Jag har skrivit ett långt mail till skolverket, men tyvärr har jag ingen större förhoppning om att det hjälper har anmält en skola tidigare när min älsta dotter blev mobbad av lärare skolan fick kritik men rättade sig inte efter det det.

jag kopierar in mailet till skoverket.

Hej jag har problem med min sons skolgång. Det är en mycket lång historia orkar inte dra alla detaljer, men nu har det havererat totalt. Grundproblemet är egentligen att han har aspbergerssyndrom, men att han inte har den sociala tillbakadragenheten som de flesta aspies har. Han placerades i sjuan i en speciel aspbergersgrupp, men det funkade inte alls just för att den var anpassade till de tillbakadragna aspbergerbarnen. Sonen satte sig på tvären eftersom att de inte hade raster tillsammans med andra barn åt tillsammans med andra barn etc etc. Efter ett par veckor slutade det med att jag fick hämta min son på akuten efter att han blivit misshandlad av andra barn och fått åka ambulans dit. Skolan polisanmälde inte detta utan skyllde det inträffade på sonen. Ytterligare någon vecka senare hamnade sonen i en dispyt med rektorn vilket slutade med att sonen på eget bevåg polisanmälde rektorn för misshandel. Först tog jag inte det så allvarligt utan tog förgivet att det hela berodde på överdrift från sonens sida nått som hör ihop med hans diagnos. Senare har jag dock pratat med en flicka som bevittnade det hela och hon bekräftar sonens version.

I stort sett hela sjuan gick till spillo för sonen han vantrivdes i specialklassen och vägrade för det mesta att gå till skolan och när han nån gång visade sig där var det för att visa sin frustration för lärare och skolledning. Han fick pröva en vanlig klass rektorn placerade honom i en klass med ishockeyprofil jag protesterade och sa att det inte lär funka eftersom att grabben är totalt ointresserad av sport. Mina farhågor besannades det funkade bara några dar. Efter ytterligare en tid skulle han få pröva i den klass som han formellt tillhörde. Vilken skillnade jag hade en glad harmonisk och lycklig grabb i ca en vecka för första gången sen första klass var han oppåt med att gå till skolan, sen blev han tyvärr sjuk influensa, med efterföljande luftrörskatarr och var borta i tre veckor. När han kom tillbaka till skolan funkade det återigen inte grabben klagade på att lärare och elever mobbade honom för att han skolkat. Rektorn tvångsplacerar honom återigen i specialklassen jag överklagar men förlorar. Jag begär ut alla handlingar från skolan och upptäcker att under den period när sonen var sjuk står det sjuk med efterföljande frågetecken i handligarna detta trots att jag kontaktat skolan och förklarat var som var fel så tydligen har sonen belägg för behandligen han påstår sig utsatt för efter att han kommit tillbaka efter influensaperioden.

Efter sommarlovet lyckas jag övertala honom att gå till skolan när han kommer dit upptäcker sonen att de gjort om organisationen det är bara han som är permanent placerad i specialgruppen de andra barnen ska bara läsa vissa ämnen där. Sonen är mycket upprörd har sedan vägrat att gå till skolan på hela terminen.

Vi har nu laggt in om skolbyte sonen ska få börja på en annan skola men bara under förutsättning att han återigen börjar i en specialgrupp för aspbergerbarn, med samma sociala isolering från andra barn som på den förra skolan. Dvs skolan fortsätter att hävda att det bästa för honom är en åtgärd som tidigare visat sig enbart förvärra situationen.

Det som jag som föräldrer vet är bäst för min son är en vanlig klass, men att han får stödundervisning för att komma ifatt det han ligger efter med.

Jag trodde att min son skull få bättre hjälp efter att han fått diagnos men tyvärr verkar det som han bara har blivit skälpt av det. En massa så kallade experter sitter och tycker om vad som är bäst för honom utan att lyssna på vad han vill själv. De har en förutfattad mening om hur han är bara för att han har diagnosen utan att ha insikt i hur han är som individ.
Ett annat upprörande exempel är att han inte har fått börja att läsa spanska trots att det hörtill ett av hans specialintressen med främmande språk lärarna utgår bara från att han inte klarar det utan att ge honom en chans. Som tur är har han lärt sig en del på egen hand via nätet, liksom han har lärt sig engelska vilket är hans bästa ämne trots att han istort sett hela skoltiden varit befriad från det ämnet eftersom att skolan i första hand försökt att få honom att lära sig svenska och matte.

Har ni några tipps på hur jag ska göra för att få till en lösning för min son som får det att fungera. Det jag har gjort nu är att kalla in några av sonens vuxna dataspelskompisar som ska försöka övertala honom att ge specialgruppen i den nya skolan en chans. Min plan är att om det funkar och han tar chansen att försöka jobba ifatt flytta från kommunen inför nian och vägra all form av sekretessbrytning när han byter skola.

