Zombie skrev:

Spektral skrev:Men detta är något som säkerligen diskuterats i alla möjliga olika former här på detta forum under årens lopp.

Det, liksom den här myten:

Spektral skrev:det är som bekant en karakteristisk del utav Aspergers syndrom att ha nedsatt empati.

Jag anser dessvärre inte att min personlighet är en myt det finns säkert gott om myspys Aspies som väljer varje handling i livet med omsorg, för att inte övertrassera minusbalansen på karmakontot.

Att vara egoistisk borde inte vara främmande för en person med Aspergers syndrom, det är enligt mig inte något negativt, och är ett väldokumenterat drag hos autistiska personer. Men detta verkar många som har Aspergers syndrom inte vilja kännas vid, och vissa opponerar sig starkt emot det, när det i media beskrivs som ett av diagnoskriterierna.

Denna söta bild som en del med Aspergers syndrom vill förmedla anser jag, inte överensstämmer med verkligheten. Är det viktigt för självkänslan att det i etern enbart porträtteras personer med Aspergers som är genier och som är högpresterande inom sitt specialområde? Och får respekt för sina prestationer, även fast de bakom fasaden säkerligen i många fall är egocentriska.

Låg EQ är idag en central del utav diagnosen, och jag litar mer på den forskning som bedrivs på området av exempelvis Simon Baron-Cohen än åsikter om Aspergers som förmedlas på internet utav en hel del självdiagnostiserade "internetAspies" samt den feldiagnostiserade procenten utav alla som diagnostiseras på löpande band idag.

Jag tror tyvärr att det finns allt för många inom psykiatrin som saknar den kliniska erfarenheten som krävs för att verkligen genomskåda en person och verkligen lägga märke till de subtila autismindikationer som en vuxen person med Aspergers kan uppvisa.

De enligt mig starkast bidragande orsakerna till att denna diagnos är attraktiv för vissa människor att diagnostiseras med, är en del utav de fördelar som det medför i samhället t.ex med csn, sjukskrivning, eventuell pension. Samt på grund av att associeras med alla dessa kända personer, som det spekuleras enormt om huruvida de kan ha varit Aspergers syndrom som bidragit till deras originella kreativa output.

Som jag just visade, det där finns hur många trådar som helst att diskutera i, så varför off topic här?

Här är den senast aktuella:
theory-of-m ... tml#514944

I de trådarna finns också gott om svar på det du skriver om mentalisering. Myten om den enorma överdiagnosticeringen har också avhandlats gång på gång, det senaste jag minns här:
dela-upp-as-i-lag-och-hogfungerande-t18072.html

Och diagnoskriterierna bör också gå att få tag på någonstans på nätet, så att du kan se att varken nedsatt mentalisering eller egoism ingår i dem.

Zombie skrev:Som jag just visade, det där finns hur många trådar som helst att diskutera i, så varför off topic här?

Här är den senast aktuella:
theory-of-m ... tml#514944

I de trådarna finns också gott om svar på det du skriver om mentalisering. Myten om den enorma överdiagnosticeringen har också avhandlats gång på gång, det senaste jag minns här:
dela-upp-as ... 18072.html

Och diagnoskriterierna bör också gå att få tag på någonstans på nätet, så att du kan se att varken nedsatt mentalisering eller egoism ingår i dem.

Ska checka länkarna sorry för offtopic. men jag håller fast vid att egoism är manifestation för bristande theory of mind. Och därför en tydlig indikation vid diagnostisk intervju.

Jag vet inte varför jag blir rasande över detta igen - kanske för att jag inte blivit det över något alls på bra länge.

Men nyss var sista gången jag, om raseriet håller i sig, använde blott vänliga ord mot någon som bygger någon tes eller slutsats på påståendet att

"AS innebär bristande förmåga att förstå eller leva sig in i andras känslor och bristande förmåga att känna känslor själv."

