Min läkare säger att han inte tror jag har Asperger för...
120 inlägg
• Sida 3 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
Zombie skrev:Wine skrev:För övrigt undrar jag vad din starka reaktion mot mitt inlägg beror på.
Hur då "starka"? Osakliga? Din invändning var naturlig och viktig och jag bemödade mig om ett utförligt svar. (Som jag för övrigt lade ett stycke till sedan du hade citerat.)
Det om att öppna utredningsenheter själva: jo du, man kan bli frestad. Uppfinner du mirakelmedicinen åt alla oss som redan har för mycket med det vi har och går i bräschen för att vi får förtroende hos statsmakterna? Men du missar också att ingen har sagt att alla är inkompetenta.
Annars kan man ju helt enkelt invända att med samma logik får ingen kritisera någonting som den inte är bättre på själv. Jag får inte tycka något om en dirigent utan att kunna upp på pulten själv och så vidare. Antar att det argumentationsfelet heter något som jag inte kommer på.
Det du skriver ovan tolkar jag som att inte erkänna att utbildningar och specialkunskap skulle betyda något. Det är klart att utbildning och långvarig erfarenhet/kompetens betyder något i sammanhanget.
Jag tycker t.ex. att det är rent hyckleri av en del att ha åsikter, ibland väldigt starka åsikter, om kristna, judar, muslimer och vad som står i Bibeln, Toran, Koranen m.m. av personer som aldrig ens läst Bibeln, Koranen eller Toran eller är intresserade av religion eller umgås med religiösa.
Dessutom har jag ju ett handikapp så att kunna bedöma eller utreda andras svårigheter och eventuella neuropsykiatriska funktionshinder kanske inte är rimligt eller troligt att jag skulle kunna göra enligt mina tankegångar?
Wine skrev:Zombie skrev:Wine skrev:För övrigt undrar jag vad din starka reaktion mot mitt inlägg beror på.
Hur då "starka"? Osakliga? Din invändning var naturlig och viktig och jag bemödade mig om ett utförligt svar. (Som jag för övrigt lade ett stycke till sedan du hade citerat.)
Det om att öppna utredningsenheter själva: jo du, man kan bli frestad. Uppfinner du mirakelmedicinen åt alla oss som redan har för mycket med det vi har och går i bräschen för att vi får förtroende hos statsmakterna? Men du missar också att ingen har sagt att alla är inkompetenta.
Annars kan man ju helt enkelt invända att med samma logik får ingen kritisera någonting som den inte är bättre på själv. Jag får inte tycka något om en dirigent utan att kunna upp på pulten själv och så vidare. Antar att det argumentationsfelet heter något som jag inte kommer på.
Det du skriver ovan tolkar jag som att inte erkänna att utbildningar och specialkunskap skulle betyda något. Det är klart att utbildning och långvarig erfarenhet/kompetens betyder något i sammanhanget.
Jag tycker t.ex. att det är rent hyckleri av en del att ha åsikter, ibland väldigt starka åsikter, om kristna, judar, muslimer och vad som står i Bibeln, Toran, Koranen m.m. av personer som aldrig ens läst Bibeln, Koranen eller Toran eller är intresserade av religion eller umgås med religiösa.
Dessutom har jag ju ett handikapp så att kunna bedöma eller utreda andras svårigheter och eventuella neuropsykiatriska funktionshinder kanske inte är rimligt eller troligt att jag skulle kunna göra enligt mina tankegångar?
Du tolkar mig fel. På tok för svartvitt. I all vänlighet, som ett tips, genomgående. Vi funkar olika där.
Det jag får impuls att svara här, sedan kan det hända att du tycker det är att slå in en öppen dörr, är att det finns alla möjliga både gråtoner och tredje dimensioner, annars skulle det inte kunna finnas musikälskare eller teaterrecensenter — för att nu fortsätta på den liknelsen. Likadant med bibeln och koranen: jag håller med dig om att många tar åt helvete för stora tuggor av de äpplena, men det går fortfarande att ha åsikter om det man faktiskt har tagit reda på även om det inte är allt.
