Hej...mitt namn är Maria och jag letar efter både anhöriga och personer med asperger för att få lite råd och hjälp med hur jag ska se på mitt förhållande. Jag har själv inte asperger, men min särbo sen 1 år tillbaka har det. Jag har nog läst allt som går att komma över, men vill veta om förhållandet är något som går att satsa på för framtiden. Jag inser att jag inte kan tänka med min hjärna eller ska bedöma hur förhållandet har utvecklats genom att dra erfarenheter från tidigare förhållande med NT, eller kompisars.

Jag vill helst inte lämna ut för mkt information och vara mycket anonym. Men som jag ser det har personen väldigt starka drag av asperger, dock ej diagnos. Han är medveten om han "inte är som andra" och alla kända drag finns, från specialintresse till ensamhetsbehov, ja i princip alla som jag läst om. Rutiner är mkt viktiga och träffars tillvägagångsätt och tidpunkter är helt upp till honom. För mig är det mkt viktigt att skaffa familj och bo ihop med den jag tycker om, något vi ännu inte talat om.
Finns det något som pekar på att en person med A, även går i den riktningen i tankar? Eller kommer de nuvarande rutinerna och ensamhetsbehovet vara konstant?

Jag kan väl säga att det som hänt under året hittills är att jag upplever att personen "blivit bättre" på regelbunden kontakt. Vi ses inte oftare, men personen vill gärna ha telefonkontakt ett par min varje dag om vi inte ses. Personen visar även empati i situationer då jag uttrycker att jag ska göra något jobbigt eller är ängslig för något.
Några gånger har jag uttryckt att jag tvivlar på förhållandet och då har personen uppenbart visat att han vill ställa allt till rätta mycket snabbt. Kan inte säga att beteendet därefter har ändrats i takt med vad jag signalerade...men han vill uppenbarligen inte bryta.
Kan en med A "lära sig" att koppla ihop mig med mer situationer? Kan han "vänja sig" vid mig och inte se ett problem i att jag finns där fysiskt? Upplever att det stora bekymret just nu är att jag blir placerad i ett fack och bara får vara med i begränsade situationer och aktiviteter.

Hoppas jag kan få lite tankar av er! (Han är 39 och jag 33)
Kram

Det positiva är nog att han inte kommer vara otrogen.

Det negativa kan vara att han kanske inte är lika social som andra och behöver mer tid för sig själv.

Visar han intresse för dig så tror jag genuint att han är intresserad av dig, svårare än så är det inte.

Du måste vara mycket rakare och mer tydlig när du frågar honom själv. Svara mer utförligt i PM.

Varför kommer han ej vara otrogen menar du?

Tror nog att som ovan, den jobbigaste känslan är den jag beskrev ovan: "Att bli placerad i ett fack och bara ihopkopplade till vissa situationer", då man liksom vill ha tillgång till ens älskade pojkväns alla områden. Inte alltid, men möjligheten ska alltid finnas där.
Men detta är väl något som kanske sitter i mitt huvud? Om jag jobbar bort den "kränkhetskänslan" och tänker på vad jag får i stället för vad jag inte får, mår jag kanske bättre?

Är dock fortfarande intresserad av att veta huruvida en person med a tenderar att utveckla och förstora umgänget, finns det något som säger att de vill öppna upp mer delar av sig själv? Jag menar, har läst om en hel del som blir sambos, de personerna måste ju ha "jobbat med sig själva"?
Kram

Min särbo visar gång på gång att annat i livet är viktigare än mig just i stunden.
När vi har en kväll ihop, så åker boken fram i timmar.
När vi inte ses men faktiskt äntligen har tid att göra det båda, faller det ofta på att han måste planera inför något annat.
När han ska ut och göra något roligt, finns inte jag med på kartan.

Ändå fortsätter han att ta initiativ till att ses...visar regelbundet att han vill att jag ska finnas i hans liv.
När jag signalerar att vi är på väg bort från varandra, skyndar han att ställa allt till rätta.

Han vill att jag ska finnas där, men jag känner mig ändå mest bortprioriterad jämt? Hur kan jag vara så intressant om han vid umgängestid väljer att läsa en faktabok i 4 timmar?
Om allt annat är så intressant, varför är det då så viktigt att ha mig kvar?

Kram

Hej maria23, tror varje förhållande innehåller att man har tid för sig själv mellan varven, det hade jag och min partner under en period om 5 månader. I övrigt är bra kommunikation ett måste.


Jag och min partner kunde på olika håll sitta i en chatt flera timmar, sen åt vi middag tillsammans, och myste. Nästa dag var likadan

Hej!
Jo visst låter det vettigt, antar att man kan se på det olika...vad betyder delaktighet? För mig är mycket känslor=att vilja prata, kramas och vara så nära som möjligt, mentalt och fysiskt. Så är det inte för honom. Men som sagt, han visar ändå regelbundet att han vill att det ska fungera.
"Han kommer alltid tillbaka"

maria23. Tack. Och som du säger " han kommer alltid tillbaka " är det väsentligaste, hade han åkt till en kompis, sovit över utan att höra av sig för man kanske tanken till att han skulle vara otrogen t.ex.



