OK.

Första samtalet för utredning klart idag. Jag har sjukt (eller friskt) mycket vård omkring mig nu. Familjesamtal + individuella samtal + utredning, alla på specialistvård.

Jag undrar en sak:
Hur många här som har diagnosen asperger har depressioner?
Hur ofta?
Hur långa?

Hur många är lättsamma?
Går detta i perioder?

Upplever du (som är "äldre" än en ungdom) att du stabiliserats i "lyckonivå" med din mognad?

Jag har diagnosen Dystymi förutom Asperger och ADHD. Men jag har inte varit deprimerad på flera år. Jag äter inte någon "riktig" antidepressiv just nu, utan bara Strattera som ursprungligen var tänkt som en antidepressiv fast den visade sig inte så effektiv, utan den används enbart som ADHD-medicin idag.
Jag har haft flera perioder, det är möjligt att de kommer tillbaks, men de behöver inte göra det.

Jag har båda diagnoserna.
Depp perioder har jag till och från. De kan vara i några dagar eller gå över så fort något väldigt intressant fångar min uppmärksamhet.
Dom kan vara så jobbiga ibland också. Lättsamt är det aldrig för min del.

Jag har AS-diagnos.

Jag är varken deprimerad el lättsam. Jag har lätt för att bli arg el orolig.

Nu när jag efter många år accepterat både diagnosen och att jag är förtidspensionerad så är jag lugnare än förut.

Jag har AS och har recidiverande djupa depressioner 1-2 gånger per år, det kommer tyvärr oftare och oftare.
Men rent "lyckomässigt" mår jag ändå bättre nu än tidigare då jag förstått att depressionerna går över till dystymi tills de återkommer och jag behandlar de djupaste månaderna med anafranil.
Jag kan alltså se ett "system" i dem nu och då känns det lättare att hantera, tidigare funderade jag mycket på suicid.

Jag tror aldrig jag har haft en äkta depression. Men jag har fått diagnosen depression flera gånger. Första gången ´98. Baserat på att jag inte orkade jobba typ. Visade sig vara Aspergers.

Sedan igen 2008. Men det 2008 kallades för psykotisk depression och gick inte att bota med vare sig ECT eller andra medikamenter bla Anafranil. Jag tror jag har fått schizofreni. Men det är ju min lekmannabedömning.

Dock har jag varit kroniskt ganska svårt nedstämd sedan 12-13 års ålder. Är 34 nu och det har inte gett med sig. Undrar om det är dystymi, men har ingen diagnos.

Depression verkar feldiagnosticeras rätt flitigt.

Jag är deppad ibland, är över 30 år. Haft en svårt uppväxt, vet ej om det är därför jag känner mig deppig.

Jag äter Sertralin och Zyprexa, mot mina aggressioner.

Hur många här som har diagnosen asperger har depressioner?
Asperger + ADHD (men jag är inte hyper, H:et borde försvinna). Jag har haft depressioner, men aldrig använt antidepressiva - bara naturen. Har självmant glidit ur depressioner. Har aldrig varit suicidal, men uttryckt önskan om död vid kraftig frustration eller ilska.

Hur ofta?
Det har varit från och till. Inte på ett tag, tack och lov.

Hur långa?
Ofta inte särskilt långa, månader. Den längst jag haft hade en svagt stegrande och fallande peak under ungefär ett års tid. Det var ingen lek att orka gör ens enkla vardagssaker då.

Hur många är lättsamma?
De flesta, tack och lov. Jag lyckas komma undan jättesvåra depressioner - än så länge.

Går detta i perioder?
Definitivt - Men, mer positiva än negativa perioder.

Upplever du (som är "äldre" än en ungdom) att du stabiliserats i "lyckonivå" med din mognad?
Både ja och nej.

Ja - Jag lyckas tänka mer klart, rationellt och se saker i sitt sammanhang.

Nej - Jag kommer till mer insikt i hur svårt vissa saker kan komma att vara eller börjat bli.

vad tror ni som drabbats av nedstämdhet/depression kan vara primär anledning för era episoder/tillstånd?

Sociala relationer?
Trauman?
Kemi (låg Serotonin halt etc)?
Ångest inför små aspekter av dagen som tillsammans bidrar till en nedåtgående spiral som resulterar i depression?
Utbrändhet?

Jag tror att jag blev kroniskt nedstämd pga kronisk stress sedan barnsben. Min kropp och hjärna har visat på flera olika vis att de mår dåligt genom årens lopp.

Så...kemi?

En nedåtgående spiral kan jag se. Problem att göra mig förstådd som leder till problem att ordna det runtomkring.
Det leder i sin tur till svår stress och svårigheter att sova vilket leder till att jag sjunker djupare. Men eftersom då anafranil (kemiskt) fungerar så borde ju problemet vara eller utvecklas till ett kemiskt problem?
När jag sedan är så deprimerad att jag knappt kan gå eller tala brukar jag bli inlagd, få medicin och då får jag även vila lite.
Hoppas mycket på min nya läkare som skrev ut anafranil i tid så jag slapp sjukhusinläggning denna gången!
Anafranil är de oerhört negativa till att skriva ut annars eftersom de tror man ska använda dem till suicid.

