Det hemska är att jag har barn 3 små... & jag ska utredas för Asperger (har ADHD diagnos) känner att jag flera gånger om dagen måste gå ifrån på toa eller var som helst... Älskar mina barn men orken finns inte där alltid Har jätte mycket hjälp av min man men är sjäv med dem från kl 14 till 17 ca & det låter inte mycket men är ändå helt slut när mannen kommer hem... Shit har dåligt samvete för att jag känner så här...

mumsisen skrev:Det hemska är att jag har barn 3 små... & jag ska utredas för Asperger ( har ADHD diagnos) känner att jag flera gånger om dagen måste gå ifrån på toa eller var som helst... Älskar mina barn men orken finns inte där alltid Har jätte mycket hjälp av min man men är sjäv med dem från kl 14 till 17 ca & det låter inte mycket men är ändå helt slut när mannen kommer hem... Shit har dåligt samvete för att jag känner så här...

med "det hemska är" menar jag givetvis inte att jag har barn

Jag har en son. Jag blir helt slut efter några timmar också. Jag har börjat acceptera mig själv och har inte lika stor ångets över det nu och ser det mer som nåt jag jobbar sakta på att lära mig hantera. jag träffat honom varannan helg.

Det är nog mera regel än undantag att aspergare blir trötta av andra människor. Särskilt så uppmärksamhetskrävande som barn brukar vara. Egna eller andras spelar nog ingen större roll när man har nått sin fysiologiska gräns.

Vi måste göra massor med saker medvetet som går automatiskt för andra. Komma igång, hålla igång, tolka, reagera, koncentrera sig, tänka på hur man uppträder, kanske hålla diverse inre motstånd i schack, och så vidare. Inte minst på det sociala området. Tar enorma mängder energi extra.

Och opraktiskt nog har vi ofta (i regel, skulle jag tro) mycket mindre krafter än andra att göra det med. Är ofta så ömtåliga att vi ohjälpligt bränner ut oss i medelåldern, så det är något man måste allvarligt se upp med, särskilt som långtifrån alla "experter" känner till det heller.

Jag blir väldigt stressad av barns oförutsägbara rörelsemönster. När de är stilla så tycker jag inte att de är jobbiga.

Nefarious skrev:Jag blir väldigt stressad av barns oförutsägbara rörelsemönster. När de är stilla så tycker jag inte att de är jobbiga.

exakt så känner jag med jag vill helst vara med bara ett barn åt gången & då ska det helst vara sånt som att ligga & rimma ord eller sjunga annars tycker jag det är skitjobbigt. När min man kommer hem leker de monster osv & skriker & jagar varann puhh då går jag upp till sovrummet dumpar mig själv i säng & bara andas, för då har jag ju varit med dem i 3 timmar mår skit av att jag känner så...

Zombie skrev:Det är nog mera regel än undantag att aspergare blir trötta av andra människor. Särskilt så uppmärksamhetskrävande som barn brukar vara. Egna eller andras spelar nog ingen större roll när man har nått sin fysiologiska gräns.

Vi måste göra massor med saker medvetet som går automatiskt för andra. Komma igång, hålla igång, tolka, reagera, koncentrera sig, tänka på hur man uppträder, kanske hålla diverse inre motstånd i schack, och så vidare. Inte minst på det sociala området. Tar enorma mängder energi extra.

Och opraktiskt nog har vi ofta (i regel, skulle jag tro) mycket mindre krafter än andra att göra det med. Är ofta så ömtåliga att vi ohjälpligt bränner ut oss i medelåldern, så det är något man måste allvarligt se upp med, särskilt som långtifrån alla "experter" känner till det heller.

så sant känner mer & mer att jag kommer hamna rätt (äntligen) i mitt liv när jag fått asperger dianos men då börjar också ett arbete att förstå sig själv...

känner att jag spelar en roll när jag är bland folk, vill helst inte vara bland människor...Bara när jag själv orkar typ. Efter en aktivitet om dagen är jag helt dränerad känslomässigt,fysiskt,psykiskt osv

Nefarious skrev:Jag blir väldigt stressad av barns oförutsägbara rörelsemönster. När de är stilla så tycker jag inte att de är jobbiga.

