Jag har kommit fram till att jag mer eller mindre konstant tänker på kärlek. Eller åtminstone i termer av ett hypotetiskt förhållande. Typ; "hur skulle en eventuell partner reagera på det här, eller på det där".
Jag tänker på det konstant, oftast när jag drömmer också, och har gjort det ändå sedan jag var typ 10 år gammal. Ändå så har jag än idag inte lyckats få ihop en klar och logisk bild av hur kärlek skulle fungera för mig. Det känns ju helt bisarrt egentligen. Ibland tror jag att jag har lyckats få en någorlunda klar bild, men så skiter det sig fullständigt efter ett tag.

Jag har fått bilden av att de flesta människor ofta tänker på kärlek (eller?). Men att konstant tänka på det och inte lyckas få ihop en realistisk bild av vad man egentligen vill, what's up with that, liksom?

Innan man drabbas av kärlek har man ingen aning om hur det fungerar.
Efter man drabbats av kärlek vet man fortfarande inte hur det fungerar.
När kärleken tar slut, då blir man medveten om att det inte fungerade.

Det låter inte riktigt nyttigt. Med en potentiell partner måste man kunna vara sig själv. Det funkar inte annars. Man orkar inte.

Visst kan man slipa av vissa delar som partnern stör sig på om det inte är så viktigt för en. Men annars bör ett förhållande vara ett förhållande mellan två individer inte en total sammansmältning.

ufo skrev:Innan man drabbas av kärlek har man ingen aning om hur det fungerar.
Efter man drabbats av kärlek vet man fortfarande inte hur det fungerar.
När kärleken tar slut, då blir man medveten om att det inte fungerade.

Instämmer fullständigt i den beskrivningen!

Miche skrev:

ufo skrev:Innan man drabbas av kärlek har man ingen aning om hur det fungerar.
Efter man drabbats av kärlek vet man fortfarande inte hur det fungerar.
När kärleken tar slut, då blir man medveten om att det inte fungerade.

Instämmer fullständigt i den beskrivningen!

Haha, jag med.

Fast jag har ju levt under illusionen att jag förstått hur det fungerar, men nu vet jag bättre. Man får gissa sig fram lite varje dag och framförallt försöka komma ihåg att man älskar varandra även när man blir irriterad, så man inte saboterar i ett svagt ögonblick.

Men vilken jäkla drivkraft kärleken är. Man fortsätter ju trots allt att drömma och leva ut den, även efter alla haverier.

Till TS, jag tycker du aktivt borde försöka släppa tankarna på hur det skulle vara med en partner. Risken finns att du kommer ha en massa omedvetna krav och förväntningar som sedan fäller krokben för dig när du faktiskt blir kär. Många kan nog vittna om hur kärleken snarare drabbar en som en blixt från klar himmel, eller som en smygande överraskning från en vänskap. Det är nog ganska sällan man kan förutsäga vare sig vem det kommer bli eller hur man kommer känna. Eller är det bara jag som är aspig igen?

Angelic Fruitcake skrev:Till TS, jag tycker du aktivt borde försöka släppa tankarna på hur det skulle vara med en partner. Risken finns att du kommer ha en massa omedvetna krav och förväntningar som sedan fäller krokben för dig när du faktiskt blir kär. Många kan nog vittna om hur kärleken snarare drabbar en som en blixt från klar himmel, eller som en smygande överraskning från en vänskap. Det är nog ganska sällan man kan förutsäga vare sig vem det kommer bli eller hur man kommer känna. Eller är det bara jag som är aspig igen?

Det låter väldigt rimligt. Problemet är nog kanske att jag ständigt fastnar i tankar. Något jag nog borde jobba på.

Miche skrev:

ufo skrev:Innan man drabbas av kärlek har man ingen aning om hur det fungerar.
Efter man drabbats av kärlek vet man fortfarande inte hur det fungerar.
När kärleken tar slut, då blir man medveten om att det inte fungerade.

Instämmer fullständigt i den beskrivningen!

Jag instämmer i den, jag också!

Ja, jag vet hur det är med att fastna i tankar, det är inte lätt att ta sig ur. Hitta en ny fixering kanske?

Angelic Fruitcake skrev:Eller är det bara jag som är aspig igen?

Det är nog det minst aspiga du skrivit hittills på det här forumet...

Miche skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Eller är det bara jag som är aspig igen?

Det är nog det minst aspiga du skrivit hittills på det här forumet...

Eh, vaa? Framstår jag som så aspig? Jag har rätt dålig koll på hur andra uppfattar mig, jag menar, jag vet ju att jag är aspig eftersom jag har Asperger (duh!), men.....

Angelic Fruitcake skrev:

Miche skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Eller är det bara jag som är aspig igen?

Det är nog det minst aspiga du skrivit hittills på det här forumet...

Eh, vaa? Framstår jag som så aspig? Jag har rätt dålig koll på hur andra uppfattar mig, jag menar, jag vet ju att jag är aspig eftersom jag har Asperger (duh!), men.....

Inte speciellt aspig jämfört med en del andra, men din beskrivning av hur man blir kär var definitivt väldigt oaspig!

Ja, jag vet hur det är med att fastna i tankar, det är inte lätt att ta sig ur. Hitta en ny fixering kanske?

Jo, som tur är så fastnar min uppmärksamhet trots allt på en massa annat också som jag kan frossa i. Jag vill dock tro att det finns en anledning till varför jag konstant tänker på det, och inte bara att det är någon snedtrippad OCD

Det är lustigt att man kan klara av att läsa kemi på universitetsnivå medan en vardaglig konversation med en annan människa får hjärnan att gå i baklås. Nåja, det kallas väl för funktionshinder av en anledning antar jag

Angelic Fruitcake skrev:Många kan nog vittna om hur kärleken snarare drabbar en som en blixt från klar himmel, eller som en smygande överraskning från en vänskap. Det är nog ganska sällan man kan förutsäga vare sig vem det kommer bli eller hur man kommer känna.

Jepp, igenkänning, jag tror jag har rekord i udda känsla iaf.
Jag blev kär mot min vilja och nu är den trippen slut och hon valde någon annan.
Och hon fick aldrig veta att jag var kär i just henne.



Bummer

Miche skrev:Inte speciellt aspig jämfört med en del andra, men din beskrivning av hur man blir kär var definitivt väldigt oaspig!

+1 (poäng)