Här kommer nu en liten fråga (eller kanske fler och liten är den ju inte direkt heller, men men).
Kan det vara så här för vissa aspiesar när det gäller andras känslor:

Att man förstår och ser vad andra känner. Alltså man känner igen och känner känslan, men man förstår inte alltid varför personen känner så just då eller vad som ska göras.

För så är det för mig. Jag har iof inte AS-diagnos men de tror att jag kanske eventuellt har det.

Jag har inga problem med att förstå/känna/läsa av vad andra känner (känner oftast så väl vad andra känner att jag får de känslorna själv, ex. märker/känner jag att någon är ledsen så blir jag automatiskt ledsen med, ibland kan det ta ett tag innan jag förstår att jag är ledsen för att den andra personen är det och inte för att jag egentligen är det) men däremot kan jag ha problem med att förstå varför personen känner så just nu. Sen vet jag inte alltid vad jag ska göra, visserligen får jag 90% av tiden en impuls om vad jag bör göra men jag är rädd att göra fel och skada personen (alltså inte fysiskt utan göra saken värre).

Hmm, hoppas ni fattar vad jag menar. Det blev lite rörigt.

Det är båda för mig.

Ibland märker jag inte vad andra personer känner (jag har annat att tänka på och är inte så duktig på att avläsa folk).

Andra gånger kan jag märka att folk är på dåligt humör men förstår inte varför. Är det något som beror på mig eller har jag inte alls med saken att göra? Ska jag våga fråga el blir h-n ännu surare då?

Slutligen kan folk tydligt och klart visa att de är arga på mig, men jag förstår inte vad jag gjort för fel el tycker de överreagerar och missförstår.

Ibland verkar det som vissa aspergare öht inte bryr sig om andras känslor (kan väl gälla även icke aspergare).

KaosPrinsessa skrev:Här kommer nu en liten fråga (eller kanske fler och liten är den ju inte direkt heller, men men).
Kan det vara så här för vissa aspiesar när det gäller andras känslor:

Att man förstår och ser vad andra känner. Alltså man känner igen och känner känslan, men man förstår inte alltid varför personen känner så just då eller vad som ska göras.

Ja, jag känner igen det som du beskriver. Jag tror att jag har en helt OK radar för hur andra människor känner, även med NT-mått mätt (däremot har jag väldigt svårt att känna igen mina egna känslor) förutsatt att jag är fokuserad på personen. Sen har jag nog lärt mig genom årens lopp att säga och göra "rätt" i olika situationer, men det bygger mera på logik och erfarenhet än på någon sorts instinkt.

Sen tror jag att det är rätt så typiskt för aspiesar att man kanske inte alltid är tillräckligt uppmärksam på omvärlden öht och då kan man ju missa andras känslor helt enkelt eftersom man över huvud taget inte fokuserat på personen utan kanske knappt ens märkt att han/hon befann sig i rummet... och då är det ju inte konstigt om man missar folks känslor, när man egentligen missat hela deras existens...

Kaosprinsessa, jag fattar och jag är likadan. Suger också upp andras känslor och måste aktivt sortera ut dem. Jag är inte bra på att läsa av folk när jag själv är involverad, men på håll går det bättre. VARFÖR folk känner som de gör har jag ingen intuitiv förståelse för, och inte heller för mina egna känslor. Men jag klarar mig genom erfarenhet och logik, kombinerat med konsultationer med folk med bra EQ.

Gafsan:

Ouppmärksamhet gör det svårare. Och så kan jag personligen bara fokusera på en aspekt av kroppsspråket åt gången och tittar ofta bort (eller råstirrar på fel ställe, typ en knapp eller ett födelsemärke eller ögats form etc).

Jag tror att jag förstår vad du menar. Jag har funderat mycket på hur det är med min empati. Oftast förstår jag och känner andras känslor, men jag kan inte hantera dem liksom. Står handfallen eller får panik. Blir överväldigad eller stänger av.

