Hur är det på insidan? Hur kan jag förstå Er?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Hur är det på insidan? Hur kan jag förstå Er?

Inläggav nclipse » 2011-03-13 2:21:06

Hej!

Jag har fått det tråkiga beskedet att min son har autism. Det verkar vara en lätt autism, som jag förstår går vanligtvis över till en aspberger.

Det jag undrar, om ni kan förklara för mig vad det är som gör er så annorlunda mot mig? Jag tyckte många av Er verkade ha ganska schysst humor beträffande era presentationer av Er själv.

Anledningen till att jag frågar er direkt, är att jag är allmänt förvirrad. När man läser om aspberger på nätet, så låter det som en katastrof, men många verkar ju både ha jobb/familj/hund eller bara ett schysst vanligt liv.

Så vad är era problem egentligen?
nclipse
Ny medlem
 
Inlägg: 8
Anslöt: 2011-03-13

Re: Hur är det på insidan? Hur kan jag förstå Er?

Inläggav segdeg » 2011-03-13 2:46:19

nclipse skrev:Hej!

Jag har fått det tråkiga beskedet att min son har autism.

Så vad är era problem egentligen?


Att du tycker att det är tråkigt?

nclipse.

Välkommen.

Mvh segdeg
segdeg
 
Inlägg: 1788
Anslöt: 2010-12-25

Inläggav Alien » 2011-03-13 2:46:42

Om man inte har några problem alls, så har man nog ingen diagnos heller. (Då kan man ha s k "subklinisk AS".)

En sak som ofta drabbar aspergare i skolan är mobbning. Själv blev jag mobbad de första åren, och vara "bara" utanför de senare åren. Hade aldrig några vänner. Men nuförtiden finns det särskilda aspergerklasser, så det behöver inte gå så illa för din son.

För min del har jag också haft man, barn och arbete. Hade allt fortsatt som förut så hade jag fortfarande haft arbete. Men högre krav i arbetslivet på snabbhet, flexibilitet och social kompetens gjorde att jag slogs ut.

Nu är aspergare så olika sinsemellan att jag inte vill säga något generellt. Men jag föredrar rak kommunikation, inga lögner och inget som man ska "läsa mellan raderna". Vidare så uppfattar jag bara det som uttrycks verbalt, mimik och annat kroppsspråk går mig förbi. Jag har mycket svårt att förstå och acceptera när folk säger en sak men inte menar det, och har därför kallats rigid. Jag förstår mig inte på den eviga rangordningen, som gör att det viktiga inte är vad som sägs utan vem som säger det.

Därutöver är jag känslig för ljud och ljus och blir trött av folksamlingar. Umgänge med andra kan ge mig stimulans men inte avkoppling.

Mitt största problem och det som gör mig funktionshindrad är omvärldens bristande förmåga att acceptera mina aspigheter. Annars skulle jag inte ha några problem, även om det väl aldrig anses positivt att vara långsam.

Hur gammal är din son?

OT: Det stavas Aspergers syndrom, efter läkaren Hans Asperger.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47124
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav tahlia » 2011-03-13 2:55:26

Våra problem skiftar väldigt mycket mellan oss och den kombination problem vi har är individuell, det skiftar från person till person.

Det finns absolut flera med AS som har jobb, familj eller hund (eller samtliga). Själv klarar jag inte av att arbeta till följd av enorm social trötthet och kraftig stresskänslighet (bland annat) men jag har familj och jag har husdjur.

Några "vanliga" problem kan vara ljudkänslighet, beröringskänslighet, att bli väldigt trött i sociala sammanhang, att ha svårt att läsa kroppsspråk och ansiktsuttryck, svårt att förstå ironi och sarkasm, att lätt bli stressad, att ha ett större behov av rutiner och scheman, igångsättningssvårigheter, koncentrationssvårigheter, en förmåga att fastna för ett intresse så till den milda grad att man drunknar i det och ofta kan prata om det i timmar, svårigheter att komma igång med eller öht göra sådant som det inte finns något intresse för, svårt för "småprat/kallprat", svårt för det sociala spelet i stort...

