Spektral verkar på mig vara en till som vill ha aspergerdiagnosen för sig själv och dem som liknar honom i personlighet. Och en till strikt logisk-analytisk person som inte kan inse vitsen med andra sätt att fungera. Undrar hur man ska diskutera sådant där, vare sig man nu delar min upplevelse eller inte, eller talas vid över gränsen till folk som också eller huvudsakligen fungerar mer intuitivt. Jag har inte hittat något sätt.

Jag upplever det snarare som att spektral är väldigt arg över något som ligger bakom den diskussion han/hon försökt dra igång på några ställen (och här lyckats).

Spektral skrev:
Så att komma och påstå att diagnosen inte är värd något, är bara ett negativistiskt uttryck som säkerligen kan härledas tillbaks till något i hur denna personen vill bli uppfattad här på forumet.

Har du själv AS? Av alla inlägg jag har läst på forumet, så ser det ut som om du har minst insikt om AS diagnosen.

Det är ju inte endast själva AS diagnosen som ställer till problem, utan att man också t.ex ofta har fallenhet för andra saker såsom ångest, depression, socialfobi - för att inte tala om andra diagnoser man ofta har tillsammans med AS.

Själv är jag inne på Tempel Grandins linje- att människor med AS kan bli vad dem vill med rätt vägledning, utbildning, verktyg m.m. tacket vara att människor med AS ofta har stor uthållighet och ovanligt god koncentrationsförmåga.
Men att påstå direkt eller indirekt att det är lyx, och problemfritt att ha AS- det är inget annat än fördomar och ignorans om de problem som människor med AS har.

För mig är det så att jag faktiskt HAR vissa nedsättningar när det gäller det som brukar nämnas i empatisammanhang (det är rätt många begrepp som jag inte är helt säker på att jag har full koll på skillnaden mellan, så jag hoppar definitionerna).

Att känna av någon annans känsloläge är i allmänhet inga större problem, däremot vet jag att jag oftast misstolkar eller inte alls märker mer subtila uttryck från andra. Jag kan, till exempel, märka om en person inte verkar må bra medan jag helt missar att någon är obekväm och försöker dra sig undan eller reagerar på någonting jag säger eller gör (med undantag för situationer där jag själv direkt förstår eller kommer på att jag råkade vara klumpig eller okänslig). Utöver det har jag svårt att definiera mina egna känslor, koppla ihop dem med orsaken och uttrycka dem. Detta är dock sällan ett problem för mig personligen, förutom när andra av någon anledning vill veta vad jag känner (vilket jag allt som oftast inte alls förstår poängen med).

Jag kan bli berörd av andras känslor och jag kan absolut känna medlidande, men jag föredrar när människor är specifika när de pratar om sina känslor. Hur mycket jag än bryr mig om och är ledsen över att någon annan är ledsen kan jag nämligen ha svårt att veta vad jag bör göra med informationen - ska jag bara vara där och lyssna eller ge min syn på situationen? Ska jag lämna personen ifred? Själv föredrar jag också att förklara sakligt vad jag tänker kring en känslomässig situation och vad som rent praktiskt skulle kunna ändras framför att förklara själva känslorna. Jag har inget behov av att visa mina fina kääääänslor för andra om de inte har någon anledning att veta eller ändå inte kan göra något för situationen. Ytterligare en egenhet, som ibland är jobbig för mig själv, är att mitt medlidande ibland kan vara lite felriktat: jag känner inte bara medlidande med människor och andra djur, utan även döda föremål. Ett exempel är en kudde som någon för några år sedan blivit slängd i en container men fallit ur och låg i en lerig vattenpöl på marken. Jag började gråta... (Tappade mjukisdjur sätter jag en parentes runt, eftersom jag är osäker på om det främst är leksaken eller barnet som äger den jag lider med).