Så kan det definitivt vara. Det är svårt med andras känslor och varför de dyker upp vid specifika tillfällen. Vad som skall göras, haha, det kan man aldrig gissa. Jag blir oftast tyst när någon i min omgivning visar övertydliga känslor.

Joakoni skrev:Jag tror att jag förstår vad du menar. Jag har funderat mycket på hur det är med min empati. Oftast förstår jag och känner andras känslor, men jag kan inte hantera dem liksom. Står handfallen eller får panik. Blir överväldigad eller stänger av.

Det där stämmer på mig med vilket inte alltid är så bra. Tex när jag ser stora katastrofer och lemlästade barn så visar jag inga känslor och känner inte alltid nått just då och jag trodde förr att det var för att jag var lite känslokall. Men nu har jag märkt att precis innan det blir så (nu menar jag en eller två sekunder innan bara) så får jag en extrem våg av känslor och sen bara försvinner allt, det blir helt enkelt så mkt att jag stänger av helt, tom andra saker som jag annars inte har några problem med kan bli svåra just då. Sen efteråt kan de där känslorna komma ut bit för bit tills allt är normalt igen.

Annars är jag den empatiska i min vänkrets och som först märker när någon mår dåligt eller ändrar humör. Fast det kanske har med min ADD att göra, jag vet inte.

Jag känner också igen mig, KaosPrinsessa. Jag ser och känner för det mesta vad andra tänker och jag har också lätt att förstå andras känslor. Däremot har jag svårt att veta vad jag ska göra om någon mår dåligt t.ex. Hur ska jag göra för att hjälpa/trösta/för att det ska kännas bättre? Det där är jättesvårt för mig och jag kan ibland komma på mig själv med att försöka skoja om saken, just för att jag inte vet vad jag ska göra.

Marabou skrev:Jag känner också igen mig, KaosPrinsessa. Jag ser och känner för det mesta vad andra tänker och jag har också lätt att förstå andras känslor. Däremot har jag svårt att veta vad jag ska göra om någon mår dåligt t.ex. Hur ska jag göra för att hjälpa/trösta/för att det ska kännas bättre? Det där är jättesvårt för mig och jag kan ibland komma på mig själv med att försöka skoja om saken, just för att jag inte vet vad jag ska göra.

Jag brukar försöka peka ut det positiva. På något sätt brukar jag lyckas få folk att må bättre för alla mina nära och kära säger att jag är jätteduktig på det men jag vet j liksom inte vad jag gör. Jag liksom gör nått automatiskt, typ säger nått och det brukar funka. Men vad jag säger brukar jag inte minnas senare. Skumt. Minne som en guldfisk på de flesta plan.

Jag tror att jag försöker "tolka" folk när de pratar och ibland har jag märkt att jag tolkar fel i min respons. Ibland kan jag börja gapskratta som respons när någon berättar något och sedan inse att de stannar upp i sitt berättande och tittar surt på mig. Då förstår jag att det var fel och att de berättar något tragiskt som man inte ska skratta åt . Vet inte hur jag tar fel, om det är orden eller ansiktet som jag tolkar fel eller båda. Någon som varit med om liknande?

Det är helt normalt att inte känna något inför stora katastrofer. Väldigt många människor UTAN AS har så stora försvar för att ta in något som inte rör dem själva så att de inte känner något i praktiken. Att de sedan kan prata väldigt länge om hur hemskt de tycker att det är betyder inte nödvändigtvis att de tar in något.

KaosPrinsessa skrev:Det där stämmer på mig med vilket inte alltid är så bra. Tex när jag ser stora katastrofer och lemlästade barn så visar jag inga känslor och känner inte alltid nått just då och jag trodde förr att det var för att jag var lite känslokall. Men nu har jag märkt att precis innan det blir så (nu menar jag en eller två sekunder innan bara) så får jag en extrem våg av känslor och sen bara försvinner allt, det blir helt enkelt så mkt att jag stänger av helt, tom andra saker som jag annars inte har några problem med kan bli svåra just då. Sen efteråt kan de där känslorna komma ut bit för bit tills allt är normalt igen.

