Nu är jag jobbig, men jag tvingar ju ingen läsa så ingen behöver klaga heller. Men det kommer här en rätt lång text som beskriver en del problem och en del symptom bara, som är problematiska. Jag står i kö för utredning för add men funderar ärligt talat över asperger också...

Det stora problemet med allt är att mina problem såklart sätter käppar i hjulet för mitt pluggande som jag nu, vid 22 (snart 23 års ålder) påbörjat en femte gång, inkl gymnasiet som jag fort hoppade av för det blev alldeles för mycket. Egentligen skulle skolläkaren på mitt gamla (sär)gymnasium jag gick på en period, skicka en remiss för utredning om adhd (hon misstänkte både det och ev as) men den kom tydligen aldrig iväg. Så nu fyra år senare har jag fått ta tag i det igen och fått remiss till en NY kö som kommer ta ytterligare ett år minst...

Jag undrar, om någon uthållig person som orkar läsa, tror att detta passar in på add och/eller as. Kanske finns ni som har både och och kanske känner igen er. Tror inte jag kan ha adhd med hyperaktivitet, för enda hyperaktiviten jag har är väl att jag alltid måste röra foten eller fingrarna men annars känns det inte som jag måste ”upp och studsa” hela tiden, eller alltid pratar fort. Ursäkta stavning och språk som är lite mer talspråk kanske.

Here it comes i ett väldigt stort nötskal

Koncentrationssvårigheterna började egentligen i 7:an. Allt blev svårare, allt blev mer i skolan. Jag ville bara göra annat eller sova. Bara surfa på internet (mest.) Sov väldigt dåligt också, och ätstörningarna började på sommarlovet mellan 6:an och 7:an. Hade aldrig haft problem med att äta förut, men helt plötsligt satt jag i sovrummet och åt massa chipsåpsar jag hade köpt och kunde inte sluta och köpte fler och kunde inte sluta. Ett maniskt hetsätande. Detta höll i sig varje dag (förutom svältperioderna som varade allt från 1 dag till 1,5 månader) fram tills bara ett år sedan ungefär.
Med SJUKT MYCKET MENTAL ÖVNING har jag lyckats med att få någon slags kontroll. Men det var pga att jag lyckades släppa kontrollen. Jaja, ska inte förklara det, men hursomhelst så har mitt hetsätande och periodvis svältande varit så ENORMT jobbigt och jag har alltid försökt sluta med det men det har aldrig gått. Har gått upp och gått ner massa massa kilo, pendlat enormt under alla dessa år. Det har satt spår på min kropp som inte är så vackra, men men. Återigen gränslösheten!

Koncentrationen, just det... Det blir som att jag bara vill sova eller DÖÖÖ. Bara vad som helst förutom det jobbiga jag måste läsa eller skriva om. Och även när jag efter sjukt mkt ansträngning försöker ”på riktigt” koncentrera mig på uppgiften, börjar jag tänka på annat. Saker uppenbarar sig för mig, inne i mitt huvud. Tankarna bara FLYR. Får nästan slå mig själv i ansiktet och tänka på konsekvenserna om jag INTE lyckas. Så jag stirrar och fortsätter, kanske kommer en liten bit, men sen säger hela min kropp och mitt inre att jag måste ha en paus... en lång paus.... måste göra annat.. spelar ingen roll vad. Sen fortsätter det oftast såhär. I ämnen i skolan som matte som jag aldrig tyckt om för fem öre (så nä jag är ingen siffermänniska) har jag aldrig ens förstått vad läraren säger. Kan få en tydligen enkel sak, förklarat i en halvtimme, om och om igen. Förstår ingenting. Eftersom jag HÖR INGENTING. Eller jag hör, men det kommer inte ens in i skallen så att min hjärna kan processera det. Ligger liksom utanför och snurrar runt i en cirkel. Hjärnan stänger helt av.