Inte heller är handikapp vare sig absoluta, nödvändigtvis okompenserbara eller utgör tillsammans någon fullständig karta över de brister en människa kan ha på ett visst relevant område. Särskilt tydligt, törs jag påstå, är denna relativitet i ett handikapp som asperger, som förutom sänkt känslighet även kan ge förhöjd känslighet på en rad olika områden och där man dessutom kan kompensera en hel del med hjälp av erfarenhet och intellekt.
Å andra sidan har vi alla de brister som alla människor går omkring med utan att de klassas som handikapp, fast de utan vidare kan vara starkt funktionsnedsättande i det ordets bokstavliga mening i relation till allt möjligt, inklusive personer man behöver förstå i sitt yrke. Särskilt stor är den risken när man funkar så fundamentalt olika att ett stort antal av ens grundläggande metoder för att få information om andra människor inte fungerar, och så är det ju ofta i en relation aspergare - "NT" — eller till och med mellan två aspergare som funkar olika och den ena eller kanske båda enbart tränade i "normal" kommunikation utan någon korrekt förståelse av sig själv.
Plus, som jag nämnde tidigare, att specialutbildningar kan se ut på flera sätt, och att du inte heller verkar ha en aning om hur långt en vaken, intelligent och kritiskt skolad person kan komma med självbildning. Men att jag skulle påstå att "specialutbildning inte skulle betyda något" är din egen svartvittolkning. Det kan den nog göra i medeltal. Fast just i AS är den inte så gedigen som du och många andra verkar tro. Och nere på team- och individnivå, som är den relevanta i en patientsituation, är variationsbredden enorm. Vilket i sig är ett jätteproblem.
Om det kan göra dig lugnare misstänker jag för övrigt, och inte bara jag, att rätt många läkare har AS eller drag av det och att det kan spela en roll för den rigiditet och benägenhet för egocentriska bedömningar man rätt ofta möter i den kåren.
Re: min läkare säger att han inte tror jag har Asperger för.
mumsisen skrev:För att jag kan titta på honom & prata känslor & har lätt för att gråta... Det är bara det att jag själv tycker allt stämmer på Asperger på mig FAN! Jag har ADHD diagnos men känner mig inte helt hemma i det... Hur går jag vidare nu vill ha en AS utredning trött & ledsen & vilsen känner jag mig... Min son har nyligen fått sin AS diagnos det var då jag kände & förstod att det mesta stämmer på mig med
ADHD maskerar en del av AS-symptomen... Jag har själv både AS och ADHD. För att om igen upprepa vad en annan forumist skrev här för rätt länge sen: De som har både AS och ADHD har ofta svårare problem än de som bara har en av diagnoserna, men de verkar mer normala - därför är det svårare för omgivningen att förstå hur stora svårigheter de faktiskt har. Det stämmer klockrent in på mig.
Jag har också lätt för att prata om känslor och gråta. Överdrivet starka känslor, som jag har, är vanligt vid ADHD - men det betyder inte att jag har mindre AS pga det...
Du tittade på honom - betyder det att du tittade honom i ögonen, eller gjorde du som jag alltid har gjort, tittade på munnen? Jag vet inte om alla märker om man tittar dem i ögonen, eller bredvid... Jag tittar aldrig själv folk i ögonen, därför vet inte jag om det märks eller inte... (Jag visste inte ens att det var meningen att man skulle titta folk i ögonen, förrän jag gjorde utredningen. Jag har alltid tyckt att det naturliga är att titta på munnen - det är ju där ljuden kommer ut...)
Zombie skrev:Om det kan göra dig lugnare misstänker jag för övrigt, och inte bara jag, att rätt många läkare har AS eller drag av det och att det kan spela en roll för den rigiditet och benägenhet för egocentriska bedömningar man rätt ofta möter i den kåren.
Skulle jag kunna få be dig beskriva eller förklara ovanstående på ett annat sätt för jag förstår faktiskt inte riktigt vad du menar?
