ford skrev:Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.

Nu tycker jag du är oförskämd mot alla som tar receptbelagda mediciner genom att kalla det knark. Anser du att alla mediciner är knark, el bara mediciner mot psykiska besvär?

Om du mår så dåligt att du måste vara hemma från jobbet är det faktiskt illa. Även om du ljuger om orsaken så är det negativt i sig om man måste vara hemma ofta. Vissa mediciner behöver man inte heller ta hela tiden utan "vid behov". Det är inte "samhället" som lider om du nojar, bara du själv. Iofs kanske terapi mot ångesten är bättre, men ofta behovs både medciner (i början) och terapi; terapi är därtill svårare att få.

Jag använder själv Oxascand vid behov, dvs när jag ska utsättas för plågsamma undersökningar el behandlingar. Och jag är fan ingen knarkare!

Alien skrev:

ford skrev:Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.

Nu tycker jag du är oförskämd mot alla som tar receptbelagda mediciner genom att kalla det knark. Anser du att alla mediciner är knark, el bara mediciner mot psykiska besvär?

Om du mår så dåligt att du måste vara hemma från jobbet är det faktiskt illa. Även om du ljuger om orsaken så är det negativt i sig om man måste vara hemma ofta. Vissa mediciner behöver man inte heller ta hela tiden utan "vid behov". Det är inte "samhället" som lider om du nojar, bara du själv. Iofs kanske terapi mot ångesten är bättre, men ofta behovs både medciner (i början) och terapi; terapi är därtill svårare att få.

Jag använder själv Oxascand vid behov, dvs när jag ska utsättas för plågsamma undersökningar el behandlingar. Och jag är fan ingen knarkare!

Jag är inte ofta hemma från jobbet p.g.a. ångest, det har hänt vid något enstaka tillfälle och jag har aldrig haft någon onormalt hög sjukfrånvaro jämfört med NTs.

Däremot vill jag vara mig själv och känna äkta känslor, även om de är jobbiga/besvärliga, jag vill inte vara en kemiskt styrd robot, vars personlighet och känsloliv styrs av kemikalier, för då är det inte jag längre, då är det en maskin eller zombie/robot.
De känslor och tankar jag har är- och skall vara äkta, i det avseendet har jag en närmast religiös övertygelse och det kommer ingen att ändra på.

Mår jag dåligt är det av en orsak och då är inte lösningen att droga bort de negativa känslorna.

Man blir inte en "kemiskt styrd robot" av att äta mediciner. Skulle du säga detsamma om en diabetiker som får insulin?

Har man mycket ångest så är man inte "naturligare" än den som tar medicin mot ångest. Ångest är amygdala som löper amok, inget naturligt alls, anser jag.

Men folk med religiösa övertygelser är det omöjligt att resonera med.

Hänvisar i stället till denna studie, som berättar att det är vanligare med psykiska besvär när man saknar anställningstrygghet:

Resultatet är att det var mer vanligt med psykiska besvär bland de tillfälligt anställda jämfört med de fast anställda. De tillfälligt anställda hade också sämre, självupplevd hälsa. Resultaten kvarstod även efter att forskarna justerat för andra faktorer, som t ex civilstatus eller om personerna hade barn.

Främsta förklaringen är att de tillfälligt anställda kände en större oro för att bli av med jobbet. De hade också mindre ekonomiska marginaler: i undersökningen ställd som en fråga om personerna kunde få fram 15 000 kronor inom en vecka, exempelvis genom lån eller egna tillgångar.

http://www.duochjobbet.se/halsa/oro-for-jobbet-gor-de-tillfalligt-anstallda-sjukare/

Man kan alltså säga att det är ett samhällsproblem, "det privata är politiskt". Däremot tror jag inte det kan lösas politiskt, var och en får lösa det på sitt eget sätt.

ford skrev:

jonsch skrev:Det finns kanske en ljusning i att det där ju väl främst är sekundära problem - väldigt trygghetsbehov kommer sig väl rimligen av att först (p.g.a. att man var udda (händelsevis aspig i ditt fall)) lidit en massa brist på bekräftelse.

Alltså är det ett problem som varje medkännande människa borde känna igen från alla möjliga håll och ha förståelse för. Så, på ett eller annat sätt, genom mumlanden eller genom att ta upp saken direkt, kan du låta chefen och arbetskompisarna veta att du behöver särskilt konkret bekräftelse; är det vettiga människor du jobbar med så tar de det naturligt och börjar hjälpa dig med saken så gott de förmår.

/ J

Det är lite det du säger, men [...] i de fall då hoten känns särskilt stora kan reaktionerna bli på gränsen till pykotiska, med hysteriskt ältande, okontaktbarhet och fruktansvärda vredesutbrott, som i extrema fall kan ta sig våldsamma uttryck mot saker och inventarier.

Det är med andra ord lite allvarligare än så...

Och de reaktionerna skulle inte jag heller prata om på jobbet. Men jag hoppas att du kan tona ner beskrivningen till en nivå som folket på jobbet inte finner skrämmande men som ändå kan få dem att ge dig så mycket klarare bekräftelse åtminstone om att du gör rätt där, att det ger dig väsentligt större trygghet om att behålla vad du har.


/ J

Det verkar pågå två parallella diskussioner här. Dels en om fords funderingar över arbetslivet och dels en om för och emot psykofarmaka. Även om det är ford själv som kanske har initierat den senare också, så verkar det vara en separat diskussion, och man borde kanske dela tråden och separera dessa diskussioner? Jag skriver här och anmäler mitt eget inlägg för att uppmärksamma moderatorerna, så ingen ska tro att jag anmäler någon enstaka person för något.


[mod]Alien
Avknoppad tråd finns här: http://www.aspergerforum.se/knarkar-man ... 19283.html[/mod]

Alien skrev:Man blir inte en "kemiskt styrd robot" av att äta mediciner. Skulle du säga detsamma om en diabetiker som får insulin?

Det är en jävla skillnad: insulin är en medicin för att hålla kroppen frisk, psykofarmaka är ett tillintetgörande av det som man kan kalla själen, eller jaget, ett utplånande av en själv som människa.
Samma dag som man drogar sig slutar man att vara en sig själv och blir istället en maskin vars känslor och beteende styrs av kemiska preparat. En människa som ständigt är drogad har i praktiken upphört att existera och är i princip död, ersatt av en maskin.

Alien skrev:

Resultatet är att det var mer vanligt med psykiska besvär bland de tillfälligt anställda jämfört med de fast anställda. De tillfälligt anställda hade också sämre, självupplevd hälsa. Resultaten kvarstod även efter att forskarna justerat för andra faktorer, som t ex civilstatus eller om personerna hade barn.

Främsta förklaringen är att de tillfälligt anställda kände en större oro för att bli av med jobbet. De hade också mindre ekonomiska marginaler: i undersökningen ställd som en fråga om personerna kunde få fram 15 000 kronor inom en vecka, exempelvis genom lån eller egna tillgångar.

http://www.duochjobbet.se/halsa/oro-for-jobbet-gor-de-tillfalligt-anstallda-sjukare/

Man kan alltså säga att det är ett samhällsproblem, "det privata är politiskt". Däremot tror jag inte det kan lösas politiskt, var och en får lösa det på sitt eget sätt.

Precis, folk som mår psykiskt dåligt gör det på grund av traumatiska händelser och/eller en traumatisk livssituation och i ett sånt läge är det både billigt och enkelt för makthavare att "ta livet av" dessa inidvider genom att hålla dom nerdrogade, istället för att göra något åt den ohållbara situation som orsakar den psykiska ohälsan.