För mig betyder närhet en hel del, att kramas och ligga brevid varann när man ser på teve, skulle inte klara ett föhållande där jag inte fick den sortens närhet, är för kramig av mig


En annan sak om det skulle vara så att man tvivlar är att fråga sig - Är det värt detta ? ( alltså OM det skulle vara så )

maria23 skrev:Min särbo visar gång på gång att annat i livet är viktigare än mig just i stunden.
När vi har en kväll ihop, så åker boken fram i timmar.
När vi inte ses man faktiskt äntligen har tid att göra det båda, faller det ofta på att han måste planera inför något annat.
När han ska ut och göra något roligt, finns inte jag med på kartan.

Ändå fortsätter han att ta initiativ till att ses...visar regelbundet att han vill att jag ska finnas i hans liv.
När jag signalerar att vi är på väg bort från varandra, skyndar han att ställa allt till rätta.

Han vill att jag ska finnas där, men jag känner mig ändå mest bortprioriterad jämt? Hur kan jag vara så intressant om han vid umgängestid väljer att läsa en faktabok i 4 timmar?
Om allt annat är så intressant, varför är det då så viktigt att ha mig kvar?

Kram

Hej Maria23.

Jag kan gilla en person väldigt mycket men ändå bete mig precis som din pojkvän. Jag är nästan säker på att han gillar dig då du säger att han vill fortsätta träffas.

Att han väljer att hitta på saker på egen hand är nog för att han behöver tid för att vila upp sig efter att han varit social. Tror han har en viss rädsla för att inte orka umgås och därför ibland prioritera bort dig. Tror inte det handlar om att han tycker det är roligare att läsa faktabok i 4 timmar. Jag är likadan och då beror det på att jag är orolig för att "gå in i väggen" och att inte orka visa att jag tycker om personen. Menar hur hade du reagerat om han suttit och stirrat in i väggen i 4 timmar utan att säga ett ord?

Jag kan må väldigt bra att vara med en person jag tycker om. Och jag tycker det kan vara väldigt avkopplande och mysigt att ha den personen i min närhet. Räcker att vara i samma rum, kan sitta i olika fåtöljer och bara må bra av att ha personen där. Sedan för att att göra kvällen optimal så tar han fram sin bok. Kan tänka mig att han tycker att det är en riktig höjdarkväll att ha dig där samtidigt som han bläddrar i sin bok. Tror inte det handlar om att han prioriterar bort dig i de lägena.

Jag har svårt för kroppskontakt och kan tycka att det känns obehagligt även med en person som jag tycker om. Jag blir stressad av för mycket kroppskontakt. Kan vara så hos din pojkvän eller att han är osäker på hur han ska bete sig.

Vissa saker kommer bli bättre. Men en del egenheter får du nog acceptera hos honom. Förstår att du tycker att det är jobbigt. Min flickvän är också väldigt irriterad på mig i mellan åt. Men samtidigt har vi det bra på andra sätt som inte andra förhållande har.

Mvh Disorder

Jag känner igen mig mycket i det som Disorder skrev.

maria23, om jag vore din pojkvän så skulle jag nog uppleva att du ställer för stora krav. Du säger att han tar initiativ till att ses och visar att han vill ha dig i sitt liv - räcker inte det?

Att ha krav på att ägna sig åt varandra hela tiden är inte hållbart i längden. Hur länge brukar ni ses när ni ses? Om ni t ex ses en hel helg så tycker jag inte det är så farligt att han läser sin bok i 4 timmar.

maria23 skrev:Varför kommer han ej vara otrogen menar du?

Aspergare har väldigt svårt för att ljuga och oftast är de extremt trogna, både sin arbetsgivare och sin partner/familj/vänner osv.

Min första tanke är att han helt enkelt kan ha en annan uppfattning om vad "umgås" innebär. För honom kan det (t.ex) vara så att han mår bra av och blir lugnad av att ha dig i samma rum och det räcker för honom. Han kan därför ägna sig åt sin faktabok, antagligen helt ovetandes om att din definition av "umgås" är en helt annan än hans och att du vill ha/behöver mer för att bli/vara nöjd.

Mitt bästa råd är, som alltid, kommunikation. Prata med honom, tala om hur du tänker, vad du tänker, vad du känner och vad du vill. Han, lika lite som andra människor, är inte en tankeläsare.

tahlia skrev:Han, lika lite som andra människor, är inte en tankeläsare.

T.o.m. är Aspergare ofta 'sämre tankeläsare' eftersom de oftast inte förstår underförstådda budskap.

Klassikern 'Kan du gå ut med soporna' besvaras oftast med 'Ja' eftersom det är klart att han kan, men du har ju faktiskt inte bett honom att gå ut med soporna, bara frågat om han kan!

Tänk på att faktiskt säga direkt vad du vill, vill du ha sex så måste du säga det och inte säga 'Vi kan väl mysa lite' för då myser han på sitt sätt och du blir knappast tillfredsställd av att läser sin faktabok i fyra timmar, vilket han verkar tycka är mysigt att göra i ditt sällskap.

