Hej!

Har ni liksom jag återkommande problem med att allt känns meningslöst? Vad gör ni i så fall åt det?

Jag är fullständigt beroende av att både ta maxdosen av ett antidepressivt preparat OCH en massa tillskott, bl.a. EyeQ. Annars blir jag helt apatisk. Även med allt detta kämpar jag mot meningslösheten, fastän jag har ett intellektuellt stimulerande jobb och människor som bryr sig om mig. Det måste vara något fel i min hjärna som gör att jag inte kan glädja mig. Någon som känner igen detta?

Givetvis växer sig diskhögen och röran ohanterliga hemma under dessa perioder, och det gör ju inte det hela bättre. Hur upparbeta motivation för att städa när allting är meningslöst, liksom?

Någon som vet vad det beror på? Är det diagnosrelaterat? Eller ÄR det helt enkelt så här meningslöst? Hur finner ni mening i tillvaron?

Bästa hälsningar
Tintomara A

Jag känner samma sak och jag brukar oftast bli arg och skrika när det känns så. Det kan ibland hjälpa att trigga igång systemet genom att göra något man annars inte skulle ha gjort.

Låter som en depression. Jag mår så alldeles för ofta.

EDIT: Att du är på maxdos av ett antidepp betyder inte att du har rätt medicinering. Det ska ju fungera. Jag har provat de flesta antidepp men de hjälper bara ett tag. Har fått en ny medicin nyligen. Får se vad det gör.

I så fall har jag kronisk depression
Jag kan bli glad om det händer något som jag tycker om, vilket är ovanligt om man är deprimerad (?)

Jag har inte hittat motivationen på några år, annat än sporadiskt.

Tycker det mesta är meningslöst, och jag har mindre förväntningar på livet numera. Det får vara meningslöst. Jag tror det är lite lättare att leva så, än att lida av att jag inte utnyttjar tillvarons möjligheter.
Det hindrar förstås inte att jag då och då utnyttjar tillfällen som dyker upp.

Med Asperger-diagnos har man iaf rätt till boendestöd, så man kan få hjälp med disk och sånt.
Jag har haft boendestöd i 1,5 år, och det funkar jättebra på alla sätt. Jag mår bättre när jag slipper disktravar och annan skit som tynger ner mig.

Och träffarna på Autism- och Aspergerföreningen har piggat upp min tillvaro en hel del. Tintomara Ariadne, du bor ju i Östergötland, kom på måndagsträffarna i Norrköping: http://www.aspergerforum.se/post493757.html#493757

Tintomara Ariadne skrev:Hej!
Någon som vet vad det beror på? Är det diagnosrelaterat? Eller ÄR det helt enkelt så här meningslöst? Hur finner ni mening i tillvaron?

Jag tycker att du bör fråga om din medicin är den rätta för dig. Det finns två motsatta riktiningar av de antidepressiva medicinerna, den ena åt serotonin-hållet och den andra åt dopaminhållet (plus andra ämnen som hamnar på endera av dessa sidor). Har du underskott av exempelvis serotonin, men får dopamin hjälper inte tabletterna och vice versa.

När det gäller meningslöshet, så blir jag nyfiken på vilket slags meningslöshet som du upplever. Hur känns det inom dig? Är det en sorgsen meningslöshet? Eller finns det ingen känsla i meningslösheten? Jag har själv upplevt två olika, därför jag undrar. Den ena är den smärtsamma, som anti-depressiva medel kan hjälpa emot, den andra är en meningslöshet på grund av anti-despressiva medel. Den sistnämnda är en variant av tomhet och utan känsla.

Jag finner mening i min tillvaro genom att sysselsätta mig, göra det jag är intresserad av och sätta mig själv i arbete. Genom att läsa om intressanta saker, skriva om lösningar av olika samhällsproblem osv. (detta är dock mitt stora intresse, så den specifika inriktningen på aktiviteten är individuell).

Jag känner meningslöshet väldigt starkt om jag inte fokuserar på saker och gör livet meningsfullt. Livet är nog mer eller mindre tomt, så länge man inte fyller det med innehåll. Det har funnits många stunder i mitt liv, då jag tänkt att "jag hatar livet". Just de orden. Dock vet jag att det inte alls är sant, det är inte livet i sig som jag hatar i dessa stunder, utan innehållet. Ditt liv känns antagligen meningslöst just nu för att det är fyllt med alldeles fel saker. Du måste fylla det med mening.

