Laika skrev:Jag har inte hittat min plats ännu. Det behöver förvisso inte bero på aspergers. Det verkar tvärtom vara ganska typiskt för tjugofyraåringar att de inte hittat sin plats.

Ja, det var det jag menade

Jag vet inte riktigt om jag står till arbetsmarknadens förfogande. Det som är bra är att jag jobbar halvtid. Det som är dåligt är att 70 % av min lön betalas av samhället inte av min arbetsgivare som på ett riktigt jobb. Jag har alltså någon form av subventionerad arbetsform, jag kommer inte ihåg vad det heter.

Jag har inte någon aspergersdiagnos ännu utan väntar på utredning.

Jobbar nästan heltid och det fungerar på jobbet.

Tar dock ganska mycket engergi i anspråk. Brukar somna och sova två-tre timmar på eftermiddagen. Städar kanske en gång i månaden och kommer alltid efter med tvätten. Plockar dock undan så det inte ser allt för svinigt ut.
Helgerna använder jag till att återhämta mig.

Det blir mycket som blir lidande, umgänge, saker jag skulle vilja lära mig, böcker jag skulle vilja läsa. För att tala om eventuella ärenden som t.ex. myndighetskontakter. Är svårstartad. Orkar nästan bara titta på film.

Tycker själv att jag är funktionshindrad, på gränsen mot svår. Vad är meningen med att arbeta om man inte har någon meningsfull fritid? Jobb är inte allt.

Jag har ett jobb jag klarar, men det är mest för att jag haft turen och hittat ett aspvänligt jobb med arbetskamrater som är antingen toleranta eller jätteaspiga!

var hamnar jag då?

När det gäller arbetsmarknaden så brister jag på social uthållighet, klarar inte av "vardagligt snack" med vem som helst. När det gller arbetsrelaterade ämnen kan jag mycket och diskuterar gärna men "luddiga samtal" blir svårare. Jag har nog medelsvåra hinder i arbetslivet, mycket pga att jag har en begränsad pott av energi att förbrua. men när jag är på jobbet gör jag allt, och väldigt bra dessutom. Får tampas med kärringar som känner sig hotade pga att jag faktiskt gör jobbet väldigt bra.

Det jag ser som funktions hinder är att jag inte kan samspela med andra så bra, jag gör saker självständigt för det mesta. det blir ett hinder eftersom det i viss mån krävs samarbete på de flesta arbetsplatser.

AAA skrev:Jag har jobb med en chef som fattar hur jag är (han ser mig faktiskt som funktionshindrad och försöker inte göra om mig eller skuldbelägga på grund av bristande motivation, organisation eller resultat).

Men wow .. Det kan alltså vara så.. ? "/

För tillfället anses jag nog som svårt funktionshindrad. Klarar inte av jobb eller studier och kan inte sköta det vardagliga inklusive ekonomi som man ska. Jag kan inte heller ta kontakt med myndigheter och liknande, och vill på det hela sällan göra saker utanför hemmet själv (förutom promenader och att gå till biblan).
Jag har iof alltid haft dessa problem så länge jag kan minnas.

Svårt handikappad.

Jag har i stort sett aldrig arbetat och lär aldrig göra det heller.
När det gäller det sociala har jag inte haft vänner på åratal, och något sex har jag nästan aldrig haft, likaså ingen pojkvän.

Det mest handikappande i mitt fall är dåligt självförtroende och nästan icke existerande självkänsla.

svårt - klarar inte stå till Arbetsmarknaden ff.

Är väl lika självständig och rör mej inom samma radie som en 8-åring ungefär. Är känslomässigt som ett barn, men inte intellektuellt hoppas jag. Använder oftast den magra intelligensen till att genomföra mina barnsliga planer/intressen.

Jag jämför mej aldrig med jämnåriga, eftersom jag inte har något gemensamt med dem lr är intresserad av dem. Jag vet inte på vilken nivå jag ligger lr vart jag bör sätta ribban, för jag vet inte vem jag ska jämföra mej med lr vad som vore ett realistiskt mål. Jag vet bara att jag har högre tankar om mej själv och min kompetens än alla i min omgivning. Om det beror på att jag inte ser realistiskt på saken lr att andra har allt för låga förväntningar har jag aldrig förstått. Grejen är väl den att jag tror att man kan utvecklas, men andra ser det som ett medfött handikapp som inte går att något åt, så det är ingen ide.