Jag skulle kunna hålla på en stund till egentligen. Lägg till det att de problem jag nämner (tillsammans med de jag utelämnat) kan finnas i alla möjliga grader och kombinationer beroende på vem av oss du frågar. Det är alltså en enorm skog att ta sig igenom.

Jag förstår att det kan verka förvirrande. AS har helt enkelt olika svårighetsgrader - du kan vara milt drabbad, svårt drabbad och allt där emellan på skalan. Allt från att ha familj och arbete till att inte klara av ett eget boende och sin egen vardag.
tahlia
 
Inlägg: 10775
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Inger » 2011-03-13 9:47:26

Hej och välkommen.

Humor finns det mycket av här.

Mina problem är främst känsliga sinnen, stresskänslighet och att jag lätt blir överstimulerad och uttröttad. Klarar inte lysrör, starka dofter, starka färger, buller, oljud, när flera talar på samma gång, värme/kyla, åtsittande kläder, skavande etiketter, obekväma skor, röriga miljöer, får nästan panik i folksamlingar och blir utmattad efter bara några minuter av att gå i affärer om det är mycket folk.

Stressad i nya obekanta situationer. Behöver någon som är med första gången jag går till ett nytt ställe eller träffar nya människor. När jag väl vant mig vid dem och lärt mig hitta själv brukar det gå bra själv. Detta behov har minskat med åren men jag föredrar det fortfarande om jag får välja. Kan bli väldigt förvirrad i en affär jag aldrig varit i förut och måste fråga personalen hela tiden för att jag inte kan urskilja det jag söker bland alla grälla färger. I en bekant affär hittar jag genom att jag redan har en karta i hjärnan, då är det inga problem.

Äter gärna samma mat varje dag i flera månader, detta är vanligt vid AS men varierar mellan individer. Har alltid haft problem med maten av olika orsaker (allergier, tidigare sockerberoende, att den mesta i matväg upplevs som motbjudande mm). Detta är också ganska vanligt.

Naturligt framskjuten sömnrytm och därmed problem att somna före midnatt ända sedan jag var barn. (Har inte gått över hittills.)

Gillar inte att bli avbruten mitt i om jag ser på TV, läser, skriver, lyssnar på musik eller håller på med något av mina lång- eller kortvariga specialintressen, eftersom jag hyperfokuserar så intensivt att det blir direkt plågsamt att bli störd.

Är perfektionist och har sinne för språk, färg, ordning och detaljer. Blir störd av språkfel, av inkorrekta fakta eller ologiska resonemang, av saker som inte står på sin plats och när folk är elaka mot andra.

När jag var yngre fattade jag absolut noll i sociala situationer, nu efter 40 har jag fått lite bättre koll. (Bättre sent än aldrig... ;))

Har kunnat ha vanliga jobb, relationer mm och klarat mig ganska bra fram tills jag blev sjuk. Barn var jag klok nog att inte skaffa.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Kimmelie » 2011-03-13 11:41:02

För mig är det en katastrof... Jag förstår ingenting av det sociala samspelet, vet inte hur man bär sig åt för att få kompisar t ex. Har jättesvårt att se helhetsbilder och samband, kan lyckas lära mig några spridda detaljer - vissa kanske ganska avancerade - men eftersom jag aldrig får nån helhetsbild av det jag lär mig, så kan jag inte använda mina kunskaper till nånting...

Har aldrig klarat av att jobba, mest för att jag aldrig lyckas förstå helhetsbilden av vad arbetet går ut på, hakar upp mig extremt mycket på detaljer så t.o.m. den enklaste arbetsuppgift blir för svår för mig...