Vad gäller sekretessbrytning så förekommer det nog inom alla kommuner. Rektorer, syokonsulenter och liknande skvallrar gärna, även om det faktiskt är förbjudet att lämna ut information om en persons sjukdomstillstånd, vare sig det rör sig om anorexia, cancer, dyslexi eller asperger, utan den personens godkännande.

Att flytta hjälper nog. Så länge lärare och rektor är öppna för att din son har en "speciell personlighet" och accepterar detta behöver de inte veta vad han har för diagnos.

Jag vet också av erfarenhet att barn och ungdomar som inte blivit matade med information av vuxna, hur de ska tänka och tycka om en person etc, inte är i närheten så fördomsfulla eller med tendenser till mobbningsbeteende som de ungdomar som blivit informerade om någons eventuella "svårigheter".
Barn är öppnare än man tror, så länge de inte hjärntvättas av vuxna. Rasistiska barn har alltid fått det hemifrån eller från släktingar, liksom barn som mobbar personer med excentriska eller avvikande personlighet har fått det hemifrån eller från lärare.

Jag slår vad om att din sons klasskamrater matas med skitsnack av sina föräldrar, som får höra allt bakom din rygg på föräldramöten eller enskilda föräldraträffar med klassföreståndare och liknande.
Så fungerar det i Sverige. Skvallret är en helig byråkrati.

Om föräldrar och lärare bara var öppna och visade respekt, struntade i diagnoser, tror jag att vissa, inte alla, men vissa personer med diagnosen AS faktiskt skulle få det bättre.
Det enda som behövs är lite individuell respekt och öppenhet.

Det som verkar som ett harmlöst rykte, någon som hört via någon annans föräldrar etc att din son gjort "si eller så" eller är på "det eller det sättet" kan skada din son betydligt mer än vad någon inser. Det är ett angrepp på hans självbild och integritet. Precis som alla andra ungdomar utvecklar han sin egen identitet under tonåren och det är mycket farligt och destruktivt att inte låta människor få vara sig själva och istället sprida ut rykten och snudd på förtal om hur "fel" det är på den här personen.
Det är oerhört negativt för ett barn som kanske precis träffat nya kompisar, att sen höra ryktesvägen att kompisens mamma eller en lärare snackat skit om honom.
Någon unge som vräker ur sig "haar duu einsteinbergers syndrom!!?!?" kan lämna känslomässiga spår i åratal.

Visst är det så kommer ihåg när jag gick i låg och mellanstadiet alla lärare på skolan samlade oss barn och berätade att en flicka från grannkommunen skulle få börja hoss oss eftersom att det var så synd om henne för att hon varit mobbad i sin egen skola. Effekten blev helt motsatt än vad lärarna hade tänkt sig vi fick en konstig inställning till henne redan från början och de tuffa och påstridiga barnen började genast att mobba henne på vår skola också.

AS har ju alltid funnits men jag tycker nog tyvärr att det är fler som slås ut med de så kallade bokstavsdiagnoserna i dag när det uppmärksammas mer och barnen får specialhjälp i skolan. Är det kanske så att den mognad jag sett hos min son sedan han nästan är klar med pubertetsutvecklingen hämmas i stället för att uppmuntras när dessa ungdomar hela tiden prackas på en massa specialhjälp både befogad och obefogad.

Denna tråd får mig verkligen att ifrågasätta nyttan med att diagnosticera barn baserat på hur de fungerar i skolan. Skolan är en styggelse.
Var det några problem hemma med sonen?

Jag hade ingen diagnos som barn, men lärarna ständigt fann fel på mig. Jag var för tyst. Jag var bara med min bästis och inte med andra barn.

Detta skulle stävjas, så jag fick gå till skolpsykologen, jag var 11-12 år. Hon försökte förklara för mig att jag måste skaffa andra kompisar. Hon gav mig även idiotiska förslag på hur. Jag skulle gå fram till någon klasskamrat och säga hej, ska vi träffas på stranden någon dag?
Din jävla amöba, tänkte jag, hur skall jag hitta till stranden? Jag hittar ju knappt hem från skolan!

Jag förstod aldrig varför, jag ville välja mina vänner själv och hade inget behov av att socialisera med hela klassen.

Detta behov av att trycka in barnen i en fålla, följa en stadig kurva etc och om man inte gör det, då är man ett slan som behöver hjälp, enklapp på huvudet, en knuff i ryggen?

Kan man inte bara låta annorlunda människor få var ifred? Det vore bättre tycker jag. Problemen skapas av andra, och det är inte kul att få öknamn, som blyg, tystlåten, hämmad, ensamvarg med flera. Folk borde hålla käft, speciellt lärare, de borde respektera barnen och tvingas se dem som människor.

