Bright skrev:

Joakoni skrev:

Bright skrev:Jag tycker inte att man skall kalla sig själv aspie om man faktiskt inte fått en utredning gjord av personer med utbildning och befogenhet att sätta diagnosen.

Så jag tycker inte man skall klassa sig själv som aspie bara för att man själv läser om diagnosen och känner igen sig.

Om man gör det är risken att man börjar vattna ur hela termen.

Så jag tycker att om du inte har en diagnos så är det det som fattas.

Det har du säkert rätt i. Grejen är att jag försöker förstå mig själv, därför hänger jag med på forumet. Och jag är kanske inte den enda utan diagnos här.
Och det gjorde ont. Kanske oviktigt, bara så att du vet.

Det är inte oviktigt, jag ber om ursäkt om jag var hård i mina ordval för det var inte min avsikt.

Men jag tycker att om du känner att så många symptom stämmer in så bör du fundera på att kolla upp om du kan få genomgå en utredning.

Mitt liv har blivit bättre sen jag fick diagnosen eftersom jag t.ex. nu kan få boendestöd som hjälper mig att gå och handla, städa och andra saker som kräver att man klarar av att organisera sig själv effektivt.

Jag själv är ju inte i någon position att spekulera i om du har AS eller ej.

Ja visst funderar jag på det. Har pratat med läkaren om det igår som i sin tur sa att jag får boka samtalsterapi själv för utvärdering...

Ok, jag kan också vara lite överkänslig.

[OT här, men eftersom det kom upp]

Det är väldigt individuellt om man är betjänt av diagnos eller inte. Den kan rädda ens liv tack vare självförståelse och större möjligheter att välja eller ställa krav på omgivningen, men den kan också vara starkt stigmatiserande både socialt, för jobb och i somatisk och annan psykiatrisk vård.

Det finns väl omvittnat här på forumet. Så det måste var och en avväga själv.

************

Ja, här finns åtskilliga självdiagnosticerade, såväl aspergare som en och annan normalstörd. De flesta av oss andra har aldrig uttryckt några problem med det, tvärtom hör många av dem till de klart uppskattade skribenterna. Jag tycker det vore fruktansvärt synd att riskera något ont blod där.

Om risken för urvattning kan också en hel del sägas; även det finns det redan gott om trådar för, men jag kan inte se att självdiagnosticering skulle vara någon riskfaktor härinne. Här är stämningen för sansad och seriös och de allra flesta självdiagnosticerade har faktiskt rejält på fötterna. Till saken hör också att många diagnosticerande läkare blott alltför uppenbart inte har det, varför man helt enkelt inte kan utgå från att en professionell diagnos är överlägsen — hur otillfredsställande med fasta hållpunkter det än ger en.

Dessutom, rent praktiskt, på grund av det jag skrev överst, blir gränsdragningen helt enkelt för snäv och orättvis om man skulle avvisa självdiagnos bara för att den är självdiagnos. Att man av en eller annan anledning inte vill ha diagnos innebär inte att man inte kan behöva stöd och ventilering bland likar eller ha något att bidra med till dem.

[/OT]

Zombie skrev:[OT här, men eftersom det kom upp]

Det är väldigt individuellt om man är betjänt av diagnos eller inte. Den kan rädda ens liv tack vare självförståelse och större möjligheter att välja eller ställa krav på omgivningen, men den kan också vara starkt stigmatiserande både socialt, för jobb och i somatisk och annan psykiatrisk vård.

Det finns väl omvittnat här på forumet. Så det måste var och en avväga själv.

************

Ja, här finns åtskilliga självdiagnosticerade, såväl aspergare som en och annan normalstörd. De flesta av oss andra har aldrig uttryckt några problem med det, tvärtom hör många av dem till de klart uppskattade skribenterna. Jag tycker det vore fruktansvärt synd att riskera något ont blod där.

Om risken för urvattning kan också en hel del sägas; även det finns det redan gott om trådar för, men jag kan inte se att självdiagnosticering skulle vara någon riskfaktor härinne. Här är stämningen för sansad och seriös och de allra flesta självdiagnosticerade har faktiskt rejält på fötterna. Till saken hör också att många diagnosticerande läkare inte har det.

Dessutom, rent praktiskt, på grund av det jag skrev överst, blir gränsdragningen helt enkelt för snäv och orättvis om man skulle avvisa självdiagnos bara för att den är självdiagnos. Att man av en eller annan anledning inte vill ha diagnos innebär inte att man inte kan behöva stöd och ventilering bland likar eller ha något att bidra med till dem.

[/OT]

Detta inlägg känns väldigt betryggande för min del som är författare till tråden "Även utan diagnos?". Därför vill jag säga tack!

Tack för stöd Zombie.

franska, fransk musik och film, poesi, klassisk litteratur, Sylvia Plath m.m.

Joakoni skrev:Tack för stöd Zombie.

Joakoni skrev:

vallesmamma skrev:Det är jag som formulerat mig fel Jag menar specialintressen. Har hört att särskilt kvinnor som har AS inte har något specialintresse alls. Mitt intresse för broderi är ganska intensivt, glömmer tid och rum.

Yppie!
Nu förstår jag. Jag trodde att det var det enda som fattades för att klassa mig som aspie. Så kanske inte fattas något?...

Inte specialintresse iallafall. Det ingår överhuvudtaget inte i kriterierna.

OT igen, men... samtalsterapi för utvärdering om man har AS? Det låter väldigt konstigt, såvida det inte är någon specialare — särskilt mot bakgrund av att samtalsterapeuter inte brukar kunna NPF...