Eftersom jag har den här diagnosen ifråga och eftersom jag är en i högsta grad både känslosam och medkännande individ med utmärkt inlevelseförmåga så är nämnda påstående en s.k. förolämpning. Mot mig. Och mot alla andra som skulle skriva under så här långt.

Så. Jag tänker inte att vända andra kinden till om jag läser, eller hör det, igen.

jonsch skrev:Jag vet inte varför jag blir rasande över detta igen - kanske för att jag inte blivit det över något alls på bra länge.

Men nyss var sista gången jag, om raseriet håller i sig, använde blott vänliga ord mot någon som bygger någon tes eller slutsats på påståendet att

"AS innebär bristande förmåga att förstå eller leva sig in i andras känslor och bristande förmåga att känna känslor själv".

Eftersom jag har den här diagnosen ifråga och eftersom jag är en i högsta grad både känslosam och medkännande individ med utmärkt inlevelseförmåga så är nämnda påstående en s.k. förolämpning. Mot mig. Och mot alla andra som skulle skriva under så här långt.

Så. Jag tänker inte att vända andra kinden till om jag läser, eller hör det, igen.

Det är väl bra i sånt fall att du ej lider utav vare sig alexitymi eller brist på social och känslomässig ömsesidighet, som definierat i DSM-IV. "A-(4) lack of social or emotional reciprocity."

Dock så borde du i sådant fall ej ha något problem med att acceptera att de som uppfyller de specifika kriterierna kan ha enorma problem med att förstå sina egna känslor och inte i lika hög utsträckning som andra har behov eller kapacitet till att sätta sig in i andra människors tankar och situationer.

Men om vi analyserar begreppet lite så kan man ju fråga sig, hur vet man att man har en god inlevelseförmåga? Det är ju en sak att konstlat och med logiskt tänkande tro sig kunna ha inlevelseförmåga, en annan att verkligen ha det. Man måste ju ha någon referensram så om du inte känner en person, så får man väl anta att du projicerar din egna självupplevda bild på en teoretisk modell som du byggt upp med hjälp utav erfarenheten.

Mm. Givetvis.

1. Det är fullt möjligt att vara känslomässigt ömsesidig utan att vara det socialt.

2. Att ha alexitymi och därmed svårt att identifiera och uttrycka dem innebär inte att man är egoistisk.

3. Även för de Aspergare som är känslokalla och egoistiska finns möjligheten att utvecklas. Men inte om man använder diagnosen som ursäkt.

Jag har jättesvårt att känna mina egna känslor, har därför alltid tyckt att det varit svårt att svara på frågor som handlar om upplevelser av hur man känner eller hur man mår.
Jag har också svårt att själv se om jag själv mår dåligt eller inte och svårt att se varför.

För att ta ett exempel; jag var 21 år och jobbade heltid som vårdbiträde på ett ålderdomshem. Efter att ha jobbat där några veckor var det en kvinna på min avdelning som dog, och jag fick vara med att hjälpa till att tvätta den döda kvinnan och svepa den döda kvinnan. Det var första gången i mitt liv jag såg en död människa, och på eftermiddagen när jag kom hem från jobbet lade jag mig bara i sängen och blev liggande där resten av kvällen, med huvudet nerborrat i kudden och efter ett tag kände jag att det kom tårar från mig som rann ner för kinderna. Att sätta ord på detta hade jag inte förmåga till, d.v.s. jag hade inte förmågan att tänka att anledningen till att jag var ledsen var kopplat till det som jag varit med om tidigare på dagen, Eller förmåga att tänka att det var en känslosam upplevelse att för första gången möta en död människa, och att det skulle ha varit en jobbig upplevelse. Att jag kanske borde pratat med någon om dagens upplevelse försvävade mig inte överhuvudtaget.

