spexande typen som charmade allt och alla. När jag "vann honom" var jag så tacksam och överlycklig. Därefter har jag haft den här bilden i huvudet och sätter mina egna förväntningar på att det är hans "riktiga jag" och när han får de mer tråkiga sidorna (kall eller vill vara ensam), blir jag så besviken. Då han går ut med andra blir jag kanske inte direkt svartsjuk, men så fruktansvärt avundsjuk på att dessa personer får den här charmiga sidan hos honom. Egentligen så är det kanske så att det är den bilden han kan upprätthålla då han inte är för "nära" någon? Jag borde känna mig förunnad som är den personen han "vågar" visa andra sidor med också?

Sen märker jag hur lätt det är att sätta sin egen hjärna som enda rätta. Jag ser hans fina sidor och vill ändra på "det där och det där" för då skulle han ju vara perfekt. Perfekt för vem? För mig? Kanske inte för själv? Har insett att den spexiga sidan måste ta energi och underbyggas av all ensamtid med specialintresse där han får vila...
Mycket tankar och rörig är jag, men det känns skönt att ha börjat skriva...särskilt när jag får så fin respons:)
Kram igen

Maria, jag tycker det verkar som du ställer en uppgift som är för svår för dig som du beskriver dig själv och som relationen fungerar.

Sagt i all välmening. När man blir kär blir man dum i huvudet. Du kan inte ha huvudansvaret hela tiden för att hålla ihop det här och se till att det utvecklas. Vill du inte slå ihjäl det på det så måste ni endera ha hjälp utifrån vilket kan vara svårt att motivera eftersom relationen inte har gått så långt om man ser på det utifrån eller rent praktiskt, eller åtminstone skaffa er ett socialt nätverk som ni kan söka stöttning hos.

Inser att det inte låter så snällt eller är roligt att läsa det här och kanske borde jag ta det i PM men jag vill nog inte själv bli för nära i det jag skriver. Låt nu inte karln ta upp så mycket av ditt intresse att du inte ser till dig själv i första hand!

I den mån mitt inlägg spelar roll så skrev jag bara om den aspekt jag tog upp, inte om helheten i ett särskilt fall. Och jag visste inte att det fanns en tråd till om ert förhållande. Nu orkar jag inte läsa allt, men jag får intryck att det kan vara som Bjäbbis säger. Och att överhuvudtaget ha att göra med en person som ömsom avvisar och tar tillbaka, avvisar och tar tillbaka, men hela tiden sammantaget ger en mindre än man behöver... nej, jag vet inte mycket som kan vara så tärande och svårt att ta sig ur.

Och är man dessutom en timid, sensibel och "för snäll" person som behöver lyhördhet och uttryck för värme — visst, i viss mån kanske man kan jobba med delar av det, om man noga ser upp med att inte "förhandla bort" vad man faktiskt behöver — men i grund och botten är det också personlighetsdrag som man helt enkelt behöver någon som är kompatibel med.

Tja... i en perfekt värld skulle han ju inte behöve charma dig längre, du är ju redan på plats. Å andra sidan är det ganska troligt (om jag set till mitt eget beteende, odiagnostiserad som jag är) att charmandet och spexandet är en skyddsbarriär. Få, om ens någon, tillåts komma innanför.

Ja Zombie, dina ord fastnar onekligen. När jag lägger till aspekten att han ger i välmening men även tar i välmening, blir det desto svårare. Att inte veta utifrån vilka förutsättningar man kan ifrågasätta eller vilka krav som är rättvisa blir jag snart knäpp. Upplever dessutom person som betydligt intelligentare än mig, vilket gör att jag ytterligare ifrågasätter min förmåga att bedöma förhållandet som helhet.

maria23 skrev:Ja Zombie, dina ord fastnar onekligen. När jag lägger till aspekten att han ger i välmening men även tar i välmening, blir det desto svårare.

Ja. Visst blir det det. Å andra sidan: är han en i grund och botten god människa så kanske den saken också ger en (åtminstone på litet sikt) tryggare miljö att komma fram med saker som är nödvändiga för dig men kan vara obekväma för honom?

maria23 skrev:Att inte veta utifrån vilka förutsättningar man kan ifrågasätta eller vilka krav som är rättvisa blir jag snart knäpp. Upplever dessutom person som betydligt intelligentare än mig, vilket gör att jag ytterligare ifrågasätter min förmåga att bedöma förhållandet som helhet.

