Hej
En fråga.

Jag har inte asperger men har träffat många med apserger den senaste tiden. Har bland annat träffat tre yngre kvinnor med asperger och en yngre man som alla ger intryck av att vara väldigt bra på att avläsa sociala signaler när man sitter en-till-en. De verkar alla vara ovanligt receptiva och uppfattar t ex minsta skiftning i mitt ansikte. Den ena kvinnan beskriver att hon har en radar för att upptäcka falskhet och är mycket känslig för om det finns en diskrepans i vad människor säger och deras kroppsspråk. Hon är bétydligt bättre än de i sin omgivning att snabbt uppfatta om människor ljuger , har en elak sida eller mår dåligt men håller uppe en fasad. Samtidigt säger både hon och de andra tre att de är dåliga på att avläsa människor och de lever alla tillbakadraget.

Hur kan det här hänga ihop och är det vanligt med receptiva aspergare-fast just svårigheten att avläsa sociala signaler ska vara signifikativt? Tack för svar på förhand. Jonna

Moderator mnordgren: ändrade lite i rubriken.

Jag är också väldigt känslig för folks sinnestämning och märker ofta sånt som andra inte märker av hur folk mår. Jag påverkas av ansiktsuttryck och tonfall.
Men jag har ändå svårigheter att fungera socialt med folk och förstå vad de menar med saker och ting. Mycket missförstånd. Mina sociala svårigheter ligger på nåt annat plan.

Det kan vara det att folk spelar roller för det mesta, och jag förstår inte hur jag ska samspela i rollspelet. Jag förstår folk när de är raka,ärliga och seriösa, men det är väldigt sällan folk är det i vardagen bland andra människor. Eller så hoppar folk mellan spel och ärlighet så jag bara blir förvirrad.

Det är kanske missvisande att man pratar mest om svårigheter att läsa av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Social klumpighet kan nog ofta bero på andra saker.

Eller när jag tänker efter så är det så att jag har svårt att läsa folks kroppspråk och ansiktsuttryck när de är en del av deras spel. Att jag förstår det bara när det är helt ärliga uttyck.
Eller jag kanske egentligen inte läser ansikten utan känner av folk på andra sätt i stället.
Eller nåt. Jag vet inte..

Det här fattar långtifrån alla experter heller. Tyvärr. Fast det egentligen är rätt enkelt. Vet dock inte om jag lyckas sätta ord på det för det.

Att aspergare måste vara socialt underkänsliga är en myt från aspergarforskningens barndom. Man kan lika väl vara överkänslig, precis som man kan för beröring, syn-, hörsel- eller luktintryck, eller på så vis att man kan vara överkänslomässig lika väl som överanalytisk. Eller att man kan vara ovanligt bra på språk teoretiskt sett, lika väl som ha svårt med det på det planet (också).

Att man är överkänslig (eller "överbegåvad") i något behöver dock inte betyda att man kan hantera det området rent praktiskt och göra det fruktbart. Till det behövs också, till exempel, att man inte blir överväldigad av för mycket intryck; att man kan överblicka och strukturera dem; att man kan tolka inte bara vad, säg, en liten social "signal" betyder i sig själv eller för ens bild av den person som ger den, utan också snabbt på ögonblicket se och tolka vad den betyder i det sammanhang och den ordlösa kommunikation som pågår. Eller, för att dra en parallell med språk, det räcker inte att förstå vartenda ord och var det kommer ifrån och kanske kunna svarva till vackra formuleringar — man måste också kunna snabbt och lättförståeligt kunna se de ord som kan vara relevanta, fånga upp dem, gallra, strukturera och yttra dem innan de blir irrelevanta.

Sådant — struktur, sammanhang, helhetssyn, att sålla och skilja ut det relevanta ur massvis med information, att agera i realtid — är vi ofta dåliga på. På det är många av oss också överkänsliga mot stress, vilket inte gör det lättare i situationer som redan är svåra på grund av ovanstående.

Vet inte om något blev litet klarare av det...



Sedan håller jag med trémula om det där med spel. Vad hjälper all känslighet i världen mot alla dimensioner som ingår i det som bokstavligen är skådespel och strategi och taktik värdiga vilken gammal fältherre som helst — när det spelas i verkligheten, och inte på scen eller i film, där nivåerna är färre och man vet att ingen av dem är på riktigt?

