Hej,

Jag försöker hitta en förklaring till varför jag inte är som andra i min omgivning. Tänkte att någon på detta forum kanske hade några tankar som skulle kunna vara till hjälp.

Detta är en beskrivning av mig:
Jag älskar att läsa och lär mig snabbt. Jag har svårt att se värdet i att läsa böcker som folk i allmänhet verkar tycka om, exempelvis skönlitterära böcker. För att jag ska tycka om en bok måste den innehålla koncentrerad fakta. Det får absolut inte vara en "svammel"-bok som kommer ifrån den röda tråden eller drar in en massa känslor i sammanhanget eller andra irrelevanta företeelser. Jag älskar "tunga" böcker, vetenskap och de klassiska verk som lagt grunden för olika teorier osv. Jag har väldigt lätt för att hitta stavfel som andra inte verkar märka av då de läser samma bok. Detta är något jag stör mig väldigt mycket på och jag tar ofta fram en röd penna och stryker under stavfelet och sätter ett utropstecken för att det ska kännas bra att läsa vidare. Jag blir även upprörd av både böcker böcker och människor som inte är strikt logiska.

Jag har lätt för att se mönster, kopplingar och sammanhang som andra inte verkar se. Jag hamnar ofta i situationer där människor diskuterar problem som jag inte ens förstår problematiken i. Lösningen och mönstret i situationen är solklar för mig och jag löser snabbt problemet. Dock har jag märkt att andra i min omgivning inte alls verkar se dessa mönster.

Att se dessa mönster och sturkturer blir ibland påfrestande för mig. När jag inte är uppslukad av något, blir mönstrena i min tillvaro väldigt intensiva och när jag vill berätta om vad jag upplever för andra är det ingen som förstår vad jag menar. Jag känner även att det är svårt att sätta ord på vad jag upplever, som om språket inte räcker till. Det som är för simpelt i mitt huvud, blir alltför komplext att förklara i ord. Detsamma gäller teorier som jag funderar ut kring hur saker och ting hänger samman som är solklara för mig, men som kräver väldigt utförliga redovisningar där jag inte sällan måste rita upp kopplingar mellan saker för att andra ska förstå hur jag tänker. Jag känner mig oftast väldigt ensam i dessa sammanhang, eftersom jag inte kan diskutera vad jag ser och upplever med någon. Detta eftersom ingen verkar förstå mig eller se det viktiga i de mönster jag upptäcker.

Har jag lite att göra stör jag mig lätt på de mönster jag ser i tillvaron och i samhället. Jag ser upprepningar överallt. Här stör jag mig även på filmer, eftersom jag redan i inledningen oftast räknat ut hela händelseförloppet och slutet (och avslöjat det för min förvånade omgivning), och allting känns väldigt trist när resten av filmen går ut på att det jag tänkt ut blir bekräftat. Även här är allting så uppenbart att jag oftast blir arg eller irriterad, men jag har märkt att det som jag upplever och ser inte är uppenbart för andra.

När jag blir uttråkad blir jag oftast lite deppig, eftersom alla mönster och strukturer blir alltför påtagliga. Jag måste hela tiden hitta något att avleda detta med och enda vägen är att sysselsätta mig själv med arbete eller läsning. Oftast känner jag att världen är för simpel, att alla mönster är så uppenbara att ingenting är spännande och att allting är som cirklar som går runt och börjar om och om och om igen och aldrig upphör. Jag blir väldigt trött på världen när jag upplever detta, eftersom jag känner en meningslöshet.

När jag arbetar med något eller läser ett ämne som jag älskar, så vill jag oftast inte bli avbruten. Jag kan bli både irriterad och väldigt arg om någon försöker avbryta mig och få mig att göra något annat. Genom åren har jag till och med övervägt att avsluta relationer om jag exempelvis upplever att min sambo eller mina föräldrar är i vägen för mitt intresse.