Allvarligt talat, maria: när det gäller en själv finns det ingen intelligens i världen hos någon annan person som kan ersätta ens egen kunskap inifrån. Sedan kan man alltid brista i självinsikt, och det är det väl tyvärr det vanliga att folk gör; men att inse det och börja ta som vana att relativisera och jobba med sig själv är redan så många steg på väg man kan begära, och dem har du uppenbarligen tagit.

Den största risk du löper, tycker jag det verkar som, är att förtrycka dig själv och plötsligt bli stående med ett liv som inte har gett dig det du behövde och för din egen (och även andras) skull borde ha sökt — inte att göra din pojkvän illa mer än vad som kanske är ofrånkomligt om det inte ska bli ännu värre senare. Det sista är du redan så observant på, men jag ser inte att du riktigt tar dig utrymme att tänka på dig själv.

Sedan är väl inte jag så förtjust i det där med "intelligens" heller. Det kan betyda alldeles för mycket, det kan ha väldigt liten praktisk betydelse och det är alldeles för många som har dåligt självförtroende i onödan...

Tänk på att egen tid är väldigt viktigt för många människor och i synnerhet för Aspergare så kräv aldrig att han ska vara med dig jämt, det funkar inte och kommer att tära på hans energi tills det skär sig.

Andra har ju redan påpekat att somliga mänskor, särskilt somliga aspisar, finner att den ultimata, kärleksfulla samvaron består av att bara hänga tillsammans, över varsitt projekt.

Att den man är ihop med lägger massor av kvalitetstid på andra människor skulle jag personligen se som något lika plågsamt som det vore positiv konkurrens och garant mot tristess. Så det tänker jag inte lägga fram några ytterligare tyckanden eller några förslag om.

Om hans hängande över böcker m.m. gör dig illa i längden så har du väl bara att göra det lika svåra som självklara: Kräva ändring.

Så tydligt som möjligt, känner jag mig tvungen att skriva, det skär i mig när partner ställer så luddiga krav på varandra att det inte går att mäta - eller känna - om några krav uppfylls eller ej. Men det kanske är min huvudvärk. Lycka till i varje fall!

För mig är det självklart att den man är ihop med ska kunna lägga ner mycket tid på andra människor om det är en social person och som får ut mycket av detta. Jag tror det finns få saker som är så skadligt för ett förhållande som att bara gröta in sig med varandra. Då får ingendera kontrahenten några nya impulser och stimulans att återkomma till den andra med och det riskerar att påverka förhållandet negativt.

Men jag är inte aspie. Och mest van vid folk som är mer sociala än mig själv.

Aspergare är ju väldigt olika och jag har personligen snöat in ganska mycket på det där med att vara pappa. Jag fullkomligen älskar att vara farsa, men är inte lika bra på att vara make, älskare, partner. Problemet för mig, utan att vara typisk, är att trots att jag verkligen älskar den jag är med så blir det för mycket.

Och jag kan inte alltid inse att jag är en del av problemet, utan förlägger det tyvärr hos den andra. Som jag då ser som jobbig. Knäpp eller klibbigt känslosam.

Det är tufft att leva med mig om man inte klarar sig själv. Det kan till och med vara skrämmande med min extremt krassa syn på livet, kärleken och alltet. Å andra sidan finns de få som är så lojala, trofasta och snälla.

Så jag förstår ditt problem. Det kommer antagligen inte att bli "bättre" med tiden. Och att leva med en aspergare är dessvärre rätt ofta att få anpassa sig. Mer eller mindre. Det kan kännas enormt jobbigt för en del att vara arg och frustrerad över vad deras AS-partner håller på med och inte få släppa ut känslorna. Det är ju ett "funktionshinder" och ingen skulle komma på tanken att bli arg på en rullstolsburen person som inte kan gå upp för en trappa.

Så jag har börjat inse att för min egen del, utan att generalisera, så kommer jag aldrig att kunna gå in i en relation igen med någon som vill ha det där som jag bara kan leverera ibland.

Jag skulle råda dig att fundera över hur viktigt det du antagligen inte kan få är för dig. (Vilket dessvärre låter som en rätt tråkigt aspig förnuftsdriven inställning, men det kan vara nödvändigt.)