Känner ofta som att jag lever i min egen lilla värld, och allting utanför mig själv känns främmande och avlägset. Behöver att andra "drar ut mig" i verkligheten, för att inte förlora verklighetsförankringen helt. Får lätt panik om jag behöver hjälp med nåt, och inte har nån som jag känner väl och känner mig trygg med, som jag kan vända mig till och som kan hjälpa mig att få hjälp med det jag behöver.

Förstår inte underförstådda budskap, tar allting extremt bokstavligt. Med enorm träning har jag åtminstone lyckats lära mig att man inte ska ta allt bokstavligt, men problemet återstår med att avgöra vad som ska tas bokstavligt eller inte...

Mm, mm, osv...

Hoppas din son får det lättare än jag...
(Jag var nästan 35 år när jag fick min diagnos, för snart 4 år sen. Vet inte om det varit annorlunda om jag fått diagnosen som barn...)

Välkommen hit! :)
Kimmelie
 
Inlägg: 2022
Anslöt: 2009-09-09

Inläggav outer_space » 2011-03-13 12:12:47

Mina problem yttrar sig bland annat i att jag blir väldigt trött i sociala samanhang. Jag har svårt att klara arbetsliv och studier. Det är svårt för mig att ta in information och komma in i arbetsuppgifter. Det är emellertid inte det största problemet när jag kommer till en skolklass eller ett nytt arbete. Jag vill utföra mina arbetsuppgifter korrekt och jag gör det samvetsgrannt och plikttroget då jag har krav på mig när det gäller kvalitet i det jag gör och att prestera och visa positiva resultat. Men det jag faller på är det sociala.

Det irriterar mig mycket att man måste inlämmas i det sociala samanhanget i skolan/på jobbet. Jag har förstått idag att man måste detta, även om man känner motvilja mot det. Man behöver kunna interagera med andra människor, kamrater/kollegor, samarbeta med dem och socialisera med dem. Annars faller man i deras gillande och saker börjar gå snett/trögt. Arbetet blir lidande, folk blir svåra mot en och man får inte samma hjälp som de som är omtyckta. Det kan börja pratas om en och man kan bli utfryst, ja att folk nästan söker anledningar till att smutskasta en eller bara vara allmänt ohyfsad mot en. Man kan bli baktalad och ens arbetsprestationer kan ifrågasättas, även om man gör ett aldrig så väl utfört arbete. Detta sårar och sänker en.

Folk kan se en som udda, svår eller högfärdig, då man inte hänger med i de rådande samtalsämnena utan håller sig på sin kant, med jobbet i fokus. Undviker man de sociala stunderna, lunch och raster i fikarummet är man illa ute. Man måste sitta med där och äta vetelängderna som nån tagit med sig och pimpla kaffet och prata och skvallra idogt (obs endast mina egna observationer).

Min önskan är att få hålla mig på min kant. Jag tycker människor är ologiska, konstlade och besvärande i största allmänhet. Men det som gör mig irriterad är att man inte får gå sin egen väg i detta grupporienterade samhälle. Även om man är artig och vill visa sin respekt för folk så blir man svår i deras ögon om man inte babblar mode, triviala händelser och allmänt ytligt tråksnack. Om man inte ler medhållande och viftar på svansen inför rätt folk.

Det slutar ofta för mig med att jag trasslar till det socialt på en ny arbetsplats/skolklass till den grad att jag känner mig nödgad att helt enkelt hoppa av, sluta. Det skär sig då jag inte kan dölja mitt ogillande inför vissa pockande/nyfikna människor och sociala situationer. De manövrerar, intrigerar, då enkelt ut mig då jag inte är slipad i sociala situationer där subtila gester och kroppspråk och små knappt märkbara påhopp och angrepp ingår. Allt jag känner är att jag blir angripen, om än på ett ytterst delikat och subtilt sätt, att ilska och vanmakt uppstår inom mig, jag sänks totalt och motviljan mot att gå till skolan/jobbet blir så stor att jag undviker det. Min frustration kan leda till att jag blir opassande typig mot någon som jag känner angriper mig. Jag kan visa mitt ogillande väldigt konkret, vilket givetvis inte anses passande, och folks ogillande kan därmed öka.

