Jag har aldrig varit i kontakt med en terapeut eller psykolog och gjort någon specifik utredning om vad jag kan ha för form av diagnos. Detta beror främst på att jag är väldigt motivationshandikappad, men samtidigt känner jag mig så förbannat pressad, eller jag är helt enkelt feg, jag har en jäkla stark viljestyrka, men jag utför det aldrig på ett rätt sätt. Jag vågar inte att ta tag i olika saker. Jag har svårt att nå ut i samhället och vara social, dem problemen har jag alltid haft. Jag är fullständig apatisk med total brist på social interaktion. Deprimerande tristess och bitterhet som fullständigt slukar kroppslig energi.

Det vore på tiden att äntligen få undersöka sig och kanske få svar på varför jag har svårt att visa känslor, svar på varför jag är motivationshandikappad, svar på varför jag alltid skall bli missförstådd, svar på varför jag upprepar och strukturerar saker i livet och varför jag hatar förändringar? Svar på varför jag aldrig passar in i samhället och alltid blir sedd som annorlunda pga mina smala specialintressen. Svar på att jag aldrig gråter när jag väl vill gråta, svar på varför jag inte kan skratta när jag vill skratta. Vad fan är jag för monster?? Är jag autistisk? Har jag Asperger Syndrom??

När jag var liten bodde jag hos en fosterfamilj för att min far inte kunde acceptera mig för den individ jag är, det kan han fortfarande inte, på så vis träffar jag nästan aldrig honom. När jag gick i skolan så fick jag särbehandlas för att jag hade koncentrationssvårigheter och var stökig i klasserna. Jag har haft en kontaktperson under 5 års tid för att överhuvudtaget kunnat klara mig på egen hand. Så något fel måste det ju bara vara, men jag har aldrig fått det bekräftat från någon.

Jag umgås sällan med människor. Jag väljer vänner efter humör, jag söker upp dem när jag vill umgås, ca 1-2 gånger i månaden, ibland inte ens det. Mer orkar jag inte. Jag behöver vara ensam för att orka leva. Det enda sällskap jag har är en sambo och inte ens det klarar jag av längre, hon flyttar snart hoppas jag, annars försvinner jag istället. Sedan har jag ett jobb att rikta mig till, det känns som att arbetsplatsen är det enda stället där jag kan koncentrera mig riktigt, men det tyngsta problemet där är att folk ser mig som en riktig kuf. Att gå ute i affärer, festa och släppa loss kommer jag aldrig riktigt att klara av heller. Det händer, men väldigt sällan.

Jag är en sorglig individ med huvudet under sanden och kan inte självbotas. Jag behöver en hjälpande hand, jag klarar inte av att ordna det själv. Vad har jag för problem och hur botar jag det? Jag är så jävla deprimerad över detta att jag knappt orkar gå upp på morgonarna längre.

Gå till vårdcentralen och begär remiss till en psykolog. Så gjorde jag, jag fick börja hos en bra kurator.

vallesmamma skrev:Gå till vårdcentralen och begär remiss till en psykolog. Så gjorde jag, jag fick börja hos en bra kurator.

Vad är det för kostnader hos sådana här kuratorer osv? Varierar det beroende på vilken kommun man befinner sig på och vilken klinik man uppsöker?
Hur lång tid tar det att få en diagnos fastställd?