Vanligt bland aspisar är att kroppen och ansiktet inte uttrycker samma saker som rösten, det lär kunna bli väldigt motsägelsefullt, vilket jag tolkar som att entisar (dvs de som inte har asperger) inte förstår vad aspisen vill ha sagt, utan tolkar in något i kroppsspråket som inte alls har med saken att göra.

jonna skrev:Hur kan det här hänga ihop och är det vanligt med receptiva aspergare-fast just svårigheten att avläsa sociala signaler ska vara signifikativt? Tack för svar på förhand. Jonna

Ett språkligt enklare svar än Zombies är att receptiva aspergare inte hänger ihop med att svårigheten att avläsa sociala signaler ska vara signifikant. Däremot hänger det ihop med verkligheten, som ju är litet för spretig för att kunna beskrivas särskilt väl i ord.

Jag såg att Zombie skrev att Aspiga individer ofta har svårt att se helhetsbilder. Det kanske är sant fast jämfört med mig är alla jag känner till detaljfokuserade. Det är verkligen svårt att skriva något om världen som det inte finns starka motexempel på.

I vissa avseenden, eller på vissa nivåer eller hur det nu är, har jag också alltid varit måttlöst förvånad över att jag tydligen kan se helheter och samband som för mig är uppenbara men tydligen knappt för någon annan ("ent" heller). Och där jag inte heller har kunnat avfärda det jag har sett som min in- eller övertolkning hur jag än har försökt.

Så visst, inte är det enkelt. Kanske jag behöver trycka på mångfalden ännu mer nästa gång jag försöker förklara. Tycker bara redan jag gör det så att jag väntar mig samfällt mothugg från alla forumets "reduktionister" när som helst...

Jag blir bara tvungen att skriva: Februari den 23:e, 23:23:53 - snyggt inskickat, Zombie!

Ber om ursäkt för utvikningen. Som kanske var något detaljfokuserad, jag erkänner. Inte ens vad man själv skriver om sig själv stämmer alltid.

[EDIT] Enda sättet att verkligen få med den verkliga helhetsbilden när man uttalar sig, Zombie, är ju att samla in hela universums historias data från början till slut och sedan tillbringa sitt liv som gud med att tala om sina observationer i metauniversumet bredvid. Dina ansträngningar är fullt acceptabla med hänsyn tagen till din position i världsalltet, vågar jag utsträcka mig till att stadfästa.

Jag kan bara instämma i de tre föregående svaren.

Det kan handla om att man förnimmer inte bara den information som sänds ut utan också den som inte sänds ut.

Man kan använda syn, hörsel, känsel, smak och lukt för att förnimma men man behöver nödvändigtvis inte använda just ögat för att se - även örat är ett öga; man kan ha en rumslighet inom sig där ekot bestämmer avstånden.

Man uppfattar och förstår språket men man kan ha problem med att tala eller skriva; samtidigt det omvända - man kan använda språket men har ingen som förstår det.


Edit; med de tre föregående avser jag svar nummer 1 - 3 av trémula, Zombie och Miche.

Jag kan väldigt snabb avläsa stämning i ett rum. Jag kallar det mina "känselspröt". Jag har inga problem med att utläsa vad som händer i en grupp med människor och hur de interagerar med varandra. Hur det sker är svårt att förklara men den förmågan har jag haft hela mitt liv. Det har lite andra förklaringar annat än Asperger i mitt fall men det är överlag något positivt.

Det är MIN plats i alltsammans som inte riktigt funkar alla gånger. Några problem med empati har jag då verkligen inte.

Ja, den aspekten glömde jag: att man kan ha lätt för att se allt möjligt, så länge man inte tvingas ta ställning till, bedöma position för eller använda sig själv. Stämmer i hög grad på mig med, och på rätt många av oss tror jag.

Även empati kan vi ha i såväl över- som under- och bara "avvikande" -flöd, för att nu passa på att dementera den vanliga fördomen också.

************

Tack jonsch. Du är snäll du.

Jag kan se rätt mycket av vad som pågår från åskådarsplats, om jag lyckas hålla intresset vid liv. Skiftningar i kroppsspråk och tonfall etc. Men när någon riktar sig till mig försvinner alltihop. Om personen pratar med mig får jag fullt upp med att samtidigt försöka läsa av honom eller henne och förbereda min egen respons och därmed blir jag fullständigt blind in för allt annat som händer i gruppen. Om jag märker av något sker det med en rejäl fördröjning och ofta är jag inte medveten om det förrän efteråt, när det är försent att reagera korrekt.

Jag har inte heller några svårigheter med att läsa av och känna in människor. Mina sociala svårigheter yttrar sig på andra sätt.

Jag är iofs inte diagnosticerad ännu med utreds som bäst för AS och ADHD.

Tack alla för svar. Väldigt givande läsning. Här kan man lära sig en hel del märker jag.