Jag tror att han tycker väldigt mycket om dig men inte har något särskilt stort behov av att interagera med människor över huvud taget. Han tycker kanske att det är ett jättetrevligt sätt att umgås med dig att läsa en bok när du är med. För honom är det kanske jättesocialt. Det faktum att han kan göra sådana typiska ensamsysslor med dig tycker jag tyder starkt på att han känner sig trygg med dig.

vadloink skrev:Jag skulle råda dig att fundera över hur viktigt det du antagligen inte kan få är för dig. (Vilket dessvärre låter som en rätt tråkigt aspig förnuftsdriven inställning, men det kan vara nödvändigt.)

Själv tycker jag det var lysande. Vad är vitsen med att önska sig en rund kloss om man har en fyrkantig (och ingen fungerande såg eller slip-papper)? Bättre att leta efter en rund, eller inse att det inte är så himla dumt med en fyrkantig kloss. De har andra användnings områden än runda, visserligen, men de har också sin poäng.

maria23 skrev:Sen en ren allmän sak, som inte enbart drabbar denna form av förhållande. Jag blev ju något så fruktansvärt kär i honom när vi lärde känna varandra. Jag såg den där superintelligenta, verbalt kunniga, charmiga och spexande typen som charmade allt och alla. När jag "vann honom" var jag så tacksam och överlycklig.

Hehe, ju mer du skriver om honom, desto mer tänker jag att det låter som min man...

Och där kan tilläggas, vilket jag borde tänka på oftare, att många aspisar har en roll på jobbet/ute och en annan hemma, eller är sig själva hemma eller med folk de känner väl, med vilka de inte lägger samma "trevlighetskrav" på sig själva.

Skrev ett inlägg här som kanske huvudsakligen hör hit.

Miche skrev:

tahlia skrev:Han, lika lite som andra människor, är inte en tankeläsare.

T.o.m. är Aspergare ofta 'sämre tankeläsare' eftersom de oftast inte förstår underförstådda budskap.

Klassikern 'Kan du gå ut med soporna' besvaras oftast med 'Ja' eftersom det är klart att han kan, men du har ju faktiskt inte bett honom att gå ut med soporna, bara frågat om han kan!

Tänk på att faktiskt säga direkt vad du vill, vill du ha sex så måste du säga det och inte säga 'Vi kan väl mysa lite' för då myser han på sitt sätt och du blir knappast tillfredsställd av att läser sin faktabok i fyra timmar, vilket han verkar tycka är mysigt att göra i ditt sällskap.

Haha, jag känner igen det där, fast omvänt alltså. Som jag skrev i nån annan tråd så fattar jag ingenting när det kommer till sånt där, om man inte är väldigt tydlig.

ankie skrev: Lista dem gärna och bocka av för varje gång ni kommit till ett beslut som känns bra för båda.

Mycket bra. Med alla människor, men särskilt med aspisar. Och tänker man sig en framtid med en aspie så kanske det blir småaspisar och då är det väldigt bra att ha övat på Plan B, för att tala med Ross Greene...

För mer info om plan B hänvisas till artikel nedanför...

http://media.pedagogisktperspektiv.se/2 ... olving.pdf

Ojdå. Miche, det finns aspergare som fungerar så, och rimligen fler ju yngre de är, men att vi "oftast", oavsett vad vi har lärt i livet och för exemplet med "mysa" även i ett etablerat förhållande fungerar som i dina båda enkla exempel, det är en sådan där fördom som andra brukar ha tillräckligt av utan att vi sprider den själva också.

Moderator:

Slog ihop tre trådar om samma ämne.

maria23 skrev:Som jag skrivit i andra inlägg är en av de jobbigaste bitarna för mig som anhörig, att jag känner mig placerad i ett fack och förknippad med vissa speciella situationer. Jag blir inte medbjuden när andra ska träffas, inte ens i släktsammanhang. Han är helt öppen med att det är "vi", men verkar inte se något behov av att träffa mig mer än ensam. Inte att lära känna "mina nära och kära" heller.
Känns världen bättre uppdelad?
Kram

Inte generellt för aspergare. Men vissa av oss saknar den sortens nyfikenhet, eller förknippar folk med bestämda platser och har väldigt svårt att ställa om, eller kommer helt enkelt inte att tänka på att det givna inte är hugget i sten utan att man har makt att rubba och ändra i det, på ett sätt som kan förbluffa både enter ("NT":s, folk utan asperger) och aspergare som inte fungerar så (eller inte gör det på samma områden).

Om vi nu utgår ifrån att det inte är fråga om den gamla mansrollen "kompisarna en värld och frugan en annan" som Alien var inne på...