Precis så är det för mig också! De riktigt svåra känslorna får mig att stänga av. Däremot kan jag gråta hysteriskt över sentimentala TV-serier och annat som inte alls borde beröra mig så mycket. När det är fiktivt är det som mer ofarligt att leva sig in (jag var i chocktillstånd i en timme efter Dimman eller vad den heter av Stephen King, filmen). Jag har nyligen insett att det är så jag funkar. Innan var jag också rädd att jag var en känslokall person. Men jag har många gånger varit den första som noterat att någon på min arbetsplats mått dåligt. Jag t.o.m. hade en serie mardrömmar om att en kollega skulle försvinna spårlöst innan hon faktiskt gjorde det.

(Hon brakade in i väggen totalt och lämnade sta'n. Ingen annan hade märkt något. Det var t.o.m. jag som fick tjata på chefer om att överhuvudtaget reagera - men det var nog exceptionellt dålig empati från deras sida, i kombination med en stor portion konflikträdsla... Universitetsvärlden är besynnerlig...)

Bjäbbmonstret skrev:Det är helt normalt att inte känna något inför stora katastrofer. Väldigt många människor UTAN AS har så stora försvar för att ta in något som inte rör dem själva så att de inte känner något i praktiken. Att de sedan kan prata väldigt länge om hur hemskt de tycker att det är betyder inte nödvändigtvis att de tar in något.

Aha. Är det sant? Jag trodde verkligen att alla kände precis så mycket som de sa...

Fast jag stänger av även inför personliga katastrofer. Det är som att en autopilot tar över och gör det som behövs. Känslorna får jag ibland ta senare vid de mest oväntade tillfällen.

KaosPrinsessa skrev:Kan det vara så här för vissa aspiesar när det gäller andras känslor:
Att man förstår och ser vad andra känner. Alltså man känner igen och känner känslan, men man förstår inte alltid varför personen känner så just då eller vad som ska göras.

Svar: Ingen aning.

Förklaring: Jag känner inte andras känslor.

Här berättar en (obs.) autist om sig själv och den förkättrade "empatin", med intressanta allmänna iakttagelser också:
http://www.autism.se/RFA/uploads/nedlad ... _myten.pdf
Han beskriver också sin personliga utveckling, vilket många tycks ha väldigt svårt att greppa att en autist kan ha, åtminstone i någon högre grad.

(Vet inte om det här är allra bästa tråden för den posten, men orka leta i virrvarret av empatitrådar...)

Bjäbbmonstret skrev:Det är helt normalt att inte känna något inför stora katastrofer. Väldigt många människor UTAN AS har så stora försvar för att ta in något som inte rör dem själva så att de inte känner något i praktiken. Att de sedan kan prata väldigt länge om hur hemskt de tycker att det är betyder inte nödvändigtvis att de tar in något.

Jag har inga känslor för stora katastrofer, däremot är jag pragmatisk och tänker mycket kring dem.
T.ex. Olof Palmes död blev "Jahapp, så har även Sverige förlorat oskulden"
9/11 blev "Jahapp, nån som tror att USA fattar NU då?"
Tsunamin blev "Fan vad liten man skulle känna sig.... hur jäkla hög är den där egentligen?"

Jag känner att mänskor omkring mig känner glädje, ledsenhet, ilska, förtvivlan osv. Men jag kan inte pejla in varför.
Känner jag igen känslor från mitt eget liv (depression, ångest, ensamhet) så känner jag också sympati.

