Jag har hört att många som får diagnosen AS har haft kontakt med psykiatrin redan i tidig ålder. Så jag undrar därför när du hade kontakt med psykiatrin för första gången?
Sen undrar jag även varför du kom dit, vilka problem var det som gjorde att du eller någon annan tog kontakt med psykiatrin?
Vad sa de till dig/dina föräldrar då?

Själv var jag 5 år och kom dit för att dagispersonalen tyckte jag uppförde mig udda och mamma och pappa var rädd att jag mådde dåligt för att jag inte lekte med andra.
Mina föräldrar fick till svar att inte oroa sig utan att jag bara var lite emotionellt och socialt efter och skulle förmodligen komma i kapp med tiden eftersom jag verkade vara ett intelligent barn.

Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången när jag var 25 till följd av en depression. Dröjde ett antal år till någon äntligen började fundera kring bakomliggande orsaker (i samband med att jag fick en ny psykiater) och fick således min diagnos först 6 år senare.

Ja de är oftast inte snabba med det. Men mediciner brukar de vara snabba med.

Kom till psykiatrin när jag var 11, nästan tolv. Fyller 17 om en månad och är fortfarande kvar där. Men utredningen är iaf klar om en vecka.

Jag hade kontakt med psykiatrin mellan 31-40 år för första gången, närmare bestämt sommaren 2008.



Mvh
C

KaosPrinsessa skrev:Ja de är oftast inte snabba med det. Men mediciner brukar de vara snabba med.

Trist det där med medicineringen. Tänk om det fanns mer resurser till t.ex. KBT och dylikt. Nu börjar det väl komma mer möjligheter till KBT för fler med tanke på att man kan behandla via internet nuförtiden.

Jag var 23 år när jag kom i kontakt med psykiatrin första gången då med anledning av total utmattning, panikångest och depression.

Jag kom i kontakt med psykiatrin första gången jan-feb 2002, då jag var 17 år.

Jag pryade på medicinavdelningen(?) på sjukhuset i Arvika, men efter en höst av hemskheter sprang jag tillslut in på psykavdelningen, massa panikångest. Nu vet jag att jag var djupt deprimerad, su-tankar och hallucinationer, men jag pladdrade i stället politik, inte mående, och ljög mig ur en inläggning på vuxenpsyk vilket det enda de sa de kunde erbjuda mig (jag var inte 18än, men de ville undvika BUP för att jag skulle slippa byta till vuxenpsyk inom ett år). "Blir man inlagd är man galen på riktigt" sa/tänkte jag och fick därmed gå utan hjälp från psykiatrin.

Jag har dock sedan augusti 2001 haft ständig samtalskontakt av något slag, kuratorer, psykoterapeuter och psykologer (olika då jag gått på olika skolor) med undantag för lumpen. Mycket varierande personkemi och diagnosförslag... Jag har nu haft ständig kontakt med psyk sedan ca mars 2008 (tre år). Fick min NP-utredning privat ett halvår innan (jag var 23 år).

Inte förrän jag skulle få min AS-diagnos (47 år gammal), dessförinnan visste jag knappt vad depression innebar (och fattade följaktligen inte att jag varit deprimerad i stort sett konstant sen jag gick i skolan).

Det var typ först för ca 3 år sedan - dvs då jag var 22-23.
Kontaktade psykiatrin eftersom jag misstänkte att jag hade Schizoid Personlighetsstörning (vilket är väldigt snarlikt med AS).

Kvacksalvaren till läkare (som tidigare var GYNEKOLOG) sa bara:
Du är "bara" deprimerad.

...och så fick jag piller utskrivna efter första och enda mötet. Den inkompetenta jäveln såg inte det minsta spår av autism/AS i den långa självremiss jag skickat till dom.

Sen för snart 2 år sedan kontaktade jag psyk igen (denna gång i en ny stad jag flyttat till) med en ny självremiss. Denna gång hade jag bättre koll på AS (som jag hade väldigt dålig kunskap om innan) och framför allt mig själv. Jag fick då en vettig psykolog att utreda mig - och hon tyckte att jag var ett rätt så solklart fall. Definitivt en autismspektrumstörning...

Har inte AS. Röstar inte. Kom i första gången i kontakt med psykiatrin vid 6 års ålder och var inlagd på barnpsykatrisk klinik i några veckor. Anledningen var att jag inte hade tid att sova just då för att jag var tvungen att sitta i ett rymdskepp och rädda världen från dess undergång. Enligt mina föräldrar så hade jag slutat äta och prata med dem också. Det kommer jag inte ihåg men jag var antagligen för trött av sömnbristen. Det var alltså psykotiska symptom, vakendrömmar och hallucinationer.

De erfarenheter jag fick av ofrivillig inlåsning och tvångsbehandling i tidig ålder har format mig till en person med stort integritetsbehov som känner sig otrygg inför sjukhusvård och jag hatar på ett djupt personligt plan all form av tvångvård, inlåsning, medicinering och annan fängelseliknande behandling som inskränker på människors frihet och personlighet.

Jag har som tur är inte haft med psykatrin att göra sedan dess och jag vill inte på några villkor bli utsatt för psykatrisk slutenvård igen så den dag det blir aktuellt så hoppas jag att jag har sett till att jag inte finns längre. Detta sagt med all respekt för andras livsval.