Det som irriterar mig mest är idealen kring känslosamhet. Inte minst här på forumet kallas vi som inte är känslostyrda för "missfoster". Det anses helt enkelt FULT att vara logisk och analytisk - varför? Innebär ett logiskt, rationellt förhållningssätt till mellanmänskliga relationer att man är en kall robot? Knappast, tycker jag. För mig har det varit en tillgång - tack vare att jag inte har mitt känslomoln i vägen för allt utan analyserar situationerna har jag kunnat lösa situationer på ett sätt som tar hänsyn till alla inblandade. Många självutnämnda "känslomänniskor" jag träffat har däremot börjat vifta, höjt rösten och avbrutit i sådana lägen, och även efter att konflikten lösts varit oförmögna att se bortom SINA EGNA känslor. Jag kan acceptera att det finns de som helt enkelt fungerar på det sättet, men jag upplever det som ganska jobbigt att få känsloyttringar upptryckta i ansiktet och jag kan definitivt inte begripa varför det så självklart ses som ett ideal. Det är intressant, det där med att vara känslosam mest verkar handla om en själv, inte om andras känslor. Mina känslor kan också bubbla över ibland, men när jag väl lugnat ner mig förklarar jag hur jag tänker istället.

Sedan jag jag också bli arg när aspergare kallas oempatiska, men det handlar mest om alla föreställningar och värderingar som läggs in i det hela. Jag har känslor även om jag inte låter dem styra alla mina handlingar, jag ser inte ner på folk som gråter, jag känner medlidande och jag känner ånger när jag gjort någon illa. Ovan nämnda nedsättningar innebär inte heller att jag är medvetet elak, skulle kunna slå eller mörda eller kör över andra för egen vinning.

Jag är känslomänniska - dock inte självutnämnd utan nominerad av omgivningen.

Jag är fullt medveten om att mina känslor säkerligen kommer i vägen för mig både här och där, men jag skulle inte kunna agera på annat sätt ändå. Varför? För att om man går emot det som känns rätt och riktigt så mår man dåligt - jag fungerar i alla fall så.

Förstår hur det lätt kan tyckas att känslor bara handlar om en själv. Eftersom alla känslomässiga uttalanden man gör bottnar i de känslor man har inom sig själv låter argumenten som det drar åt det hållet. Men så är inte alltid fallet.
Vi tar ett exempel.

"Jag mår vansinnigt dåligt av att se barn fara illa. Jag blir väldigt arg och uppgiven."

Där har du två "jag" i två meningar, vilket ger intrycket att det handlar om mig när det egentligen handlar om barnen som far illa. Att uttrycka att man mår dåligt över det på något vis är egentligen bara att förstärka åsikten att det är förjäkligt hur barn blir behandlade av vissa.

Och det är lite så det är med känslor. De fungerar som en förstärkare, inte sällan till den grad att de motverkar syftet.

Det enda problemet jag kan se med människor som jag och människor som du är att vi kommunicerar för dåligt med varandra och därför uppstår en hel del onödiga konflikter.
Tydlighet krävs från båda håll.

Och att vara logisk och analytisk behöver inte alls innebära att man är oempatisk, nej. Där håller jag med dig hela vägen. Lika sant är att känslosamhet inte behöver betyda att man är empatisk.

Exemplet med barn som far illa ser jag som i en annan kategori! Att berätta i ord att man blir arg och uppgiven är helt enkelt ett möjligt sätt att uttrycka de känslorna. Själv blir jag arg och uppgiven men reagerar snarare genom gråt, skräck och förtvivlan, men det är egentligen samma reaktion du och jag får.