Bara för att förtydliga, jag ser absolut inte ner på folk för att dom inte fått diagnosen men att veta om dom har det eller ej kan även vara relevant för då kan jag utgå mer eller mindre från mig själv när man t.ex. pratar om vilka stödinsatser man kan ha rätt till o.s.v.

Det kan ju vara folk som har tydliga symptom men som utredare upplever är lite för svaga för att få en diagnos, det var knappt att jag själv fick diagnosen p.g.a. hur socialt välfungerande jag var så jag hade mycket väl kunnat tillhöra den skara som starkt identifierar sig i AS men nekats diagnos.

Jag vägrar säga specialintressen, jag har PASSION för saker, så det så!
Mina passioner just nu är:
Kattdjur (och andra djur)
Musik, musik, musik (mest Helen Sjöholm och Joni Mitchell)
Teater och musikaler (fast bara de moderna och tragiska, som Fantomen, Aniara och Kristina, inga töntiga skall-de-få-varann från Broadway)
Språk och namn
Geografi (speciellt öar)
Folkgrupper och traditioner (speciellt minoriteter i Ryssland)
Udda personer, freaks (Joseph Merrick är min hjälte)

Jag gillar också japanska subkulturer (speciellt Lolita) och skall snart börja läsa japanska.

Krake skrev:Vad är egentligen skillnaden mellan intresse och specialintresse?

Specialintresse = allt som är konstigt i entisars ögon.
Innefattar att kunna musikaler utantill, latinska namn på fyrtiofem ödlor, tvåhundra decimaler av pi eller spårvägsnätet i fem större städer.
Innefattar inte = öla och bröla på fotbollsmatch

Kahlokatt skrev:

Krake skrev:Vad är egentligen skillnaden mellan intresse och specialintresse?

Specialintresse = allt som är konstigt i entisars ögon.
Innefattar att kunna musikaler utantill, latinska namn på fyrtiofem ödlor, tvåhundra decimaler av pi eller spårvägsnätet i fem större städer.
Innefattar inte = öla och bröla på fotbollsmatch

Jag hade en gång en kompis som under gymnasiet i brist på annan sysselsättning memorerat 1000 decimaler av pi. Det var en skum typ som alltid var trött och smulade ner tentaresultaten i trottoarernas avrinningshål.

Krake skrev:

Kahlokatt skrev:

Krake skrev:Vad är egentligen skillnaden mellan intresse och specialintresse?

Specialintresse = allt som är konstigt i entisars ögon.
Innefattar att kunna musikaler utantill, latinska namn på fyrtiofem ödlor, tvåhundra decimaler av pi eller spårvägsnätet i fem större städer.
Innefattar inte = öla och bröla på fotbollsmatch

Jag hade en gång en kompis som under gymnasiet i brist på annan sysselsättning memorerat 1000 decimaler av pi. Det var en skum typ som alltid var trött och smulade ner tentaresultaten i trottoarernas avrinningshål.

TUSEN DECIMALER!? Jag kan TVÅ.
Kate Bush har gjort en rolig låt där hon sjunger pidecimaler, den passar nog dig.

Termen "aspie" i stället för aspergare anses av många höra ihop just med en egen syn på själva personlighetstypen som vi själva har tolkningsrätt till om vi delar, med eller utan någon ställd medicinsk diagnos.

Jag vill minnas att Torbjörn Andersson på motsvarande sätt gör skillnad mellan "asperger" med litet A för personlighetstypen, och Aspergers syndrom, helt termen och med stort A, för den medicinska diagnosen.

Det känns definitivt som att man behöver termer för bägge delar, och att personlighetstypen är mest angelägen - den medicinska diagnosen är ju t ex per definition skapad för att beskriva en serie defekter och negativa aspekter, och är många gånger inte alls vad vi själva har behov av.

Sedan blir det onekligen rörigt när ingenting är fastslaget och uppsnappat av alla, utan att det mesta kan bli ihopkluddat och tolkat som det ena av en del och det andra av andra.

För mig har "aspie" länge känts synonymt med personlighetstypen, dock.

On topic: Ja, jag har specialintressen. För många för mitt eget bästa.

När jag berättade för min terapeut om mina funderingar kring AS för cirka ett år sedan så skämdes jag nästan för att ha tagit upp det. Hon hade en ganska otrevlig attityd mot det jag sa.

Ex: När hon frågade om jag hade ett särskilt intensivt intresse så berättade jag för henne om hur jag älskar böcker och att läsa, språk och att skriva. Hon frågade då vad jag läste mest och jag svarade "biografier och skönlitteratur". Då sade hon bestämt att det inte alls tydde på AS då personer med den diagnosen läser nästan endast facklitteratur.

När hon frågade vad jag tyckte om att skriva så svarade jag "dikter". Även det tyckte hon var ett typiskt NT-drag. Jag sade då att jag hade vetskap om en tjej i min ålder som också tyckte om att skriva. Min terapeut sade då att tjejen i fråga förmodligen skrev faktatexter om sitt specialintresse.

Nu vet jag att det inte alls måste vara så som min terapeut uttryckte sig. Jag känner till flera personer med AS som läser väldigt mycket skönlitteratur samt skriver dikter.

Och att ha specialintressen är inte ens ett nödvändigt kriterium för diagnosen...

Pemer skrev:Och att ha specialintressen är inte ens ett nödvändigt kriterium för diagnosen...

Jag vet det nu i efterhand, det var bara så min terapeut uttryckte sig då.

Och risk således att han/hon inte vet det... det är inget ovanligt att konkret berörda yrkesgrupper inte har bättre kunskaper än så...