Det är helt otroligt jag kan tycka det är jobbigt ibland bara de rör sig vill helst att de ska sitta tyst & stilla hela dan & titta i böcker eller spela data... men inser ju att det inte går, men jag kommer söka hjälp känner att jag måste få stöd av någon tills min man kommer hem orkar helt enkelt inte hela vägen...

mumsisen skrev:

Nefarious skrev:Jag blir väldigt stressad av barns oförutsägbara rörelsemönster. När de är stilla så tycker jag inte att de är jobbiga.

exakt så känner jag med jag vill helst vara med bara ett barn åt gången & då ska det helst vara sånt som att ligga & rimma ord eller sjunga annars tycker jag det är skitjobbigt. När min man kommer hem leker de monster osv & skriker & jagar varann puhh då går jag upp till sovrummet dumpar mig själv i säng & bara andas, för då har jag ju varit med dem i 3 timmar mår skit av att jag känner så...

Ingen kan vara bra på allt. Hämta kraft ur det du känner för och är bra på istället och lämna husrivningen åt dem som är bra på det.

Du har ADHD och troligen asperger, och skulle det (trots kompetent utredning!) visa sig inte vara asperger så är det ju uppenbarligen något. Ingen kräver av en blind att se var den går eller en rullstolsbunden att ta sig fram överallt heller.

Jag blir snabbt trött av bara ETT barn, sova-trött.

Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Barn brukar gilla mig. Jag gillar att titta på dem. Ibland är de riktigt söta. Men jag vet inte riktigt hur jag ska underhålla dem. Är skitdålig på att läsa högt ur barnböcker osv (man måste ju använda sig av passande röster som är roliga osv..). Jag gillar att umgås med barn i tysthet. Som när man leker med lera eller ritar, t.ex. Då fungerar det bra.

Herregud... Jag som har sagt att "jag skulle vara en så jävla bra morsa!". Men det kanske är så, ändå. Det kanske krävs att jag har ett eget barn för att jag ska kunna känna mig mindre obekväm när jag umgås med dessa små varelser.

Sheyen skrev:Barn brukar gilla mig. Jag gillar att titta på dem. Ibland är de riktigt söta. Men jag vet inte riktigt hur jag ska underhålla dem. Är skitdålig på att läsa högt ur barnböcker osv (man måste ju använda sig av passande röster som är roliga osv..). Jag gillar att umgås med barn i tysthet. Som när man leker med lera eller ritar, t.ex. Då fungerar det bra.

Herregud... Jag som har sagt att "jag skulle vara en så jävla bra morsa!". Men det kanske är så, ändå. Det kanske krävs att jag har ett eget barn för att jag ska kunna känna mig mindre obekväm när jag umgås med dessa små varelser.

ja det är skillnad på att ha egna barn men utmattad blir man ändå

Arkimedes skrev:Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Då är det nog inte helt otroligt det jag känner antar jag... Vad blir du mest trött av?

earlydayminer skrev:Jag blir snabbt trött av bara ETT barn, sova-trött.

ja de tar ut en real bad, fina roliga men energikrävande oooh yes

mumsisen skrev:

Arkimedes skrev:Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Då är det nog inte helt otroligt det jag känner antar jag... Vad blir du mest trött av?

Om de pratar för mycket är nog det jobbigaste. Jag kan tycka att det är avkopplande att spela eller pyssla, men när dom blir sådär rastlösa så får jag panik.

Arkimedes skrev:

mumsisen skrev:

Arkimedes skrev:Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Då är det nog inte helt otroligt det jag känner antar jag... Vad blir du mest trött av?