När jag är inne i uppslukad av arbete börjar jag utföra detta när jag går upp på morgonen och avslutar oftast inte förrän jag går och lägger mig igen. Så har mestadelen av mitt liv sett ut. Jag läste aldrig barnböcker, utan gick direkt till faktaböckerna på vuxenavdelningen. När jag blir bortbjuden till folk brukar min första tanke vara hur mycket av min tid med mitt intresseområde som försvinner. Oftast tackar jag nej till att träffa folk för att umgås och fika eller festa, eftersom jag inte ser så stort syfte i det. Dock har jag ingen svårighet med att få vänner längre, vilket jag i viss utsträckning hade under min uppväxt då jag var väldrigt dominant.

I skolan smiter jag gärna undan för att slippa fika med folk, då jag tycker att det fruktansvärt ointressant att lyssna på andra människor om jag inte vet i förväg att de kommer att diskutera ett ämne som jag är intresserad av. Jag har svårt att förstå innebörden av att kallprata med folk. Varför ska man prata med någon enbart för att ha någonting att säga? Detsamma gäller prat om känslor, och särskilt prat om kärlek och romantik som av någon anledning upprör mig . Jag kan prata om mina egna känslor ibland när jag är ledsen och vill ha tröst av någon och jag kan prata om glädje när jag blivit uppslukad av ett intressant ämne som jag vill berätta om, men i övrigt undviker jag gärna detta.

Jag är även ansiktsblind och minns inte människor annat än en krage på en tröja, en rund näsa eller hårfärgen (ibland inte ens detta). Har jag sett personen många gånger kan jag ibland minnas frisyren. Jag känner inte igen folk som jag inte känner väldigt väl och har känt väldigt länge. När jag försöker minnas folk som jag känner och få fram en bild av dem i huvudet har jag märkt att det inte alltid är aktuella bilder av dem. Exempelvis minns jag inte bilden av min mamma i nutid, utan den bild jag har är från ett fotografi från som togs i slutet av 1980-talet. Detta känns ganska konstigt, eftersom jag ändå träffar henne flera gånger i veckan.

Jag minns även konversationer i detalj och bilder av händelseförlopp och kan återberätta exakt om vad som hände i vissa situationer för tjugo år sedan. Jag kan minnas exakt hur folk stod i ett vissa sammanhang och vem som är vem, även om jag inte minns utseenden på personerna förutom kläderna, en logotype på någons keps osv. Jag minns fruktansvärt mycket från min barndom och uppväxt i jämförelse med andra. De som jag växte upp med har knappt några minnen alls och de förvånas och frågar mig väldigt ofta hur jag kan minnas så in i detalj vad som hände för så länge sedan. Ibland säger de till och med att det är som om vi levt olika liv, eftersom de glömt så mycket.

Det var lite om mig själv. Vem är jag? Var hör jag hemma? Varför är jag inte som alla andra?

Är väldigt tacksam om någon vill försöka hjälpa mig tillrätta med dessa frågor!

/Tish

Min analys:

• IQ över 155
• Någon form av autism
• Fotografiskt minne
• Savantliknande egenskaper

Det finns högst 2 människor på miljonen som du. Jag känner själv igen mig i stora delar av det du beskriver. Din personlighet verkar påminna om Sherlock Holmes. I mina ögon framstår du som en osedvanligt intressant människa.

Jag tror att de flesta anpassar sig för att likna varandra. Ett fåtal gör tvärtom eftersom de ständigt söker nya vinklar. Du tillhör den senare kategorin.

Slutsats:

Du kommer sannolikt alltid vara annorlunda då detta säkerligen ligger i din natur. Du hör hemma med människor som kan acceptera din annorlundahet såväl som fungerar på samma våglängd som du själv gör.

Detta är åtminstone min första gissning utifrån tillgänglig information.

Man kan inte utläsa IQ efter den informationen.

Det skulle lika gärna kunna vara jag som skrivit texten men jag är en aning äldre nu. Jag hade liknande besvär/färdigheter när jag var yngre. Det fanns de som trodde att jag skulle få skyhöga poäng på IQ test med och de hade (såklart) fel. Helt ansiktsblind tror jag inte att jag har varit dock, har visserligen svårt att göra mig en mental bild av ett ansikte men jag skulle garanterat bli förvånad om olika kroppar plötsligt bytte ansikte. Sen ska jag även tillägga att du inte är två på miljonen utan snarare en på hundra miljarders miljoner.