Angelic Fruitcake skrev:Jag kan se rätt mycket av vad som pågår från åskådarsplats, om jag lyckas hålla intresset vid liv. Skiftningar i kroppsspråk och tonfall etc. Men när någon riktar sig till mig försvinner alltihop. Om personen pratar med mig får jag fullt upp med att samtidigt försöka läsa av honom eller henne och förbereda min egen respons och därmed blir jag fullständigt blind in för allt annat som händer i gruppen. Om jag märker av något sker det med en rejäl fördröjning och ofta är jag inte medveten om det förrän efteråt, när det är försent att reagera korrekt.

+1

Angelic Fruitcake skrev:Jag kan se rätt mycket av vad som pågår från åskådarsplats, om jag lyckas hålla intresset vid liv. Skiftningar i kroppsspråk och tonfall etc. Men när någon riktar sig till mig försvinner alltihop. Om personen pratar med mig får jag fullt upp med att samtidigt försöka läsa av honom eller henne och förbereda min egen respons och därmed blir jag fullständigt blind in för allt annat som händer i gruppen. Om jag märker av något sker det med en rejäl fördröjning och ofta är jag inte medveten om det förrän efteråt, när det är försent att reagera korrekt.

Jebus, det där var precis på spiken helt klockrent hur jag själv uppfattar det!

De verkar alla vara ovanligt receptiva och uppfattar t ex minsta skiftning i mitt ansikte. Den ena kvinnan beskriver att hon har en radar för att upptäcka falskhet och är mycket känslig för om det finns en diskrepans i vad människor säger och deras kroppsspråk. Hon är betydligt bättre än de i sin omgivning att snabbt uppfatta om människor ljuger , har en elak sida eller mår dåligt men håller uppe en fasad.

Som jag.
Men mina problem ligger i: Vad skall jag göra sedan för att ge rätt respons på det jag ser...?

[Citatet var från Jonna]

trémula skrev:Jag är också väldigt känslig för folks sinnestämning och märker ofta sånt som andra inte märker av hur folk mår. Jag påverkas av ansiktsuttryck och tonfall.
Men jag har ändå svårigheter att fungera socialt med folk och förstå vad de menar med saker och ting. Mycket missförstånd. Mina sociala svårigheter ligger på nåt annat plan.

Det kan vara det att folk spelar roller för det mesta, och jag förstår inte hur jag ska samspela i rollspelet. Jag förstår folk när de är raka,ärliga och seriösa, men det är väldigt sällan folk är det i vardagen bland andra människor. Eller så hoppar folk mellan spel och ärlighet så jag bara blir förvirrad.

Det är kanske missvisande att man pratar mest om svårigheter att läsa av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Social klumpighet kan nog ofta bero på andra saker.

Eller när jag tänker efter så är det så att jag har svårt att läsa folks kroppspråk och ansiktsuttryck när de är en del av deras spel. Att jag förstår det bara när det är helt ärliga uttyck.
Eller jag kanske egentligen inte läser ansikten utan känner av folk på andra sätt i stället.
Eller nåt. Jag vet inte..

Igenkänning som bara den på det här. Och jag vet att jag talat med och läst andra som haft npf-diagnoser och beskrivit sig själva på ungefär samma sätt.

---

Angående det jag fetmarkerat så tänkte jag i efterhand på att det kan handla om att aspisar - eller folk med npf - sägs ibland ha svårt att avgöra vems en känsla är. De är så receptiva eller lätt affektsmittade att de inte vet om de själva är ledsna, arga, glada osv eller den de ser, hör, lyssnar på osv.

Dvs, de registrerar en känsla eller ett känslouttryck men vet inte vems det är eller vad de ska göra av det. Det ligger i linje med vad en del andra sagt här, inser jag och undrar varför jag skulle säga det en gång till...

Nåväl. Vill man läsa om affektsmitta kan man läsa Hejlskov, by the way.

Zombies förklaring var väldigt bra tycker jag!

Miches inlägg är också något jag har lagt märke till många gånger.
Folk kan till och med ha svårt att acceptera om man försöker förklara och säger att de har missförstått, och fortsätter i stället tro på det man tydligen har sagt på "kroppsspråket".

alfapetsmamma skrev:Angående det jag fetmarkerat så tänkte jag i efterhand på att det kan handla om att aspisar - eller folk med npf - sägs ibland ha svårt att avgöra vems en känsla är. De är så receptiva eller lätt affektsmittade att de inte vet om de själva är ledsna, arga, glada osv eller den de ser, hör, lyssnar på osv.

Dvs, de registrerar en känsla eller ett känslouttryck men vet inte vems det är eller vad de ska göra av det. Det ligger i linje med vad en del andra sagt här, inser jag och undrar varför jag skulle säga det en gång till...

Nåväl. Vill man läsa om affektsmitta kan man läsa Hejlskov, by the way.