Nu blev jag trött och känner att jag skrivit alldeles för mycket och kanske inte ens relevanta saker. Men detta är ett centralt problem för mig.
outer_space
Inaktiv
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2011-02-28

Inläggav sugrövmanövern » 2011-03-13 14:33:05

Jag förstår inte min omvärld. Gäller både personer, apparater, infrastruktur, kösystem, språk etc. Jag är konstant stressad. Jag kan inte uttrycka mig begripligt verbalt i realtid. Jag hatar andra människor, finns ett fåtal jag tycker om.

Det är som att leva i en psykos.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav Chrilleb » 2011-03-13 15:16:43

sugröv: oj du är inte ensam, här har du en till, folk som står och stampar bakom en i matkön, och för lite kassor öppna :/ retar mig på d, hur har företagen tänkt ?
Chrilleb
 
Inlägg: 6450
Anslöt: 2008-11-14
Ort: Sollentuna

Inläggav Miche » 2011-03-13 21:29:45

Mitt största problem är att mitt kroppsspråk skapar förvirring hos andra, de litar inte på det jag säger utan tror ex.vis att jag är aggressiv när jag är snäll.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Re: Hur är det på insidan? Hur kan jag förstå Er?

Inläggav prodge64 » 2011-03-14 0:57:12

nclipse skrev:Hej!

Jag har fått det tråkiga beskedet att min son har autism. Det verkar vara en lätt autism, som jag förstår går vanligtvis över till en aspberger.

Hur har du kommit fram till att en autism-diagnos är övergående?
prodge64
 
Inlägg: 1246
Anslöt: 2008-10-31
Ort: Södermland

Inläggav Alien » 2011-03-14 1:31:27

Barn som får diagnosten autism kan senare kallas "högfungerande autister", vilket i praktiken ofta är detsamma som aspergare. Jag var själv mer autistisk (levde i min egen värld) som barn medan jag som vuxen fick diagnosen AS. Då hade jag lärt mig strategier och var inte längre synligt autistisk.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47124
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav Gafsan » 2011-03-14 3:59:25

Hej och välkommen, ska jag börja med att säga!

Jag är en nydiagnosticerad 37-åring som på många sätt har ett "Svensson-liv" med barn, jobb osv. Jag är nog rätt så högfungerande socialt vilket gör att människor omkring mig ifrågasätter diagnosen - jag verkar nog inte speciellt autistisk. Men jag har stora problem med att uppfatta sammanhang och väldigt dålig föreställningsförmåga vilket ställer till problem. "Vad ska jag göra nu?" är min ständiga fråga och jag får lägga ner enorma mängder energi på att försöka hitta svar på den. Jag tycker själv att jag är lite som en glad liten robot - får jag instruktioner som jag förstår så sätter jag igång att utföra dem med stor entusiasm och oftast bra resultat. Men utan tydliga instruktioner mår jag jättedåligt och vet inte alls vad jag ska göra. Jag har en hög utbildning och ett jobb där man förväntas vara tämligen självgående och det är jag ju inte eftersom jag oftast inte vet vad jag ska göra om ingen talar om det för mig... och fritiden är hopplös: när man är ledig är det ju ingen som talar om för en vad man ska göra!