Tintomara Ariadne skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Det är helt normalt att inte känna något inför stora katastrofer. Väldigt många människor UTAN AS har så stora försvar för att ta in något som inte rör dem själva så att de inte känner något i praktiken. Att de sedan kan prata väldigt länge om hur hemskt de tycker att det är betyder inte nödvändigtvis att de tar in något.

Aha. Är det sant? Jag trodde verkligen att alla kände precis så mycket som de sa...

+1..

Bjäbbmonstret skrev:Det är helt normalt att inte känna något inför stora katastrofer. Väldigt många människor UTAN AS har så stora försvar för att ta in något som inte rör dem själva så att de inte känner något i praktiken. Att de sedan kan prata väldigt länge om hur hemskt de tycker att det är betyder inte nödvändigtvis att de tar in något.

Ansluter mig till plus-ettorna..

Och att inte känna något innebär också att man börjar tänka mindre och mindre empatiskt och mer och mer avtrubbat.

"Ok, så Palme är död. Hm, och bilen behöver nog tankas".

NoteToSelf skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Aha. Är det sant? Jag trodde verkligen att alla kände precis så mycket som de sa...

+1..

Är du ironisk NoteToSelf?

Moderator mnordgren: fixade trasigt citat.

Bjäbbmonstret skrev:

NoteToSelf skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Aha. Är det sant? Jag trodde verkligen att alla kände precis så mycket som de sa...

+1..

Är du ironisk NoteToSelf?

Nej, alltså jag menade att jag också trodde att andra kände som de sa att de gjorde o.O Det var inte meningen att låta ironisk..

Moderator mnordgren: fixade trasigt citat.

Vanligt att vi är så naiva. Tog mig långt upp i vuxen ålder att (tror jag) hjälpligt reda ut det där med andras allmänt underförstådda lögner, hycklerier och självbedrägerier. En del, som just det här hyckleriet, hade jag kanske fortfarande trott på om jag inte hade fått besked rent ut av en och annan hygglig "aspisktalande NT".

Det är faktiskt så att det är en sak att lägga märke till en företeelse, och en helt annan sak att kommunicera att man lagt märke till företeelsen. Jag tar in så mycket hela tiden med sinnena och tankarna att jag ofta glömmer/finner det oväsentligt att kommunicera.

Jag brukar glömma/inte veta när jag bör/förväntas säga tack, förlåt, detsamma, trösta mm och uppfattar inte alltid subtiliteter, skämt, tolkar saker bokstavligt etc. men här har jag med åren blivit allt bättre på att a) tolka och dechiffrera sociala signaler b) inte hänga upp mig på om jag -- med ärligt uppsåt -- gjort 'fel', eftersom det blir mest pannkaka och stress i huvudet i slutändan om jag försöker vara alla till lags och c) artikulera mig om svåra missförstånd uppstår.

Jag tycker att det i många fall är en mycket bra egenskap att kunna se på laddade situationer mer sakligt än andra, fast det blir ju jobbigt om man plötsligt råkar hamna mitt i gröten. Man får förväntningar av så många olika och motsägelsefulla slag hela tiden. Går man förväntningarna till mötes finns det tyvärr risk att man underminerar sig själv till förmån för en möjligen ohållbar normkonvergens. I många fall tror jag också att det är så att man felaktigt förväntar sig förväntningar av ett visst slag från andra, när det i själva verket kanske inte är hela världen om man är/gör lite annorlunda.

Sen kan man resonera såhär: OK, jag kanske är dålig på att uppvisa empati i givna situationer, men det mesta som händer här i världen uppvisas inte! Och man kan vända på steken: varför ska jag lägga en massa krystad energi på att spela normal (man blir så neurotisk!) om jag inte blir mött på halva vägen, om ingen bemödar sig om att förstå hur jag är och hur jag resonerar (uttryckligen eller ej) på mina egna termer?

I bästa fall bemödar sig förstås båda parter om att förstå varandra, och då inte bara efter vad som blivit sagt muntligt och vad som synts ytligt.