Det jag syftade på var snarare vissa människors känsloreaktioner i egna konflikter. Ett tydligt exempel på "känslomänniska" jag inte förstår mig på var en kvinna som hade en relation med en släkting till mig en gång i tiden. När de hade en konflikt var det ständigt "men förstår du inte mina KÄNSLOR" och "men jag KÄNNER si och så". Alltid med höjd röst, yviga gester och så vidare - och det roliga var att hon inte förstod någon annans känslor, om de inte reagerade som hon utan lugnt försökte förklara hur de upplevde sakerna. Dessutom anklagade hon andra, som egentligen var precis lika känslosamma som hon men hellre ville lösa konflikten och se till allas behov, för att inte bry sig om känslor. Förstår du hur jag menar? Har stött på ett antal sådana personer och förstår inte varför deras typ målas upp som ideal.
För att dra ett till exempel (normalt är han mer på min linje fast inte uttalat): jag hade haft en fin dag och kväll med min pojkvän. Jag hade svårt att somna, och när jag väl slumrade till fortsatte jag ändå röra mig och byta ställning. Pojkvännen vaknade av det, läste en stund och somnade till slut om. Vid det laget hade jag lyckats somna ordentligt, men råkade röra lite på benet, varpå han vaknade och började skrika åt mig. Eftersom jag sov fattade jag inte vad det var frågan om, men la mig på soffan istället eftersom han tydligen inte kunde sova bredvid mig. Då kom han ut och fortsatte gasta och slängde en massa skit (som jag inte fick svara på, eftersom han inte tyckte han fick tala till punkt om han inte fick stå och vråla i en kvart). Det var samma grej: han hade en massa KÄNSLOR som han tyckte jag skulle förstå. Jag skulle förstå hur det KÄNNS när man precis har lyckats somna och någonting väcker en. Jag hade ju också precis lyckats somna men blev väckt av för mig obegripligt skrikande, men han skulle minsann inte behöva bli störd av att jag också kände saker, eftersom han var upptagen med att uttrycka sina känslor.

Det är sådant jag inte begriper och som jag tycker tenderar att bli extremt självcentrerat. Alla har känslor, men ärligt talat tycker jag inte känslor är någon vidare konfliktlösare.

tahlia skrev:Lika sant är att känslosamhet inte behöver betyda att man är empatisk.

Exakt vad jag försökt få fram. Där satt den!

Glömde:

tahlia skrev:Och det är lite så det är med känslor. De fungerar som en förstärkare, inte sällan till den grad att de motverkar syftet.

+1

Det är precis vad jag menar, och det är precis det som är anledningen till att jag blir så irriterad på idealiseringen av känslosamhet. Kan man inte få ha känslor och bli erkänd som kännande varelse utan att se känslorna som ett verktyg?


Moderator mnordgren: fixade citatet så det framgår vem som citeras. Tänk på att citera korrekt.

Håller med det du skriver om känslor Hirnsäge. Långa inlägg men väl värda att läsa.

Jag pallar inte med den typ av känslomänniskor du beskriver. Själva säger de sig vara varma och empatiska, men är ofta riktiga grisar i själva verket. Åtminstone är de sjukt jobbiga att lyssna på och försöka komma överens med. Känslor som maktmedel är vidrigt.

sugrövmanövern skrev:Håller med det du skriver om känslor Hirnsäge. Långa inlägg men väl värda att läsa.

Jag pallar inte med den typ av känslomänniskor du beskriver. Själva säger de sig vara varma och empatiska, men är ofta riktiga grisar i själva verket. Åtminstone är de sjukt jobbiga att lyssna på och försöka komma överens med. Känslor som maktmedel är vidrigt.

Jag håller också med ovanstående inlägg och undrar efter att ha läst beskrivningarna om olika typer av reaktioner om det inte kan vara så att en del av dessa människor som använder känslor som maktmedel, typ överreagerar på olika saker, lider av narcissism eller har sådana drag.

Har upplevt ytterst märkliga beteenden från olika personer som inte drar sig för att skuldbelägga andra, även då det är de själva som sviker löften, inte betalar tillbaka lån, inte hör av sig m.m. Dessa personer måste ju få ha friheten att få "göra som de vill" m.m. och blir väldigt upprörda och skuldbelägger och anklagar då omgivningen istället.

sugrövmanövern skrev:Håller med det du skriver om känslor Hirnsäge. Långa inlägg men väl värda att läsa.

Jag pallar inte med den typ av känslomänniskor du beskriver. Själva säger de sig vara varma och empatiska, men är ofta riktiga grisar i själva verket. Åtminstone är de sjukt jobbiga att lyssna på och försöka komma överens med. Känslor som maktmedel är vidrigt.