Jag är VERKLIGEN MEDVETEN om hur viktigt det är och att det inte finns några alternativ. Att jag måste lyckas för jag kan inte misslyckas en gång till med gymnasiekompetensen. För jag kommer inte komma någonstans i livet, och inte få några pengar och inte kunna hitta ett jobb så jag MÅSTE. Men ändå är det så sjukt svårt och självklart gör det mig riktigt deprimerad i perioder. Har haft perioder av djup depression (som antagligen varit på grund av annat också) och då tvingats äta depressiva för att ens kunna stå upp.

Jag har ju varit tvingad till att söka jobb när inte pluggandet fungerat och jag har aldrig fått några pengar i form av bidrag från a-kassa, soc, whatever. Inte heller när jag varit diagnostiserad med depression har jag fått någon sjukpenning elr liknande. Har fått bo hemma men inte fått pengar utöver maten hemma och ”gratis hyra”. Har alltså varit pressad till att hitta jobb självklart, från alla håll, speciellt min mamma. ALLA jobb jag försökt mig på har gått åt skogen. Hade något fungerat någorlunda hade jag självklart jobbat kvar där hela livet och struntat i plugget för det har varit så sjukt svårt. Men tyvärr har de antingen tyckt att jag varit konstig (uppenbart) och bara sagt nejtack på intervjuer eller så har jag provjobbat men inte ens fått provjobba klart för att det gått så dåligt. Och då har jag gjort mitt allra bästa.

Eller så har jag, i två fall, jobbat kvar en kortare tid men till sist p g a sån extrem ångest och för att jag inte kunde sköta uppgifterna riktigt, slutat... och varit riktigt riktigt bestört över det, eftersom jag vetat att det egentligen får stora konsekvenser. Men efter att stått med panikångest utanför jobbet varje gång innan jag ska gå in och samma sak när jag ska hälsa på folk när jag kommer och varje gång jag stöter på något nytt och måste fråga om det....... och försöker ta till mod att göra det, men inte kan, och springer in till toaletten och gråter och skulle göra ALLT för att kunna fly genom taget och klättra ut därifrån... ja efter det så har jag alltså slutat väl medveten om att jag ”fuckat upp” igen...

Sen små småsaker som är konstiga och lite ocd-varning på men egentligen inte är någon stor grej, är:

… att jag ofta håller på med naglarna och rör vid dom i speciella rörelser och mönster. Som ska upprepas på varje nagel. Lite mysko och min kille stör sig så mycket på det. Blir faktiskt riktigt jobbigt om jag inte får göra det. Och varje nagel måste ”fyllas” med rörelserna, annars känner jag hur det är tomt/tunnare på vissa ställen och det känns INTE bra.
... Varje dag när jag sätter på vattenkokaren måste jag sätta ner knappen innan den sätts ner av sig själv. Blir riktigt jobbigt om jag inte hinner. Vet inte varför, bara en sån där fix grej. Så jag brukar alltid stå och vänta tills det börjar koka och så FORT trycka ner knappen. Blir lika ”lättad” varje gång. Men annars har jag inga ritualer eller rutiner jag måste göra likadant varje dag.

Har lättare att fixa saker typ städning i skolan, men inte hemma. Känns inte som jag är en lat person, är ofta den som hjälper till i skolan (vi har inga städare utan måste städa allt själva) och smiter aldrig undan som många andra. Men hemma bara har jag ingen ork och tänker att jag ska göra, men skjuter alltid upp. (OBS jag trivs inte med att det är stökigt och dammigt.)

Måste skriva listor på allt jag måste göra, köpa, ringa, läxor, kolla upp.. osv... Om jag har tre saker som på något sätt ska göras, känns det som 50 i huvudet. Och jag blir övertressad för det känns ås omöjligt att hålla koll på allt. T o m när jag skriver ner allt DIREKT (lärt mig) så minnas vissa saker ibland och det känns inte bra alls. Är ju ofta i skolarbetet och ibland ännu viktigare saker. Som sagt, beror inte alls på att jag struntar i det. När jag var yngre uppfattades jag av mina föräldrar och även i skolan säkert som slarvig, men det är egentligen inte sant.

Seg med att fatta ironi (inte alltid tror jag); frågar ofta: ”var du ironisk nu, eller.. jag vet inte?” Lika bra liksom för jag är inte bra på det där. Men de brukar se lite småchockade ut och säga: NEJ absolut inte.

