Att aspergare är känslokalla är ju bara skitsnack, men kan man vara en hyperkänslig aspergare? Jag tror bara jag har träffat någon enstaka aspergare som också varit extremt känslig och lättstött - och jag har hittills ALDRIG träffat någon som är så gråtig och lättrörd som jag. De flesta aspergare jag har träffat har varit ganska...avtrubbade, på något vis, känns det som. Haft en "inget kan rubba mig"-attityd. Inte brytt sig så mycket om vad andra sagt och gjort. Därmed inte sagt att de har varit känslokalla. De har bara varit praktiska, jordnära, logiska.

"Jaha, farmor är död. Tråkigt, men skönt för farmor som var så sjuk," tycker jag är en vanlig aspergerattityd.
Jag, däremot, är mer: "Farmor, ser du mig från himlen i kväll? Sitter du och farfar och...snyft...snyft...ser på mig där uppe....åh, jag saknar er! Snyft!"
Jag är så jävla blödig så jag går SÖNDER. Jag vet INGEN annan aspergare som bryter ihop av småsaker eller skriver hemliga dyrkansdikter om idoler (av den riktigt patetiska sorten, typ "Jag älskar dig så att mitt hjärta brister!" ). Ingen annan som börjar gråta av att läsa Dan Andersson eller höra en gammal folkvisa. Ingen annan som kan älska en katt så att det gör ont i hjärtat.

Jag börjar undra om jag ens ÄR aspergare. Jag blir helt less på att alltid vara som glaskross inuti, när alla andra aspergare är lugna som filbunkar. Jag är trött på alla stenansiktsaspisar som aldrig kan reagera på något. Förlåt, men det känns så ibland.

Finns en del här på forumet som är åt ditt håll. Den jag har rätt att nämna är mig själv. Fast jag har lärt mig hålla rätt mycket fasad, på gott och ont, för att överleva. Jag är helt säker på att jag är störd på det sätt som för tillfället kallas Asperger, det är för mycket som stämmer och som inte stämmer med något annat.

Kahlokatt skrev: Haft en "inget kan rubba mig"-attityd. Inte brytt sig så mycket om vad andra sagt och gjort.

Kan vara praktiskt med en sån attityd.

Spara ångesten till timmarna i sängen innan sömnen infinner sig.

Jag är en bra bit åt samma håll...

För mig är det nog så att jag är känslig och okänslig. Jag har bara andra ömma punkter kan man säga. Huruvida min AS diagnos stämmer eller inte vet jag inte men jag är inte normal i alla fall. Jag räknar mig definitivt till kategorin "konstiga halvautistiska typer som aldrig passar in". Jag bryr mig inte så mycket om vad andra människor tycker om mig. Jag ignorerar personangrepp och liknande.

Däremot är jag miljö- och situationskänslig. Jag klarar inte av dålig stämning runt omkring mig och jag klarar inte av stress och press och deadlines. När min morfar dog, som jag faktiskt inte hade så mycket kontakt med, så fungerade allting urdåligt i två år. Jag mådde dåligt och jag åstadkom inte någonting.

När min lillebror dog 1985 grät jag floder. När min mormor dog grät jag. Jag gråter när någon som jag känner dör. Jag kan börja gråta av drama filmer, jag kan tycka synd om. Men ändå har jag AS.

Men det är svårt för mig att förstå ansiktsuttryck.

Om jag har AS eller ej vet jag ju som sagt inte, men jag är som du iaf.

Jag känner en som har Asperger som är väldigt känslomässig, men har även depression, och är bipolär

Jag har känslosamma sidor också, av djupt störd karaktär. Jag kan inte acceptera att min farfar dog 1999. Jag vill ha kvar honom.

Som barn satt jag och grät över minsta lilla djur som dog, om det så var en råtta bara. Efter att ha fått ett nervöst sammanbrott på morfars begravning när jag var i övre tonåren? Så bestämde jag mig för att nu får det vara slut med den här jävla förbannade känslosamheten!

Alla andra var lugna, någon snyftade lite lätt. Men jag grät så jag kippade efter andan och hulkade som ett mongo. Hyperventilerade.

Så efter det så har jag haft en inre strid, en slags hemmagjord kbt som hindrar mig från att tappa behärskningen. Jag vill kunna vara ett stöd för andra, inte ett jävla skakande missfoster som de ska trösta i tid och otid. Det räcker med att jag är narcissist och kräver deras själar den vägen.

Så ja, mycket av min känslokyla är framtränat. För att jag ska palla tragiska händelser. Går inte att reversera det.

Jag grät när min katt hade blivit avlivad, men jag grät inte när mina polare (2 st) dog i cancer. det blev jävligt awkwaaard när jag satt i kyrkan (när det var begravning) och försökte fördriva tiden på bästa sätt, medan de andra grät och tjöt som fan.

Jag kan inte bli ledsen över andras problem. Jag vet inte vad det beror på. Jag kan bara inte. Är inte så känslosam i övrigt heller. Gråter sällan.

Arkimedes skrev:Jag kan inte bli ledsen över andras problem. Jag vet inte vad det beror på. Jag kan bara inte. Är inte så känslosam i övrigt heller. Gråter sällan.

Definiera problem. Om någon tycker att något är väldigt jobbigt och jag bryr mig om personen så kan jag bli ledsen, men inte så att jag t.ex. gråter, det känns mest jobbigt att människan upplever något jobbigt. Jag gråter också sällan. Oftare när mina rutiner blir störda (men fortfarande sällan).

