Hej!
Blev medlem här eftersom min sambos pappa har asperger. Relationen mellan min sambo och hans pappa är inte den bästa och därför vill han försöka ta reda på hur han ska hantera problemen som uppstår.
Eftersom detta är ett aspergerforum finns det kanske någon som kan känna igen sig i hans pappa och ge oss lite nya perspektiv.

Som sagt är inte relationen den bästa och har väl aldrig heller varit. Min sambo har mått mycket dåligt under sin uppväxt av olika orsaker och har anpassat sig mycket till sin pappa.
Det är mkt detta som är det problematiska i relationen med hans pappa. Som det är nu mår sambon ofta dåligt när han träffar sin pappa. Han är ständigt orolig att han ska göra fel och att pappan ska bli arg. Vilket händer så gott som varje gång vi träffar honom.
Han älskar sin pappa och vet att pappan tycker om honom, men mår dåligt av detta. Pappan "exploderar" när saker inte går som han tänkt eller om vi tex har lite disk framme, och detta har vi förstått är relativt vanligt om man har asperger.

Detta är lättare att förstå och hantera än när han exploderar för att min sambo tex inte har tänkt på att ha på sig en t-shirt istället för skjorta när han ska hjälpa pappan att bära stenar. Eller har grävt vår rabatt på vad pappan menar är ett dåligt sätt. När sambon var inlagd på bup och pappan hälsade på skrek han åt sonen för att han hade skärsår på armarna. Han upplevde att min sambo skar sig för att visa förakt för pappan och för att visa alla hur elak han var.Pappan kan tolka saker som att sonen gör detta för att såra honom eller inte tar saker på allvar. Sonen vågar exempelvis inte ha kortärmat på sig ifall det finns risk att han träffar pappan, eftersom pappan då kan bli ledsen och arg. Sambon vill inte försämra deras relation.

Pappan har varit fysiskt våldsam ett par gånger mot min sambo och mot sambons mamma när de var gifta. När föräldrarna var gifta slog han sönder mkt saker hemma. Hans uppfattning är att det inte är något fel att slå till andra eftersom "det är något som händer när man är upprörd".

Det som är svårt här är att vi upplever det som att pappan har mkt svårt att se ur andras perspektiv. Han har bestämda uppfattningar om saker och när barnen bodde hemma anpassade de sig mkt efter honom.

Han är väldigt kärleksfull och bryr sig om andra, men det är just detta med att han vill ha saker på sitt sätt och att han blir upprörd så lätt som försvårar. Hur kan vi göra för att förstå honom bättre och förebygga att sådana situationer uppstår? Kan man försöka göra ngt för att öka möjligheten att han kan förstå hur sonen känner?

Är fadern utredd? Om inte så tycker jag att det är väldigt olyckligt att dra paralleller mellan AS och ett så aggressivt beteende.

Nåväl, hur ni ska förbättra kontakten har jag ingen aning om. Är människan så omöjlig att vistas kring så kommer ni inte heller kunna prata om saker, åtminstone inte utan hjälp av en familjeterapeut eller liknande. Det är det enda råd jag kan ge.

prodge64 skrev:Är fadern utredd? Om inte så tycker jag att det är väldigt olyckligt att dra paralleller mellan AS och ett så aggressivt beteende.

Det påminner mer om borderline eller kanske något i ADHD (vet inte riktigt, men jag kan bli våldsam och slå sönder saker när jag är frustrerad, jag är diagnostiserad med AS, ADHD och bipolär vilket jag numera tror är fel, tycker mina symptom påminner mer om borderline).

Ja, jag tycker också det är konstigt att pappan inte förstår bättre, om han har AS-diagnos. Dvs när man fått det så brukar man förstå att det inte är andra som är elaka och dumma, utan att de är annorlunda och att man själv är i minoritet. Eller använder han sin AS som ursäkt för att slippa anpassa sig alls och tyrannisera sin omgivning?

Det går alltså inte att diskutera (vid lugnare tillfällen) hur jobbigt sambon tycker det är med dessa utbrott? Får pappan ett nytt utbrott då?

Jag tycker faktiskt det låter som att din sambo borde undvika sin far; fadern verkar ju bara få honom att må dåligt. Är det verkligen värt att umgås med en person som man ständigt måste trippa på tå inför?

Pictoris

Jag förstår situationen på ett ungefär, tror jag. Jag tror också som dig, att mycket av det du beskriver, "kan" vara typiskt för en person med Asperger.

Jag tror tex., att när han skrek åt sonen ( din man ) för att han hade skurit sig i armarna, så var det hans sätt att be om ursäkt för sitt eget beteende. Så just den situationen, tycker jag verkligen tyder på att han har en insikt om sig själv. Sen så skriver du också att han är omtänksam, och det tyder också på ett gott hjärta.

Äter han SSRI d.v.s. lyckopiller? Det kan hjälpa för många som har ett explosivt temperament.