Det var intressant. Och inte något som redan har sagts väl.
Sån är jag, och jag har fortfarande rätt svårt att hantera det.

Och en till grej, som kanske har med det att göra.
Om någon jag känner snackar skit om någon (vem som helst), så känns det i mig som om de lika gärna kunde ha sagt de grejerna om mig trots att det inte har något att göra med mig alls, och inte ens handlar om någon jag känner.

Är det så för er andra också?

Det kanske jag vill läsa om, är det nån speciell bok du menar?

Angelic Fruitcake skrev:Jag kan se rätt mycket av vad som pågår från åskådarsplats, om jag lyckas hålla intresset vid liv. Skiftningar i kroppsspråk och tonfall etc. Men när någon riktar sig till mig försvinner alltihop. Om personen pratar med mig får jag fullt upp med att samtidigt försöka läsa av honom eller henne och förbereda min egen respons och därmed blir jag fullständigt blind in för allt annat som händer i gruppen. Om jag märker av något sker det med en rejäl fördröjning och ofta är jag inte medveten om det förrän efteråt, när det är försent att reagera korrekt.

Oj de där är jag mitt i prick.
Jag har också extremt svårt att umgåd med personer som inte är rakt på sak. Det värsta jag vet är att behöva gissa mig till vaf nån menar. Något jag jämt råkar ut för är när jag försöker delta i en diskussion. Problemet för mig är att jag sällan lyckas ta diskussioner vidare då jag i princip bara upprepar det som den förra talaren sagt fast med mina egna ord och förklaringar. Jag är besatt av att ha fullständig koll på att det de säger är samma sak som jag tror det är. Därför måste jag omformulera deras meningar. Jag hat märkt att det får folk att titta konstigt på mig. Antingen skiter de i att bekräfta om jag har rätt eller fel, vilket är värst. Då kan jag inte fortsätta delta i snacket. Det är mkt bättre om de svarar typ "Ja det var ju det jag sa" eller de underbara vänner som ser mina egna formulerade upprepningar som bra, att de ger en ny dimension till det som redan sagts. Det jag har svårt att fatta är nät folk inte vill ha den informationen, de upplever mig istället som besserwisser.

O som du skriver. Jag kan behöva flera dagar på mig att i efterhand gå igenom diskussioner för att först efteråt fatta vad folk menade. O då måste jag säga det till dom, vilket ibland får folk o skratta åt min tröghet o tycka det är kul, men ibland ser folk bara likgiltiga ut som att "vafan spelar de för roll".

weasley skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Jag kan se rätt mycket av vad som pågår från åskådarsplats, om jag lyckas hålla intresset vid liv. Skiftningar i kroppsspråk och tonfall etc. Men när någon riktar sig till mig försvinner alltihop. Om personen pratar med mig får jag fullt upp med att samtidigt försöka läsa av honom eller henne och förbereda min egen respons och därmed blir jag fullständigt blind in för allt annat som händer i gruppen. Om jag märker av något sker det med en rejäl fördröjning och ofta är jag inte medveten om det förrän efteråt, när det är försent att reagera korrekt.

Jebus, det där var precis på spiken helt klockrent hur jag själv uppfattar det!

Exakt så är det!........... :/

trémula skrev:Om någon jag känner snackar skit om någon (vem som helst), så känns det i mig som om de lika gärna kunde ha sagt de grejerna om mig trots att det inte har något att göra med mig alls, och inte ens handlar om någon jag känner.

Är det så för er andra också?

Oj, vad jag känner igen mig i dessa rader. Tycker alltid att det är jobbigt med skitsnack. Tänk att det finns människor som är lika "udda" som jag

De snackar skit om dig med andra istället. Då gäller det att ha "vänner" så att man kan få reda på via bakvägen vad som sägs. Sedan kan man säga elaka saker om den som vännen hörda säga något elakt. Så att alla slösar sin tid på dessa dumheter..

Nja... jag är dålig på att "se" sånt, jag är däremot bättre på att analysera det om jag får läsa något skriftligt. Eller också om något berättar det i lugn tempo och strukturerat. Då kan jag analysera sociala situationer och företeelser ganska bra. I verkliga livet går det bara för snabbt.

Jag måste faktiskt försvara henne. Jag känner av väldigt bra på folk, så pass att folk kallar mig just tankeläsare, men det har inte med att avläsa kroppsspråk, det har nog snarare med att göra hur man tänker och tar in information, hur mycket jag väljer att analysera människan i fråga. Vissa läser jag extremt dåligt, för jag bryr mig helt enkelt inte. Är jag avslappnad och litar på någon så pass att jag möter blicken ofta, då ser jag ta mig fan rakt in i själen på den, men blottar mig samtidigt själv.