TA
Du kanske inte har en "vanlig" depression där "vanliga" antidepressiva hjälper?
Kanske är det en variant av bipolär så du istället ska ha stämningsstabiliserande läkemedel? Det fanns ju bipolär i din släkt.

Tintomara Ariadne skrev:Tish81, menar du alltså att känslan kan bero på medicinen? Den möjligheten hade jag faktiskt inte tänkt på. Tack för tipset! Fast... Jag har även haft den känslan i perioder då jag inte ätit medicin. Fast då tänker jag att det kan vara kroppens eget sätt att hantera starka känslor genom att stänga av dem tills man har bättre resurser att hantera dem. Kanske kan medicinen också ha sådan effekt.

Flia! Dig tror jag att jag känner igen från Attentions diskussionsforum (där heter jag Tintomara enbart (det namnet var upptaget här). Kul att känna igen någon! Skönt att höra att det blivit bättre för dig, fast det låter som att du ändå inte är riktigt rättmedicinerad. Hoppas det fortsätter åt rätt håll.

Tack.
Rätt medicinerad tar tid att bli, jag har bara haft min första diagnos sen 2008. Men sammantaget mår jag tillräckligt bra för att livet ska fungera.

Flia, det låter bra. Jag har ju egna erfarenheter av skillnaden mellan att det fungerar och att det inte fungerar. Just nu fungerar det för mig igen också, och det är SÅ skönt. Jag hann svänga tillbaka det innan tillståndet då det inte fungerar blev långvarigt den här gången. Börjar lära mig att se det snabbare.

A: visst, jag har själv tagit upp möjligheten med min psykiater. Han tror inte att jag är bipolär, men vad vet han? Han gör bara som jag säger hela tiden. Han erbjuder mig att testa både det ena och det andra och är beredd att skriva ut i princip vad som helst. Om jag sade att jag ville testa Lithium är jag ganska säker på att jag skulle få det. Men det finns väldigt dåliga erfarenheter av medicineringen i min släkt. Den som lydigast tagit all medicin har fått alla möjliga konstiga biverkningar och skador, och långsamt kommit att förvandlas i princip till Ringaren av Notre Dame (skygg, olycklig, gradvis mer vanställd fysiskt och med alltmer framträdande puckelrygg) innan han nyligen dog under vanvård från LSS. Jag känner inte att jag har alltför stort förtroende för den typ av vård jag skulle kunna få, även om jag antar att det har gått framåt sedan de började experimentera med min farbror. Det BÖR det ha gjort. Men jag värjer mig för det. Och känner inte riktigt igen mig i bipolär-diagnosen heller, inte så att jag känner att JAG skulle vilja bestämma mig för att prova sådan behandling om inte läkaren tror på den diagnosen. Kanske kan uterdningen indikera något. Ett av formulären jag har fyllt i var väldigt heltäckande, och jag såg på frågorna att bipolär var en av de diagnoser som de vaskade efter.

Tonic skrev:I så fall har jag kronisk depression
Jag kan bli glad om det händer något som jag tycker om, vilket är ovanligt om man är deprimerad (?)

Jag fungerar på samma sätt. Generellt så är jag riktigt jävla less på, ja, i princip allt. Kan sitta i timtal och gråta frenetiskt, slå mig själv, bränna mig med cigaretter och bara vara rent av förbannad med tanken på att allt är åt helvete och poänglöst, "vad fan gör jag här?", ungefär.

Men kan trots det inte låta bli att exempelvis skratta lite när ngt kul händer, att jag kanske ser en gammal film som jag tycker är rolig. Så jag vill verkligen inte kategorisera mig själv som deprimerad, för om man är det så kan man ju tydligen inte glädjas åt något alls..

Fast å andra sidan så vet jag inte om det är så att jag kanske egentligen är generellt på bra humör, och att det är mina negativa sidor som egentligen bara dyker upp ibland. Kan vara på ett överdrivet bra humör en hel dag, oftast ihop med andra människor, men när jag sedan kommer hem & ska lägga mig & inte har ngt som distraherar mig så kommer alla mörka tankar fram igen, och oftast slutar med sömnlöshet & panikartade situationer.