Jag märkte bara att jag grät, och jag kände mig väldigt trött, men jag kunde inte beskriva varför jag grät eller vad mina känslor var. Så på mig stämmer det sistnämnda "bristande förmåga att känna känslor själv" bra, därmed inte sagt att jag inte har känslor. Det HAR jag ibland till och med lite för mycket, men förmågan att tolka dem och förstå dem brister, även om jag tror att jag iallafall är lite bättre idag än vad jag var för 10 år sedan.

Angelic Fruitcake skrev:1. Det är fullt möjligt att vara känslomässigt ömsesidig utan att vara det socialt.

2. Att ha alexitymi och därmed svårt att identifiera och uttrycka dem innebär inte att man är egoistisk.

3. Även för de Aspergare som är känslokalla och egoistiska finns möjligheten att utvecklas. Men inte om man använder diagnosen som ursäkt.

Du får det att låta så enkelt, nästan som om att du har de definitiva svaren på alla dessa frågor.

Självklart kan folk besitta alla möjliga kombinationer utav variationerna du räknar upp, men ändrar det på något? Du kan skriva vad som helst, det är bara ett antagande utan mycket mer substans i än något annat som jag eller någon annan skriver på internet i detta ögonblick.

Du skriver baserat på dina egna erfarenheter och inte nödvändigtvis representativt för en grupp människor med en gemensam diagnos.

Det du skriver är alltså inte understött utav empirisk insamlad data, utan baserat på grundval utav observationer utav dig i ditt liv, och baserat på fakta som du tillskansat dig genom litteraturen.

Att vara egoistisk är mänskligt, jag anser att det är ett utav människans och andra på jorden levande organismers mest grundläggande kännetecken.

jonsch skrev:Jag vet inte varför jag blir rasande över detta igen - kanske för att jag inte blivit det över något alls på bra länge.

Men nyss var sista gången jag, om raseriet håller i sig, använde blott vänliga ord mot någon som bygger någon tes eller slutsats på påståendet att

"AS innebär bristande förmåga att förstå eller leva sig in i andras känslor och bristande förmåga att känna känslor själv."

Eftersom jag har den här diagnosen ifråga och eftersom jag är en i högsta grad både känslosam och medkännande individ med utmärkt inlevelseförmåga så är nämnda påstående en s.k. förolämpning. Mot mig. Och mot alla andra som skulle skriva under så här långt.

Så. Jag tänker inte att vända andra kinden till om jag läser, eller hör det, igen.

Ta det lugnt. Själva diagnosen innefattar oftast den ena eller båda de saker som man säger i den meningen. Därför är det en generell sak som AS innebär. Det betyder inte att alla har just dessa problem när man har AS.

Man kan beskriva en förkylning på samma sätt som AS. I förkylningen säger vi ingår: hosta, nysande och snorighet. Dessa tre är generella saker, men en förkylning behöver ju inte inkludera alla tre, dock brukar oftast en av delarna vara med.

Och hade du verkligen inga som helst emotionella problem när du var barn exempelvis? Man lär sig ju hantera det och som vuxen med AS kan de problemen helt försvinna. Men har du verkligen aldrig någonsin haft problem med känsloregistret?

Du kan faktiskt inte ha läst vad vad jag skrev, marxisten.

jonsch skrev:nyss var sista gången jag, om raseriet håller i sig, använde blott vänliga ord mot någon som bygger någon tes eller slutsats på påståendet att

"AS innebär bristande förmåga att förstå eller leva sig in i andras känslor och bristande förmåga att känna känslor själv."

Säger/skriver någon något med innebörden av det inom de citationstecknen så har den uttalat sig om alla AS-diagnosticerade.

Jag tänker inte att vända andra kinden till om jag läser, eller hör det, igen.

Men skriver/säger någon att aspergare kan ha bristande förmåga att förstå eller leva sig in i andras känslor och bristande förmåga att känna känslor själva, så håller jag mig lugn, kan jag lugna dig med.


Och

marxisten skrev: har du verkligen aldrig någonsin haft problem med känsloregistret?

är ju en lustig fråga. Vem har inte det? Eller, hur ska man kunna veta om någon har haft det, vilka är de objektiva måtten i sammanhanget?