Jag är dålig på att hantera mina egna känslor, jag vet ofta inte alls vad jag känner. Inte förrän jag var över 25 lärde jag mig att öht skilja mellan olika negativa känslor (som hunger, ilska, sorg, trötthet mm), och jag är fortfarande inte bra på det. Jag får liksom prova mig fram. Om livet känns dåligt kan man testa med att äta något, vila en stund, fundera över om det har hänt något som kan tänkas göra en upprörd osv osv. Det funkar någotsånär så länge allt lunkar på som det brukar, men om något händer (t.ex. att jag blir sjuk, även om det bara är en liten förkylning) så tappar jag all förmåga att förstå vad jag själv känner, till den grad att jag inte märker öht att det känns "dåligt". Jag är mycket bättre på att hantera och förstå andra människors känslor, faktiskt.

Eftersom jag har svårt att föreställa mig saker så förstår jag ofta inte poängen med att göra saker bara för att det är kul. Jag kan liksom inte förstå att saker är roliga förrän jag har testat själv och jag testar inte saker eftersom jag inte kan föreställa mig att de är roliga... så därför har jag en stark tendens att inte prova nya saker. Men senaste åren har jag insett att aktiviteter som andra tycker är roliga ofta är roliga för mig också även om jag inte kan föreställa mig det på förhand.

På samma sätt har jag svårt att föreställa mig att saker är dåliga att göra och det kan ju också vara ett problem. Först på senare år har jag kommit fram till att jag ska sluta umgås med människor som är otrevliga. Jag har liksom inte riktigt kopplat ihop att andra gör taskiga saker med hur jag själv mår, tidigare.
Gafsan
 
Inlägg: 3595
Anslöt: 2011-01-23
Ort: En väldigt trevlig liten stad nånstans

Re: Hur är det på insidan? Hur kan jag förstå Er?

Inläggav Xolanda » 2011-03-16 20:47:09

nclipse skrev:Det jag undrar, om ni kan förklara för mig vad det är som gör er så annorlunda mot mig?


Nedanstående gäller just mig: tjej, jobb, hus men tyvärr ingen hund

* Ärlighet, jag berättar den okonstlade sanningen.
(men många blundar för den)
* Går min egen väg, följer inte flocken, står upp för de svaga.
(men flockbeteende är norm i samhället)
* Stark förmåga att se strukturer och komplexa samband.
(men vissa detaljer tråkar ut mig)
* Lätt för att placera fakta i punktform, lättläst, lättöverskådligt.
(men vissa vill hellre läsa svammel)
* Utför uppgifter till perfektion.
(men det kan ta längre tid)
* Målmedveten och kan fokusera länge på samma uppgift
(men det tar en evighet att sätta igång)
* Lekfull, nyfiken, kreativ, rik fantasi
(men kan uppfattas som barnslig)
* Hyperempatisk inför kroppsspråk, tonfall, gruppdynamik
(men kan inte ge "rätt" respons på det jag ser)
* Extremt lojal med vänner.
(men har bara en handfull)

:)

[Problemen placerade inom parenteserna om inte det var uppenbart]
Xolanda
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2011-01-31
Ort: Umeå

Inläggav Krake » 2011-03-16 21:27:10

Jag har bara ett tips. Bemöt din son helt utan fördomar. Se med nyfikenhet på hur han beter sig och bli inte förvånad om om saker inte fungerar på samma sätt som man förväntar sig från en normal individ. Helt enkelt var öppen och bli expert på ditt eget barn.
Krake
 
Inlägg: 1164
Anslöt: 2010-05-07
Ort: Stockholm

Inläggav nclipse » 2011-03-16 22:28:53

Tack för era svar! Jag hade en helt annan uppfattning av aspberger. För det första har jag nog haft fel. Först har de sagt att man har aspberger om man har kommunikationsproblem om man talar innan man är 3, är man över 3 så har man autism.

Asberger och autism, är idag fick jag veta, två helt skilda saker. De hör inte ihop ens. Jag vet inte dock om jag ens har förstått det nu.

Jag har börjat misstänka att min far har aspberger. Han har drivit mig till vansinne med sin extremt stora oförståelse för andras känslor. Jag har alltid tyckt att han har varit mystisk då han alltid och aldrig förstått någon förutom han själv. Det har verkat som han har förstått men sidan har man insett att han har inte förstått.

