Det här är så mänskligt som det på något sätt kan bli tycker jag. Det är "hands down", den mest givande "föreläsning" jag någon gång hört.

Jag tycker att han t.o.m. är tydligare och mer givande än Osho i den här intervjun ( även fast Osho kan förklara känslor så intuitivt perfekt ). Han har inte samma magnetiska utstrålning, det stämmer, men om man bortser ifrån det, så tycker jag att han är helt underbar.







Moderator Alien: Lade till "Indiske filosofen/mystikern" i rubriken.

Underbart inspirerande, tack!

Jag förstår dock inte vad han menar när han säger:
"The observer is the observed" etc.

Jag har gått och funderat på det där rätt länge nu, men jag fattar det ens inte intellektuellt. Och om jag inte gör det, så då är det ju svårt att få in det på "autopilot" ( om man nu nånsin får det, antagligen inte förstås ).


Tillagt. Eller menar han såppas enkelt, att man intuitivt måste förstå, att man observerar sig själv i onödan?

Ja, så måste han kanske mena, att man obeserverar sig själv i onödan. Men hur ska en annan kunna sluta med det? Man måste ju i sådana fall tänka bort omvärlden eller beblanda sig med omvärlden helhjärtat, och det skulle jag finna jättesvårt med mina problem. Det betyder ju att man bör vara helt orädd och som en öppen bok mot omgivningen?

Det enda sätt jag skulle kunna sluta observera mig själv på, är ifall jag fick bo själv på en öde ö eller med några få vänner, och att vi accepterade varandra helhjärtat. Annars så kommer man nog inte uppleva total konfliktlöshet förutom under korta stunder, och möjligtvis på dödsbädden om man får ett bra slut.

Konfliktlöshet, ja så måste han mena. Men rätta mig gärna om jag har fel.

Jag kan verkligen inte säga att jag förstår allt han säger, det är mer som vaga aningar. Men han var ändå mer begriplig 'in person' än när man läser honom.

Det här med "the observer being the observed", vad jag tror han säger är att det är nyckeln till hela mysteriet om vilka vi är. Detta är något jag funderat över en hel del tidigare. Visst är det så att ens inre observatör kan observera att "nu förnimmer jag något via mina sinnen", "nu använder jag kroppen till att göra något", "nu känner jag en känsla", "nu tänker jag", "nu fick jag en idé, intuition eller inspiration" eller "nu är jag helt tom i bollen och orkar varken känna eller tänka något"? Men vem/vad är då denna observatör som kan notera detta?

Vad han säger är att samtidigt som vi på djupet inser att denna observatör är det observerade (d v s våra olika delar) så har vi genom den observationen återigen fjärmat oss från det. Jag tror jag fattar vad han menar här. Verkar som en patiens som aldrig kan gå ut.

Samtidigt så rekommenderar han i sina böcker att man observerar sig själv, utan att vare sig döma eller rättfärdiga det man observerar. Detta är lättare sagt än gjort. Observera sig själv är ingen konst, men att göra det utan att vara som en sportkommentator som bedömer och värderar det observerade, det brukar vara betydligt svårare.

Gissningsvis skulle även mellanmänskliga konflikter upphöra om vi slutade värdera både oss själva och varandra och bara tog in och accepterade alla som de är. Det är också lättare sagt än gjort, och jag är inte ens säker på att det skulle vara bra för alla. Många av oss på autismspektrum är ju alldeles för naiva och accepterande redan från början och behöver snarare lära oss värdera och slipa vår urskillningsförmåga? Men som allmän princip har han säkert rätt.

Jag tror också att om man accepterade sig själv till 100% så kan ingen annans bedömning påverka en.

Tack för förklaringen om hur du uppfattar det. Jag tror jag förstår dina tankegångar på ett ungefär, och jag håller också med dig om dom.