Jag har sedan över ett år tillbaka misstänkt att jag har AS. Jag fick aldrig göra en ordentlig utredning på den psykiatriska mottagning jag går till. Jag fick fylla i ett enda formulär och min mamma fick ett häfte med frågor om min barndom att fylla i. När detta var klart lade min "utredare" all fokus på det som inte stämde in på AS hos mig (vilket är att jag förstår sarkasm, ironi och kan läsa av kroppsspråk, men detta kan ju vissa med AS också!) och ignorerade helt det som faktiskt stämde in (vilket är en hel del).

Jag har gjort alla tester jag hittat på Internet (jag vet att man inte ska förlita sig helt på dem) och alla indikerar att jag förmodligen har AS. När jag pratar med och läser om personer med AS så känner jag igen mig. Jag är kanske inte en "typisk" aspie men jag känner personer med AS som har väldigt lika egenskaper med mig. De brukar på skämt säga att de har AS "light".

Jag har även en väldigt socialt kompetent mamma som har lärt mig otroligt mycket redan från tidig ålder om hur man beter sig i sociala situationer. Precis som vissa med AS säger så kan en lära sig de sociala koderna.

Så, vad tycker ni? Har jag rätt att gå på träffar i stan med andra som har AS för att kunna få prata med likasinnade? Jag vill inte suga ut en massa hjälp och pengar från kommunen eller liknande (typ via LSS och habilitering) som andra som faktiskt har diagnosen AS är i behov av. Det är inte mitt mål. Jag vill inte sno åt mig hjälp jag inte är berättigad till så att någon med en diagnos blir utan.

Jag vill bara träffa andra och prata med andra på nätet som tänker eller är som jag. Det är allt. Jag vill att människor runt mig ska förstå varför jag är annorlunda. Jag vill med gott samvete kunna säga till dem "jag har kanske AS" eller "jag misstänker att jag har AS".

Är det okej?

Klart att du kan träffa aspiesar även om du själv saknar diagnos.

Är det renodlade aspieträffar via nån förening eller verksamhet så kan det dock kanske bli lurigare, jag vet inte. Men annars finns det väl inga som helst hinder.

Det är ju inte meningen att man ska splittra upp folk i "vi och dom" typ "du får inte vara med bara för att du inte har diagnos", det vore galet skevt och fel. Undantaget är som sagt om det är någon form av verksamhet.

Skönt att du tänker så!

Jo, det har jag också förstått. Men som sagt, jag känner inte att jag nödvändigtvis vill gå med i Attention och sådana föreningar. Jag vill bara kunna känna mig accepterad av er här på forumet och andra med AS. Jag vill inte framstå som någon slags bluffmakare.

Ju fler som svarar i denna tråd desto bättre kommer mitt samvete att kännas, så jag skulle bli väldigt tacksam om några av er kan tänka er att skriva en rad eller så

Kan ju iallafall se till att mitt OT-inlägg i specialintressetråden finns länkat hit också...

Och lägga till att det jag skriver där även gäller träffar och så vidare. Står det inte "bara för folk med AS-diagnos" (vilket jag hoppas vi får slippa) så är de öppna.

Tack Zombie!

Har en ovana att komma på saker efter jag har postat (och förhandsgranskat), så nu står där litet mer än nyss.

En sak till: boendestöd och liknande ska man också kunna få bara det är uppenbart att man behöver det, utan diagnos. Jag fick det.

Jag har inga problem med att en odiagnostiserad person säger att den misstänker att den har Asperger eller dylikt för då gör man det ändå tydligt att det inte är vetenskapligt säkerställt.

Det är det enda jag stör mig på, personer sol säger 'Jag har Asperger' som inte har diagnosen, jsg tycker att så är det bra att man är extra tyslig att det bara är ens egen tro oh uppfattning.

Dock tycker jag att set är absurt att du inte fick en djupare utredning, jag fungerar rätt så bra i sociala sammanhang bara när drt är personer jag pratat med i kanske en kvart först, har svårt att vara i stora grupper led insivider jag inte på något sätt är bekant med. Jag förstår sarkadm, o.s.v.

