Gävle konserthus skrev:Johannes Brahms (1833-1897)
Rapsodi för altsolo, manskör och orkester op 53

Under 1860- och 1870-talen intresserade sig Brahms mycket för körmusik till orkesterackompanjemang. 1868 var han färdig med sitt storslagna Ein deutsches Requiem, där han för första gången kombinerade soloröster (sopran och baryton), kör och orkester. Verkets framgångar lockade honom att fortsätta med kantaten Rinaldo (tenor), och därpå vara det också dags för soloalt - det blev Rapsodi över en text ur det stora diktverk Johann Wolfgang Goethe skrev 1777: Harzreise im Winter.


Brahms var mycket förtjust i Goethes diktning, men bara fem av hans många solosånger är tonsättningar av Goethes dikter. Brahms kände förmodligen att den tyske diktarfursten krävde större dimensioner och uttryckskraft än det en enkel sång kunde rymma, och rapsodin kom att bli hans kärleksförklaring till Goethe - men inte bara till honom som vi ska se.


Orkestern inleder med ett öde vinterlandskap i form av ett c-molladagio, och sedan kommer altrösten, ensam till att börja med. i andra delen förenar sig manskören med solisten i en av romantikens vackraste klangberusningar. Tonarten har då också skiftat till renaste C-dur.


Det är frälsning genom en kvinnas kärlek som tolkas - något som tonsättaren själv förgäves längtade efter. Men i slutet av september 1869 skrev Clara Schumann i sin dagbok: ”Johannes visade mig för ett par dagar sedan ett underbart verk för alt, manskör och orkester. Han kallade det sin bröllopssång. Det skakade mig med sin djupt kända smärta i ord och musik, så att jag inte kan erinra mig ha hört något så uttrycksfullt på länge…” I detta ligger en gripande tragisk ironi. Bruden Brahms syftade på var nämligen Claras tjugofyraåriga dotter Julie, vilken den olyckliga tonsättaren i all hemlighet förälskat sig i, och hemligheten var så total att Julie själv inte visste om det. Hon förlovade sig därför kort därefter med en greve Marmorito.

Zombie skrev:Verkar inte ha postats någon elisabetan än. Här är en pavane med gaillard av Peter Philips. Dolorosæ — smärtfyllda.
Spelade på stor cembalo i stället för virginal, litet som att spela en stråkkvartett med symfoniorkester, men känsligt ändå, av Rafael Puyana:

segdeg skrev:

Zombie skrev:Verkar inte ha postats någon elisabetan än. Här är en pavane med gaillard av Peter Philips. Dolorosæ — smärtfyllda.
Spelade på stor cembalo i stället för virginal, litet som att spela en stråkkvartett med symfoniorkester, men känsligt ändå, av Rafael Puyana:

Tänk att få höra historiens vingslag genom digital kommunikationsteknik, Peter Philips en av alla för mig okända Tonsättare födda på 1500-talet, som ett magiskt eko hörs genom min PC tack vare en fantastisk Colombiansk Artist Rafael Puyana som fyra sekler senare envisas med att spela Cembalo med en framgång som bara unnas den som förvaltat sin begåvning, och nyfikenhet på kulturarv(jag ser inte själv kopplingen 1900-talets Colombia /1500-talets Tudorengland, annat än Spansk/portugisisk Imperialism ?)

TACK @ Zombie länkarna berikade mig och gjorde mig positivare inställd till PC'n

Mvh segdeg