Glider ofta in på sidospår när jag pratar, kommer alltid av mig, för jag liksom hittar nya intressanta sidospår... sen blir det: just det, jo eh.. det minns jag inte var det var jag skulle säga... Min mamma som jag brukar prata rätt mycket med då, och min bror och min kille, de brukar påpeka det och till slut känner man verkligen av deras irritation. Detta är inte så kul, för jag vill inte vara en sån där jobbigt person.

Brukar prata för länge överlag verkar det som om samma sak eller bara om ointressanta saker, för man ser de titta bort hela tiden och sucka lite och allt möjligt, ofta går de iväg t o m och det känns lite SÅDÄR, ibland springer jag ändå efter (ja nu låter jag mongo haha) för jag vill verkligen säga klart, men ibland lägger jag ner helt och bara... blir lite ledsen.

Men ofta så säger jag inte ens någonting , sitter ofta tyst för det känns/jag VET att med stor sannolikhet kommer personen INTE vilja lyssna ändå. Det blir sällan så bara. Hur mycket jag än försöker komma på något INTRESSANT (för båda!) att säga och prata om. Det här är faktiskt riktigt jobbigt. Kan absolut inte ”Hålla låda” alltså kallprata då man typ bara är två pers som är någonstans och väntar på något och har något samband med varandra och förväntas prata. Men vill verkligen kunna det. Hatar absolut inte att prata. NÄR väl en konversation flyter på och är intressant så älskar jag det. Men det händer ju väldigt sällan, förutom med min familj. Ser alltid andra i skolan och vid alla tillfällen, bara småprata så naturligt, det känns som dom har ås mkt gemensamt. Är riktigt avundsjuk på det faktiskt.

Skrattar ofta när andra inte skrattar och vice versa , irriterande /smådeppigt. Förstår aldrig andras humor alls. Förutom min bror och jag, har lika humor och skrattar massa. Men varje komediserie eller film eller vad det än är jag tittar på med någon eller i skolan skrattar jag bara när ingen annan skrattar, kan inte hålla mig och tycker det är superkomiskt, men när alla andra tokgarvar fattar jag INGENTING och blir irriterad för att det är så dumt. Det här är irriterande som sagt men inte så viktigt egentligen.

Går alltid in i andra fast jag försöker undvika det till varje pris (ARR =((( ) påpekas ofta och dom jag går in i blir sura. Tex jag går uppför en shoppinggata (drottninggatan i sthlm som ex) och jag är väl påväg att gå in i kanske 20 pers och går in i fem. På typ 3 minuter max. PINSAMT ja. Men jag kan inte minnas att det alltid har varit så däremot.

Minns vissa detaljer jättebra , vissa jättegamla detaljer och saker runtom det, sånt de flesta andra inte minns eller skulle minnas. Jag minns det så klart att det förvånad men imponerar mig:)
Men sen har jag enorma problem med att minans de enklaste (men oftast tråkigaste) sakerna som andra kan minnas... detta skapar problem i skolarbetet och har alltid gjort.

Älskar att prata o/utbilda folk (försöka) om mitt eeeeh ”special”intresse… Men jag är verkligen så. (Det är hälsa, näringslära, kroppen, sjukdomar osv f ö) Kan även sitta och läsa om det väldigt många timmar i sträck, i princip spendera en hel dag med det ibland för jag vill lära mig mer och mer och allt är så intressant. Eftersom detta har intresserat mig sen jag var i 14-årsåldern så har jag stora kunskaper kring mkt inom detta. Minns nämligen allt (nästan) som jag läser, det bara fastnar. Men jag ÖNSKAR verkligen att jag hade bara en tiondel så bra minne och en hundradel av koncentrationen, när det kommer till allt ”viktiga” man måste lära sig i olika kärnämnen i skolan. Ett enormt stort problem. Lärare, föräldrar, arbetsförmedling, u name it ,har bara sagt att jag inte bara ”kan ge upp” och att jag får anstränga mig mer. Vilket alltid fått mig sjukt ledsen och arg på mig själv och tänkt att jag är så himla dum och lat som inte orkar. För jag har alltid försökt enormt på mitt sätt.

