Är självmedvetenhet vanligt hos aspergare?

Vad menas med självmedvetenhet?

Att man konstant tänker på hur man uppfattas av andra. Att man tror att man uppfattas som konstig av andra som till exempel kan man tro att man går konstigt, pratar konstigt osv

Självupptagenhet?

barracuber skrev:Självupptagenhet?

nja. mest om man tänker dessa tankar när man umgås med folk.

klockslag skrev:Att man konstant tänker på hur man uppfattas av andra. Att man tror att man uppfattas som konstig av andra som till exempel kan man tro att man går konstigt, pratar konstigt osv

Japp, hela tiden när jag är bland andra människor.

Om inte annat har man ju alltid känt känslan av att vara annorlunda.
Kräver ju onekligen en självmedvetenhet för att uppmärksamma det.

klockslag skrev:Att man konstant tänker på hur man uppfattas av andra. Att man tror att man uppfattas som konstig av andra som till exempel kan man tro att man går konstigt, pratar konstigt osv

Enligt min psykolog på LSS som jag gick till regelbundet under något år efter att jag fått diagnosen, och som var specialiserad på asperger, så är det oerhört vanligt att aspergare funderar över sådant och ältar det i oändlighet. Hon försäkrade mig att de allra flesta människor oftast inte ens reflekterar över sådant.

Kvasir skrev:

klockslag skrev:Att man konstant tänker på hur man uppfattas av andra. Att man tror att man uppfattas som konstig av andra som till exempel kan man tro att man går konstigt, pratar konstigt osv

Enligt min psykolog på LSS som jag gick till regelbundet under något år efter att jag fått diagnosen, och som var specialiserad på asperger, så är det oerhört vanligt att aspergare funderar över sådant och ältar det i oändlighet. Hon försäkrade mig att de allra flesta människor oftast inte ens reflekterar över sådant.

Så gör jag alltid. Det är nog därför vardagliga saker lätt blir så jobbiga, och när man försöker förklara så förstår ingen.

s.cat skrev:Så gör jag alltid. Det är nog därför vardagliga saker lätt blir så jobbiga, och när man försöker förklara så förstår ingen.

Ja, jag vet. Det finns situationer jag bekymrat mig över om jag betett mig dumt i och ältat i tio tjugo år, innnan jag kunnat släppa det. Nu har jag bättre insikt i det, och har lättare att släppa saker, men inte helt lätt.

Samma här. En fruktansvärd plåga.

Oj vad jag hade svårt att begripa när fackfolk sa att folk i allmänhet inte gör så...


Men självmedvetenhet på svenska är en yttring av stolthet eller rentav högdragenhet, ungefär — snarast motsatsen till self-consciousness — när det inte helt enkelt betyder "medveten om sig själv" rätt upp och ner. För trött för att tänka nu, men ruelse, ältande och pinsamhetskänsla kanske kan vara provisoriska alternativ tills någon kommer på vad det heter.

Pinsamt självmedveten.

Då jag är odiagnostiserad, så vet jag inte hur aspigt, det är hos mig, men känner att det
är ett drag jag sällan delat med min omgivning.

Trodde väldigt länge att det var, ett positivt drag, att iakta hur det förhöll sig sanningsenligt,
med egna later och olater.

Borde varit katolskt intresserad och biktat mig istället för att utgå från att det var mänskligt,
att vilja lära sig av sina erfarenheter.

Numer som försiktigare och eftertänksam, före ett möte med någon jag inte känner,
begår våld på mig själv och förställer mig psykopatiskt om jag vill slippa från hopplösa
situationer med typ scientiloger JHV och Försäljare.

Annars stort behov att slippa låtsas vara något jag inte är,
försöker rensa bland livslögner så gott det går,
men förstår också att inte vara för hård, när det ibland känns som att livet går ut på att
vara en teater.

Mvh segdeg

Kvasir skrev:

s.cat skrev:Så gör jag alltid. Det är nog därför vardagliga saker lätt blir så jobbiga, och när man försöker förklara så förstår ingen.

Ja, jag vet. Det finns situationer jag bekymrat mig över om jag betett mig dumt i och ältat i tio tjugo år, innnan jag kunnat släppa det. Nu har jag bättre insikt i det, och har lättare att släppa saker, men inte helt lätt.

Den tidsperiod som man kan älta saker har ju till stor del med ens ålder att göra; därför småfnissar jag lite när jag läser ditt inlägg.

Den senaste tiden har jag ältat en grej som en tidigare klasskamrat sa till mig 1991 samt svaret jag gav henne (visserligen har jag också ältat det periodvis men ibland mer, ibland mindre).