Man behöver inte tycka om alla människor, men man måste respektera andra och inte tvinga sig in i deras privata sfär med våld. Jag försökte stänga omvärlden ute, men de trängde sig in. Lärare med dålig andedräkt stod lutade över en vid bänken, det i sig är ett övergrepp att tvingas känna lukten. Klasskamrater och lärare skrek i kör att jag skulle tala högre när jag stod framme vid katedern och skulle redovisa. Men om de hade hållt käften hade de kunnat höra mig. Ständiga kränkningar och påtvingade omdömen om min person avlöste varandra.

Jag kan nog bara vara glad att mina föräldrar tyckte att jag var ett fullt normalt barn och att jag var fullt accepterad hemma. Detta trots att jag var väldigt elak mot min lillebror.
Jag önskar att jag hade varit elak i skolan istället för att ge mig på en som jag älskar . Men allt verkar förlåtet, han verkar inte ha tagit skada. Ångrar mig väldigt mycket dock, och förstår inte hur jag kunde vara så ohyggligt elak mot honom.

min son har framför allt haft sina problem i skolan, sen det havererat totalt i skolan och han vägrat gå dit har jag börjat få ta smällarna hemma också vi har snart inte en enda hel dörr i lägenheten de är förvandlade till sågspån

Vill han gå i skolan? Är han hemma på heltid nu, eller går han i skolan någonting?

han har varit i skolan två timmar den här terminen sen blev han osams med sin assistent och har vägrat gå dit under resten av terminen har skolan försökt att fixa en annan skola det är meningen han ska börja där nästa termin

Fy fan! Jag lider med er och er son!
Minns precis hur det var i skolan. Nu vet jag inte hur gammal pojken är men för mig var skolår 1 och 2 förjävliga. Jag gick i vanlig klass och gjorde inget annat än att skolka och slåss.

Skolår 3 flyttades jag till en konstig jävla skola i en villa där vi var från början fyra elever men under vissa perioder bara två. Där blev våra utbrott bemötta med, vad jag skulle kalla, ren misshandel från lärare.

I år 4 fick jag diagnosen asperger syndrom, fick antidepressiva och flyttades till en skola för aspergerbarn (år 5). Äntligen träffade jag folk som var som jag (utan kompisar och missförstådda).
Det var en avdelning i en större skola och det var bra att man fick lite kontakt med "vanligt" folk, även om det till synes enbart gav upphov till slagsmål.

I år 7 flyttades vi till en sunkig gammal tvättstuga. Där var vi tre elever varav en fick ständiga och brutala utbrott där han kastade saxar, knivar, stolar, glas (och allt annat han fick tag på) mot de som kom nära. Han hade ett eget rum att plugga i och det gick bra.
Mina utbrott hade minskat radikalt nu och jag och den andra killen lade istället all vår energi på att jävlas. Bland annat snattade vi ägg och kastade på folk i högstadieskolan som låg en bit bort, slogs med elever där och jävlades med den tredje killen i tvättstugan.

I år 8 flyttades vi till själva skolan och då blev det bättre.
Miljön var mycket bättre och vi trivdes mer. De två lärare vi hade tidigare blev uppsagda och vi fick nya jättemysiga lärare.
Här gick jag de sista två åren i högstadiet. Jag trivdes men pluggade inte alls. Jag gick dit och slogs med aspergerbarnen och när det inte gick så gick jag ut i skolan och slogs med andra elever och lärare.

Efter att två av de i klassen anmält mig för många fall av misshandel och jag också blev fälld i domstol så lugnade jag ner mig.
Under högstadiet hade jag börjat få kompisar och lärde mig sakta men säkert hur man skulle bete sig.
I gymnasiet började jag i stor klass och går nu tredje året, fortfarande inget IG och inga slagsmål eller ens ett litet bråk i skolan.


Vad jag vill säga med detta är att små klasser är ofta ett väldigt dåligt alternativ. En klass för "hopplösa" barn är inte direkt skolans första prioritet.
Dessutom finns det nog alltid någon i dessa klasser som är som jag var. Och utsett inte barn för det.
Och är din son så som jag var så gör en liten klass med andra arga och bråkiga elever honom inget gott. Det gör saken värre.

Jag tror att jag tappade själva meningen i inlägget här för det hjälper nog inte dig något med vad du skall göra åt skolgången för din son.
Men förhoppningsvis är det någon annan förälder som funderar över att sätta in sitt barn i aspergerklass och nu kanske tänker om en gång innan han/hon fattar ett beslut.

Jag antar att du redan gjort det men säg till din son att han måste gå i skolan men att han själv får välja vilken klass. Så mycket ni har frihet att välja dvs.
Försök få in honom i hans kompisars klass?
Låt honom studera hemma? Min bror som är ett väldigt jobbigt fall av AS studerade hemma. Det funkade skitbra för honom.
Testa antideppressiva medel eller Concerta (lugnande tabletter som höjer koncentrationsförmågan). Det gav dock mig en del biverkningar, så som huvudvärk och radikalt minskad aptit.