Kloka tankar från kloka personer Känns skönt att gå från att enbart läsa om till att "prata med" personer som är insatta.
Jo, krav-frågan är luddig för mig...hur mycket ska jag pusha?
Grejen är, att oavsett var vi är, så känns det som personen behöver olika objekt att hänga upp sig på, antar att det säger en del om mig själv med, att jag gärna vill vara i centrum. Dokumentärer, faktaböcker eller ngn internetsida med mycket detaljer verkar vara ett måste för att vårt umgänge ska fungera.

Sen ser jag det hela i relation till ett förhållande med en NT...allt detta min kille gör tar tid och fokus från mig, han blir besatt. Men det finns så många andra som prioriterar bort och inte kan skylla på sin "a"...sport, fester osv.
Det är nog den stirrande blicken som sårar mest, att jag känner mig så utanför i de situationerna....

Precis som andra sagt så tror jag du måste vara tydligare. Prata med honom är kanske inte det lättaste, men du måste få fram vad du önskar och behöver, utan att vara skuldbeläggande. Inga människor är tankeläsare, män mindre än kvinnor generellt (eftersom kvinnor fostras att iaf försöka vara det) och aspiga män mindre än någon.

För din bild av vad ett förhållande ska vara är ju din bild. Hans bild tycks vara en annan. Och han kan mycket väl vara supernöjd med att du finns där utan att ni håller hand och pratar om den där framtida semestern och hur mysigt det var den gången osv. Han kanske tycker du är idealflickvännen, som bara finns där utan att det måste vara si eller så. Eller så tycker han nåt annat. Det får du inte veta av oss, utan i bästa fall av honom.

Så försök att kommunicera, tydligt, utan Du är så si och så '(implicit Du har så fel) utan mer Jag önskar, jag tänker, jag känner, jag behöver X. (Det gäller all kommunikation, inte bara med aspisar, förövrigt.) Gärna i text per brev, mejl eller sms, om han ogärna pratar, och gärna så sakligt och neutralt som det går eller iaf affektbefriat.

Lycka till!

maria23 skrev:Det är nog den stirrande blicken som sårar mest, att jag känner mig så utanför i de situationerna....

Det jag har gigantiska problem med är att mitt kroppsspråk definitivt inte speglar mina känslor och det jag vill ha sagt.

Det är ofta jag tolkas som aggressiv när jag försöker vara hjälpsam, vilket ställer till stora problem för mig. Tänk på att det han säger är det viktiga, inte på vilket sätt han säger det (tonläget för många aspergare stämmer inte heller) eller vad hans kroppsspråk utstrålar!

Jo denne man e ganska högfungerande och fungerar i månag sociala relationerna, det är först när man kom honom nära som man förstod "luckorna".
har också lagt märke till det där med kroppspråk, mimik, ton på rösten. Det är ett av mina problem, att jag är rädd för att föreslå saker, fråga saker, då jag blir rädd för svaret. Han kan låta så kall och hård...men börjar lära mig nu, för ett "kallt nej" till om han kan ses, kan följas av ett glatt samtal dagen därpå då han "bara måste få komma och träffa mig".
Kram

Som jag skrivit i andra inlägg är en av de jobbigaste bitarna för mig som anhörig, att jag känner mig placerad i ett fack och förknippad med vissa speciella situationer. Jag blir inte medbjuden när andra ska träffas, inte ens i släktsammanhang. Han är helt öppen med att det är "vi", men verkar inte se något behov av att träffa mig mer än ensam. Inte att lära känna "mina nära och kära" heller.

Känns världen bättre uppdelad?
Kram

Intressant och jag undrar varför? Egentligen borde ju personlighetsdragen peka i motsatt riktning? Då de gärna lever i en "uppdelad" värld och har svårt med sociala spelregler, borde inte lojaliteten och respekten för trohet utmanas?

maria23 skrev:Jag blir inte medbjuden när andra ska träffas, inte ens i släktsammanhang. Han är helt öppen med att det är "vi", men verkar inte se något behov av att träffa mig mer än ensam.

Du måste göra klart för honom att du gärna vill lära känna hans släkt och att du inte har något (och gärna att han följer med) när du ska träffa din släkt.

Få honom att inse att ni är ett par, ni hör ihop och att du gärna vill göra saker tillsammans med honom och klargör att han gärna får göra saker tillsammans med dig.

Så länge man inte känner sig sviken eller att det man gör strider mot ens moral så är man obrottsligt lojal!

En fin egenskap

Du får förklara för honom att ett tecken på att man är i ett seriöst förhållande (i motsats till dejtingstadiet el ett KK-förhållande) just är att man träffar varandras vänner och familj.

Det verkar som han är anhängare av "Worlds Collide Theory" (från Seinfield):

A theory which states that a man must keep his personal life (i.e. friends) separate from his relationship side (i.e. girlfriend). Should the two worlds come into contact with each other (by means of his girlfriend becoming friends with his friends), both worlds blow up.
"If Relationship George walks through that door, he will kill Independent George! A George divided against itself, cannot stand!" - George Costanza

http://www.youtube.com/watch?v=SxuYdzs4SS8