Hej och välkommen hit.
Du är säkert intelligent men Du har säkert också många andra positiva egenskaper. Jag känner igen mig i en del saker och tror att Du har hittat en bit på vägen till Dig själv genom att söka Dig till detta forum.
Kramiz

De mönster som du ser behöver inte vara samma mönster som andra ser. Troligen ser andra mönster som inte du ser men som du skulle kunna få inblick i om du kunde sätta dig in i deras situation.

Även skönlitteratur har mönster eller ingår i mönster. Ibland får man gå till en metanivå och titta på författarens språk eller hur boken representerar en viss genre, eller hur den skildrar den tidsperiod den utspelar sig i osv men mönster finns. Genom bra skönlitteratur kan man också få impulser att lära sig nya saker på områden som man inte tänkt på och det kan också vara ett bra sätt att få förståelse för känslor. Det finns också skönlitterära texter som är väldigt informationstäta med referenser till alla möjliga företeelser.

Frågan är på vilka sätt ditt sätt att vara är ett problem för dig? Finns det svagheter i det här du skulle vilja öva upp? Är det så att det blir belastning för dig att alltid se mönster i allt, så att du ibland skulle vilja koppla av från det och inte vet hur man gör? Är det lättare eller svårare att uttrycka det du inte kan uttrycka språkligt på annat sätt, exempelvis genom teckningar, skisser eller sådant?

Det låter mycket troligt att du är en av oss. Välkommen.

Jag känner igen mycket - väldigt mycket - av det du skriver hos mig själv. Jag gissar att jag är dubbelt så gammal som du (eftersom du nämner "skolan"), och kan säga att i mitt fall har de här grunddragen inte ändrat sig alls genom livet.

tish81 skrev:När jag blir uttråkad blir jag oftast lite deppig, eftersom alla mönster och strukturer blir alltför påtagliga. Jag måste hela tiden hitta något att avleda detta med och enda vägen är att sysselsätta mig själv med arbete eller läsning.

Själv lever jag för mitt arbete som även är mitt specialintresse. Jag studerar just nu för mig intressanta ämnen samtidigt vid sidan av jobbet. Detta har inverkat mycket positivt på mig, eftersom jag märker att jag behöver mycket intellektuell utmaning för att känna mig någorlunda i form i vardagen.

tish81 skrev:... Jag har väldigt lätt för att hitta stavfel som andra inte verkar märka av då de läser samma bok. Detta är något jag stör mig väldigt mycket på och jag tar ofta fram en röd penna och stryker under stavfelet och sätter ett utropstecken för att det ska kännas bra att läsa vidare. Jag blir även upprörd av både böcker böcker!? och människor som inte är strikt logiska.

så, nu känns det bättre

Det blir mycket lättare att leva om man kan ha överseende med folks "handikapp", dumheter och misstag (nu pratar jag om NT-syndromet till exempel, eller vilken aspergare som helst). Alla gör så gott de kan. Och det är orimligt att bli upprörd på någon för att de inte kan allt som man själv kan. Men det är klart, det kan ju vara väldigt svårt att styra sina känslor innan man har fått pli på dom.
Men det är ju egentligen helt ologiskt att bli upprörd på någon över något som den personen inte kan rå för.

trémula skrev:

tish81 skrev:... Jag har väldigt lätt för att hitta stavfel som andra inte verkar märka av då de läser samma bok. Detta är något jag stör mig väldigt mycket på och jag tar ofta fram en röd penna och stryker under stavfelet och sätter ett utropstecken för att det ska kännas bra att läsa vidare. Jag blir även upprörd av både böcker böcker!? och människor som inte är strikt logiska.

så, nu känns det bättre

Haha, tack för att du är uppmärksam =) Det där skulle jag definitivt ha blivit irriterad på haha. Jag brukar faktiskt ha överensseende med folk i allmänhet som skriver fel, men när jag betalat för en bok så blir jag en smula irriterad om de tryckta felen är många.

Mvh
Tish

Känner igen mig i allt utom att kunna se mönster . Du är uppenbarligen en pattern thinker. Själv är jag en verbal thinker .

Välkommen hit. Du är en av oss .