Saker som ligger kvar har ofta att göra med att jag anser att jag blev missförstådd.

Jag kan inte ens finna ett adekvat ord för det på svenska!
Självmedveten har väl närmast fått betydelsen självsäker o.d.

I engelskan däremot betyder self-conscious just medveten om sig själv, såvitt jag kan förstå med en dragning åt det negativa hållet (vårt håll).

Jag brukar påpeka den viktiga skillnaden när ordet kommer upp hos psykologen.

Norstedts engelska ordbok skrev:self-conscious •[‚self´konshes] adj förlägen, osäker, besvärad; utan självförtroende

Jag har också letat efter en bra svensk motsvarighet till self-conscious utan att hitta den. Jag lider mycket av att vara self-conscious (har ingen AS-diagnos). Intressant dock att ni aspisar är sådana. Jag hade fått för mig att människor med AS inte är det, och att jag därför inte kan ha AS...

Fröken Fräken skrev:Intressant dock att ni aspisar är sådana. Jag hade fått för mig att människor med AS inte är det, och att jag därför inte kan ha AS...

Jag och många andra här har både AD(H)D och AS, och då är tydligen problemen annorlunda än vid ren AS. Vet inte om det påverkar detta dock.

Jag håller med i det mesta som hittills skrivits. Har regelbunden kontakt med psykolog (med inriktning KBT) sedan tre veckors tid. Vi är fortfarande inne i "analysera problemen"-fasen. Jag hoppas kunna lära mig hantera bl a detta problem. Om det inte löser sig fullkomligt så har jag förhoppningsvis fler alternativ att bomba denna plåga med.

Self-conscious översätts av google:

SJÄLVMEDVETEN
BESVÄRAD
GENERAD

besvärande självmedveten, så man blir generad både i realtid och efteråt?

Fröken Fräken skrev:Intressant dock att ni aspisar är sådana. Jag hade fått för mig att människor med AS inte är det, och att jag därför inte kan ha AS...

Det finns det säkert också fackfolk som tror. Kunskapsnivån är minst sagt ojämn, och det kanske mest påfallande är hur vanliga de föråldrade stereotyperna om allt vi "inte kan" vara, göra, vilja eller känna fortfarande är bland fackfolk; så man är tvungen att bilda sig själv, från många håll och med huvudet på skaft.

Diskussion om det kommer upp ideligen, senast bland annat här:
http://www.aspergerforum.se/dela-upp-as ... 18072.html
http://www.aspergerforum.se/min-lakare- ... 19426.html
http://www.aspergerforum.se/utredning-igen-t19429.html

Kvasir skrev:

klockslag skrev:Att man konstant tänker på hur man uppfattas av andra. Att man tror att man uppfattas som konstig av andra som till exempel kan man tro att man går konstigt, pratar konstigt osv

Enligt min psykolog på LSS som jag gick till regelbundet under något år efter att jag fått diagnosen, och som var specialiserad på asperger, så är det oerhört vanligt att aspergare funderar över sådant och ältar det i oändlighet. Hon försäkrade mig att de allra flesta människor oftast inte ens reflekterar över sådant.

Jag trodde alla människor mer eller mindre gjorde det? Alltså ältar hur man beter sig runt andra människor. Det är alltså inte så att alla gör det?

Ja, hela, hela tiden. Det blir en självuppfyllande profetia; jag talar nog styltigt och forcerat nu, då tycker folk att jag är konstig, jag får INTE prata på detta sätt... och så gör jag det, fast ännu värre.

biologic skrev:Ja, hela, hela tiden. Det blir en självuppfyllande profetia; jag talar nog styltigt och forcerat nu, då tycker folk att jag är konstig, jag får INTE prata på detta sätt... och så gör jag det, fast ännu värre.

Exakt samma här, jag tänker nej nu gör jg si och så igen jag måste sluta med det, men då blir det oftast värre, ungefär som att bär man vet att man är generad och känner av det så blir det värre. Samma som när man har tics, någon påpekar det, ber en sluta och det blir värre, just för att de påpekade det.

Kvasir skrev:Hon försäkrade mig att de allra flesta människor oftast inte ens reflekterar över sådant.

Seriöst? Det förklarar en hel del...

Hade många såna tankar när jag hade social fobi, men annars mest när jag inte hunnit leta fram kläder som passar ihop (har lite av ett tvång med kläder, de MÅSTE passa ihop).

Men ja, har såna tankar rätt mycket, ja.