Tycker allt blir supermkt extra jobbigt om något är planerat, sen sker det inte.. jämfört med om det inte hade skett annars, om det inte var planerat just den dagen.. blir inte alls samma sak.
T ex, vi ska titta på film ikväll. Blir det inte av då blir allt jättejobbigt och deppigt men hade det inte varit bestämt hade det inte varit nån grej.. och att ta det nästa dag blir inte samma sak... Eller om jag ska iväg och göra något och så går det inte. Även om det inte var något helt otroligt kul, och även om det finns något bra jag kan göra hemma, så blir jag så himla störd och ledsen över att det inte blev som det skulle. MEN, däremot är jag inte en sån som har några speciella ”rutiner/ritualer” som jag måste göra exakt likadant varje dag.

Tänker väldigt mkt på detaljer, analyserar kring saker och lägger märke till detaljer som andra inte ser och när man förklarar så struntar dom totalt i det men det känns väldigt viktigt för mig och jag säger: ”men hallå?? det är ju helt fel, det stämmer ju inte , det där går ju inte ju!” och andra bara: ??? lägg ner, ta inte allt ås seriös, du tänker på onödiga saker, osv....
Fast det är positivt ibland att jag ser/hör detaljer så bra, är mkt av en bild och musikmänniska, pysslar med sånt. Så det är sjukt bra såklart inom det. Så det är inget direkt negativt.

Får alltid höra att jag antingen inte har något ansiktsuttryck alls, eller för starka. Uppenbarligen irriterar det min samhällskunskapslärare för han brukar gå och klappa med händerna och spärra upp ögonen och HÖJA RÖÖSTEEEN!!! emot mig. Och säga att ”****** ser ut som hon ska somna, eller något. Men jag tycker det mesta inom just SA är intressant och brukar sitta rätt fokuserad då och tycka det är intressant, för jag tänker så mycket själv kring det han berättar. Men tydligen ser jag helt död ut. Andra har sagt att jag har värsta pokerface och skulle kunna lura vem som helst.

Men sen även att jag har NOLL pokerface för jag blänger och stirrar så mycket och kan inte dölja vad jag tänker för fem öre. Folk har sagt att jag stirrar så mycket att ögonen håller på att poppa ut. Min kille säger att mina ögon alltid är uttryckslösa förutom när jag ler I unga år blev andra alltid arga för de tyckte jag blängde surt (antingen trodde de det eller hittade på för att få bråka) Det här har känts så dumt att jag vid 19 års ålder opererade ögonlocken (hade pengar från ett skadestånd just då...) så att de skulle se piggare ut. Men det blev ju typ värre. Förut var formen snygg men nu har jag visserligen aningens mer globlinje, men de hänger ju ner mer åt sidorna, som hundögon. Whatever.......

Blev alltid arg förut och var misstänksam mot mina föräldrar, supergalen, (frågade dom hur jag mådde fick jag ett vredesutbrott osv) men var väldigt naiv mot alla andra, när det var helt tvärtom. Mina föräldrar ville aldrig något konstigt eller ont men andra ville det, som jag aldrig fattade alls. Nuförtiden är jag mer misstänksam mot ALLA, paranoid nästan. Men det kommer ju av, tror jag, att jag alltid mussuppfattat saker och varit så godtrogen och blivit uttnyttjad.
Brukade alltid gravt missa vad folk ville egentligen... och kunde tex även berätta allt möjligt privat åt vem som helst. Har lärt mig rejält och gör inte alls så idag, skäms jättemycket över hur jag var upp till 18-årsåldern. Kunde följa med helt fel och läskiga människor för jag absolut inte förstod vad deras planer var. Och nu pratar vi inte om någon liten unge utan en tonåring till ”ung vuxen”...

Säger/frågar saker som tydligen är oacceptabla/ohövliga/osv och sen tar det flera dagar minst, (upp till en månad kanske) för att förstå varför/att det VAR något fel alls med det... alltså till slut kan det gå upp att okej det var nåt man inte kan/fråga, säga.. och så blir det jättejobbigt /pinsamt...