Bjäbbmonstret skrev:Frågan är på vilka sätt ditt sätt att vara är ett problem för dig? Finns det svagheter i det här du skulle vilja öva upp? Är det så att det blir belastning för dig att alltid se mönster i allt, så att du ibland skulle vilja koppla av från det och inte vet hur man gör? Är det lättare eller svårare att uttrycka det du inte kan uttrycka språkligt på annat sätt, exempelvis genom teckningar, skisser eller sådant?

Problemet för mig är att jag inte alltid kan ”stänga av” de mönster jag ser. Det är endast när jag fokuserar på något viktigt som dessa mönster inte stör mig i lika stor utsträckning.

När det gäller mitt detaljseende så blir jag även väldigt trött av att gå i affärer och att umgås med många människor, särskilt om jag inte känner dem så väl. Det känns som om min blick fastnar på allt när jag går i ett köpcentrum – veck på klädesplagg, knappar som folk har på sina kläder, gruskorn och annat skräp på golvet, färger av olika slag osv. Av detta blir jag fruktansvärt trött och mår ibland lite illa och blir irriterad för att det blir för mycket runt mig. Om jag sätter mig på en bänk för att vila, så måste jag ofta anstränga mig för att kunna hålla mig vaken. Synintrycken verkar ta all min energi vid sådana tillfällen.

En sak som jag upplever som väldigt jobbig är att jag ibland inte känner att jag kan komma undan när jag inte vill vara med längre. Jag tycker även att det är väldigt jobbigt att bli arg och ledsen för att många inte accepterar att jag inte alltid delar deras version av verkligheten. Folk säger ibland att jag är kall när jag inte delar deras känsloargument och istället anser att det är tvärtom. De menar att jag inte har några känslor i dessa sammanhang. Dock är anledningen till detta ofta att jag ser saker och ting bortom deras personliga känslor. Ofta utelämnas väsentliga delar i diskussioner som enbart baseras på personliga åsikter. Jag har här svårt att bry mig om deras känslor, eftersom jag oftast ser andra företeelser som viktigare att ta hänsyn till. Här är det få som faktiskt vill lyssna på hur min version ser ut, eftersom enbart deras version är den "riktiga".

Visst finns det struktur i skönlitterära böcker, men inga strukturer av värde för mig. Jag blir här mest upprörd över den beaktning av känslor som förekommer.

Jag blir lite intresserad av er andra som skrivit att även ni upplever mönster. Hur är er syn på detta? Upplever ni att det är svårt att få förståelse av andra människor och att prata med dem om detta?

Mvh
Tish

Alexis skrev:Själv lever jag för mitt arbete som även är mitt specialintresse. Jag studerar just nu för mig intressanta ämnen samtidigt vid sidan av jobbet. Detta har inverkat mycket positivt på mig, eftersom jag märker att jag behöver mycket intellektuell utmaning för att känna mig någorlunda i form i vardagen.

Arbete är även det som jag lever för. Jag är 29 år och har studerat sju år på universitet, vilket har hjälpt mig mycket. Det var genom universitetet som jag för första gången uppmanades att tänka såsom jag gör och att få ifrågasätta saker som jag ser. Detta har aldrig varit en önskvärd egenskap tidigare i mitt liv och jag har alltid känt mig väldigt utanför i mitt sammanhang. Det är även genom universitetet som jag hittat de flesta av mina vänner, mycket på grund av att dessa är intresserade av samma ämnen som jag är. Jag tycker även att det är roligt att lösa problem åt andra och det har lett till att många kommer till mig för att få hjälp. Jag tror även att jag oftast är en ganska trevlig person. Folk brukar säga att de blir sedda av mig för att jag ställer frågor till dem om hur de upplever sina liv osv. Mycket av detta bottnar i att jag vill ha något att jämföra mig själv med, särskilt på områden där jag finner mig själv annorlunda. Dessutom brukar jag ibland ställa frågor som jag lärt mig är ”rätt” i sammanhanget, exempelvis att fråga hur folk som jag inte träffat på ett tag mår osv., vilket jag själv inte får ut så mycket av att fråga men som verkar vara uppskattat av andra och höra till artighet. Å andra sidan är det säkert ingen som undrar detta på riktigt.