Om de pratar för mycket är nog det jobbigaste. Jag kan tycka att det är avkopplande att spela eller pyssla, men när dom blir sådär rastlösa så får jag panik.

Kloroform är lösningen!

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:

mumsisen skrev:

Arkimedes skrev:Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Då är det nog inte helt otroligt det jag känner antar jag... Vad blir du mest trött av?

Om de pratar för mycket är nog det jobbigaste. Jag kan tycka att det är avkopplande att spela eller pyssla, men när dom blir sådär rastlösa så får jag panik.

Kloroform är lösningen!

Kondom menar du väl?

Arkimedes skrev:

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:

mumsisen skrev:

Arkimedes skrev:Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Då är det nog inte helt otroligt det jag känner antar jag... Vad blir du mest trött av?

Om de pratar för mycket är nog det jobbigaste. Jag kan tycka att det är avkopplande att spela eller pyssla, men när dom blir sådär rastlösa så får jag panik.

Kloroform är lösningen!

Kondom menar du väl?

Hehe, det funkar också

mumsisen skrev:Det hemska är att jag har barn 3 små... & jag ska utredas för Asperger (har ADHD diagnos) känner att jag flera gånger om dagen måste gå ifrån på toa eller var som helst... Älskar mina barn men orken finns inte där alltid Har jätte mycket hjälp av min man men är sjäv med dem från kl 14 till 17 ca & det låter inte mycket men är ändå helt slut när mannen kommer hem... Shit har dåligt samvete för att jag känner så här...

Ja...
Jag har två stycken småttingar och vet precis vad du menar, för att:
- jag är inte det minsta stresstålig,
- jag kan inte lösa konflikter diplomatiskt,
- jag är ljudkänslig och behöver att det ska vara tyst,
- jag kan inte leka,
- jag behöver ensamhet,
- jag förstår inte varför de inte kan vara stilla...
- etc, etc...
Jag älskar dem men orkar inte och vet inte hur man gör...

Sheyen skrev:Barn brukar gilla mig. Jag gillar att titta på dem. Ibland är de riktigt söta. Men jag vet inte riktigt hur jag ska underhålla dem. Är skitdålig på att läsa högt ur barnböcker osv (man måste ju använda sig av passande röster som är roliga osv..). Jag gillar att umgås med barn i tysthet. Som när man leker med lera eller ritar, t.ex. Då fungerar det bra.

Mitt i prick när det kommer till mig och barn

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:

mumsisen skrev:

Arkimedes skrev:Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Då är det nog inte helt otroligt det jag känner antar jag... Vad blir du mest trött av?

Om de pratar för mycket är nog det jobbigaste. Jag kan tycka att det är avkopplande att spela eller pyssla, men när dom blir sådär rastlösa så får jag panik.

Kloroform är lösningen!

för en själv eller barnen?

Joakoni skrev:

mumsisen skrev:Det hemska är att jag har barn 3 små... & jag ska utredas för Asperger (har ADHD diagnos) känner att jag flera gånger om dagen måste gå ifrån på toa eller var som helst... Älskar mina barn men orken finns inte där alltid Har jätte mycket hjälp av min man men är sjäv med dem från kl 14 till 17 ca & det låter inte mycket men är ändå helt slut när mannen kommer hem... Shit har dåligt samvete för att jag känner så här...

Ja...
Jag har två stycken småttingar och vet precis vad du menar, för att:
- jag är inte det minsta stresstålig,
- jag kan inte lösa konflikter diplomatiskt,
- jag är ljudkänslig och behöver att det ska vara tyst,
- jag kan inte leka,
- jag behöver ensamhet,
- jag förstår inte varför de inte kan vara stilla...
- etc, etc...
Jag älskar dem men orkar inte och vet inte hur man gör...

ja så känner jag med älskar dem men orkar bara inte... hade jag vetat tidigare att jag hade diagnos vet jag inte om jag bara skulle haft ett barn... Men det är tydligen typiskt att om man har ADHD med så bara kör man på liksom...