Jag vet inte riktigt om jag har postat den här tråden på rätt ställe, för egentligen rör den både min status och mitt jobbsökande.

Jag har inte fått någon Asperger-diagnos. Jag hörde talas om Aspergers syndrom för första gången i februari 2000, när en arbetskamrat berättade om sin son som hade det. Hon berättade inte så mycket, men jag kände precis igen mig i det hon sa. Jag lånade böcker om Asperger, och av mycket av det jag läste fick jag intrycket att den som hade skrivit det måste ha suttit som en fluga på mitt öra och sett precis vad jag själv hade sett i alla år. Jag kände mycket väl igen mig i beskrivningarna.

För det mesta har livet gått bra. Jag trivs bra om jag har ett fast jobb, för det ger struktur och mening i livet. Ibland får jag höra att jag lever lite i min egen värld och att det kan vara svårt att förstå vad jag menar när jag pratar och skriver, men överlag har det som sagt gått bra på arbetsmarknaden, och jag har i långa perioder fått hålla på med det jag gillar och är bra på.

I april i fjol blev jag av med mitt fasta jobb sedan tio år och hankar mig nu fram på ströjobb. Jag har ingen struktur i livet och trivs dåligt med det. Stressen och ovissheten gör att jag inte orkar med så mycket annat än att jobba när jag väl får. Jag umgås nästan aldrig med någon längre och det blir bara mer och mer ostädat här hemma.

Sedan jag blev av med mitt fasta jobb har jag sökt kanske 120 jobb och fått komma på 16-17 intervjuer. Jag tycker att det går trögt. Antagligen hade jag bara en väldig tur förut i livet. Men eftersom det går så väldigt trögt just nu, känns det som att jag skulle vilja få reda på om jag har Aspergers innan jag kan gå vidare.

Jag har inte så bra koll på hur andra uppfattar mig. De som intervjuar mig för olika jobb kanske ser mer än jag kan ana. Men jag anar i alla fall att de kanske anar det som jag nog skulle vilja få bekräftat, alltså om jag verkligen har Aspergers syndrom.

Jag har inte pratat med min familj om mina misstankar. Jag vill egentligen bara ha ett fast jobb, och hade jag det, skulle allt vara frid och fröjd. Men om jag börjar prata vitt och brett om att jag vill genomgå undersökningar hit och dit, hur skulle min familj reagera då? Och vad skulle hända med mina chanser att få jobb? Är det värt att dra igång karusellen? Kan man göra något slags mjuktester i smyg?

Hej och välkommen!

Om du utreds för AS och rentav får AS-diagnos, så är det inget någon (blivande) arbetsgivare behöver få veta, om du inte vill berätta det själv. Däremot kanske dina föräldrar, om utredarna vill intervjua dem för att få veta om AS-dragen fanns hos dig redan från början. Men du kan påbörja utredningen utan att berätta för dem. Det brukar också vara lång väntetid innan man blir utredd.

Jobbsökande tycker jag är jobbigare än själva jobbet.
Jag gör hellre flera månaders extra jobb än söker jobb.
Fast jag har tur som slipper söka jobb, har några som hittar jobb åt mig och det bästa är att de gillar det

Jag ser det mycket som att andra kommer att se en som någon som inte kan något om man nämner diagnosen men jag tror det håller på att ändras.
Såg en serieruta där det stod något i stil med "jaha aspergers, sån där lyxåkomma då du är geni men inte kan diska?"

När jag tänker tillbaka på mitt liv så tror jag många har föresatsen att kan man inte en sak så är man motsvarande duktig på allt annat med.
Men det är väl där den ojämna begåvningen kommer in.