Hur många här som har diagnosen asperger har depressioner?
Jag har AS, ADHD, borderline och bipolär2. Har haft bla recidiverande depressioner (svår episod) som diagnos. Jag tycker att depressionerna är mitt största problem, även om NPF-psykologen förmodligen skulle säga AS.

Hur ofta?
Oregelbundna skov, men säger jag en ordentlig depression per 2år så har jag tagit i i underkant.

Hur långa?
Säger jag ett halvår per gång så har jag (igen) tagit i i underkant.

Hur många är lättsamma?
Läkaren säger jag varit hypoman. Själv har jag svårt att veta skillnad på hypoman och ADHD-hyper. Skillnaden syns nog i att hypoman är i perioder och är mer extrema än "normalhyper", något jag märker i efterhand, under skeendet "är jag ju normal" och tycker allt är bäst och att jag tycker det är en jättebra idé att tex ta onödiga risker av olika slag... Mitt huvudproblem är dock depressioner.

Går detta i perioder?
Japp. Jag ritade för flera år sedan en graf på skoj från högstadiet och framåt med mitt humör. Det blev endel toppar och dalar...

Upplever du (som är "äldre" än en ungdom) att du stabiliserats i "lyckonivå" med din mognad?
Njä... men medicinerna verkar ha hjälpt.

daniella skrev:Upplever du (som är "äldre" än en ungdom) att du stabiliserats i "lyckonivå" med din mognad?

Ja.

MsTibbs skrev:Jag har AS, ADHD, borderline och bipolär2.

Är det nyligen tillagt? Eller du kanske bara har varit försiktig med att nämna det? Du behöver ej svara om du inte vill eller orkar ta det.

daniella skrev:vad tror ni som drabbats av nedstämdhet/depression kan vara primär anledning för era episoder/tillstånd?

Sociala relationer?
Trauman?
Kemi (låg Serotonin halt etc)?
Ångest inför små aspekter av dagen som tillsammans bidrar till en nedåtgående spiral som resulterar i depression?
Utbrändhet?

Kemiska faktorer är svåra att undvika. Hehe.

| Sociala Relationer > Emotionellt mini-trauma < Utbrändhet |

Sociala relationer har varit släggan VARJE gång.

Jag tycker det är svårt att peka på när jag är deprimerad och hur långa "perioder" jag har. Jag känner mig nästan alltid nedstämd. Mitt sinnesspektrum innefattar bara "dåligt" och "whatever" - med några få undantag då man skrattar åt något som är humoristiskt.

Humor är det enda som ger mig glädje i livet - och sen underlättar det att ha ett givande jobb.

Utöver detta så kan man nog påstå att jag är kroniskt deprimerad eftersom jag är så självmedveten om hur... dålig, jag är på att "ta hand" om mig själv. Jag kan inte sluta jämföra mig med andra och tänka "om jag hade ork, lust, vilja och mod så hade jag kunna vara precis som den där lyckliga människan bredvid mig".

Jag är inte självmordsbenägen, men har närbesläktade tankegångar nästintill dagligen. En vanlig "dagdröm" - eller önskan - är att vara som killen i The Butterfly Effect. Med sådana krafter så hade jag kunna rest tillbaka i tiden till då jag var i mammas livmoder, för att därefter strypa mig själv med navelsträngen och radera mig själv från tidsaxeln.
Mina föräldrar hade "försökt" igen och fått en son eller dotter utan defekter - en person som hade kunna levat mitt liv mer exemplariskt än jag någonsin skulle kunna. H*n hade utvecklats normalt, med kompisar, fester och allt annat därtill. H*n hade skaffat flera partners och förr eller senare hittat den rätte, gift sig och fått ett bra och lyckligt liv.

Men så blev det inte. Istället fick dom en krympling som ej kunde leva upp till dom förväntningar som dom och samhället hade. Jag skäms över hur patetisk och svag jag är, och jag är fruktansvärt less på att leva - men paradoxalt nog också fruktansvärt rädd för döden.

Dystimi kallas det tror jag när man är så här deprimerad och så länge.
Jag har varit olycklig i ja... halva livet nu (är 26) - ibland med perioder av djupare depression (så kallat dubbel depression) som vanligtvis bara är ett par dagar eller 1-2 veckor.

One of God's own prototypes, a high-powered mutant of some kind never even considered for mass-production. Too weird to live, and too rare to die... --- Hunter S. Thompson.

Jag har AS och kan vara deppig till och från. Hade min årliga vårdepression för ett tag men den har gått över nu som tur är.