Nu kanske jag for iväg lite väl långt med mitt inlägg. Glömde bort min poäng. Kanske inte hade ngn. Nåväl.

Om det finns en mening med tillvaron så är den för mig okänd även om jag funderat ikring det.
Men göra saker jag gillar kan jag, kanske man skulle ge sig ut på kramturne

Vet inte säkert men jag TROR att man inte behöver veta allt för o må bra men det är skönt att veta saker enligt mig.
Men det betyder inte att andra inte ska veta för att jag ska må bra av det.

Jag mår bra av när folk är glada

jag har bipolär sjukdom utöver AS. Jag har provat mig igenom ett stort antal ssri. Jag hade ganska god effekt på Zoloft (sertralin) men det var en knivskarp gräns mellan hjälpsam vid 105 mg: jag mådde fortfarande inget vidare men okej. Vid 110 mg höll jag på att förgås av biverkningar.
Sedan provade jag cipralex och vips så mådde jag bättre, biverkningarna blev minimala. Cipralex kombinerades också med en epilepsimedicin.
Om det är så ute vid sin spets att du tar max utan någon riktig lindrig så skulle jag också vilja diskutera en annan medicin. Det är det jobbigaste med antidepressiv medicin; att medicinen man mår bäst av inte följer något givet schema utan man måste prova sig fram.

nano skrev:Men göra saker jag gillar kan jag, kanske man skulle ge sig ut på kramturne

Jag följer med!

Kul
Då kanske jag äntligen kan lära mig kramas utan att fundera om jag kramar för länge.

Jag umgås med något liknande dagligen. Dock gäller det mer hopplöshet än meningslöshet. Så länge jag kan låtsas som om framtiden är något som inte existerar kan jag hålla det undan lite, men man blir mer eller mindre dagligen påmind om de saker som hindrar mig från att se på framtiden och från att drömma eller hoppas på saker och ting.

Jag tänker dock hoppas att du får en chans att må mycket bättre.

Då hoppas jag på att du får glada överraskningar

Polly skrev:Fast å andra sidan så vet jag inte om det är så att jag kanske egentligen är generellt på bra humör, och att det är mina negativa sidor som egentligen bara dyker upp ibland. Kan vara på ett överdrivet bra humör en hel dag, oftast ihop med andra människor, men när jag sedan kommer hem & ska lägga mig & inte har ngt som distraherar mig så kommer alla mörka tankar fram igen, och oftast slutar med sömnlöshet & panikartade situationer.

Nu kanske jag for iväg lite väl långt med mitt inlägg. Glömde bort min poäng. Kanske inte hade ngn. Nåväl.

Nej, jag tycker inte att du for iväg. Så där är jag också. Jag kan vara både svartsynt och apatisk OCH väldigt entusiastisk, t.o.m. sprudlande, och det kan svänga fort. När jag är sprudlande har jag svårt att förstå hur jag kan vara så apatisk, och när jag är apatisk känns det som att jag aldrig mer kommer att ta mig ur det tillståndet.

Videon med gratis kramar var kul! Jag gillade tanten med baskern som var först ut.

Jag blir rörd av att människor bryr sig och hoppas att jag, en främling, skall må bättre. Jag mår faktiskt bättre nu. Hoppas det håller i sig. Jag tycker att jag lär mig, undan för undan, hur jag kan vända det när det blir tungt och hitta tillbaka till min energi, och hur jag skall planera min tillvaro för att inte hamna i den grå sörjan. Jag har t.ex. insett att jag lätt blir utmattad av för mycket intryck. Jag hoppas innerligt att ni andra som upplever meningslöshet och hopplöshet också får uppleva att det vänder och att ni hittar er styrka.

Tahlia, om du hoppas för mig så hoppas jag för dig. Fint skrivet av dig!

