Jag har fattat ett beslut: jag tänker från och med idag försöka sluta anpassa mig och ändra på mig bara för att passa in i någon slags mall av hur en "normal" människa ska bete sig. Jag har alltid varit duktig på att lära mig sociala koder och beteenden, tvingat mig att le när jag inte känner för det. Låsats vara socialt kompetent trots att det nästan alltid slutat med att jag springer in på t.ex. praktikplatsens toalett för att lugna ångesten och samla ytterligare energi för att orka fortsätta bära den där jäkla masken jag alltid går runt med.

Nu tänker jag försöka vara precis den jag är, med allt vad det innebär, och ni får helt enkelt ta och acceptera det - eller gå någon annanstans.

Detta skrev jag precis i min blogg. Det känns lite läskigt men jag hoppas det kommer att gå bra.

Det är så det är, jag är också lite egen och ska helst bara stå på mig istället för att anpassa mig till att vara normal, det är rätt, du ska vara dig själv och det är bara att hoppas att folk accepterar det.

Det kanske till och med finns folk som kommer gilla dig bättre när du är som du egentligen är

Det låter jättebra, tycker jag Du kommer säkert att må mycket bättre av att vara dig själv!

Hoppas det går bra för dig!

Jag sa samma sak till mig själv för ett tag sedan, men tyvärr fortsätter jag anpassa mig till min omgivning även om det blivit en liten förbättring.

Men visst det kanske tar ett tag att hitta sig själv ordentligt.

Bra, hoppas det funkar. Jag tänker likadant, har redan gjort det ett par gånger men nästa gång kanske det går bättre eftersom jag är tillbaka i la dance macabre.

Stå på dig.

Xolanda skrev:Det kanske till och med finns folk som kommer gilla dig bättre när du är som du egentligen är

Jag gick ut på min arbetsplats om mina "finktionshinder", jag tycker det känns bra. Men även om folk inte accepterar det så vinner man på det i längden, man ska leva sitt eget liv som det heter. Blir man inte omtykt så har man iaf gallrat bort de människor som man inte behöver lägga energi på. Det är bara att acceptera att man inte kan bli omtyckt av alla, tyvärr blir folk avskräckta av diagnoser, men vad gör det, hellre bli omtyckt för den man är än att speal teater. För masken man håller brister tillslut och då blir det bara pannkaka.

Lycka till med att vara den du är.

En liknande tråd:

http://www.aspergerforum.se/att-duga-so ... 11336.html

Jag kör på samma sak för det mesta och det är skönt. Men jag är ju inte social så ofta, sitter mest hemma numer. Det är läskigt att släppa taget och se vad som händer. I början visste jag inte ens vad som var mina "genuina" reaktioner och vad som bara var förväntningar på hur jag skulle vara.

Jag håller på dig!

/Tintomara A