De gånger som jag upplevt livet som meningslöst är de stunder i livet, då jag glömt mina drömmar och vad jag vill göra med mitt liv. Antagligen är det där du måste börja - att hitta dina drömmar och fundera kring hur ditt liv måste se ut för att du ska vara lycklig. Detta är förstås svårt att säga bara sådär utan vidare, därför bör du testa att vända på situationen och fråga sig själv vad det är som är fel i ditt liv, vad det är du inte alls gillar i ditt liv, med din omgivning, din situation och med dig själv. Skriv ner detta på ett papper och du har en början till var felen ligger, vänd på dessa och beskriv motsatsen till allt detta och du har en bra början till svaret på vad du behöver för att slippa meningslösheten.

Du känner antagligen meningslöshet för att en viktig del av ditt liv saknas och det är den delen du måste hitta. Kanske upplever du meningslöshet för att du inte kan se en attraktiv framtid? Kanske upplever du meningslöshet för att du inte gör något som är roligt och som berör dig inombords? Kanske ligger felet i att du behöver någon att umgås med? Kanske ligger felet i att du inte har någon att bry dig om eller någon som du upplever bryr sig om dig? Det finns en orsak till din meningslöshet och det är den du måste hitta och åtgärda.

Det enda som oroar mig inför den planerade tillvaron som yrkesaktiv är att stimulansen kanske inte kommer att räcka till för att hålla meningslöshetskänslan - och diskhögarna - borta. Kanske inte ens om jag försöker fylla fritiden med stimulans av det slag jag föredrar, oroar jag mig för. Men hoppet är gott, ändå!

Det har tagit en ansenlig del av mitt liv att analysera meningsfull/-löshet, så att bästa möjliga stimulans ska kunna hittas/åstadkommas. Kanske är lösningen nära nu. Och har vi tur gäller den lösningen fler än mig.

Även om min lösning bara är min så väljer jag att tro att alla med ovanligt stora meningsfullhetskrav kan få sina krav uppfyllda, m.h.a. tur eller grundlig analys och litet uppfinningsrikedom (kruxet är möjligen att analyserandet och uppfinneriet kanske känns meningslöst... men låt oss hoppas).

För somliga kanske mediciner är hela eller en omistlig del av lösningen. Kasta inte bort dem, eller några andra idéer, är mitt råd, i sökandet efter det som är tillräckligt! Jag väljer att tro att det alltid finns.

...

Och blir min egen lösning verkligen klar så torde jag vilja dela med mig till alla den kan tänkas vara applicerbar för, vi får väl vänta och se.

Kämpar mot meningslösheten dagligen. Kommer antagligen bli satt på medicinering snart igen, bara för att jag ska orka gå upp om dagarna.

Men jag är van, efter flera års depression.. Hoppas det blir bättre efter utredningen.

Har inga andra tips än att stänga av skallen och inte tänka efter alls. Bara göra, inte tänka. Ingen bra lösning, men den enda som fungerar för mig.

Lycka till

Jag gör det så enkelt jag kan. Jag pysslar lite med Kat-kitt materialet och vipps så har jag ett bättre mående och trevligare tankar. Det är Tony Attwoods "verktygslåda" som jag använder. Har du provat?

För mig hjälpte Efexor (som för en del andra fungerar jättedåligt). Depressionen ligger kvar i botten, men väldigt ofta mår jag ganska bra. Meningslösheten är inte lika plågsam längre.

@tish81. Mycket klokt skrivet!

Bjäbbmonstret skrev:@tish81. Mycket klokt skrivet!

+1

Jag mår olika beroende på vad jag äter, men jag blir inte klok på vad jag behöver i kroppen men jag märker ju skillnad.
Det i kombination med promenader verkar ge stor effekt åt ett angenämt håll

Kan tänka mig att en dietist skulle behöva kontrollera vad du äter.
Förslagsvis att du skriver upp en lista på vad du äter och när som en journal och låter dietisten föreslå förändringar.

Tonic skrev:Jag känner samma sak och jag brukar oftast bli arg och skrika när det känns så. Det kan ibland hjälpa att trigga igång systemet genom att göra något man annars inte skulle ha gjort.

Tack för tipset! Det kanske kan funka för mig. Lite "kickstart" i systemet, så att säga.

huzze skrev:Låter som en depression. Jag mår så alldeles för ofta.

EDIT: Att du är på maxdos av ett antidepp betyder inte att du har rätt medicinering. Det ska ju fungera. Jag har provat de flesta antidepp men de hjälper bara ett tag. Har fått en ny medicin nyligen. Får se vad det gör.

Visst, den tanken finns där. Jag har också provat ett antal olika preparat. Har just nu Cymbalta som är den som givit bäst effekt utan att göra mig frigid, om ni ursäktar frispråkigheten. Cipramil och motsvarande har jag mått väldigt bra av men fått oönskade svårigheter på sexfronten. (Och sex funkar riktigt bra annars, och det vill jag inte vara utan.)

Jag har inte provat medel med dopamin än, men eftersom jag har tics är jag orolig att dessa skall bli värre. Dessutom har jag många bipolära släktingar, och dopamin ökar risken för psykos. Men någon gång skall jag nog prova, under ordnade former.