Vet inte hur jag ska beskriva det bättre. Det är en helt privat, så vitt jag vet akademiskt obelagd, iakttagelse som jag och en del andra har gjort på grundval av ett tvärsnitt av de läkare vi har träffat och vår egen neudar (neuroradar eller mer eller mindre praktiskt upptränade förmåga att uppfatta aspighet, ADHD:ighet eller allmän NPF:ighet hos andra). Vet inte om jag ens borde ha nämnt det såhär på öppet forum; jag gjorde det mest för att ytterligare belysa hur mångtydigt och med oklara och varandra korsande gränser det kan vara.
Jag trodde att jag förstod det förra av Zombies inlägg, men det senaste gjorde mig bara förvirrad. Jag kan tänka mig 2 alternativa tolkningar:
1. Utredare som själva har AS, men förnekar det, och därför är ovilliga att sätta diagnosen på personer de känner igen sig i för mycket...
2. Utredare som har AS, oavsett om de vet om det eller inte, och därför lättare uppfattar symptom som andra lätt missar. "It takes one to know one"...
Har jag rätt i någon av mina tolkningar?
1. Utredare som själva har AS, men förnekar det, och därför är ovilliga att sätta diagnosen på personer de känner igen sig i för mycket...
2. Utredare som har AS, oavsett om de vet om det eller inte, och därför lättare uppfattar symptom som andra lätt missar. "It takes one to know one"...
Har jag rätt i någon av mina tolkningar?
Ja, för utredare kan det ju rimligen yttra sig på båda sätten. På det första bland annat via resonemanget "är jag normal, och det är jag ju, så är du".
Nu hade jag hela läkarkåren i tankarna när jag skrev det där, så utredarvinklingen föll mig inte in. Svårt nog att sätta ord på allt det här ändå. Tack för hjälpen!
Och det där om hur ADHD och AS kan "maskera varandra" var också väldigt värdefullt. En sak till som man tyvärr inte kan utgå ifrån att utredare kan. Själv har jag blivit så van vid att se AS och ADHD som delar av samma helhet att jag glömmer hur egendomlig den idén fortfarande ter sig för många.
Nu hade jag hela läkarkåren i tankarna när jag skrev det där, så utredarvinklingen föll mig inte in. Svårt nog att sätta ord på allt det här ändå. Tack för hjälpen!
Och det där om hur ADHD och AS kan "maskera varandra" var också väldigt värdefullt. En sak till som man tyvärr inte kan utgå ifrån att utredare kan. Själv har jag blivit så van vid att se AS och ADHD som delar av samma helhet att jag glömmer hur egendomlig den idén fortfarande ter sig för många.
Wine skrev:Det kan väl ändå inte vara rimligt att en inom området utbildad läkares åsikt eller personal i ett neuropsykiatriskt team som efter kontakt med patient (anamnes, genomgång av journaler, samtal, samtal med anhöriga, tester m.m) gör en bedömning och att den bedömningen skulle väga mindre tungt än eventuella åsikter på internet. Jag har svårt att se att man på annat sätt skulle kunna bedöma och utreda en person än enligt de kriterier som finns när det gäller neuropsykiatrisk utredning:
Så behöver det inte vara.
Jag gick igenom en lång utredning på neuropsyk- och blev feldiagnoserat. Gjorde en ny utredning hos en privat psykolog- fick diagnos, och diagnosen blev sen även bekräftad av Lena Nylander (som jag tror hör bland Sveriges främsta forskare på autism o asperger)- orsaken jag blev skickat till Lena Nylander- var för att teamet på neuropsyk inte ville acceptera diagnosen privat psykologen hade satt på mig....Hade diagnoseringen fungerat såsom på neuropsyk där jag var- så hade endast personer med autism med begåvninghandiskap fått AS diagnos- det var deras bild av AS personer...
Så bara för att folk är mycket högutbildade, och borde kunna sitt jobb- så är inte det en fullkomlig säkerhet att de inte kan begå misstag.
(men jag håller med...en professionell utredning vägar självklart mycket tyngre än "tyckandet" på nätet!)