Jag fick en stor utresning med flera psykologer, läkare m.m. och kan inte förstå varför du nekas detta.

Diagnos är bra, och nödvändigt i många livssituationer.
Jakten på att få svar från en auktoritet kan också bli en balansgång på
slak lina.

Självdiagnostiserad som jag är, får jag stå ut med eget tvivel, eller andras
oförmåga till inlevelse, i det av mig upplevda, annorlunda själsliv som det
innebär att nästan alltid vara fel.

Trygg känner jag mig bara med empatiskt varma människor,
dem som inte behöver tvärsäkert lita på sina sinnen för att våga byta
perspektiv på vad det innebär att vara människa, NT/AS ?

Det är inte alltid hur man tar det
utan hur man har det
som avgör hur viktig en diagnos kan bli för att inte nästan,

alltid vara fel

Mvh segdeg

Klart att du kan gå på träffar även om du inte har någon formell diagnos! Bara det att du misstänker att du har AS kan ju göra att det skulle kännas bra för dig att få umgås med andra som har, eller tror sig ha, diagnosen. Klart att du inte nekas detta så håll du utkik efter intressanta träffar

Jag tycker att det är jättedåligt att du inte fick göra en ordentlig utredning. Tyvärr är det nog inte helt ovanligt att det blir så. Många psykologer har dålig kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och utgår därför efter de mest stereotypa mallarna när de gör sina bedömningar. Jag har själv råkat ut för detta. Ingen psykolog eller läkare har någonsin misstänkt att jag kunnat ha AS, ADHD eller dyl. Det var först när jag flyttade till ett annat landsting som jag blev tagen på allvar och nu har jag precis påbörjat min utredning

Mitt råd till dig är att du byter psykolog och ber om en utredning på nytt. Se till att du får komma till en psykolog eller läkare som har goda kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för det är du värd!

segdeg skrev:Diagnos är bra, och nödvändigt i många livssituationer.
Jakten på att få svar från en auktoritet kan också bli en balansgång på
slak lina.

Självdiagnostiserad som jag är, får jag stå ut med eget tvivel, eller andras
oförmåga till inlevelse, i det av mig upplevda, annorlunda själsliv som det
innebär att nästan alltid vara fel.

Trygg känner jag mig bara med empatiskt varma människor,
dem som inte behöver tvärsäkert lita på sina sinnen för att våga byta
perspektiv på vad det innebär att vara människa, NT/AS ?

Det är inte alltid hur man tar det
utan hur man har det
som avgör hur viktig en diagnos kan bli för att inte nästan,

alltid vara fel

Mvh segdeg

+1 (även numera med diagnos...). Och bra sagt, som så ofta av segdeg.

Håller med Marabou också (utom att jag ger rådet bara om Läslus vill ha det )

Marabou skrev: Jag tycker att det är jättedåligt att du inte fick göra en ordentlig utredning. Tyvärr är det nog inte helt ovanligt att det blir så. Många psykologer har dålig kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och utgår därför efter de mest stereotypa mallarna när de gör sina bedömningar.
Det är precis så jag kände att det var! Det kändes som att de bara kunde godta att jag skulle ha AS om jag satt i min fotölj hos dem, vaggande fram och tillbaka, utan ögonkontakt och med monoton röst höll en lång monolog om ett enda intensivt intresse, typ astronomi.
Jag har själv råkat ut för detta. Ingen psykolog eller läkare har någonsin misstänkt att jag kunnat ha AS, ADHD eller dyl. Det var först när jag flyttade till ett annat landsting som jag blev tagen på allvar och nu har jag precis påbörjat min utredning
Det är lite det jag skulle vilja göra. Alltså byta och gå till en annan mottagning men jag vet inte om orkar eller vågar göra det.

Mitt råd till dig är att du byter psykolog och ber om en utredning på nytt.
Jag vet inte om jag vågar byta då min terapeut är en av ledarna i den DBT-grupp jag går i varje torsdag (jag har borderline)
Se till att du får komma till en psykolog eller läkare som har goda kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för det är du värd!
Tack

Är det egentligen så många fördelar att få diagnos ? Vad får man för fördelar. Jag känner till LSS men jag behöver inte LSS. Har inte tid med det. Jag har en dotter att ta hand om. Tror inte LSS vill göra det åt mig och det skulle kännas fel om jag bad dem göra det. Jag har problem med ork och sådant och sociala kontakter, men LSS hjälper ju inte med det.