De säger att Aspbergers främsta problem är att förstå andra människor. Där platsar min far i alla perfekt in. Han kan ha en Kalle Anka slips på sig på en begravning för att han tycker det är passande på sitt sätt och inte bara struntar i vad andra tycker utan också helt känslokallt gör det han själv behagar göra utan någon som helst hänsyn.

Har min far aspberger? Det är precis som Ni säger, sätter man press på honom och förväntingar så förstår han ingeting. Han blir mest otrevlig då.

En person gratulerade mig till min sons autism här. Jag har svårt att känna glädje över det, utan mest sorg faktiskt. Rättare sagt så mycket sorg, att jag har velat lämna det här livet. Det har jag känt återkommande gånger.

Min farbror verkar ha autism, han lärde sig aldrig prata som barn, utan först när han var 7 år fick de igång talet i talskola mm. Han var alltid ensam. Jag frågade honom häromdagen..."kan du se när människor ljuger?" Jag ställde en rad liknande frågor och han svarade nej på samtliga frågor. Jag kan oftast avgöra ganska väl, när någon är falsk, ljuger, eller har någon lurt på gång... Det ser man i ögonen..., dock min farbror sa att han såg ingeting i ansiktet hos människor. Dock har han en enorm medkänsla för människor och förstår andra människor.

Det är alltså raka motsatsen till min far då, som inte förstår någon annan än sig själv...

Jag är lite chockad faktiskt över att jag har kommit till insikt att min far och min farbror faktiskt har funktionsnedsättningar. Min far är jag så förbannad på att jag har sagt upp kontakten... men nu när jag tror detta, så undrar jag inte om det är dags och förlåta och se han med dessa brister ändå.
nclipse
Ny medlem
 
Inlägg: 8
Anslöt: 2011-03-13

Re: Hur är det på insidan? Hur kan jag förstå Er?

Inläggav Tonic » 2011-03-16 22:58:07

Xolanda skrev:
nclipse skrev:Det jag undrar, om ni kan förklara för mig vad det är som gör er så annorlunda mot mig?


Nedanstående gäller just mig: tjej, jobb, hus men tyvärr ingen hund

* Ärlighet, jag berättar den okonstlade sanningen.
(men många blundar för den)
* Går min egen väg, följer inte flocken, står upp för de svaga.
(men flockbeteende är norm i samhället)
* Stark förmåga att se strukturer och komplexa samband.
(men vissa detaljer tråkar ut mig)
* Lätt för att placera fakta i punktform, lättläst, lättöverskådligt.
(men vissa vill hellre läsa svammel)
* Utför uppgifter till perfektion.
(men det kan ta längre tid)
* Målmedveten och kan fokusera länge på samma uppgift
(men det tar en evighet att sätta igång)
* Lekfull, nyfiken, kreativ, rik fantasi
(men kan uppfattas som barnslig)
* Hyperempatisk inför kroppsspråk, tonfall, gruppdynamik
(men kan inte ge "rätt" respons på det jag ser)
* Extremt lojal med vänner.
(men har bara en handfull)

:)

[Problemen placerade inom parenteserna om inte det var uppenbart]


+1
Tonic
 
Inlägg: 105
Anslöt: 2009-12-16

Inläggav Savanten Svante » 2011-03-16 23:01:42

nclipse skrev:Asberger och autism, är idag fick jag veta, två helt skilda saker.


Nix, asperger räknas till autismspektrumet.
Savanten Svante
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 10005
Anslöt: 2007-03-13
Ort: Utility muffin research kitchen

Inläggav Musicus » 2011-03-16 23:03:24

nclipse skrev:Asberger och autism, är idag fick jag veta, två helt skilda saker. De hör inte ihop ens. Jag vet inte dock om jag ens har förstått det nu.