Zombie skrev:Själv har jag blivit så van vid att se AS och ADHD som delar av samma helhet att jag glömmer hur egendomlig den idén fortfarande ter sig för många.
+1
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Wine skrev:Men diagnoskriterier finns ju av en anledning.
Visst finns diagnoskriterier av en anledning. Men de kan tolkas och läsas olika och olika bra av olika diagnosställare.
Diagnoskriterier för AS är t ex uppställda eller skapade utifrån en grupp småpojkar och ofta inte särskilt användbara eller tillräckliga när det gäller diagnostisering av flickor eller kvinnor.
Dessa kan mycket väl ha Asperger men te sig väldigt annorlunda än nämnda småpojkar (eller män) av såväl biologiska som uppfostringsmässiga skäl (alltså vad man förväntar sig och "programmerar"/uppfostrar flickor och kvinnor till). Vill man läsa mer om det kan man t ex läsa Svenny Kopp.
Vidare är det oerhört vanligt att förutom AS ha t ex ADHD eller andra npf eller andra tillstånd (som ångest, PTSD, psykiatriska sjukdomar som bipolaritet eller annat) som gör att aspigheten ser annorlunda ut eller t o m maskeras. Då behövs en skicklig diagnosställare och alla är verkligen inte skickliga, tyvärr.
Det finns och framför allt har funnits många som tänker sig att om man har det ena har man inte det andra (t ex AS och ADHD), fast det numera är välkänt att överlappning och komorbiditet snarare nästan är vanligare än en ensam diagnos och snälla be mig inte om referenser, jag vill inte fastna i datakoma).
---
Själv tror jag inte jag har svårt att tala om känslor och jag har definitivt inte svårt att gråta. Vidare har jag jobbat, studerat på universitet, alltid haft egen lägenhet, har familj osv. Detta sagt bara som några saker som brukar framhållas som omöjliga av vissa diagnosställare/"experter".
Och jag har AS-diagnos. Skulle det vara fel diagnos för att jag har de förstnämnda "lättheterna" och inte bara AS-svårigheter eller AS-egenheter? Jag tror man måste vara mycket mer nyanserad än så. HUR talar jag om känslor och upplever dem? (Själv har jag ingen aning om hur NT funkar, eftersom jag tydligen inte är nån, mitt sätt är det normala för mig...) Hur gick det när jag jobbade, vad har det kostat på att göra det ena och det andra som jag ändå gjort? (Tänker på den så vanliga utbrändheten bland medelålders aspisar som jobbat och har familj.)
Det är intressantare än att utesluta en mängd människor som uppfyller diagnoskriterier men ter sig "normalare" än vad vissa diagnosställare förstår att man kan göra. Som jag ser det.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Zombie skrev:Ja, för utredare kan det ju rimligen yttra sig på båda sätten. På det första bland annat via resonemanget "är jag normal, och det är jag ju, så är du".
Nu hade jag hela läkarkåren i tankarna när jag skrev det där, så utredarvinklingen föll mig inte in. Svårt nog att sätta ord på allt det här ändå. Tack för hjälpen!
"Det var så lite, så..." som man brukar säga... (Jag var frestad att "hjälpa till" och skriva min första tolkning (nr 1.) direkt, men lyckades hejda mig och tänka att det var bättre att låta dig svara själv först...)
Zombie skrev:Och det där om hur ADHD och AS kan "maskera varandra" var också väldigt värdefullt. En sak till som man tyvärr inte kan utgå ifrån att utredare kan. Själv har jag blivit så van vid att se AS och ADHD som delar av samma helhet att jag glömmer hur egendomlig den idén fortfarande ter sig för många.
Jag har tvärtom alltid sett AS och ADHD som 2 helt olika saker. Jag minns när jag var ny på forumet (våren 2007!), så var det nån som skrev att de som "bara" har ADHD är NT. Och det stämmer faktiskt på flera rena ADHD:are jag har träffat. Inte ett spår av autistiska symptom, och inte alls "udda", särskilt inte när de fått optimal medicinering. Inte heller nån tendens till att tycka att de är annorlunda än NT...