Spektral skrev:Att vara egoistisk är mänskligt, jag anser att det är ett utav människans och andra på jorden levande organismers mest grundläggande kännetecken.

Där var du ett rättvist/trevligt "jag anser att" ifrån att förolämpa hela mänskligheten och därmed också mig.

Grandiositet är trevligt i små doser

jonsch skrev:Du kan faktiskt inte ha läst vad vad jag skrev, marxisten.

jonsch skrev:nyss var sista gången jag, om raseriet håller i sig, använde blott vänliga ord mot någon som bygger någon tes eller slutsats på påståendet att

"AS innebär bristande förmåga att förstå eller leva sig in i andras känslor och bristande förmåga att känna känslor själv."

Säger/skriver någon något med innebörden av det inom de citationstecknen så har den uttalat sig om alla AS-diagnosticerade.

Jag tänker inte att vända andra kinden till om jag läser, eller hör det, igen.

Men skriver/säger någon att aspergare kan ha bristande förmåga att förstå eller leva sig in i andras känslor och bristande förmåga att känna känslor själva, så håller jag mig lugn, kan jag lugna dig med.


Och

marxisten skrev: har du verkligen aldrig någonsin haft problem med känsloregistret?

är ju en lustig fråga. Vem har inte det? Eller, hur ska man kunna veta om någon har haft det, vilka är de objektiva måtten i sammanhanget?

Oj, förlåt. Jag tänkte inte på formen det var böjt i...Tänkte inte på att det stod "AS innebär", vilket är generalisering... "AS innefattar ofta" vore bättre, eller "AS kan innebära".

Då hamnar saken i ett helt annat läge.

Angelic Fruitcake skrev:1. Det är fullt möjligt att vara känslomässigt ömsesidig utan att vara det socialt.

2. Att ha alexitymi och därmed svårt att identifiera och uttrycka dem innebär inte att man är egoistisk.

3. Även för de Aspergare som är känslokalla och egoistiska finns möjligheten att utvecklas. Men inte om man använder diagnosen som ursäkt.

Läs igen Spektral. Till skillnad från dig har jag inte uttalat mig kategoriskt om någonting, undantaget att alla kan förändras till det bättre. Jag hävdar inte att Aspergare per definition är varken det ena eller det andra, jag hävdar enbart att

1. Kriteriet för ömsesidighet inte behöver innebära brist på känslomässig ömsesidighet,

2. Alexitymi definieras inte av egoism.

Din personliga uppfattning om vad Asperger innebär förändrar inte diagnoskriterierna. Egoism ingår inte, även om det kan vara en konsekvens av vissa symptom.

Ett visst mått av egoism behövs för människors överlevnad, ja. Men jag fick intrycket att du hävdade att egoism var något extra framträdande hos personer med Asperger och det tvivlar jag på att du har något empiriskt stöd för. Hade du sagt detsamma om narcissister eller psykopater hade jag nog inte protesterat, för där ingår det i själva diagnosen. Inte för att det är någon ursäkt, jag tror det finns hopp även där.

Väl talat, AF!

Jag har inte AS (iaf inte nått som diagnosticerats än) men jag vet att jag kan verka egoistisk ibland men det är inget jag gör med mening eller tänker på. Exempelvis att någon blir väldigt upprörd och jag vet absolut inte vad jag ska göra och då jag faktiskt känner andras känslor så blir jag själv upprörd (fast jag vet att jag blir upprörd för att den andre är upprörd) och då kan jag ibland antingen prata om nått jag gillar eller prata på om någon gång då jag känt liknande. För någon som inte känner mig ter sig detta egoistiskt men de som känner mig och förstår mig vet att det är ett av mina klumpiga sätt att visa att jag bryr mig.