Jag håller med. Som fan.

Och tahlia har rätt: känslomänniskor behöver inte alls vara ett dugg empatiska. Tvärtom kan de använda dessa känslor (som, ja faktiskt, anses "finare" än logik) för att utpressa andra. Ah. Härligt och uppfriskande att läsa något jag tidigare bara vågat tänka för mej själv.

Jag upplever att många gånger så när man har råkat ut för dessa människor som använder sig utav detta sätt så har jag blivit så förvirrad tidigare och inte fattat vad det handlar om men nu på senare år efter samtal med psykolog i samband med och efter utredningen så förstår jag att det hela kanske beror på att man inte "hänger" med i (känslo) svängarna så att säga. Man har ju känt att det är fel men kanske inte fattat riktigt utan själv gått på det och tagit åt sig när de spelar över.

Väldigt kort (jaha, så blev det inte det ändå, men kanske kaotiskt, inte vet jag): jag tycker begrepp blandas samman här, av både skribenter och folk skribenter berättar om.

"Empatisk" förmåga/känslighet (vilket jag menar redan det är olika saker) och praktisk rådighet är ett sådant par, där vilsenhet i hur man ska hantera till exempel att någon gråter kan tänkas höra till det senare och inte nödvändigtvis vara en empatinedsättning. (Nej, jag vill inte försvara vår empatiska förmåga till varje pris. Men jag ser en stark allmän indoktrinering i att den är genomgående nedsatt, utan nyanser, och tendens att tolka in empatinedsättning utan att granska om något annat fack kan vara rimligare.) Känslostyrning och egocentrism är ett annat par, som blev väldigt tydligt i Hirnsäges beskrivning av dramakungligheter (eller vad som nu vore den könsneutrala termen).

Själv känner jag igen mig i mycket av det Hirnsäge skriver, men jag är nog bland annat ett par snäpp mer känslomänniska: jag kan få (och behöva) näring av känslomässig bekräftelse på ett sätt som Hirnsäge inte verkar behöva. Men, osagt hur egocentrisk jag kan vara på andra sätt, det har inte ett dyft att göra med att jag vill viiiisa mina fiiiina käääänslooor. Fast jag känner igen den typen (och har också svårt för den). Inte heller känner jag igen att mina känslomoln kommer ivägen för förnuftet för någon längre stund (därmed inget sagt om vilka förnuftsbrister jag ändå kan ha).

Å andra sidan, en del av de mest känslomolnstyrt egocentriska människor jag tror jag har stött på har varit just sådana man enligt alla övriga kriterier skulle beskriva som väldigt ensidigt logisk-analytiska. Såpass att jag vågar gissa att ett mått (säger inte hur stort eller nödvändigtvis ju mer desto bättre) av intuition och "känsloskap" kan vara nödvändigt för funktioner som vidsyn och förståelse för komplexa eller subtila ting som inte är helt lika en själv — kanske via möjligheten att via intuitionen snabbt och effektivt få ihop en förståelse för saker som består av fler parametrar än vad någon människas logik kan greppa.

Vet inte om jag ska känna mig träffad av Hirnsäges klagomål på forumstämningen. Ordet "missfoster" kommer jag inte ihåg att någon har använt. Annars måste jag säga att just här på forumet känner jag mig ofta väldigt trängd av den motsatta inställningen: ett förakt för känslor, intuition, "hjärtnupenhet" och sådant och ett förknippande av de sakerna med dumhet. Så det där kan nog vara olika. Likadant i yttervärlden, jag har nog varit med om ensidigheter åt båda hållen, väldigt olika i olika kretsar. Men visst, i vida kretsar av den "stora allmänheten" finns det nog en tendens att förknippa "känslor", i en väldigt oreflekterad tolkning som kan rymma mycket obearbetad egocentrism och annat, med "allt som är gott" och "det som gör oss till människor".