Tack så mycket för omtanken! Jag får nog ta upp det här till diskussion med min läkare... igen. Jag är just nu under utredning, och tänker att det kanske är bra att veta exakt vilka diagnoser jag har först (jag tror att jag har både AS, Tourette och kanske även ADHD eller ADD).

Jag tycker att de borde komma på en medicin som inte bara ökar eller minskar upptaget av olika signalsubstanser, utan också flyttar dem till rätt ställen i hjärnan. Min läkare har föreslagit både mediciner som minskar dopamin (mot ticsen) och medicin som ökar dopamin (mot svårigheter med uppmärksamhet , planering och organisationsförmåga). Det verkar inte helt genomtänkt...

Tonic skrev:I så fall har jag kronisk depression
Jag kan bli glad om det händer något som jag tycker om, vilket är ovanligt om man är deprimerad (?)

Åh, jag hoppas det händer något roligt, som du tycker om, i ditt liv snart! Jag tror att jag är om inte kroniskt deprimerad, så kroniskt mottaglig för depression. Vi kanske funkar lite lika, du och jag?

tish81 skrev:När det gäller meningslöshet, så blir jag nyfiken på vilket slags meningslöshet som du upplever. Hur känns det inom dig? Är det en sorgsen meningslöshet? Eller finns det ingen känsla i meningslösheten? Jag har själv upplevt två olika, därför jag undrar. Den ena är den smärtsamma, som anti-depressiva medel kan hjälpa emot, den andra är en meningslöshet på grund av anti-despressiva medel. Den sistnämnda är en variant av tomhet och utan känsla.

Jag har också haft båda varianterna. Jag tänker att den smärtsamma varianten är den som är lättast att göra något åt, även om det kan vara väldigt jobbigt. I sådana perioder har jag faktiskt lyckats ändra på mitt liv rejält, t.ex. skilt mig, tagit tag i misstanken om npf, sökt nya bekantskaper. Dessutom blir jag bättre och bättre på att söka behandling. Jag har provat massor av olika antidepressiva preparat och gått i terapi ett år (det var bra, men min terapeut flyttade så jag kan inte söka mig till henne igen). Men jag har alltså även den andra sortens meningslöshetskänsla som är total apati, känslan av att ingenting spelar någon roll. Då lyder inte kroppen när jag försöker gå upp på morgonen, och jag bryr mig inte om att söka hjälp.

Nu när jag skrev hit hade det börjat vända. Annars hade jag inte brytt mig om att skriva. Men jag tänker att känslan troligen kommer tillbaka fler gånger (som den brukar), och då är det bra att ha bättre beredskap. Det som fick det att vända nu var troligen att jag började äta EyeQ igen. Jag hade slutat med det för jag tänkte att det kunde vara bra att ha så lite extra hjälp som möjligt på psykologtesterna under utredningen (fast medicinen vågade jag inte sluta med). Jag trodde att jag kanske skulle få svårare att koncentrera mig (och det fick jag - gjorde några väldigt olyckliga missar på kuppen), men jag hade inte räknat med att genast sjunka ned i djup depression. Fast jag är inte säker på att det hade med det att göra.

Men grejen är att jag faktiskt har en bra situation på jobbet, en lycklig relation och god kontakt med min son, och människor som bryr sig om mig liksom jag om den, och en jättegosig katt. Så jag tror inte att det är livet det är fel på den här gången, utan min hjärna. En kronisk obalans. Eller så dyker gamla trauman upp när jag har det så stabilt att jag kan ta det... Det är ju inte omöjligt. Mycket far runt i huvudet i samband med utredningen också. Mycket fokus på allt som INTE funkar.

Jag är väldigt tacksam för att ni har brytt er om att svara på mitt inlägg. Jag uppskattar det verkligen. TACK allihop!

Tish81, menar du alltså att känslan kan bero på medicinen? Den möjligheten hade jag faktiskt inte tänkt på. Tack för tipset! Fast... Jag har även haft den känslan i perioder då jag inte ätit medicin. Fast då tänker jag att det kan vara kroppens eget sätt att hantera starka känslor genom att stänga av dem tills man har bättre resurser att hantera dem. Kanske kan medicinen också ha sådan effekt.

Flia! Dig tror jag att jag känner igen från Attentions diskussionsforum (där heter jag Tintomara enbart (det namnet var upptaget här). Kul att känna igen någon! Skönt att höra att det blivit bättre för dig, fast det låter som att du ändå inte är riktigt rättmedicinerad. Hoppas det fortsätter åt rätt håll.

milve skrev:Jag gör det så enkelt jag kan. Jag pysslar lite med Kat-kitt materialet och vipps så har jag ett bättre mående och trevligare tankar. Det är Tony Attwoods "verktygslåda" som jag använder. Har du provat?

