hej putte
har funderat hela dan på vad jag ska skriva här

men allt jag kan säga är att jag vet precis vad du menar
jag kunde ha skrivit det själv (på ett annat sätt) + att jag nog skulle ha hittat allt för många anledningar till att inte göra det i ett sånt här forum, men ändå.
men jag är väldigt glad att du gjorde det.

det var nog en anledning till att jag fick min diagnos så sent

min asperger märker jag själv i första hand
tex precis det där som du beskrev med folkmassorna känner jag -men det är ju ofta ingen annan som märker.

de flesta runt i kring mig märker inget förutom att jag inte är så social

mamma ringde mig efter att ha varit och sett den där filmen som det varit så mycket surr om ett tag-"I rymden finns inga känslor" tror jag den heter.
har bara sett småklipp själv men hon var nästan arg för hon tyckte att den var så överdriven och framställde asperger på ett sätt som inte direkt hjälper oss aspies. efter det lilla jag sett så håller jag med henne. Jag menar -det finns säkert de som har så där "grova" prooblem men de flesta av oss har det inte. och om nu svenska biopubliken får uppfattniongen att det där är va aspergers är punkt slut- Hur påverkar det då oss.

det känns som man alltid är nån sorts mellanting
och precis som du sa
man passar inte in i denna världen heller

jag undrar (och önskar) att jag en dag ska hitta nånstans där jag passar

Jo jag sa det rakt ut här på forumet hur jag känner, och förväntar mig inte att några skulle känna igen sig eller ens hålla med mig. Men tydligen finns det fler en jag anat som känner presis som mig Im not alone!!!!


Men aa sett halva den där I rymden finns inga känslor filmen, och den är mest en komedi och inte baserat på visa vad asperger syndom är. Även om den drar fram hur man "kan" vara om man hag diagnosen.

Men jag håller med den är inte direkt skonsam mot oss med as, för den gör oss alla till "rain man" i princip...iaf tror dem det som är okunniga, dem som dömmer utan veta fakta eller ens ha vett att ha öppet sinne.

Alla är vi människor, och as eller nt? spelar ingen roll.....så jäkla larvigt att dömma folk i fack. Va som man är och älska olikheterna...hur skulle det se ut om alla såg ut och betette sig likadant? skulle bli en sorlig värld att leva i (jävligt tråkig sådan också)...


Alla har rätt till ett jobb, en flickvän en fungerande vardag....men klart alklt sånt där "vanligt" blir svårare nå då alla ska dömma varandra hela tiden...

sorry för stavfelen, slarvade

lungt , fick nog ut andemeningen ändå

Jag håller med om att det är svårt att möta en person som man känner är lik sig själv. Jag har ingen kompis som har asperger, däremot är det vänner som försöker förstå och stöttar. Det är lätt att hamna i diagnos fällan och tro att den avgör om man kommer trivas som vänner eller inte. Jag fick min diagnos rätt sent men mina vänner har jag haft väldigt länge så det säger ju att en diagnos inte är nödvändig för att matcha. Däremot ökar förståelsen om man umgås med en person med diagnos tex. att det suger att åka tåg med en massa främmande människor. Kan vara svårt att förklara för en NT. För de reflekterar inte på samma sätt över vardagliga saker som "vi" upplever.

“If I discover within myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world” ...

Vet inte om jag var OT men jag lallar lite som jag brukar.

sussi83 skrev:Däremot ökar förståelsen om man umgås med en person med diagnos tex. att det suger att åka tåg med en massa främmande människor. Kan vara svårt att förklara för en NT. För de reflekterar inte på samma sätt över vardagliga saker som "vi" upplever.

Min psykolog tyckte jag skulle försöka hitta vänner via en aspergerförening. Men mitt problem är precis det du beskrev, jag kan inte förstå att det suger att åka tåg med en massa främmande människor, på sin höjd lite jobbigt om någon alkis pratar med en, fast är det några personer på väg till en kryssning som dricker lite öl och är trevliga stör det mig inte heller.

Nu har jag hittat vänner som jag trivs med, som är bland de minst aspiga man kan tänka sig typ, vilket jag tycker är bra, för de tar fram mina NTiga sidor. Risken är ju annars att om man bara umgås med andra som har liknande problem, att det blir en sorts identitet och att man inte jobbar på att ta sig ur på samma sätt.

sussi83 skrev:Jag håller med om att det är svårt att möta en person som man känner är lik sig själv. Jag har ingen kompis som har asperger, däremot är det vänner som försöker förstå och stöttar. Det är lätt att hamna i diagnos fällan och tro att den avgör om man kommer trivas som vänner eller inte. Jag fick min diagnos rätt sent men mina vänner har jag haft väldigt länge så det säger ju att en diagnos inte är nödvändig för att matcha. Däremot ökar förståelsen om man umgås med en person med diagnos tex. att det suger att åka tåg med en massa främmande människor. Kan vara svårt att förklara för en NT. För de reflekterar inte på samma sätt över vardagliga saker som "vi" upplever.