Små dumma exempel bara som jag minns på när saker blivit helt fel

brukade/brukar (har inte hänt senaste gångerna ) sätta mig på fel stol, typ på läkarens (elr vem det än är) stol och bli hänvisad till en annan. Jag har verkligen aldrig fattat var man bör sätta sig.

Kastade en t-påse (blöt från min tékopp) på min kille när vi hade varit tillsammans ett halvår- ett år, han blev galen, rasande verkligen och jättekränkt. Trodde det skulle vara kul och att vi båda skulle skratta typ, men det blev ju helt fel och jag blev jätteledsen.

Bad min killes kompis som kom upp i lägenheten för att lämna nåt elr hämta nåt, att ta med sopp-påsen ut. Och så skulle jag gå och hämta den men min kille blev jättegenerad och skrattade och sa typ ”Nej...” och blev röd i ansiktet. Kompisen skrattade och bara ”ÖÖHH??” eller något. Och jag sa: ”jo varför inte det?? Den måste slängas” Insisterade verkligen och hämtade soppåsen medan min kille bad om jättemycket om ursäkt för mig. Och min kille blev väl sur och sa ”NEJ , ****, bry dig inte om henne... ”osv osv, och kompisen då, tittade bara riktigt konstigt och skrattade lite och ville självklart inte ta den. Jag fattade ingenting, tyckte min kille betedde sig jättetöntigt och dumt verkligen.

Fick en REJÄL utskällning efteråt av honom, kan jag säga. Och vi argumenterade mot varandra om varför man INTE kan (eller tvärtom) säga så. Jag FATTADe verkligen inte, jag lovar. Hade aldrig velat fråga något opassande, men gjorde tydligen det. Frågade min bror om det, trodde han skulle hålla med mig, men det gjorde han inte. Sen grubblade jag ihjäl mig över det i typ en vecka och till sist kom jag väl fram till att OKEJ då, det var fel. NU, kanske ett år efter, skäms jag mkt när jag tänker på det.

Det var bara konkreta exempel för jag minns dom. Men det händer många liknande såna saker och mindre saker också som bara tydligen ”blir fel”. Och jag vill såklart inte det.

Sen har jag hamnat i alla möjliga trubbel på grund av min efterblivenhet av att förstå sociala sammanhang och situationer... vilket jag nämnde lite smått. Soc har varit inblandade och psykologer osv. Maria Ungdom (som jag planerade att spränga på allvar) också. I alla fall, det har inte gått så bra. Nu är jag mognare, smartare och även lugnare och jag förstår mycket mer eftersom jag lärt mig, lite av den hårda vägen kan man säga. Drickandet (apropå Maria ungdom ) hade jag nog mycket problem med just för att jag ville vara social och umgås och ”ha kul” men det var ås svårt i normalt tillstånd. Jag drack i alla fall alltid när jag skulle gå och hänga med folk. Sen drack jag ju 8 av 10 gånger alldeles för mkt och länge och blev medvetslös.

Droger brukade jag också ta då jag blev erbjuden och ibland köpte jag också och bara tog för mig själv. Det var lite olika. Det höll jag på med från 9:an till jag var 17. Under ca 2 ½ år ungefär, lite i perioder för det mesta. Kan säga att det började med Marijuana/Hasch vilket jag bara rökte på rasterna i skolan och för mig själv hemma, och sen lite senare, som ”social-drog”, Amfetamin en hel del och även Ecstasy ett par gånger. Och oftast massa massa sprit till det också. =( Drack så enorma mängder alkohol framförallt mellan 17 och 21 års ålder. Önskar verkligen det kunde bli ogjort för jag har antagligen förstört min lever och min hjärna. Men gjort är gjort. Dricker väldigt sällan idag, just för att jag har svårt att sluta när jag redan är full. Som sagt mogenheten och erfarenheten har slagit till och tack ”gud” för det. Fast så sitter jag mest hemma själv och ”ugglar” också. Men det är värt det.