Om han blir arg:
Så kan det räcka med att avleda ( åtminstone kvinnor brukar kunna tima in det där ) honom på något sätt, även om jag förstår att det kan vara svårt. Men ni får inte konfrontera honom när han blir arg, då kanske han blir ännu argare. Eller ännu värre, att han aldrig kommer över förödmjukelsen. Ett annat tips som kan fungera, eftersom han verkar vara snäll person är att ni kan poängtera: "jag blir också ledsen", "jag är också människa", "jag har också känslor". Sådant brukar bita kunna bita, förutsatt att han känner att ni menar vad ni säger förstås.

I övrigt så gäller det att inte utsätta honom för stress och för många sinnesintryck. Om du tänker på vad ett barn orkar med, så kommer förståelsen vad en person med autism orkar ( d.v.s. det är nog ungefär lika mycket eller lite ) med att följa.


Sen så vet jag inte om han brukar prata om och visar dåligt samvete över sitt aggressiva beteende, efter att han har lugnat ned sig? Om han gör det så är det ett gott tecken. En sak som oroar mig iallt det här bara, är att han fortfarande trots sin mogna ålder har dessa aggressionsproblem. Det har blivit ett invant mönster i honom som han inte kan bryta, och jag vet inte om man kan vänta sig att det går över förrän han kommer upp i åldern ( om ens då, men det brukar nog kunna klinga av ).

internettt skrev:Äter han SSRI d.v.s. lyckopiller? Det kan hjälpa för många som har ett explosivt temperament.

Det kan göra saker värre, när jag åt Fluoxetin så blev jag direkt elak och jag hade ingen aning om det förrän personer i min omgivning berättade om det efteråt.

Tack för alla svar!

Pappan har en aspergerdiagnos sedan ca 7 år tillbaka. Han kände en stor lättnad när han fick sin diagnos eftersom han då kände att han äntligen förstod varför han kände sig så annorlunda. Han har insyn i att han har vissa svårigheter, främst i relationer.
Vad som har med asperger och vad som inte har med det att göra vet jag inte. Men just att han är svår att prata med/förstå andras perspektiv känns som en "aspergergrej".

Sambon och jag har också funderat om hans aggressioner kan bero på något annat, eller om det är en del av hans aspergerproblematik. Han har tex inte växt upp i så bra miljö och så som han vuxit upp verkar gräl och "burdust" beteende med fysiskt våld varit mer vanligt.

Hur mkt ska man "acceptera" eftersom han ju har ett funktionshinder och inte kan hjälpa(?) det han gör, är ngt vi funderar på...och hur man kan göra för att stötta honom.

En del saker han har gjort har han verkat få dåligt samvete över. Exempelvis har han berättat för andra att han betett sig dåligt. han bad om ursäkt till oss för att han blev så arg över rabatten tex. Men han har väldigt svårt att be om förlåt.

En del saker som har hänt har han kunnat ha förståelse och förlåtit min sambo i efterhand, men inte verkar ha sett felet han har gjort.
Ett exempel för att illustrera hur detta kan se ut är när min sambo i tonåren mådde mkt dåligt och hade tagit på sig en skinnrock med nitar. Detta tyckte pappan var otrevligt och såg som en förolämpning mot honom. Då tog han tag i min sambo, tryckte honom mot väggen, skakade honom och klappade till honom i sidan och skrek att han inte skulle tro att han var bättre än honom och kunde sätta sig upp mot honom och att han var starkare.
Sambon var i chock och helt tyst. Efteråt så var han fortfarande tyst och pappan sade att han hade en viss förståelse för att sambon hade haft på sig rocken eftersom han hade hört att det var normalt att en del ungdomar som hade blivit mobbade mkt gjorde så.

Tyvärr(?) berättade sambon om detta för sin terapeut eftersom han var ledsen för att pappan var arg. Detta ledde till en anmälan mot sambons vilja men pappan blev inte fälld. Efter detta har relationen dem emellan varit sämre. Pappan kände det som att sonen smutskastade honom som anmälde. Han hade bara "ruskat om" sambon för att väcka sans i honom. Sonen råkade även säga att pappan slog honom i magen och inte i sidan, vilket kom med i rapporten sedan, något pappan såg som förtal och lögn. dessotum hade de ju pratat efteråt och allt var bra menade han.

I över ett års tid brusade han upp över minsta småsak sambon gjorde "fel". Han verkade kunna förlåta eller iaf ha förståelse för det sambon gjort efter att sambon försökt att ta livet av sig två gånger och sedan blev inlagd på bup flera år. (Sambon har en tanke om att pappan kanske tyckte att sonen blev straffad över det han gjort genom att han blev psykiskt sjuk, och därför kunde han förlåta honom. Men detta är bara en tanke. vi vet inte om det är så pappan känner, men det kanske i allafall säger en del om sambons upplevelse av pappan)

Sambon har som sagt mått mkt dåligt under sin uppväxt och därför varit tyst och anpassat sig. Han har ständigt varit rädd för att pappan ska bli arg. Pappan reagerar annorlunda på dotterns beteende, kanske för att hon är tjej, eller för att han identifierar sig med sonen och misstolkar hans beteende genom att läsa in hur han själv var. Eller kanske att dottern reagerar på liknande sätt som pappan själv.
Dottern har alltid uttryckt mer hur hon känner, även om hon hållt tillbaka mkt av rädsla för att såra pappan. Om hon har tagit upp hur hon har upplevt en situation där pappan varit med, har pappan reagerat med att han håller fast vid sitt perspektiv och inte verkar förstå, alltså att han inte tar åt sig ngt ansvar i att dottern mått dåligt. Eller så har han tagit åt sig för mkt och pratat om att han borde gå och dränka sig för att han misslyckas med allt han gör. (detta var ngt han ofta pratade om när barnen var små). I efterhand har det kanske lett till ngt konstruktivt, de ggr pappan tagit åt sig, men som sagt har han klandrat sig själv mkt först.