Å andra sidan måste jag ju erkänna att min utveckling inte gått så strålande.
I nuläget är jag ofunktionell iaf, och arbetsmarknaden finns inte på kartan.

Paradox skrev:Grejen är väl den att jag tror att man kan utvecklas, men andra ser det som ett medfött handikapp som inte går att något åt, så det är ingen ide.

Låter som en omgivning som inte är bra för dig på den punkten. Man kan utvecklas även med medfödda funktionshinder, särskilt när man inte är förståndshandikappad heller. Som om inte en blind kunde lära sig läsa och ta sig fram. Men folk brukar vara så livrädda för just allt psykiskt som avviker så där kan de inte se klart. Man blir bara omyndigförklarad så kan de slippa tänka sedan.

Paradox skrev:Å andra sidan måste jag ju erkänna att min utveckling inte gått så strålande.

Det kan ju ha förvärrats av att du inte har fått någon ärlig chans i en oförstående omgivning. Även folk i vård och skolor är ofta färgade av tänkandet jag beskrev.

*************************************************************

Själv är jag svårt funktionshindrad enligt kriteriet här. Har alltid varit och blivit värre med åren. Det hade nog kunnat gå åt ett annat håll med rätt anpassningar från början, men då fanns det i praktiken inte ens något som hette AS. Eller ADD för den delen.

@Zombie

Men du är också mycket klok!

En kombination av alternativen:
svårt - har ett jobb som alla andra

Mellan - Har ett jobb som alla andra ...

Men studier har jag inte klarat av. Eller ja, rent intellektuellt har jag klarat det då jag enbart har VG:n och MVG:n, men har inte klarat av det sociala och studiemiljön. Så jag har vid 25 års ålder ännu ej ett slutbetyg. Försöker klara av resten på distans nu, har bara 300 poäng kvar. Yay.

Jag får sälla mig i skaran "Svårt funktionshindrad". Har inte arbetat på över 25 år. Men mitt sjukbidrag grundas på det faktum att jag har medfödd reumatism. Sedan åkte jag på diabetes för drygt tio år sedan. Som grädde på moset fick jag min Aspergersdiagnos för några månader sedan. Vilket iofs. var en stor Aha!-upplevelse. Nu gäller det bara att få de närmast sörjande att fatta. Innan diagnosen kallade jag mig för "Socialt utbränd". Att försöka passa in ... i nästan förtiofem år, det tar på krafterna. Frågade människorna på Habiliteringen om jag kunde få semester. Det har jag aldrig haft. Nå, det var det hela.
/Bigge

Röstade lindrigt funktionshindrad eftersom jag studerar på högskola vilket kan ses som "ekvivalent" med att jobba.

Förutom det sociala handikappet som Min asperger medför så har Jag även ett grovt handikappande agorafobi. Under rätt omständigheter går den att hållas nere med tillräckligt skog nära huset lite avsides men lägenheter vare sig dom är hyresrätter eller bostadsrätter går inte. Blev lite irriterat idag på alla skövlare på gården och baksidan mot sjön. Dom kan ju ej fatta hur viktiga dom där buskarna är för Mig.

Från första början var Jag ej ämnat åt att leva i en storstad med all den stress och likgiltighet som det medför. Därför måste Jag flytta upp till övre Norrland för att krya på Mig och börja köra bil där. Efter dessa etapper så kan Jag börja lite småjobba i Min egen takt .

mellan - har inte hittat min plats ännu

Ek skrev:et som är dåligt är att 70 % av min lön betalas av samhället inte av min arbetsgivare som på ett riktigt jobb. Jag har alltså någon form av subventionerad arbetsform, jag kommer inte ihåg vad det heter.

Lönebidrag kanske? Det har jag också haft, men jag tycker inte det är dåligt. Det blir lite lättare att få jobb om man kan erbjuda det.

Jag röstade på mellan, har inte hittat min plats ännu. Jag har klarat ett arbete under långa perioder, men det gäller att det är rätt plats för mig. Just nu är jag arbetslös och letar efter en plats som kan fungera för mig.

Förra praktikplatsen var fel för mig och gjorde mig så nedstämd att jag grät för att jag behövde åka dit. Hon som har hand om mitt ärende på försäkringskassan var inte så värst förstående. "Man behöver inte gilla sitt arbete, det viktiga är att man kan utföra det", tyckte hon.