Till sist ett litet tips som kanske kan funka för någon mer än mig: 6 kapslar EyeQ om dagen gör enorm skillnad för mig. Jag har testat i omgångar och blir mer och mer övertygad trots stor skepsis initialt. Om det är placeboeffekt, så är den effekten värd pengarna för mig. Just nu funkar maxdosen av Cymbalta och maxdosen av EyeQ bra, jämfört med allt annat jag testat om man tar hänsyn till både effekt och biverkningar: cipramil/citalopram, sertralin, mirtazapin, cymbalta och mirtazapin i kombination, cymbalta och edronax i kombination (rena zombie-effekten), atarax i kombination med de andra preparaten (knockar mig helt men hjälper inte mot problemen)... Jag vågar inte laborera mer just nu.

Stress påverkar mig enormt. Jag tror inte att jag kan medicinera bort det, utan jag får nog leva med det. Jag har råkat ut för en del i livet som jag inte tänker gå in närmare på i denna tråd, men jag tror att jag i princip har blivit allergisk mot stress efter det. Och jag var stresskänslig redan innan (har alltid varit). Kanske är det så att jag "stänger av" när det blir för mycket. Jag har förstått att det är så för många på detta forum. Genom att läsa om hur andra fungerar förstår jag mig själv bättre och bättre. Tack för det!

nano skrev:Kul
Då kanske jag äntligen kan lära mig kramas utan att fundera om jag kramar för länge.

Vore kul att trycka upp ett antal
GRATIS
KRAMAR
skyltar i A3 och gå ut på stan med...

En kram kan nog aldrig bli för lång!

Miche skrev:En kram kan nog aldrig bli för lång!

Lite synd att den enbart blir obehaglig såvida det inte gäller ett väldigt litet urval människor. Tror inte jag är gjord för att kramas i större utsträckning.

tahlia skrev:

Miche skrev:En kram kan nog aldrig bli för lång!

Lite synd att den enbart blir obehaglig såvida det inte gäller ett väldigt litet urval människor. Tror inte jag är gjord för att kramas i större utsträckning.

Vill du inte kramas alls så behöver du inte heller nappa på GRATIS KRAMAR-skylten, men om du väl har nappat så kan kramen fortgå tills den ena släpper taget (den andra släpper då strax efter annars går man över gränsen).

Bjäbbmonstret skrev:@tish81. Mycket klokt skrivet!

Jag känner igen mig i att känna att tillvaron är meningslös, i mitt fall är jag dock övertygad om att det har att göra med att mitt liv som det ser ut är helt meningslöst.

Tintomara Ariadne skrev:Men grejen är att jag faktiskt har en bra situation på jobbet, en lycklig relation och god kontakt med min son, och människor som bryr sig om mig liksom jag om den, och en jättegosig katt.

Eller så är det just detta som är svaret, så var det för mig för några år sedan. Jag levde i en perfekt relation där vi aldrig grälade osv., hela mitt liv flöt på perfekt - för perfekt... Det fick mig att känna som om jag befann mig inuti en snökula - en perfekt värld inuti en glaskupa, där inga kontraster finns och där alla känslor till slut blir bedövade. Det kändes för mig som om jag beskådade världen genom glaset, men inte deltog och inte kunde komma ut. Som om jag var fast inom mig själv och passivt tittade på medan världen levde vidare, medan jag förblev densamma.

Den gången slutade det hela med att jag förstörde allt det perfekta genom att göra en massa dumma saker och förstöra min dåvarande relation totalt. Något som jag naturligtvis ångrade efteråt. Vad jag vill säga är att jag fortfarande känner detta då och då i mitt liv, varje gång som allt blir för perfekt och för stillsamt. Livet blir meningslöst för mig när jag har tråkigt och när allt som jag ser är upprepning av samma mönster om och om igen. När det inte finns någonting som jag kan uppslukas av och som kan få mig att känna mig levande igen.