Annars med kompisar, jag har haft kompisar. Men aldrig många. Förutom i min sup-period som var rätt lång. Men det var ju aldrig några man ringde eller så. Utan bara träffades och drack DÅ, aldrig gjorde något med nykter. Förutom kanske två personer som jag känt sen jag var 8 resp 14 år. De har jag såklart kunnat träffa då och då och fikat och snackat. Sen har det funnits två andra i typ hela mitt liv som jag haft lite liknande kontakt med. Sådär att man ibland ringer/smasar om man ska ses och så ses man och pratar och sådär. Men nuförtiden träffar jag inte ens dom mer än kanske 2 gånger per år. Det är dels valt själv, men ändå inte. Jag skulle tycka om att träffa dom men ändå inte. Det tar så mycket planering och mentalt förberedande. Vet inte varför. Men oftast när vi väl ses tycker jag om det. Visst, ibland känns det som vi inte har något att säga, men ofta har man det och det blir rätt trevligt.

Som liten, upp till 5-6 eller något var jag alltid glad och ingen tjurig unge utan alltid så glad har mina föräldrar sagt och det minns jag också. Allt var så kul, spännande och mysigt. Men blyg mot andra var jag. Sen i skolåldern var jag helst för mig själv på rasterna, så jag kunde tänka, men jag var med ibland och lekte och sånt.

För övrigt, min efterblivenhet har aldrig visat sig vara mental retardation om man säger så. För jag gjorde vid 16 års ålder ett sånt här Wais test för vuxna (16-85 år) och jag var inte alls efter, förutom lite smått på sociala sammanhang(bildarrangemang) och aritmetik. Fast aritmetiken skulle kunna förklaras med mitt lite halvdana arbetsminne och även mina koncentrationssvårigheter stod det. Vet att jag hade rätt mycket över medel på blockmönster och nästan lika bra på matriser och medel till lite över medel på det mesta andra. Så jag VAR ju absolut inte efter egentligen. För det hade ju kunnat förklara en hel del.

Sen det som får mig att tvivla, bland några få andra saker som jag tror jag nämnt, är att jag känner mig väldigt empatiskt. Och känslosam. Känslostyrd men ändå väldigt logisk. Men jag låter känslorna styra i alla fall ofta. Och när jag tittar på film och något är sorgligt kan jag gråta floder. Och när jag ser reklamsnuttar om svältande barn så gråter jag varje gång. När jag ser plågade djur då blir jag helt galen och gråter, så ont gör det. Vet inte om jag uppfattat det fel, men har fått för mig att as- personer har svårt med empati. (Förlåt om jag har fel nu!)

Sen är jag väldigt rak och ärlig men inte ALLTID; som om någon frågar: ”Är jag ful?” så skulle jag aldrig säga: ”Ja” bara för att jag tycker det. Är inte så socialt/känslomässigt efte att jag inte kan fatta att det INTE skulle vara kul för den personen att höra.

Sen vet jag inte om jag har något större problem me ögonkontakt. Brukar titta mycket på folk. Oftast för mycket, sk ”blänga”. Men när jag blir nervös, som jag oftast blir bland folk, speciellt dom jag aldrig träffat, då undviker jag ögonkontakt men då är ju hela situationen jobbig. Men i övrigt, med en vän eller min kille eller familj, så har jag bra ögonkontakt vad jag vet. Jag är heller inte känslig för att någon rör mig. Min kille och jag går och kramas hela tiden. Men med min familj är jag inte så kramig och har aldrig varit. Men det är inte direkt obehagligt nuförtiden. Känns rätt bra när det väl sker. Och jag går aldrig och typ rör vid andra när man pratar(vissa gör ju sånt) men jag får ingen stark obehagskänsla när det väl sker. Däremot känns det lite mysko, men inte så att jag mår dåligt över det.