För att tillägga något. Jag tror också att den här tidiga erfarenheten om man ska säga något positivt gör att jag inte är rädd för människor som inte håller sig till normerna om hur man ska uppföra sig och bete sig. Jag är inte så generellt rädd för människor med psykiska problem eller psykiatriska symptom som många människor är.

Jag är bara rädd för själva vårdapparaten, för personalen och risken att bli utsatt för övergrepp på sin person.

Men jag skulle tro att den här erfarenheten är en stor pusselbit bland skälen till varför jag hänger här på forumet för folk med ett funktionshinder jag inte omfattar.

Wine skrev:

KaosPrinsessa skrev:Ja de är oftast inte snabba med det. Men mediciner brukar de vara snabba med.

Trist det där med medicineringen. Tänk om det fanns mer resurser till t.ex. KBT och dylikt. Nu börjar det väl komma mer möjligheter till KBT för fler med tanke på att man kan behandla via internet nuförtiden.

Jag var 23 år när jag kom i kontakt med psykiatrin första gången då med anledning av total utmattning, panikångest och depression.

Jo det är trist att det ska vara så. Tyvärr hjälper inte mediciner på alla heller.
KBT har jag också testat men utan större framgång, samma med DBT som mest kändes löjligt och självklart för mig. I efterhand har jag läst att många med npf behöver mer specialinriktad KBT för att det ska fungera och att det ändå inte fungerar på alla. Samma sak med DBT. Och ja jag försökte verkligen allt jag kunde och gör fortfarande vissa av övningarna men jag märker ingen skillnad och inte heller de i min omgivning.

Jag träffade en barnpsykolog då jag var 6 år. Vet ej vad hon sade till min mamma. Pappa var inte med. Har däremot läst min bvc journal där det stod att mamma tyckte jag var ett besvärligt barn

Kaosprinsessa: Vad är DBT ?




C

Chrilleb skrev:Kaosprinsessa: Vad är DBT ?

Dialektisk Beteendeterapi. Utvecklas för borderline, för att kunna hantera känslor bland annat, minska självskadebeteenden mm. Har på senare tid vidareutvecklats för att passa fler patientgrupper.

Chrilleb skrev:Kaosprinsessa: Vad är DBT ?




C

Tror det står för Dialektisk Beteendeterapi.

Enligt blogglänken nedan är det ungeför som KBT + inslag från zenbuddism (mindfulness).

Därmed borde det intressera mig eftersom jag är lite fascinerad av bland annat mindfulness, även om jag tyvärr inte orkat och hunnit borra ner mig i litteraturen till någon sorts total "insikt", om det nu finns en sådan. Så jag har själv inte alls kollat upp DBT.

<a target="_blank" href="http://rmwblogg.wordpress.com/2009/10/13/tva-sjalvhjalpsbocker-med-kbt-och-dbt/">Två självhjälpsböcker med KBT resp. DBT</a>

Ser att MsTibbs hann före!!

När jag var 17 gick jag till ungdomsmottagningen för tvångstankar, sen till psykiatrin snabbt därefter.

Gick på PBU från femman till åttan eller nian...

Trots tidvisa kontakter med psykologer så fort jag kom upp i vuxen ålder anade "förstås" ingen något förrän jag var över 30...

Jag var 17 år gammal, åkte inte dit frivilligt utan det var en vän till mig som ansåg att jag nog behövde hjälp när jag spytt blod (jag hade bulimi) och skurit sönder min arm rätt rejält. Mina föräldrar var lyckligt ovetande tills min läkare ringde en tid efter det och sa att jag fått lpt och att de borde åka dit. Har fortfarande lite dåligt samvete över att jag inte berättat något.. Snäll dotter liksom . .
Har haft kontakt med psykiatrin sen dess..


Moderator Barracuber: tog bort din dubbelpost.

Okey tack MsTibbs och Barracuder för svaret om DBT.

5 år tror jag.

Mina föräldrar märkte att jag hade någon sorts tvång (?) eller ticks (?) (Vad är det för skillnad egentligen, funderar jag allt oftare )
Jag släppte pennan medan jag ritade, ruskade på handen, kunde inte stå ut med någon känsla med det, försökte ta bort den.
Psykologen frågade mig då varför jag gjorde det. Jag kunde självklart inte förklara det. Det kan jag fortfarande inte, fast jag får känslan bara jag tänker på den.
Det spred ut sig senare till allt jag gjorde, olika saker i olika perioder (jävligt jobbigt måste jag säga).

Men det var det "första".

Jag har ingen aning vad de pratade om med min mamma efteråt.

Senare tillfälle - måste jag ha varit 7 - gick redan i skolan. Kommer inte ihåg orsaken till psykologbesöket.
Då började jag redan bli mobbad (kanske det?).
Jag vände på dygnet. Natten var "min" tid.
Tvångssyndromet spred sig fint.

Kommer ihåg att jag skulle rita ett hus, ett träd och en människa. Människan var självklart min pappa

Mamma berättade sedan att jag ritade fint men i jävligt mörka färger.
Psykologen tyckte att jag var väldigt utvecklad intellektuellt men det sociala inte alls hängde med.
Mamma fick tydligen "prikaz" att få mig i säng tidigare, för hon provade sedan med belöningssystem, men det har aldrig lyckats...