En sak som jag kan ha svårt för är att berömma andra för vad de gör. Det krävs ganska mycket för att jag ska tycka att de är bra. Å andra sidan blir beröm från mig oftast väldigt värdefullt för folk i min närhet, eftersom de vet att jag inte ger beröm enbart för att vara snäll. Anledningen till detta är att jag har svårt att ljuga om att andra är bra om de inte presterat eller gjort något särskilt, samt att jag inte tycker att man förtjänar beröm om de inte gjort något riktigt bra. Jag har själv svårt att ta till mig beröm från andra om jag inte vet att jag presterat väldigt bra och att jag gjort mitt yttersta och nått fram till ett gott resultat.

Det har hjälpt mig väldigt mycket att studera för att jag har fått komma in i en miljö där jag känner mig mer hemma och där jag tillåts ha mina intresseområden. Dock finns även här en baksida, då jag samtidigt stundom upplever att jag hamnat ännu längre bort från de som är utanför universitetet. Ofta har jag genom åren haft en känsla av att jag socialiseras bort från de flesta andra. När jag tänker efter är det även häri ett utav mina problem ligger med att förklara de mönster jag ser och upplever. På universitetet kan jag använda mig av olika teorier och olika begrepp när jag förklarar, men utanför universitetet är dessa teorier och begrepp oftast okända för människor. Detta gör att jag går miste om viktiga verktyg i min förklaring. I viss utsträckning sker detta även på universitetet, då lärare och elever inte alltid är bekanta med det jag berättar om, vilket i sin tur leder till att de inte förstår vad jag vill ha sagt.

Jag avskyr oftast att diskutera med människor utanför universitetet i och med att diskussionerna här inte alltid baseras på fakta, utan mer på känslor eller något som stått i exempelvis Aftonbladet. Jag avskyr att hamna i sådana sammanhang, eftersom många inte är villiga att avsluta dessa diskussioner då de tycker att det är intressant. Det tycker inte jag. Istället känner jag mig oftast hotad av deras känslor som får styra över hur de anser att det ska vara i olika situationer. Här blir jag lätt väldigt arg eller ledsen om de inte slutar att diskutera detta med mig eller om de följer efter när jag vill gå därifrån. Det finns dock två personer som jag känner som accepterar att vi ibland tycker olika och inte behöver diskutera mer. En utav dessa tycker dock att det är konstigt att jag alltid avslutar diskussioner som precis blivit intressanta i dennes ögon. Här handlar det inte om att folk inte får ha andra åsikter eller att jag inte kan diskutera med någon som anser att det är på ett annat vis. Istället är det känsloargumenten som jag inte klarar av. Jag förstår inte hur människor kan avfärda saker som redan är bevisat för att de inte tycker att det ska vara så. Dessutom har jag väldigt svårt för diskussioner som innebär att folk höjer rösten och enbart hänvisar till sina känslor som referens och avfärdar allt annat. Här finns det inte en chans för mig att få vara en del av diskussionen, eftersom det inte finns någon förståelse för det som jag säger. Vidare är diskussionen meningslös för mig, eftersom den ändå inte kan leda fram till någonting och jag känner inte att jag lär mig någonting nytt. Diskussionen är ogiltig i mina ögon för att bevisning saknas.

Universitetet är här en "frizon" för mig, där jag får uppleva många intressanta och sakliga diskussioner och där läraren agerat som vakt när känsloargumenten kommit in i bilden. Detta är de diskussioner som jag verkligen älskar.

Mvh
Tish

pappan skrev:Känner igen mig i allt utom att kunna se mönster . Du är uppenbarligen en pattern thinker. Själv är jag en verbal thinker .

Välkommen hit. Du är en av oss .

Tack så mycket Jag blir så glad när jag ser att det finns andra som liknar mig. Att veta att jag inte är ensam är en enorm lättnad för mig. Jag har aldrig träffat andra som liknat mig i dessa avseenden och jag har alltid funderat på varför jag skiljer mig från alla. Vidare känns det skönt att få berätta om mig, utan att klassas som "avvikare" eller "konstig" i andras ögon. Jag pratar sällan om mig själv på detta vis, eftersom det ändå inte är någon i min närhet som förstår. Oftast uppstår missförstånd som leder till frågor och diskussioner av det slag som jag upplever som obehagliga.