Daglig verksamhet är väl ok men om man ändå inte får pengar, vad ska man då med det till, jag menar då kan man ju ta en promenad lika väl.

Så vad är egentligen fördelen med en diagnos.

Arbetsförmedlingen verkar ju inte heller göra arbetsanpassade jobb. Eller ja det verkar inte finnas så hög tolerans för asperger bland arbetsgivare på kontorsjobb. Eller rättare sagt inte hög tolerans för mig. Men hur som helst vad jag menar är, är det egentligen någon fördel med att få diagnos.

Diagnosen berättigar ju en inte för ersättning från försäkringskassan vad jag förstår. Eftersom asperger kan man ha och ändå ha 100 procent arbetsförmåga. Så man kan få en handy kanske och så. Men jag menar utan pengar så räcker inte en handy långt heller.

Moderator:

Observera att när man citerar vad någon skrivit så blir det tydligare och mer lättläst om man använder citatrutor.

Se den här tråden:
http://www.aspergerforum.se/gula-rutorn ... t3973.html

matterik: Utan mina diagnoser AS och ADHD så skulle jag inte fått Aktivitetsersättning samts Handikappstöd. Det framgår rätt tydligt ifrån dd papper jag har ifrån dom.

Men självklart så görs fortf. en individuell bedömning utifrån varje individs arbetsförmåga men jag har fått det i rätt tydliga termer att diagnoserna var mycket viktigt för att jag skulle få mitt stöd.

Dessutom behöver jag inte få stöd ifrån Arbetsförmedlikgen utan kan nu istället få hjälp med att finna bra sysselsättningar och aktiviteter genom en del av organisationen MISA, i mitt fall den som ligger på Södermalm som så vitt jag vet enbart jobbar med folk med AS.

Sedan så är det ett stort problem hur mer och mer produktionsfixerad arbetsmarknaden blir vilket gör det svårare för individer med funktionsnedsättningar/handikapp som kanske inte kan prestera i lika snabb takt som individer som imte har funktionshinder/funktionsnedsättningar/handikapp, men det är något som hör hemma i en annan tråd.

Jag är inte längre ute efter en NPF diagnos från den psykiatriska mottagning jag går till just nu. Precis som några av er nämnt så har jag ingen egentlig "nytta" av att få diagnosen. Jag klarar mig tillräckligt bra för att ta mig ut på arbetsmarknaden. Jag är 91:a och går min sista termin på gymnasiet just nu. Om jag inte skulle klara av att jobba eller plugga direkt efter studenten så kan jag alltid bli sjukskriven en period eller få hjälp på annat sätt från min terapeut och psykiater. Jag har trots allt borderline personlighetsstörning samt tvångsmässig personlighetsstörning och är just nu sjukskriven på 50 %. Jag klarar av att hantera min ekonomi och även om jag i perioder har svårt att hålla mig till mina välbehövliga rutiner pga min depression och ångest så har jag än så länge aldrig spårat ur totalt. Dessutom bor jag hemma hos min mamma.

Nytta och nytta med diagnos... Diagnos kan lika gärna, eller handlar, också om vetskap.
Den rent praktiska nyttan av att få en diagnos är för mig tämligen oviktigt. Konsekvenserna av diagnosen, inre och yttre, är desto viktigare.
Jag har fått förklaringen till varför saker ser ut som de gör men de har inte hindrat mig tidigare i att plugga, jobba etc. Innan jag fick AS-diagnosen så hann jag slita ut mig på arbetsmarknaden. Hade jag vetat innan så hade jag kanske kunnat anpassa tempot något och hamna på ett vettigare plan. Kanske hade jag kunnat jobba längre än vad som nu blev. Kanske hade den krasch som nu blev kunnat undvikas helt eller åtminstone delvis.