“If I discover within myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world” ...

Vet inte om jag var OT men jag lallar lite som jag brukar.

Jag tycker att det är rätt mysigt att åka tåg, så länge folk är någorlunda tysta å det finns nån plats där man kan sitta för sig själv (om man åker ensam alltså).

prodge64 skrev:Jag tycker att det är rätt mysigt att åka tåg, så länge folk är någorlunda tysta å det finns nån plats där man kan sitta för sig själv (om man åker ensam alltså).

Jag gillar att åka tåg jag med (har tågluffat vid tre tillfällen samt pendlat Stockholm-København).

Jag kan gissa vem du helst vill åka tåg tillsammans med...

Det enda jag kan relatera till från de andra ASiterna här på forumet är ju att vara en social idiot och till viss del det perceptionella.

Men jag har iaf aldrig träffat en med en så kass spatial förmåga som mig, kan t.ex. inte rita av ett hus om det är i flera dimensioner (osäker på om det här är korrekt uttryckt) trots att läraren ritat upp det på tavlan och alla andra klarar av det galant.

Kan inte blåsa bubblor, kan inte uttala "r" utan att det låter som jag har munnen full med käk (när jag uttalar det låter det mer som "aaaaaaareeeh"), kunde som liten inte knäppa med fingrarna (efter lång övning gick det dock) m.m.

Det var även någon på ADHDforumet som myntade uttrycket "praktisk dyslexi", vilket jag också har kallat det innan. Dock har inte h*n AS såvitt jag vet.

Hm. Kanske det finns fler som har likadana problem som mig, berätta det i så fall så slipper jag känna mig som ett ufo.

Miche skrev:

prodge64 skrev:Jag tycker att det är rätt mysigt att åka tåg, så länge folk är någorlunda tysta å det finns nån plats där man kan sitta för sig själv (om man åker ensam alltså).

Jag gillar att åka tåg jag med (har tågluffat vid tre tillfällen samt pendlat Stockholm-København).

Jag kan gissa vem du helst vill åka tåg tillsammans med...

Hehe, du har säkert gissat rätt!

prodge64 skrev:

Miche skrev:Jag kan gissa vem du helst vill åka tåg tillsammans med...

Hehe, du har säkert gissat rätt!

Troligen en person vars nick börjar på A och slutar på rkimedes...

En utav de jobbigaste studie upplevelserna jag hade när jag mötte andra med AS var när jag prövade på en AS klass på gymnasiet när jag nyss fått diagnosen så alla andra i den klassen var extremt låg-fungerande socialt medans jag är hög-fungerande, det skrämde bort mig från att träffa andra med AS men började efter ett tag att göra det och insåg då att set fanns visst flera som mig som man inte kan gissa har AS från en social synpunkt.

Att skaffa vänner är inte lätt. Speciellt när man som jag är rotlös och flyttar långa sträckor mellan gångerna och då tvärt klipper av alla gamla kontakter.

Jag letade alltid efter "den perfekta vännen" som hade de "perfekta" egenskaperna för att matcha mig...
Insåg att den metoden inte fungerade så bra när fortfarande efter typ 30 år den personen inte hade sökt upp mig och presenterat sig.

Har nu en handfull vänner med lite olika egenskaper, intressen och social situation. Det gör att jag kan välja vän beroende på dag och humör. Vissa är bokstaviga och andra inte.
När jag träffar nya människor vet jag att det bara är en av tio som jag kommer gilla...vilket gör att jag föredrar att inte träffa någon alls. Tyvärr blir då resultatet istället att man träffar noll man gillar.

Kanske du kan sänka kraven på ditt umgänge och se alla meningslösa/tråkiga/knäppa/ointressanta kontakter som ett sätt att nå de du faktiskt kommer tycka om. Jag hatar ordet "nätverka" men det är det jag menar.

Kan inte ge dig råd om genvägar till den ultimata vännen eftersom jag misslyckades på den fronten
Men där ute finns det vänner som kommer kunna ge dig det DU vill ha. Egenskaperna kanske bara inte ryms i en person.

Kanske du kan sänka kraven på ditt umgänge och se alla meningslösa/tråkiga/knäppa/ointressanta kontakter som ett sätt att nå de du faktiskt kommer tycka om. Jag hatar ordet "nätverka" men det är det jag menar.

Naturligtvis gör jag inte detta själv eftersom jag som sagt hatar att nätverka
MEN jag har en underbar vän som gör detta åt mig och presenterar nya chilla kontakter för mig som han tror jag kommer gilla. Som ett spamfilter ungefär

Känner igen mig i det TS skriver. Har en del aspiekompisar som jag ibland försökt skämta med, men som totalt missar poängen. Kan vara riktigt jobbigt´ibland när man måste förklara poängen, speciellt när man som jag har rätt svårt att utrycka mig. Tycker också det är jobbigt att mina aspiekompisar ha så starka specialintressen, vilket inte jag har. Man känner sig alltid så underlägsen när de har saker att prata om men en själv inte har något att dela med sig av.