Dock blir det ibland väldigt tungt att bära allt inom sig. Jag skriver dock mycket och målar ibland för att få utlopp för de känslor och tankar som finns inom mig. Ibland kan jag även vakna mitt i natten och inte kunna somna om för att jag tänker för mycket. Jag brukar då gå upp och skriva ner mina tankar och hypoteser, då dessa kan vara användbara i framtiden. När jag är rastlös eller stressad brukar jag ibland även tänka på en massa påhittade siffror och tal som jag räknar ihop, alternativt ord eller händelser som jag kopplar ihop med varandra. Detta hjälper ibland, men gör mig samtidigt en smula trött om jag håller på alltför länge, särskilt eftersom jag tenderar att öka svårighetsgraden för att testa min egen kapacitet.

Mvh
Tish

tish81 skrev:Av detta blir jag fruktansvärt trött och mår ibland lite illa och blir irriterad för att det blir för mycket runt mig. Om jag sätter mig på en bänk för att vila, så måste jag ofta anstränga mig för att kunna hålla mig vaken. Synintrycken verkar ta all min energi vid sådana tillfällen.

Du kanske ska besöka en optiker och kolla synen, många gånger när man ser dåligt så märker man inte det förrän man varit hos optikern och fått (nya) glasögon/linser och det ger exakt den effekten du beskriver.

Tish81: "När det gäller mitt detaljseende så blir jag även väldigt trött av att gå i affärer och att umgås med många människor, särskilt om jag inte känner dem så väl. Det känns som om min blick fastnar på allt när jag går i ett köpcentrum – veck på klädesplagg, knappar som folk har på sina kläder, gruskorn och annat skräp på golvet, färger av olika slag osv. Av detta blir jag fruktansvärt trött och mår ibland lite illa och blir irriterad för att det blir för mycket runt mig. Om jag sätter mig på en bänk för att vila, så måste jag ofta anstränga mig för att kunna hålla mig vaken. Synintrycken verkar ta all min energi vid sådana tillfällen.

En sak som jag upplever som väldigt jobbig är att jag ibland inte känner att jag kan komma undan när jag inte vill vara med längre"

Jag känner igen mig starkt i detta . skönt att inte vara ensam.

jag känner mig extra konstig för folk kan nog uppleva jag stirrar. men jag kan bara inte släppa detaljerna och det är jobbigt. lika så om nån detalj jag fastnat på sedan försvinner (personen med klädesplagget te.x går utan för min syn) så kan jag inte släppa detaljen ändå. den sitter fast i mitt sinne . och jag kan inte byta fokus .

Miche skrev:Du kanske ska besöka en optiker och kolla synen, många gånger när man ser dåligt så märker man inte det förrän man varit hos optikern och fått (nya) glasögon/linser och det ger exakt den effekten du beskriver.

Jo, jag har glasögon och det har förbättrats en del sedan jag upptäckte att jag hade ett brytningsfel och skaffade dem.

pappan skrev:Jag känner igen mig starkt i detta . skönt att inte vara ensam.

jag känner mig extra konstig för folk kan nog uppleva jag stirrar. men jag kan bara inte släppa detaljerna och det är jobbigt. lika så om nån detalj jag fastnat på sedan försvinner (personen med klädesplagget te.x går utan för min syn) så kan jag inte släppa detaljen ändå. den sitter fast i mitt sinne . och jag kan inte byta fokus .

Jag kan också fastna med blicken på detaljer ibland som sitter på någons kläder eller dylikt. Jag märker ibland att vissa människor verkar känna sig obekväma om jag tittar lite för länge på någon detalj. Jag brukar då försöka titta åt ett annat håll, men ibland är det svårt för att det känns som om blicken "sitter fast" och är svår att flytta när jag väl fokuserat på någonting. Ibland har jag även svårt att byta fokus när detaljen försvinner, precis som du skriver. Folk brukar ofta fråga mig hur det är med mig vid dessa tillfällen och fråga om jag är ledsen. Jag antar att jag ser lite ledsen ut när det blir så.