Det jag typ försöker säga är att jag tror att alla (med eller utan AS) kan te sig egoistiska men inte egentligen mena det. Jag känner några med AS som jag ibland kan tycka beter sig egoistiskt och när jag då har vågat fråga de om det som förstår de inte att det de gjort eller sagt kan tolkas som egoistiskt (eller arogant i vissa fall).

Jag har försökt leva mitt liv väldigt omtänksamt gentemot andra, och känner mig mer benägen än de flesta att t ex stanna upp och försöka hjälpa till om man skulle passera någon så här vintertid som inte kommer loss från parkeringen med bilen, eller hålla upp dörrar, hjälpa till med barnvagnar av och på bussar. Vad som helst sådant.

Samtidigt vet jag att somliga som bara sett mig på nätet på fullaste allvar läst in narcissistiska och egoistiska drag. Jaja, de får väl tro det då.

Det tråkiga är att jag har kommit såpass långt med att vara "offentlig" att ställen som Flashback tycker att jag valt offentlighet och får ta att anonyma idioter sitter och diskuterar om jag har en diagnos jag har papper på eller inte (!).

Det är just för att jag fått så jävla mycket av offentlighetens baksida som jag verkligen skulle vilja få ut något positivt av kändisskap också, det skulle inte vara allt för fel med någon inbjudan till något gratisparty någon gång - eller inte minst att genom att vara "känd" BLI EFTERFRÅGAD som föreläsare, t ex.

Fast det blev lite OT i den här tråden.

Forskning inom sådana områden som t.ex Aspergers syndrom kan lätt bli ensidigt och/eller begränsat då det ofta utgår från en hypotes som någon vill bevisa. Statistik går att forma så den passar in där man vill ha den, och vill man bevisa att personer med Aspergers är egoister så väljer man ut de personer med AS som passar in på beskrivningen och använder dem för att bevisa sin hypotes och ignorerar således övriga. Naturligtvis garderar man sig med en "felmarginal", att t.ex lite vagt komma med "variationer kan förekomma".

Ja, jag är skeptisk till forskning inom vissa områden. Därför har jag, i det här avseendet, bara mina egna erfarenheter att gå efter och de säger mig precis just det att variationer förekommer. Vi är inte en homogen grupp.

För egen del blommade empatin ut från att bara innefatta djur till att innefatta alla levande varelser till en aningen för hög grad. Skulle jag vara egoistisk här skulle jag säga att det hade varit bättre om den fortsatt varit begränsad eftersom jag själv skulle mått mycket bättre då.

Jag har två personer med AS runt mig som ofta framstår som egoister, men som sällan är det. Om man gräver i det lite så visar det sig att tänket bakom de uttalanden de gör inte alls är av egoistisk art.

Sedan har jag mig själv och min bättre hälft - två personer som, på olika håll, under uppväxten levt i närheten av en odiagnostiserad Aspergare som varit totalt omedveten om sin problematik och därför berövats möjligheten att utvecklas. Denna erfarenhet har påverkat oss båda på det vis att vi utvecklats åt motsatt håll - vi har sett vad vi inte vill vara och har gått åt ett annat håll.

Så jag hamnar lite på båda sidor i frågan. Visst finns det människor med AS som är självcentrerade och egoistiska (finns människor helt utan diagnos som är det också), men det finns också människor som inte är lika hårt "drabbade" på det området och det finns människor som börjar på den egoistiska punkten och sedan utvecklas åt ett helt annat håll.

Pemer skrev:Jag har försökt leva mitt liv väldigt omtänksamt gentemot andra

Du har alltså behövt framtvinga det för att du inte har det i dig?

Pemer skrev:, och känner mig mer benägen än de flesta att t ex stanna upp och försöka hjälpa till om man skulle passera någon så här vintertid som inte kommer loss från parkeringen med bilen, eller hålla upp dörrar, hjälpa till med barnvagnar av och på bussar. Vad som helst sådant.

För att du lärt dig att det anses fint och omtänksamt.

Tyder inte det på en enormt bristande förståelse för andra människor så säg?