Jag har många gånger undrat över varför många som "bara" har ADHD använder uttrycket NT om de som inte har nåt NPF. Och varför alla NPF skulle tillhöra samma kategori, att det skulle finnas nåt slags samhörighet, när det kan skilja så enormt mellan olika (rena!) NPF-diagnoser... Jag har alltid trott att uttrycket NT betyder "icke-autistisk", för det var så det användes i början. Jag menar inte att förolämpa nån, eller förringa nåns svårigheter, jag bara undrar om uttrycket NT har fått en annan innebörd än det hade för 4 år sen... Eller om de som bara har ADHD-diagnos, och som ser sig som "icke-NT", i själva verket har nåt mer än bara ADHD... Jag blir förvirrad när det jag fått lära mig först, plötsligt inte gäller längre, utan att jag får nån förklaring på varför...
Kimmelie skrev:Jag har tvärtom alltid sett AS och ADHD som 2 helt olika saker.
"Ren" AS och "ren" ADHD har många olikheter ja, men ofta också många likheter. Det jag tror att Zombie kanske menat och som var det jag höll med om utifrån min tolkning av det jag tänkte han sagt är att så många har både och att om man själv hör till denna mix-grupp så är det lätt att bli hemmablind och lite grann glömma hur det kan se ut att "bara" kvala in för det ena.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Jag menade dels det alfapetsmamma säger; dels att AS och ADHD är delar av samma NPF-spektrum, där människor uppenbarligen kan befinna sig, bre ut sig och återfinnas på flera håll samtidigt enligt alla möjliga mönster, till synes föga olikt hur olika folk brukar vara i andra avseenden, utan större hänsyn till de kategorier just vi just nu råkar ha satt som spröjsar i våra glasögon.
Sedan, om de påfallande motsatserna mellan kategorierna "AS" och "ADHD" återspeglar en lika enkel motsättning i hur tillstånden är funtade biologiskt, på ett sådant sätt att man ändå kan ha båda samtidigt, eller om det bara är våra kategorier som har råkat bli så genom det förförståelsebagage kategoriserarna hade, och så vidare, det får man väl hoppas att framtida forskning kan utvisa. (Gärna med ett signifikant inslag forskare med inifrånkunskap, jag tror det kan gå fortare då.)
Sedan, om de påfallande motsatserna mellan kategorierna "AS" och "ADHD" återspeglar en lika enkel motsättning i hur tillstånden är funtade biologiskt, på ett sådant sätt att man ändå kan ha båda samtidigt, eller om det bara är våra kategorier som har råkat bli så genom det förförståelsebagage kategoriserarna hade, och så vidare, det får man väl hoppas att framtida forskning kan utvisa. (Gärna med ett signifikant inslag forskare med inifrånkunskap, jag tror det kan gå fortare då.)
alfapetsmamma skrev:Kimmelie skrev:Jag har tvärtom alltid sett AS och ADHD som 2 helt olika saker.
"Ren" AS och "ren" ADHD har många olikheter ja, men ofta också många likheter. Det jag tror att Zombie kanske menat och som var det jag höll med om utifrån min tolkning av det jag tänkte han sagt är att så många har både och att om man själv hör till denna mix-grupp så är det lätt att bli hemmablind och lite grann glömma hur det kan se ut att "bara" kvala in för det ena.
Jag har svårt att se stora samband, och hur många saker hänger ihop, så jag har en tendens att banta ner allting till "huvudprinciper". Jag är medveten om det, men jag glömmer hela tiden bort det... Så när jag tänker ADHD tänker jag bara på hyperaktivitet + koncentrationssvårigheter (som "försvinner" av medicin), och när jag tänker AS så tänker jag autism, dvs "oförmåga att förstå omvärlden"...
Jag "vet", allting är inte så svart-eller-vitt, men jag kan inte se det på nåt annat sätt, utan att bli totalförvirrad...
Jag har ju också båda diagnoserna, men jag ser det som 2 helt olika saker, kan inte se det som nåt som hänger ihop... (Det som är gemensamt är väl "sekundär-problem"? Nu kommer jag inte ens ihåg vad som är gemensamt...)