Dålig självinsikt är säkert inte ovanligt. För inte så länge sedan så handlade det på SVT Vetenskapens Värld om empati i ett avsnitt i en serie om tre delar producerad av BBC, "IN I VÅRT PSYKE":

http://svt.se/2.109843/1.2307878/in_i_vart_psyke

I programmet visas bland annat att empati går att mäta i hjärnan via "scanning". Denna metod används bl.a. för att sätta diagnos på psykopater men även på andra människor. Programledaren fick skatta sin egen förmåga att känna empati för olika saker och trodde väl att han var mer empatisk än vad det sedan visade sig att han var. Programledaren överskattade sin empatiska förmåga och var inte så empatisk som han trodde att han var innan han utsattes för mätningarna. Han blev rekommenderad att han kanske inte skulle berätta resultatet av mätningarna för sin fru.

http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/ ... -scan.html

Såg det, men man får väl alltid vara vaksam på hur man tolkar sådant. Mätningar av hjärnaktivitet kan lätt ge en bild av "nu vet vi exakt", men faktum är väl att man fortfarande inte vet hur alla signalerna ska tolkas eller vad de innebär i detalj person för person. Vet inte om det ens måste finnas ett entydigt samband mellan signalstyrka och styrkan i personens upplevelse eller förmåga. Och vilken förmåga förresten — känslomässigt eller intellektuellt hanterad, förnimmelser och tanke- och känsloimpulser kors och tvärs eller nästan alla åt samma håll, och så vidare?

************************

Om känsloutlevelse: en väldigt enkel sak med det som folk nästan aldrig förstår om de inte särskilt har fått lära sig det är det där med turtagning: om jag får stå och skrika i en kvart och kräva att du lyssnar, då ska också du få stå och skrika i en kvart och kräva att jag lyssnar sedan. Och nästa gång är det din tur att ta den första kvarten.

Om det nu ens är så att stå och skrika är hela saken. Kan ju hända att man behöver kramas eller gråta också, vilket många har mycket svårare för i sådana situationer.

Och sedan det där med att reda ut situationen sakligt. Om man verkligen kan det där med att leva ut känslor under ansvar — med stora eller små bokstäver, alla är ju inte lagda för stora! — kan det vara en mäktig luftrensare. Men då är det ju bra om man utnyttjar den rensade luften till att reda ut härvan också.

För dem som fungerar så. Kräver övning också, och just de här sakerna är verkligen inget man brukar få övning i.

Oj, nu hade det hänt så mycket att jag inte ens fick ett bevakningsmail!

Zombie: Nej, jag tror inte jag har sett att just du använt ordet "missfoster". Någon gjorde det i tråden för att förklara hur han/hon INTE var, och jag tror det händer titt som tätt, om än inte så ordagrant varje gång. (Det enda jag kan minnas att jag sett just dig säga är att du själv är en känslomänniska, vilket jag generellt inte har något större problem med att andra är om det inte blir som jag beskrivit tidigare).

Att leva ut känslorna för att sedan använda den rensade luften för att reda ut någonting är inte heller någonting jag tycker är helknasigt. Som sagt, mina känslor bubblar också över ibland, och ja det kan vara skönt. Händer det är det förmodligen också välbehövt. Sedan kan jag i vanlig ordning ha missförstått större delen av världen, men just att logiskt prata om och LÖSA konflikter verkar inte vara så viktigt enligt det emotionella idealet, som är det jag inte riktigt begriper. Huvudsaken är att man tröstar, kramas eller försoningsknullar, typ.

Och angående att visa sina fina käääänslor: med den kommentaren syftade jag i största allmänhet på det söndertjatade men aldrig någonsin motiverade idealet om att visa vad man själv känner. Oavsett bokstävernas storlek, alltså. Ärligt talat vet jag oftast inte vad någon annan eller jag själv ska ha för nytta av att veta vad jag känner, och detta är ytterligare en sak som verkar anses ful. Det blandas ihop med stiff-upper-lip-ideal, som jag tycker fruktansvärt illa om, fast det för min del inte alls handlar om att jag ser ner på känsloyttringar. Jag ser helt enkelt mina känslor som en privatsak.