Att vara omtänksam kan också vara att säga nej. Har du funderat över det någon gång? Tänkte du tex över huruvida man kanske gör en oansvarig människa en björntjänst genom att utan betänkligheter skänka denne pengar till hyran?

Moderator:

Flyttade tråden från Övriga ämnen.

Pemer skrev:Jag har försökt leva mitt liv väldigt omtänksamt gentemot andra, och känner mig mer benägen än de flesta att t ex stanna upp och försöka hjälpa till om man skulle passera någon så här vintertid som inte kommer loss från parkeringen med bilen, eller hålla upp dörrar, hjälpa till med barnvagnar av och på bussar. Vad som helst sådant.

Samtidigt vet jag att somliga som bara sett mig på nätet på fullaste allvar läst in narcissistiska och egoistiska drag. Jaja, de får väl tro det då.

Det tråkiga är att jag har kommit såpass långt med att vara "offentlig" att ställen som Flashback tycker att jag valt offentlighet och får ta att anonyma idioter sitter och diskuterar om jag har en diagnos jag har papper på eller inte (!).

Det är just för att jag fått så jävla mycket av offentlighetens baksida som jag verkligen skulle vilja få ut något positivt av kändisskap också, det skulle inte vara allt för fel med någon inbjudan till något gratisparty någon gång - eller inte minst att genom att vara "känd" BLI EFTERFRÅGAD som föreläsare, t ex.

Fast det blev lite OT i den här tråden.

Din grandiosa självbild känns väl lite egocentrisk? Du är inte känd, du kanske vill tro det, fine!

Och jag förstår verkligen inte, vad får du ut av att hjälpa folk med så simpla saker som du nämner nu? Förväntar du dig att du ska få en medalj i livets slutskede för tappra insatser? Det är ingen skyldighet att hålla på med sånt trams, ifall någon har skaffat barn t.ex så får de enligt mig ta konsekvensen av sitt handlande (ha sex) och bära sin barnvagn av och på bussen själva, det är inte mitt problem att de valt att sära på benen och nu är för lata för att bära på och av sin barnvagn.

Som sugrövsmanövern exemplifierade så är det en väsentlig skillnad på inlärda beteenden och intuitiva beteenden. Det är per definition, det som skiljer oss som har Aspergers syndrome från NT, att vi använder de semantiska explicita minnesfunktionerna till sådant som för gemene NT oftast kommer per automatik genom användning utav implicita minnesfunktioner.

Varför tror så många med Aspergers att de är diagnosens ansikte utåt? Det verkar vara ett känsligt ämne för många här, och de identifierar sig starkt med den utopiska Aspergerbild som målas upp på bland annat det här forumet. Och @ kaosprinsessa, vad är relevansen i vad du känner om du inte ens har Aspergers? Vi diskuterar här den egoistiska subtypen utav Aspergare, inte den egoistiska pseudo Aspergar typen eller NT-egoisten, eller den nya subtypen som frodas här: NT-Aspien.

sugrövmanövern skrev:

Pemer skrev:Jag har försökt leva mitt liv väldigt omtänksamt gentemot andra

Du har alltså behövt framtvinga det för att du inte har det i dig?

Nej, så menade jag inte. "Har försökt" var inget bra ordval.

Pemer skrev:, och känner mig mer benägen än de flesta att t ex stanna upp och försöka hjälpa till om man skulle passera någon så här vintertid som inte kommer loss från parkeringen med bilen, eller hålla upp dörrar, hjälpa till med barnvagnar av och på bussar. Vad som helst sådant.

För att du lärt dig att det anses fint och omtänksamt.

Tyder inte det på en enormt bristande förståelse för andra människor så säg?

Framför allt för att jag har haft förmåga att SE sådant runt omkring mig, till skillnad från de flesta så kallade normala som om några verkar mer eller mindre avskärmade och empatilösa.