Hoppas att det hjälper dig på något sätt och jag håller tummarna för er!

De små klasserna är i många kommuner inte budgetklasser för "hopplösa" utan väldigt påkostade klasser med dyr specialpedagogik bakom. Experter i psykologi och psykiatri, professorer och överläkare, som reser 100 mil för att hjälpa till på föräldramötena och i skolans speciella resursplanering, bidrar med sin "expertis".
Lärarna och assistenterna får omfattande vidareutbildning i form av seminarier, kurser och dyra gästbesök av "den största experten", de somnar om kvällarna med Gillbergs evangelium på sängbordet.

Ändå går det fel, väldigt fel.

Problemet är precis det den uppmärksamma mamman redan noterat, absolut ingen hänsyn tas till individen. Allt baseras på diagnosen. Individen upphör i stort sett att existera till förmån för diagnosen. En vanlig, normal, anpassad, halvdum människa med en normal lärarutbildning eller bara en normal position i samhället är helt enkelt för primitiv för att kunna förstå vad sann individualism egenligen innebär.

Dessa människor, de som med socialt våld försöker tvångskategorisera människor, ska och måste bekämpas. Varje människa som upptäckt hur fel saker och ting är, kanske genom en släkting eller vän som far illa, har en moralisk skyldighet att bekämpa dessa orättvisor. Mellanmjölksmänniskorna är inte Guds absoluta avbild, vilket de själva gärna tror och baserar hela sin kollektiva existens på. De är inget annat än medelmåttor.
Alla storheter, alla genier, alla stora ledare genom historien, vare sig de befunnit sig inom autismspektrat eller ej, har varit avvikande och "galna". I synnerhet i förhållande till medelmåttans diktatur som råder i Sverige idag.
Lyssna till din intuition och ditt samvete och bekämpa den ondska som förgriper sig på barns individuella karaktär, oavsett vilken form denna tar sig. Psykologer, kuratorer, rektorer, lärare, skvallriga grannar, är alla lika skyldiga.

Fråga dig själv, varför snackar Britta Andersson, medelinkomsttagare från medelklassen med en arbetarklasspappa som röstar på sossarna, skit om min son?
Varför snackar inte min andra granne Beatrice Aurelius, professor i juridik som har en homosexuell son som är musikproducent och tjänar miljoner, skit om min avvikande son?
Fråga dig också, varför får min son raseriutbrott i närheten av Britta, varför spottade han Britta i ansiktet och fråga dig också varför Beatrice alltid verkat ha en lugnande effekt på honom?

Tyvärr har vi inte möjlighet att välja både jag och sonen vill att han ska gå i en vanlig klass men det finns inte en enda skola i hela stan som tar emot en unge med beteendeproblem i en vanlig klass utan de hänvisas till specialklasserna för barn med olika bokstavsdiagnoser. Det finns ett centralt beslut i skolnämnden i den här stan att barn med specilella behov ska gå i specialklasserna för att få extrahjälp. Mösjligheten att gå i vanlig klass med stödundervinsing är borttagen.

Hej Narran

Jag har suttit och letat i skollagen efter något som jag tror står där men jag har inte hittat det. Det kan också vara i grundskoleförordningen.

Det handlar om hur undervisningen ska gå till. Jag tror det står nåt om att grunden ska vara att alla barn ska gå i en vanlig klass, och att särskilda grupper av olika slag ska vara ett undantag.

Det finns kommuner som inte har några sådana grupper alls och där tvingas barn som inte vill, att likväl gå i vanlig klass......

Hos er är det tvärtom......

Jag undra alltså om det är förenligt med skollagen att kommunen har fattat ett sånt här beslut som du skriver om.

Har du pratat med Skolverket om det? Annars kanske du ska göra det.

Jag vet att borgarna har ändrat i skollagen så att rektorer har större makt att tvinga in barn i specialgrupper mot föräldrarnas vilja det var därför vi förlorade i skolans överklagandenömnd när vi överklagade. Så bra funkar den borgerliga valfriheten i praktiken

Går det att hitta någon lösning där han går i en skola i en annan kommun då? Kanske dom inte vill betala för det men åtminstone "tillfälligt" tills de lyckast komma på någon bättre lösning? Sonen har har väl skolplikt?

I Hbg har dom just nu ett tvärtom-fall. Föräldrarna försöker nu anmäla kommunen med hjälp av DO. Jag hoppas att dom vinner.
Länkar för att det kanske kan ge inspiration åt något håll...
http://hd.se/helsingborg/2007/12/16/saerskoleelever-tvingas-byta-skola/