Jag vet inte hur mycket av dina inlägg som var direkta svar på det jag skrivit och vad som var allmänna funderingar, men jag kände (FÖRLÅT! Tänkte, menar jag ju! ) att det var ett par saker jag ville förtydliga i vilket fall som helst.

Hirnsäge skrev:Zombie: Nej, jag tror inte jag har sett att just du använt ordet "missfoster". Någon gjorde det i tråden för att förklara hur han/hon INTE var, och jag tror det händer titt som tätt, om än inte så ordagrant varje gång. (Det enda jag kan minnas att jag sett just dig säga är att du själv är en känslomänniska, vilket jag generellt inte har något större problem med att andra är om det inte blir som jag beskrivit tidigare).

*puh* (förlåt om jag visar vad jag känner )

Hirnsäge skrev:Sedan kan jag i vanlig ordning ha missförstått större delen av världen, men just att logiskt prata om och LÖSA konflikter verkar inte vara så viktigt enligt det emotionella idealet, som är det jag inte riktigt begriper. Huvudsaken är att man tröstar, kramas eller försoningsknullar, typ.

Ja, vem kan inte ha missförstått större delen av världen...

Och nej, det där med att lämna saker outredda och klara för senare fortsatt onödig konflikt fattar inte jag heller. I princip i alla fall. Sedan i praktiken, när man kan vara utan grundtrygghet, sakna ord och allt möjligt, kan ju en massa saker vara mycket svårare... Men jag tror ändå att många skyggar utan att ens på allvar försöka trotsa eller lirka med sin rädsla att vidröra vad det nu är som behöver redas ut. Sedan är det väl så tragiskt att många inte ens vet att eller hur det går att försöka...

Å andra sidan har jag också sett folk fly från sina för andra uppenbara, starka, knutna känslor in i knastertorr logik, arbete eller annat abstrakt på precis samma sätt.

Alla kan svika sin del av en relation. Med eller utan den andras lättade medverkan.

Hirnsäge skrev:Och angående att visa sina fina käääänslor: med den kommentaren syftade jag i största allmänhet på det söndertjatade men aldrig någonsin motiverade idealet om att visa vad man själv känner. Oavsett bokstävernas storlek, alltså. Ärligt talat vet jag oftast inte vad någon annan eller jag själv ska ha för nytta av att veta vad jag känner, och detta är ytterligare en sak som verkar anses ful. Det blandas ihop med stiff-upper-lip-ideal, som jag tycker fruktansvärt illa om, fast det för min del inte alls handlar om att jag ser ner på känsloyttringar. Jag ser helt enkelt mina känslor som en privatsak.

Det är de ju ofta, kan jag hålla med om. Men i mer personliga sammanhang, eller i informellt umgänge överhuvudtaget, blir de för mig viktiga tecken på var man har varandra. Kan vara i det hur lilla som helst, så länge inte folk framstår som — just i bokstavlig mening känslolösa — för mig. Vilket jag ändå tvivlar på att du skulle göra, Hirnsäge, jag får inte alls något sådant intryck av dina inlägg iallafall. Hur som helst, antar att jag är rätt "NT" på den punkten...

Att odla särskilda ideal tror jag dock jag står över tack, jag vill att både jag själv och andra ska kunna vara mer sig själva än så. Under ansvar då.

Hirnsäge skrev:Jag vet inte hur mycket av dina inlägg som var direkta svar på det jag skrivit och vad som var allmänna funderingar,

Det vet inte jag heller. Go with the flow...

Hirnsäge skrev:men jag kände (FÖRLÅT! Tänkte, menar jag ju! )

, det var nära ögat!

Hirnsäge skrev:att det var ett par saker jag ville förtydliga i vilket fall som helst.

Samma här.

[mod]Diskussionen om narcissism återfinns nu här:

http://www.aspergerforum.se/ar-as-perso ... narcissism
[/mod]