Att vara allmänt smidig och kunna t ex kliva åt sidan om man möts där det är trångt är ju sådant som normalmajoriteten inte har i sig att sträva efter att hjälpas åt, utan det bygger på rangordning och att det ligger status i att känna av om den andre är mer bengen att väja och gör det först, så att man själv slipper.

Är det bättre förståelse för andra människor än att som jag försöka leva efter "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt" eller helt enkelt den gyllene regeln "behandla andra som du själv skulle vilja bli bemött"?

Jag tycker det är skrämmande att sådant inte är mer allmän ledstjärna hos gemene man.

Att vara omtänksam kan också vara att säga nej. Har du funderat över det någon gång? Tänkte du tex över huruvida man kanske gör en oansvarig människa en björntjänst genom att utan betänkligheter skänka denne pengar till hyran?

Bättre att låta någon bli bostadslös och få sig en läxa, och den hårda vägen få lära sig att man måste ha framförhållning. Pja. Jag hör vad du säger. Jag ser din poäng. Jag kan hålla med dig på ett mer allmänt plan. Men i det specifika fallet gjorde jag inte din bedömning. Och jag tror inte M hade varit bättre hjälpt av det andra alternativet.

Du talar med en som själv varit med om vräkningar och ofrivilliga flyttningar

Spektral skrev:Din grandiosa självbild känns väl lite egocentrisk? Du är inte känd, du kanske vill tro det, fine!

Jag SKRIVER ju att jag har nått en tillräckligt offentlig position för att få känna av baksidorna av det, helt utan att vara ett dugg känd i egentlig bemärkelse och alltså utan att vara ens i närheten av några fördelar av något "kändisskap" - och att jag just därför inte tycker det är ett dugg förmätet att drömma om medaljens framsida också. Hur får du det till att jag skulle "tro att jag är känd"???

Och jag förstår verkligen inte, vad får du ut av att hjälpa folk med så simpla saker som du nämner nu? Förväntar du dig att du ska få en medalj i livets slutskede för tappra insatser? Det är ingen skyldighet att hålla på med sånt trams, ifall någon har skaffat barn t.ex så får de enligt mig ta konsekvensen av sitt handlande (ha sex) och bära sin barnvagn av och på bussen själva, det är inte mitt problem att de valt att sära på benen och nu är för lata för att bära på och av sin barnvagn.

Jag får ut att jag tycker det känns bra att känna att jag gett en medmänniska ett handtag.

De är väl för fan inte för lata för att bära sina barnvagnar, de har allt lärt sig att bära den själva för att det inte är någon självklarhet att någon skulle hjälpa till, och brukar bli glatt överraskade över att någon gång få ett handtag.

Som sugrövsmanövern exemplifierade så är det en väsentlig skillnad på inlärda beteenden och intuitiva beteenden. Det är per definition, det som skiljer oss som har Aspergers syndrome från NT, att vi använder de semantiska explicita minnesfunktionerna till sådant som för gemene NT oftast kommer per automatik genom användning utav implicita minnesfunktioner.

Absolut!

Varför tror så många med Aspergers att de är diagnosens ansikte utåt? Det verkar vara ett känsligt ämne för många här, och de identifierar sig starkt med den utopiska Aspergerbild som målas upp på bland annat det här forumet. Och @ kaosprinsessa, vad är relevansen i vad du känner om du inte ens har Aspergers? Vi diskuterar här den egoistiska subtypen utav Aspergare, inte den egoistiska pseudo Aspergar typen eller NT-egoisten, eller den nya subtypen som frodas här: NT-Aspien.

Det tror jag inte det är särskilt många som tror. Det är din raljanta övertolkning.

Utopisk aspergerbild? Pja, skillnaden är ju att bilden av de aspergare du kallar utopisk är mest relevant för största delen av oss aspergare som är på t ex detta forum, och att det är vi som inte syns och inte kan få den specifika hjälp vi må behöva när omvärlden sitter med enbart den bild du väl menar är mer riktig. Båda bilderna behöver förmedlas!