Om uttrycket "NT": inte vet jag, men jag gissar att de rena/huvudsakliga ADHD:arna helt enkelt använder det precis som vi [huvudsakliga] autister: som ett bekvämare sätt att säga "folk utan vårt NPF (eller för all del annan påfallande kufiskhet)".
Alltså för båda grupperna en grundkategorisering man ofta har anledning att göra när man talar med NPF-tillstånds-kamrater, men sällan har anledning att definiera eftersom det brukar ge sig av sammanhanget — därav att definitionen kanske inte heller alltid är helt klar om man ger sig till att syna den.
Alltså för båda grupperna en grundkategorisering man ofta har anledning att göra när man talar med NPF-tillstånds-kamrater, men sällan har anledning att definiera eftersom det brukar ge sig av sammanhanget — därav att definitionen kanske inte heller alltid är helt klar om man ger sig till att syna den.
Zombie skrev:Om uttrycket "NT": inte vet jag, men jag gissar att de rena/huvudsakliga ADHD:arna helt enkelt använder det precis som vi [huvudsakliga] autister: som ett bekvämare sätt att säga "folk utan vårt NPF (eller för all del annan påfallande kufiskhet)".
Alltså för båda grupperna en grundkategorisering man ofta har anledning att göra när man talar med NPF-tillstånds-kamrater, men sällan har anledning att definiera eftersom det brukar ge sig av sammanhanget — därav att definitionen kanske inte heller alltid är helt klar om man ger sig till att syna den.
Men de rena ADHD:arna som jag har träffat irl (som inte hänger på nåt ADHD-forum...) har inte sett nåt gemensamt med autister, eller varit det minsta kufiska... De har inte sett sig som avvikande, och när de fått en medicin som fungerar har de fokuserat på att leva sina liv, ägna sig åt sina intressen, och inte brytt sig det minsta om NPF...
Jag menar inte att "tjafsa emot", jag är bara förvirrad... *vill att världen ska vara enklare att förstå*
Jo, jag vet. Och nej, jag tror inte alls du är ute efter att tjafsa emot. Men om man verkligen bara har ADHD som "avvikelse" och inte heller känner sig avvikande på något annat sätt så kanske den avvikelsen är stor nog för en? Var och en brukar ju vara fylld med sitt och föga ana det man inte känner till...
Zombie skrev:Jag menade dels det alfapetsmamma säger; dels att AS och ADHD är delar av samma NPF-spektrum, där människor uppenbarligen kan befinna sig, bre ut sig och återfinnas på flera håll samtidigt enligt alla möjliga mönster, till synes föga olikt hur olika folk brukar vara i andra avseenden, utan större hänsyn till de kategorier just vi just nu råkar ha satt som spröjsar i våra glasögon.
Sedan, om de påfallande motsatserna mellan kategorierna "AS" och "ADHD" återspeglar en motsättning i hur tillstånden är funtade biologiskt, på ett sådant sätt att man ändå kan ha båda samtidigt, eller om det bara är våra kategorier som har råkat bli så genom det förförståelsebagage kategoriserarna hade, och så vidare, det får man väl hoppas att framtida forskning kan utvisa. (Gärna med ett signifikant inslag forskare med infrånkunskap, jag tror det kan gå fortare då.)
+1 en god iakttagelse av Zombie.
Tror själv att utvecklingen går åt det hållet, tråkigt att TS med fler,
får göra sina erfarenheter på det här sättet.
Till dess rätt diagnos kan ställas av rätt vårdteam,
är det mycket bra för dem som har tillgång till dator och forum,
om än inte istället för professionell vägledning,
ändå få stöd i sin livssituation, en erkännande igenkänning.
Tror inte själv att det är så många, som envist lägger ned så mycket
arbete på en diagnos, för diagnosens s.k. fördelar,
snarare att man försöker bryta, ett av sig själv upplevt upprepat
svårighetsmönster.
Mvh segdeg
Återgå till Aspergare och vården