Det är en missuppfattning. Aspergers syndrom är en diagnos inom autismspektrat, men den kommer om några år inte längre finnas kvar som separat diagnos eftersom det inte är meningsfullt att skilja mellan den och så kallad högfungerande autism. Alla former av autism kommer att kallas autismspektrumtillstånd eller något liknande.
Musicus
 
Inlägg: 239
Anslöt: 2008-10-05
Ort: Göteborgsområdet

Inläggav Tonic » 2011-03-16 23:07:45

Ganska dumt egentligen då det är stor skillnad mellan mig och de jag mött med högfungerande autism...
Tonic
 
Inlägg: 105
Anslöt: 2009-12-16

Inläggav Alien » 2011-03-17 2:44:17

Savanten Svante skrev:
nclipse skrev:Asberger och autism, är idag fick jag veta, två helt skilda saker.


Nix, asperger räknas till autismspektrumet.


Just det, även om det är stor skillnad mellan en lågfungerande autist, som inte klarar av sitt dagliga liv utan hjälp och som kanske inte ens kan tala, och en aspergare som till synes lever som en medelssvenson med egen lägenhet, jobb och familj. Och alla varianter däremellan.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47124
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav Zombie » 2011-03-17 3:15:49

Din far och farbror verkar vara rätt bra illustrationer till hur olika aspergare kan vara.

nclipse skrev:Min far är jag så förbannad på att jag har sagt upp kontakten... men nu när jag tror detta, så undrar jag inte om det är dags och förlåta och se han med dessa brister ändå.

Det här var rörande att läsa.

************

Det där med att tala före eller efter tre är väl diagnoserna "asperger" kontra "högfungerande autism" som spökar. Någon fick för sig att den skillnaden skulle vara så viktig, men det har den visat sig inte vara, man hade lika gärna kunnat plocka någon annan skillnad ur högen av individuella olikheter i hur tillståndet visar sig och utnämna den till diagnosskiljande.

Vad som däremot kan inträffa när diagnosåtskillnaden mellan asperger och all ("lågfungerande") autism tas bort är att den allmänmänskliga tendensen att tro att alla med en viss avvikelse är likadana utsträcks till hela autismspektret, vilket kan tänkas missgynna både dem som behöver mest och dem som behöver minst hjälp. Sagt eftersom saken dök upp i tråden, här är väl annars bättre trådar för den diskussionen:

http://www.aspergerforum.se/dsm-v-t6564.html
http://www.aspergerforum.se/forandring- ... 16314.html
http://www.aspergerforum.se/kommer-de-t ... 12925.html
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav Parvlon » 2011-03-17 3:54:40

Problem som folk har har kan hoppa över en generation läste jag någonstans. Vilka problem som syftades på kommer jag inte ihåg men har för mig handlade om beteendet och det verkar stämma väl med de personer du beskriver här i tråden så jag nämner det iallafall.

Jag tycker det är dumt att se en diagnos som något negativt eftersom de är till för att hjälpa. Du kan t.ex få en slags lön av f-kassan för att dina ungar kräver mera tid i hemmet som gör att du måste ta en dag ledigt i veckan osv.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav Krake » 2011-03-17 9:40:59

Det är väldigt synd att du har en så negativ inställning till detta. Tänk på att du nu får lära känna en människa som ser världen ur ett helt annat perspektiv än du gör själv. Det är något som kan berika ditt liv om du bara vågar. Som sagt var öppen och släng ut alla fördomar tillsammans med soporna. Hur din son utvecklas kommer mycket att bero på dig. Det finns fullskaliga autister som har lärt sig bemöta människor nästan lika bra som normala. Din sorg eller ditt medlidande eller vad det nu är du har för din son är till ingen nytta. Fokusera på vad du kan göra istället för på vad du känner.
Krake
 
Inlägg: 1164
Anslöt: 2010-05-07
Ort: Stockholm

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in