För min del tenderar det att bli på det viset när ett intresseområde är uttömt och jag inte hittat ett nytt intresse, eller ett nytt perspektiv på samma intresse. Livet är meningslöst för mig när jag läser sådant jag redan har läst och redan vet allting om för att "förtrollelsen" bryts och jag inte kommer vidare. Då det som var spännande och som jag gärna offrade nattsömnen för är borta. När det inte finns något kvar att vänta på, inget kvar att se fram emot. Just detta att skapa något av betydelse för mig själv är det som jag vid dessa tillfällen måste göra.

Det är absolut inte lätt alla gånger, men för mig handlar det om att hitta en sysselsättning som får mig att leva igen. Mina intressen, mina tankar och mitt skrivande är det som jag lever för och mina intressen byter ständigt inriktningar och finner nya vägar framåt, vilket gör att det hela tiden finns nya spännande saker att upptäcka. Du kanske behöver hitta något som du brinner för, någonting som bara är till för dig. Den tid som jag hade svårast att hitta meningsfulla sysselsättningar var när jag lyssnade på vad folk i min omgivning tyckte var sysselsättningar, saker som var så få att de oftast gick att räkna på en och samma hand. Det var när jag slutade bry mig om dessa restriktioner som jag upptäckte att saker som var spännande fanns överallt och att världen ur det perspektivet faktiskt var en spännande plats.

Jag tror att det är här som felet i den tristess som vi upplever ligger. Den tristess som jag upplevde var den som andra människor lärt mig under min uppväxt. Så fort jag hittade något spännande när jag var liten, så försökte folk få mig att sluta med det för att det var en meningslös aktivitet för dem. Samma sak när jag hade nya idéer om hur man kunde göra saker och ting på andra sätt än de vanliga. Även här blev jag avvisad, då folk sade att jag inte skulle hålla på och fundera över en massa strunt, att jag inte skulle fråga så mycket utan istället göra som alla andra gjorde.

När jag var liten älskade jag kartor och jag ville upptäcka världen och hitta nya spännande platser där ingen tidigare varit. Även denna nyfikenhet bemöttes med rationalitet och folk sade att det inte fanns något mer att upptäcka, att allt redan var upptäckt. Detta är den värld som jag krasst växte upp i. Självklart hade jag mina intressen ändå, men denna inställning kom ändå att prägla min inställning till världen. Folk i min omgivning dödade ständigt min nyfikenhet och ställde sig sedan frågande till varför jag upplevde världen som meningslös, tom och trist. När jag idag tänker tillbaka så är anledningen ganska tydlig.

Att komma tillbaka till den person som jag under hela min uppväxt fick lära mig att inte vara har betytt massor för mig. Under mitt vuxna liv har jag kommit att inrikta mig på att bli person som jag aldrig fick vara under min uppväxt, den person som inte var som alla andra och som inte heller ville bli en kopia av någon annan. Detta har fått mig att må mycket bättre och att tycka om mig själv. Kanske behöver du hitta den del av dig själv som var du, men som du aldrig fick vara?

tish81

Väldigt tänkvärda ord det där.

Mm... Skall tänka vidare på det. Jag har haft perioder där jag har tänkt ganska precis så där och av den anledningen drastiskt förändrat mitt liv. Den här gången vill jag inte göra några drastiska förändringar. Men de kanske inte behöver vara drastiska? Det finns onekligen delar av mig själv som inte tillåtits. Undrar vilken del det kan vara som vill göra sig påmind. Synd att min terapeut flyttat.

Kansle kan det vara så simpelt som att jag är rädd för att misslyckas och förlora allt nu när det är så bra, och därför anpassar mig för mycket efter andra för att riktigt själv få plats...

Jag känner ganska ofta att ta död på mig. Allt känns dåligt och jag är inte exakt likadan som jag har varit. för 1 år sedan så var jag glad mycket oftare.

nano skrev:kanske man skulle ge sig ut på kramturne

Får jag följa med ?

Man skapar sig en egen mening. Även i det lilla.

Kan också känna ibland att allting är meningslöst men har ingen bra strategi för att motverka denna känsla.

Hela den gångna hösten och vintern har varit meningslösa. fylld av depression och grubblerier.