Jag har AS och är otroligt känslig när det gäller andras livssituationer. Kan även börja gråta när jag ser en sorglig film. Gråter alltid när jag ser någon annan gråta. Börjar till och med gråta när jag hör nån gråta på radion... Eller när jag ser ett övergivet mjukisdjur ute som nån tappat...

Det är nog en av många fördomar som finns , att ALLA aspisar skulle vara känslokalla. Så är det inte alls!

prodge64 skrev:Definiera problem.

Jag kan inte komma på något bra exempel just nu. Det kan vara vad som helst som någon känner sig ledsen över. Jag kan inte riktigt engagera mig känslomässigt i det, speciellt om det är något som jag själv inte kan relatera till över huvud taget.

Jag är i grund och botten inte känslokall.


Ur perspektiv utifrån på mig sett har jag trott att en del inte gillar min humor och att jag inte skulle vara ödmjuk ( mina rösthallucinationer )


Ogillar ( ursäkta mig ) elak humor ( förstår om vissa inte kan rå för det ) , det verkar vara vissas " personlighet " , - de ter sig så. Gillar inte sarkasm och råhet i humorn direkt.

Jag är väldigt överkänslig i situationer som inte riktigt är så känsliga. Gråter när jag ser vissa barnfilmer [senast Trassel, det var så sött i slutet]. När jag hör ngn viss låt. Jag vet att jag skulle gråta om jag tappade bort mitt speciella lilla gosedjur.. det har hänt en gång förut. Kan gråta när jag ser en solnedgång eller en fin plats, just för att det är så fint, men samtidigt till ingen nytta.

Har dock aldrig gråtit på ngn begravning. Min första var när mormor dog och jag var sex-sju år. Förstod mkt väl vad som hade hänt men det rörde mig inte, även om jag tyckte väldigt mkt om henne. Tror inte att jag kommer att gråta när resten av min familj dör heller.

Fast jag har väldigt lätt för att gråta när jag blir missförstådd i en situation där jag inte kan bli förbannad, vilket oftast ist kommer efter gråten.

Polly: Ja, för gråt och ilska ligger nära varann, det är väl därför ( har jag läst )

Kahlokatt

Här har du en till som är som dig, är väl alltför sentimental för att vara riktigt frisk egentligen.

Jo, jag hoppas att jag inte går alltför OT, men det finns ett test som heter Myers Briggs som delvis mäter känslor. Det finns en tråd om det här:
http://www.aspergerforum.se/myers-briggs-resultaterna-har-de-korrelation-med-as-t853.html?highlight=briggs


Många här verkar ju få ett T istället för ett F. Thinking istället för Feeling, men jag ialla fall är så långt ifrån ett T man kan komma, och jag antar att du Kahlokatt kanske är det också.

Kahlokatt skrev:Att aspergare är känslokalla är ju bara skitsnack, men kan man vara en hyperkänslig aspergare? Jag tror bara jag har träffat någon enstaka aspergare som också varit extremt känslig och lättstött - och jag har hittills ALDRIG träffat någon som är så gråtig och lättrörd som jag.

Jag är så jävla blödig så jag går SÖNDER. Jag vet INGEN annan aspergare som bryter ihop av småsaker eller skriver hemliga dyrkansdikter om idoler (av den riktigt patetiska sorten, typ "Jag älskar dig så att mitt hjärta brister!" ). Ingen annan som börjar gråta av att läsa Dan Andersson eller höra en gammal folkvisa. Ingen annan som kan älska en katt så att det gör ont i hjärtat.

Jag börjar undra om jag ens ÄR aspergare. Jag blir helt less på att alltid vara som glaskross inuti, när alla andra aspergare är lugna som filbunkar. Jag är trött på alla stenansiktsaspisar som aldrig kan reagera på något. Förlåt, men det känns så ibland.

Här har du en blödig aspie till, som också gråter så fort det hettar till eller blir jobbigt,
t.ex vid påtittande av känsliga filmer,
skarp kritik från medmänniskor man stöter på i livet,
böcker med känsligt innehåll,
känsliga musikstycken,
och rent allmänt av trötthet,
blödig till tusen i kombination med asperger och känsliga nerver = dålig kombination
mmm

Alla är vi olika!

Jag t.ex. har jättelätt för att gråta. Kan vara att något du äger går sönder/färsvinner, om situationen inte blir som du har förväntat dig, om folk inte förstår dig, om saker är jobbigt etc. Kan även gråta när jag läser sorgliga saker i en tidning/bok, på film, sorglig musik m.m.
Men i vissa lägen får man hålla masken och inget visa.
Jag kan även bli arg.

Om någon far illa som du inte känner eller att det sker en stor katastrof i ett annat land etc. då känner jag inte så mycket, visst det är hemskt men mer känner jag inte.
Om det skulle vara en anhörig som far illa skulle jag bli sorgsen men bara för mig själv, skulle aldrig visa det.

Man reagerar nog olika beroende på om det gäller en själv eller andra.

internettt skrev:Jo, jag hoppas att jag inte går alltför OT, men det finns ett test som heter Myers Briggs som delvis mäter känslor. Det finns en tråd om det här:
http://www.aspergerforum.se/myers-briggs-resultaterna-har-de-korrelation-med-as-t853.html?highlight=briggs


Många här verkar ju få ett T istället för ett F. Thinking istället för Feeling, men jag ialla fall är så långt ifrån ett T man kan komma, och jag antar att du Kahlokatt kanske är det också.

Jag får alltid INFP på de testerna (de flesta med AS får tydligen ISTJ och de med ADHD får oftast ENFP)

Jag är också väldigt känslig. Jag reagerar ofta väldigt stark oavsett vilken känsla jag känner.