Jag har precis kraschat. Jag har jobbat sedan juni 2010 efter att ha blivit utförsäkrad i april.

Nu har jag varit sängliggande helt och hållet i en vecka och nu kan jag gå upp och så, men känner en kyla i psyket.

Jag klarar inte ens av att tänka tanken att gå tillbaka till jobbet.

Jag ska börja en neuropsykiatrisk utredning 2 mars på habiliteringen och har en läkartid på psykiatrin idag.

matterik skrev:Jag har precis kraschat. Jag har jobbat sedan juni 2010 efter att ha blivit utförsäkrad i april.

Nu har jag varit sängliggande helt och hållet i en vecka och nu kan jag gå upp och så, men känner en kyla i psyket.

Jag klarar inte ens av att tänka tanken att gå tillbaka till jobbet.

Jag ska börja en neuropsykiatrisk utredning 2 mars på habiliteringen och har en läkartid på psykiatrin idag.

jag hoppas att utredningen går bra så att du kan få det stöd du behöver.

Jag kan ju enbart tala utifrån mig själv men utan min diagnos hade jag sannolik varit söd idag då jag kämpat med depression och suicidförsök sedan jag var 9 år.

Diagnosen för mig gav mig en känsla av att det inte var mitt fel att jag hade svårt med vissa saker och jag har kunnat bli mer trygg i mig själv sedan jag fick den och överhuvudtaget fått en större trygghet i vardagen tack vare all den hjälp oh alla kontakter jag fått genom diagnosen.

Jag vet att jag verkar väldigt självupptagen när jag skriver detta men jag ville bara poängtera hur viktig diagnosen har varit i mitt liv.

TS, de som kommer på träffarna har inte alltid diagnos och ett flertal på forumet har uttryckligen ingen diagnos och vi har även en person som säger sig vara NT men brukar gilla att ha med AS-människor att göra.

Jag känner ett flertal forumister utan diagnos.

Juddy skrev:Nytta och nytta med diagnos... Diagnos kan lika gärna, eller handlar, också om vetskap.
Den rent praktiska nyttan av att få en diagnos är för mig tämligen oviktigt. Konsekvenserna av diagnosen, inre och yttre, är desto viktigare.
Jag har fått förklaringen till varför saker ser ut som de gör men de har inte hindrat mig tidigare i att plugga, jobba etc. Innan jag fick AS-diagnosen så hann jag slita ut mig på arbetsmarknaden. Hade jag vetat innan så hade jag kanske kunnat anpassa tempot något och hamna på ett vettigare plan. Kanske hade jag kunnat jobba längre än vad som nu blev. Kanske hade den krasch som nu blev kunnat undvikas helt eller åtminstone delvis.

Det där hade kunnat skrivas av mig. Jag kraschade fullständigt för några år sen. Hade jag haft en diagnos då kanske det hade blivit lindrigare.

Nu har jag det i alla fall. Och jag jobbar fulltid igen numera, men visst kan det vara jobbigt att orka med ibland...

Klart går bra att att röra sig med aspisar även om man inte har en diagnos, det har inte jag heller .

Jag hoppas verkligen att man kan få vara med utan diagnos! Min utredning pågår just nu, och jag vet ju inte vad utfallet blir. Men jag frågade ganska precis samma sak som du på Attentions diskussionsforum för två och ett halvt år sedan, för min egen del, så jag förstår din undran. Och då tyckte i alla fall folk att jag fick vara med

Läslus:
Jag blir alltid misstänksam när nån som har eller tror sig ha AS, har fått diagnoser som borderline o tvångsmässig personlighetsstörning.

Och i synnerhet i den åldern .... man ska ju ha hunnit utveckla sin personlighetsstörning också .... när fick du de diagnoserna och på vilka indikationer? Var det av den som inte ville se din AS o som nu är DBT-terapeuten?

Dessutom brukar de ju ofta vara konsekvenserna av en svår o turbulent uppväxt med dåliga föräldrar, och det lät inte som om du har haft det.

De kan ju lika gärna vara en del av en AS-problematik liksom dina depressioner o ångest.

Hur funkar din DBT-terapi, har du nytta av den, blir du bättre?