På ungefär liknande sätt har han reagerat mot sambon, men främst med att bli upprörd och se det sambon säger som anklagelser. Vi känner också att det känns viktigt att kunna ge sambons perspektiv och visa på när pappan gjort saker som sårat. Men vi vet bara inte hur vi ska göra, för att det ska bli konstruktivt.

Han uppvisar en del som visar på depression, tex talet om att dränka sig... Och vi har tänkt på att terapi, rådgivnig osv nog skulle vara bra för honom. Både för hans mående och för att delar av hans beteende, tyvärr, förstör i relationer till andra. Men HUR ska vi kunna ordna detta...

Det känns som att pappan gärna tar till sig saker och vill lära sig, iaf om det är från en terapeut eller liknande. När han pratade med en terapeut som föräldrarna och sonen gick till (enskilt) pga sambons ohälsa så förändrade han sitt förhållningssätt mkt till sonen och det blev bättre mellan dem. (det var vid den här tiden han "förlät" sonen någorlunda.) Vi tror att han kan ta till sig när ngn kunnig försöker att visa på olika perspektiv till pappan. Läkare osv har han stort förtroende för.

ibland blir jag fruktansvärt arg när jag tänker på hur pappan är ibland och saker som varit och tänker att sambon borde bryta kontakten. Men andra gånger så påminns jag om hur snäll och omtänksam pappan är i övrigt. och även lite på hur jobbigt det skulle vara för pappan om han inte hade kvar kontakten med sonen. tyvärr, eftersom det inte rättfärdigar att min sambo ska må dåligt bara för att pappan inte ska det... Det känns som att han är en "snäll" person egentligen men att han inte inser hur han sårar andra. Men ibland undrar jag vad det handlar om, tex när han upplevt att sambon "utmanar" honom och känt sig manad att påtala att han är starkast av dem...

Det är läskigt att se hur lik pappan är mig i många avseenden och jag undrar om han inte behöver fler diagnoser samt ytterligare hjälp.

Ni som känner till Borderline, kan beteendet vara en beskrivning på en person med den diagnosen?

Jag tycker det låter som glasklar Borderline.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

Det är vanligt med tilläggsproblem vid Borderline (se artikeln). Tycker inte din beskrivning tyder på speciellt mycket Asperger (trots diagnosen), utom att han ångrar sig och vill ställa till rätta - det kan vara det där aspiga ordningssinnet och rättvisepatoset.

Min bästa kompis ex (de är tack och lov skilda nu) har borderline (odiagnostiserad) är vi säkra på. Jag ska inte börja berätta allt obeskrivligt som hon gjorde emot honom så länge de var gifta sambos - det skulle ta resten av dagen. Men bara det där att vara snäll och omtänksam ena minuten och ett monster nästa - det är typiskt borderline.

Hej!
Hade glömt att jag var medlem på denna sidan och hittade tråden av en slump.

Pappan och sonen har bättre relation idag, vi bor i en annan stad än pappan och sonen vågar vara sig själv mer nu. Pappan har inte samma humör längre och det verkar hänga ihop med ett sjukdomstillstånd som påverkar testosteronet (han är inte sjuk alltså men numera har han mindre testosterontillverkning pga ngt i hypofysen eller liknande, inget farligt men hör till sviterna efter en sjukdom). Så det verkar vara detta som har gjort att han haft sånt humör.

Numera är han också ofta ute och reser mkt= ser nya platser, träffar människor och situationer att anpassa sig till och detta verkar få honom att bli mer acceptant och dessutom har han roligt och känner sig inte så ensam =gladare Han har lättare för att resonera och vara mer eftertänksam och lugn nu när han inte brusar upp längre, men har fortfarande kvar sina aspergerdrag så att han har asperger tror jag, men om han har ngt övrigt har inte blivit kollat. Men det stora problemet med humöret är MKT bättre nu

Vad skönt att det ordnat sig med svärfars häftiga humör! Även om det tydligen delvis beror på sjukdomssviter.

Med tanke på att AS ofta är ärftligt, har din sambo märkt av några AS-drag hos sig själv?

Välkommen tillbaka och jösses vad trevligt att humöret verkar bättra sej! Fast omgivningen har ju trots allt lidit väldigt mkt pga honom under en lång tid och sånt är svårt att glömma.

Vad var det för sjukdom? Du har all rätt i världen att inte svara på den frågan. Jag är bara ohejdat nyfiken av naturen.