Är det för mycket saker alltför nära mig i affären, exempelvis klädsnurror, människor som rör sig osv. kan jag ibland även uppleva att det blir obehagligt för ögonen. Jag brukar säga att det "kittlas i ögonen", det är den bästa beskrivning jag kan ge av det jag upplever. Det blir för mycket detaljer alltför nära antar jag.

Tikki skrev: Jag känner igen mig i en del saker och tror att Du har hittat en bit på vägen till Dig själv genom att söka Dig till detta forum.
Kramiz

Jag är väldigt glad över att jag hittade till detta forum. Det var egentligen lite av en slump. Det var i samband med en sökning angående min ansiktsblindhet som jag hittade information om att det fanns kopplingar mellan ansiktsblindhet och asperger. Vidare sökning ledde mig fram hit

tish81 skrev:Universitetet är här en "frizon" för mig, där jag får uppleva många intressanta och sakliga diskussioner och där läraren agerat som vakt när känsloargumenten kommit in i bilden. Detta är de diskussioner som jag verkligen älskar.

Ju mer du skriver, desto mer känner jag igen mig!
Jag vill inte släppa det akademiska livet, och har dagligen kontakt med forskare i tjänsten.

Du var visst inte så ung som jag först gissade, själv är jag lite över 40.

Jag är själv så ansiktsblind att jag inte känner igen personer som står framför mig, om de inte rör sig karaktäristiskt eller talar med mig - jag kan inte ens avgöra ålder på dem. Tog i förra veckan fel på min bästa vän som är i min egen ålder och en sextioårig dam!

Alexis skrev:Jag är själv så ansiktsblind att jag inte känner igen personer som står framför mig, om de inte rör sig karaktäristiskt eller talar med mig - jag kan inte ens avgöra ålder på dem. Tog i förra veckan fel på min bästa vän som är i min egen ålder och en sextioårig dam!

Haha, det där lät roligt Jag har också svårt att uppskatta ålder på folk ibland. Får ibland för mig att människor är mycket yngre eller äldre än vad de egentligen är. Det fanns en äldre man i min klass på universitetet förut som jag var övertygad om var över 80 år, då han hade vitt hår. En kompis hade fått reda på hur gammal han var och bad mig gissa, så mitt svar blev att han måste vara en bit över 80. Min kompis tittade konstigt på mig och sa att han var 45 år, men att hon varit övertygad om att han var runt 55 år eftersom han såg äldre ut

Ja, min ansiktsblindhet har lett fram till ett flertal pinsamma situationer. Jag kan sitta och prata med någon i timmar, men när jag ser den personen någon dag senare så känner jag oftast inte igen den alls. Det har även hänt att jag börjat prata med fel person i tron om att det är någon annan. Här har jag upptäckt, när jag sett personerna tillsammans, att dessa inte ens behöver vara lika varandra. Hårfärgen behöver inte ens stämma. Vet inte hur jag kan se likheter ibland

En annan sak är detta med folk som "byter sammanhang". Jag kan känna igen folk om vi suttit i samma rum ett tag, men kliver de utanför dörren känner jag oftast inte igen dem. Jag känner heller inte att kan fråga vem en person är som kommer fram och pratar med mig. Exempelvis umgicks jag med en tjej nästan varenda dag under flera månader och pratade massor med denne. Någon vecka efter detta kom en person fram till mig och satte sig bredvid mig i cafeterian på universitetet och började prata glatt och ivrigt. Min första tanke var: "Vem är det här? Det är ju uppenbarligen någon jag känner väl". Jag tyckte att det fanns någonting bekant med henne, men kunde inte alls placera personen i något sammanhang. Inte förrän hon nämnde platsen där vi träffades sist kom jag på vem det var.