Neej? Här måste jag läsa på märker jag. Tack för tipset! Kul att du hittat något som funkar för dig!

nano skrev:Jag mår olika beroende på vad jag äter, men jag blir inte klok på vad jag behöver i kroppen men jag märker ju skillnad.
Det i kombination med promenader verkar ge stor effekt åt ett angenämt håll

Kan tänka mig att en dietist skulle behöva kontrollera vad du äter.
Förslagsvis att du skriver upp en lista på vad du äter och när som en journal och låter dietisten föreslå förändringar.

Tänkvärt! Jag märker ju också stor skillnad, trots att jag själv är lätt skeptisk (trodde inte på EyeQ, t.ex. men är helt beroende av dem nu när jag märker skillnaden). Jag behöver ju t.ex massor av fet fisk, det är helt tydligt. Promenader har jag ägnat mig ytterst lite åt under vintern, det är sant.

NoteToSelf skrev:Kämpar mot meningslösheten dagligen. Kommer antagligen bli satt på medicinering snart igen, bara för att jag ska orka gå upp om dagarna.

Men jag är van, efter flera års depression.. Hoppas det blir bättre efter utredningen.

Har inga andra tips än att stänga av skallen och inte tänka efter alls. Bara göra, inte tänka. Ingen bra lösning, men den enda som fungerar för mig.

Lycka till

Åh, många virtuella kramar till dig!

Dagobert skrev:Tycker det mesta är meningslöst, och jag har mindre förväntningar på livet numera. Det får vara meningslöst. Jag tror det är lite lättare att leva så, än att lida av att jag inte utnyttjar tillvarons möjligheter.
Det hindrar förstås inte att jag då och då utnyttjar tillfällen som dyker upp.

Med Asperger-diagnos har man iaf rätt till boendestöd, så man kan få hjälp med disk och sånt.
Jag har haft boendestöd i 1,5 år, och det funkar jättebra på alla sätt. Jag mår bättre när jag slipper disktravar och annan skit som tynger ner mig.

Och träffarna på Autism- och Aspergerföreningen har piggat upp min tillvaro en hel del. Tintomara Ariadne, du bor ju i Östergötland, kom på måndagsträffarna i Norrköping: http://www.aspergerforum.se/post493757.html#493757

Det låter som att vi har likartade problem. Tack för att du hörde av dig! Jag kände inte till träffarna i Norrköping. Det kan hända att jag dyker upp. Omtänksamt av dig att tipsa om dem!

jonsch skrev:Det enda som oroar mig inför den planerade tillvaron som yrkesaktiv är att stimulansen kanske inte kommer att räcka till för att hålla meningslöshetskänslan - och diskhögarna - borta. Kanske inte ens om jag försöker fylla fritiden med stimulans av det slag jag föredrar, oroar jag mig för. Men hoppet är gott, ändå!

Det har tagit en ansenlig del av mitt liv att analysera meningsfull/-löshet, så att bästa möjliga stimulans ska kunna hittas/åstadkommas. Kanske är lösningen nära nu. Och har vi tur gäller den lösningen fler än mig.

Även om min lösning bara är min så väljer jag att tro att alla med ovanligt stora meningsfullhetskrav kan få sina krav uppfyllda, m.h.a. tur eller grundlig analys och litet uppfinningsrikedom (kruxet är möjligen att analyserandet och uppfinneriet kanske känns meningslöst... men låt oss hoppas).

För somliga kanske mediciner är hela eller en omistlig del av lösningen. Kasta inte bort dem, eller några andra idéer, är mitt råd, i sökandet efter det som är tillräckligt! Jag väljer att tro att det alltid finns.

...

Och blir min egen lösning verkligen klar så torde jag vilja dela med mig till alla den kan tänkas vara applicerbar för, vi får väl vänta och se.

Så hoppingivande - och hemlighetsfullt! Jag håller tummarna för att du hittar din lösning och att vi alla kan få ta del av den. Jag suger åt mig av din hoppfullhet, eller ditt val att hoppas, och försöker inspireras av det. Kanske kan jag åka lite snålskjuts...

Tintomara Ariadne skrev:

NoteToSelf skrev:Kämpar mot meningslösheten dagligen. Kommer antagligen bli satt på medicinering snart igen, bara för att jag ska orka gå upp om dagarna.

Men jag är van, efter flera års depression.. Hoppas det blir bättre efter utredningen.

Har inga andra tips än att stänga av skallen och inte tänka efter alls. Bara göra, inte tänka. Ingen bra lösning, men den enda som fungerar för mig.

Lycka till

Åh, många virtuella kramar till dig!

Man tackar, man tackar