Har ganska nyligen "fått reda på" att jag "starkt misstänkt" har Aspergers syndrom. Det var väl inga Breaking news direkt, men ändå. Jag är som jag är, men likförbaskat känns det som att jag nu är ÄNNU mer annorlunda än jag var innan. Men ingen annan märker väl någon skillnad. Samtidigt faller det på plats, saker och ting. Antar att man blir mer bekväm i det så småning om.

Ett av mina problem då är att mina tankar "Hänger sig". Det bara går inte att släppa taget, svischa iväg dem på ett moln som många föreslår. Det enda jag ser är det där j-la molnet som flyger iväg.

Jag undrar lite om er likasinnade:
Jobbar ni? Jag gör det, och kan vara översocial på mitt jobb. Nästan "speedad", ett tag men blir otroligt trött frampå eftermiddagen.

Om du har familj, hur hanterar er familj er? Jag tror min man inte vill se eller har motivation för att lära sig om detta . Hos oss är det alltså tufft. Han försöker nog lite grann så där, men...Även här är det konstigt. Kan ju inte bara skilja mig för det går ju bara inte. Det finns väl mycket bra oxå med min man. Mina barn däremot fungerar det jättebra med- utom min egensinniga tonårsdotter med Aspergers!

Jag tänker också konstant - vilket bland annat leder till långa insomningstider (vanligtvis 30-40 minuter tar det för mig att somna) eftersom jag har svårt att sluta tänka, analysera, fundera och dagdrömma.

Jobbar jag?
Ja det gör jag. Jag jobbar som spelutvecklare på heltid.

Familj?
Har min mor, bror och far. De är väl de enda jag umgås med - mest de två senare. Hur hanterar dom mig? Jadu det kan jag väl inte svara på riktigt. Men dom vet iaf att jag har AS men jag vet inte om dom har det i åtanke när dom umgås med mig egentligen.
Några egna barn vill jag verkligen INTE ha.

Jag har nog tur, jag lägger mig men behöver inte sluta tänka, jag somnar bara ändå.
Har väl hänt när jag varit mindre att jag inte kunnat sova men då har det mer varit att jag tyckt det varit tråkigt att ligga i sängen o bara vänta på o sova.

Jobbar ojämnt men man får nog kalla det för heltid medans jag jobbar.
När jag uppnått 40 timmar på en vecka så försöker jag sluta.

Familj har jag ingen men skulle gärna vilja bli kär i någon och vara nära henne ofta
Gärna bo ihop med henne
Hon måste absolut vara singel och jag måste få veta det från henne själv annars händer inget.

Tankar som man inte kan släppa känns väldigt bekant. Och visst påverkar det sömnen, för mig också. Jag känner även igen mig i att ibland kunna vara väldigt social på jobbet men sedan bli utmattad. Jag jobbar just nu 100% men trivs bättre med att jobba 75%. Min familj består av min aspie-särbo, som är väldigt lyhörd för mina behov och svårigheter, hans rara döttrar och min egen vildbassing till sexåring som nu är under utredning och som jag har hos mig varannan vecka.