Bjäbbmonstret skrev:Bra sagt Zombie!

tycker jag med.

Bjäbbmonstret skrev:Bra sagt Zombie!

+ 10

Vi och dom verkar uppstå på alla ställen, förr eller senare, det är lika irriterande varje gång. Diagnos ÄR en nyckel till samhällsinsatser m.m., MEN det är inte i sig avgörande för hur man mår eller inte. Eller av betydelse för vilka problem man har.

För egen del kom diagnosen som en överraskning. Jag vet många andra som får kämpa sig till så mycket som en remiss.

Tack Zombie.

Önskar att alla kunde få hjälp oavsett diagnos.

Tyvärr ställs grupper mot grupper, och vi måste förbereda oss på fler symptom, syndrom och diagnoser.

I en allt komplexare samhällsutveckling borde diagnoser kunna efterfrågas
som specialkompetens.

Men om det är prioritering som gäller, så måste dem yngre få nödvändigt
stöd och hjälp med sin utveckling.

Tycker det är tråkigt med s.k. NT's okunskap om så väl sina egna barns som
andra ungars behov av en skola som fungerar oselektivt för allas bästa.

En utopi?

Mvh segdeg

segdeg skrev:Tack Zombie.

Önskar att alla kunde få hjälp oavsett diagnos.

Tyvärr ställs grupper mot grupper, och vi måste förbereda oss på fler symptom, syndrom och diagnoser.

I en allt komplexare samhällsutveckling borde diagnoser kunna efterfrågas
som specialkompetens.

Men om det är prioritering som gäller, så måste dem yngre få nödvändigt
stöd och hjälp med sin utveckling.

Tycker det är tråkigt med s.k. NT's okunskap om så väl sina egna barns som
andra ungars behov av en skola som fungerar oselektivt för allas bästa.

En utopi?

Mvh segdeg

Jag har jobbat inom ett område - myndighet - där man kunde se att diagnos var just NYCKELN till hjälp, särskilt i skolmiljöer (jag jobbade inte med skolfrågor). I skolsammanhang har man ofta talat om att ökningen av diagnoser får ses som ett tecken på något annat. Har barnen/barnet ett neuropsykiatriskt problem eller är det en del av en nedmonterad skola där det krävs en diagnos för att få adekvat hjälp. Hjälp som förhoppningsvis hade erbjudits barnet utan diagnos för några år sedan.

Man kunde se att det här barnet behöver extra hjälp och det utan utredningar, diagnos eller inte diagnos. Kommuner försöker inte sällan vältra över ansvar från sig själva. Om det blir Någon Annans Problem så behöver man inte betala för en insats. Det är oerhört cyniskt och inget man erkänner öppet men det är i allra högsta grad verkligt.

Jag tror ändå att diagnoser är verkliga. Däremot är jag tveksam till att man tänker möblera om i nya DSM-IV (V) och inkludera fler diagnoser å ena sidan, eller formulera om diagnoskriterier, och ändra namnet på andra.
Det är synd att skolbarn som behöver extra hjälp måste gå igenom en utredning för att ha chans till den hjälp de förtjänar. Det är a) enorma köer till utredningar samt b) man sitter med skägget i brevlådan om ingen diagnos kan ställas.

Juddy skrev: Man kunde se att det här barnet behöver extra hjälp och det utan utredningar, diagnos eller inte diagnos. Kommuner försöker inte sällan vältra över ansvar från sig själva. Om det blir Någon Annans Problem så behöver man inte betala för en insats. Det är oerhört cyniskt och inget man erkänner öppet men det är i allra högsta grad verkligt.

så verkar det absolut fungera ja =/

Identitet skrev:

Juddy skrev: Man kunde se att det här barnet behöver extra hjälp och det utan utredningar, diagnos eller inte diagnos. Kommuner försöker inte sällan vältra över ansvar från sig själva. Om det blir Någon Annans Problem så behöver man inte betala för en insats. Det är oerhört cyniskt och inget man erkänner öppet men det är i allra högsta grad verkligt.

så verkar det absolut fungera ja =/

Vet inte om OBS-klasserna på 70-talet var så himla bra heller.
Alla blandades huller om buller.

nej precis. då blev det problem av det istället, konflikter och för kaotiskt för att hjälpen skulle gå fram.

En del kunde få bra stöd i obsklasserna, då lärarna oftast var special
pedagoger och grupperna små, annars adjunkternas avstjälpningsplats
när dem givit upp.

Mvh segdeg

segdeg skrev:En del kunde få bra stöd i obsklasserna, då lärarna oftast var special
pedagoger och grupperna små, annars adjunkternas avstjälpningsplats
när dem givit upp.

Mvh segdeg

ja, det varierade nog från skola till skola tror jag.

emer2 skrev:Vet inte om OBS-klasserna på 70-talet var så himla bra heller.
Alla blandades huller om buller.

Det sa jag inte.
Jag sa att det fanns en annan tillgång till hjälp som inte uteslutande byggde på en utredning. det kanske det borde ha gjort men tillgången till hjälp för barn i skolan föreföll baseras på den hjälp man behövde snarare än att man behövde ha en diagnos.

Berodde helt klart på slumpen vilken skola man hamnade i och kanske också kommun samt naturligtvis vilket stöd man hade hemifrån.
OBS-klasserna i dom skolor jag gick, hade mer karaktären av avstjälpningsplats. Någon annan hjälp fanns inte vad jag vet.

Saker var inte bättre förr, det är bara minnet som blir sämre med tiden.

Juddy skrev:Det är synd att skolbarn som behöver extra hjälp måste gå igenom en utredning för att ha chans till den hjälp de förtjänar. Det är a) enorma köer till utredningar samt b) man sitter med skägget i brevlådan om ingen diagnos kan ställas.

Jag ska på utredning 2 mars och min dotter har en remiss till npf enheten. Tur att mitt skägg är så stort att det knappt ryms i brevlådan då.