Jag har aldrig träffat någon annan som är ansiktsblind och folk omkring mig verkar ha svårt för att förstå detta. Innan jag själv visste att man kunde vara ansiktsblind var det många som anklagade mig för att vara "slarvig" och inte anstränga mig för att memorera och för att minnas. Ett flertal tekniker har presenterats för mig genom åren för att hjälpa mig att minnas, men tyvärr har dessa inte fungerat alls. Jag har även svårt för att minnas namn på individer, kanske för att jag inte har ett ansikte att sätta namnet på. Ibland kan jag minnas ett namn, exempelvis "Linda", men jag minns inte vem av alla som var Linda. Jag har även varit med om att folk inte tror att jag vill hälsa på dem när jag inte känner igen dem. Genom andra har jag fått veta att folk gått förbi mig någonstans, men att de tänkt att jag inte vill prata med dem eftersom jag inte tittat åt deras håll utan bara gått förbi.

Jag hoppas att du kommer på en eller flera träffar i framtiden

Jag känner igen en del saker hos dig.
Kan du liksom märka att du har förståelse för hur saker som rör sig fungerar, liksom att du tar in det som snurrar i huvudet och har en kopia av verkligheten i huvudet?

Känner igen det är med mönster, jag bygger nya mönster i det jag ser.
Som liten så sade jag att jag tyckte jag var bra på att dra långsökta slutsatser.
Jag förstod inte då att andra såg det som att man upptäckt att man misslyckats och berättar om det.
Gillade f.ö. att berätta om mina misstag så andra slapp göra om dem, brukade berätta om dem när någon tänkte göra något jag misslyckats med eller det kom på tal.
Mina slutsatser jag refererade till var de jag lyckats med, det var därför jag tyckte jag var bra på det.
Hmm, nu låter det skrytsamt.

Som redan sagts!
Kom på träffar. Risken är att jag är en av dom som knappt minns dig och troligtvis frågar efter ditt namn varje gång jag upptäcker dig igen.

Men jag kommer ihåg din åsikt!

nano skrev:Kan du liksom märka att du har förståelse för hur saker som rör sig fungerar, liksom att du tar in det som snurrar i huvudet och har en kopia av verkligheten i huvudet?

Man skulle kunna säga att jag har som en "karta" över verkligheten i huvudet och över hur den fungerar. Jag såg en gång en bild som illustrerade forskningsfältet i samhället som helhet. Bilden bestod av en massa linjer som gick kors och tvärs, och som korsades och trasslade ihop sig med varandra. Det är svårt att beskriva riktigt hur jag ser detta, men när jag är ute och går
t ex och passerar människor av olika kategorier, med olika sociala tillhörigheter, olika kläder osv. och när jag ser på alla hus, affärer och liknande, så är det som om "kartan" aktiveras och jag ser var någonstans som allt hör hemma. Vilken tråd som är vilken på kartan i förhållande till det jag ser i verkligheten. När jag väl börjar se detta (dvs när jag inte är distraherad av annat som jag sysselsatt mig själv med) gör det ibland ont inom mig, för vilka kopplingar jag än följer på kartan så leder de till orättvisa av olika slag. Allt sker på bekostnad av något annat, sedan kan detta naturligtvis vridas åt olika håll och bekostanden kan ske på olika individer och olika företeelser beroende hur perspektivet och situationen blir. På ett sätt är det som om verkligheten (det som jag ser när jag tittar ut genom fönstret, åker bil eller tar en promenad) är den vackra "framsidan" av världen, medan "kartan" visar både framsidan, men även baksidan av världen och det som inte alls är lika vackert.

Sedan finns det även en massa vardagliga mönster och grejer som jag ser och tänker på, och hur tillverkningsprocessen av någonting jag ser ute gick till och sådana saker. Det som jag beskrivit ovan är dock det som är mest komplext och mest påtagligt och som ibland blir väldigt jobbigt att se när jag väl börjar detaljerna i verkligheten och på kartan och analysera dessa.

Strukturalism är det som är mest likt det som jag ser, men ändå förklarar strukturalismen inte allt jag upplever. Åt det hållet men på ett mer komplext vis.

Det där låter intressant, du är ju rena uppslagsverket på i vilken ordning saker behöver förbättras.
Vore intressant att sätta sig in i.

Jag vill göra en övertalningskampanj så du kommer till en träff med oss andra
Vi går ofta o äter på Vasa's i Stockholm om du skulle ha vägarna förbi och vill träffa oss, och kommer en långväga gäst så brukar vi göra en extra träff