Jaja . Om nu någon ens orkat läsa detta, förstår om det inte är många direkt, men kanske någon som gillar att läsa? så vore jag i a f tacksam och verkligen glad om ni kan ge någon tanke om det låter likt as elr add.. för det är det jag nu på senare tid funderat över. Det kommer ju ifrån att skolläkaren, som även verkade ha kunskap om såna här sjukdomar, misstänkte detta. Och jag vet att ingen kan säga säkert, men jag känner mig så lost och den här utredningen har ju minst ett års väntetid och sedan tar den ju tydligen LÅNG tid. Jag är trött på att kämpa så stenhårt men allt blir fel, eller inte orka kämpa och allt blir fel.

jag orkade läsa, för jag är verkligen intresserad. av AS, av psykiatri över huvud taget. och av att hjälpa

jag tycker verkligen du ska be om att få en utredning om AS också.
jag tror nog mer på AS än ADD faktiskt.
(jag hade stor misstanke om ADD när jag begärde min utredning)

det där med soppåsen skulle jag med kunna göra fattar fan inte heller grejen med att man INTE skulle kunna be någon om det. sen har jag ju iofs lärt mig med tiden, att sånt kan man inte be vem som helst om, men personligen tycker jag det kan gå för sig med snudd på alla

andra har också ofta påpekat för mig att jag alltid ser så sur ut. ofta fått frågan "vad är det med dig då" för de tycker jag sett sur ut, och jag har blivit helt nollställd. sur, jag? jag var kanske på jättebra humör just då

känslosamhet behöver du absolut inte tro inte är möjligt med AS, finns många trådar här om just den biten, att det är lika normalt att vara känslomänniska och AS, som att man har mindre känslor och mycket logik och AS.
jag är känslomänniska av mått till exempel =)

jag fick min diagnos i måndags, och jag reggade mig här då. sen dess har jag verkligen insett hur brett och komplext detta med asperger är.

så begär en AS-utredning också. det är min åsikt.

hoppas du får svar

TACKTACK!!!!!

Och f*n vad skönt att någon håller med om det med sopp-påsen. För jag tänkte: om någon hade bett mig hade jag bara: visst! Jag menar, måste den ut och jag ska gå ut... vad är problemet. (vi har inget soppnedkast i vår trappuppgång utan den ligger en bit bortutanför själva huset, men precis vid parkering där jag visste att den här personen i frågas bil skulle stå!)

Men jag ska nog be om sån utredning. För jag har varit på ETT första psykologsamtal. Men alltså utredning kommer ta minst ett år. Men detta var bara ett samtal kring ifall jag ens behöver en utredning. Och hon bara: MEN, varför trodde hon att du hade Asperger? Och jag visste inte exakt vad jag skulle säga och sa typ: "ööh, hon bara tyckte det, hon tyckte jag hade såna drag och det här med specialintressen och så... " Eftersom ingen någonsin misstänkt detta, förutom denna skolläkare, så tänker jag att det har med mitt utséende att göra. Att jag ser så himla normal ut (fast tydligen stirrig och sur ibland.)

Men då ska jag säga att JO, jag VILL ha en sån utredning också. ADD är ju mest det här med min ibland OMÖJLIGA koncentrationsförmåga som förstört så mycket. Men kan det förklaras av bara AS, så visst. Och är det ingenting alls så visst, så är jag väl bara riktigt jäkla fail som människa.

Jag har själv ingen diagnos utan väntar på att få göra en utredning för ADD + AS.

Jag känner igen mig i ungefär 8/10 i det du skriver.

att du skulle ha ADD och AS vore ju inget nytt heller
men i mitt fall ansåg de att koncentrationsproblemen handlar om omotiveringen i AS - är det inte tillräckligt intressant orkar jag inte koncentera mig -- och det gäller också allt jag är "tvungen" att läsa eller fokusera på, även om jag tycker ämnet är intressant.
så att skolan är snudd på omöjlig för dig att koncentera dig på, skulle kunna handla om AS.
men nej, uteslut ingen av utredningarna.

jag gjorde en neuropsykiatrisk utredning, som innefattade alla de diagnoser som betecknas som neuropsykiatriska - adhd, add, tourettes, autism, asperger.

Läste hela inlägget, känns som det var mig du skrev om allt utom drogerna.

Gemini: Ja då är det typ samma då... Lycka till hur den än blir, men hoppas det ger någon klarhet

Chibotto: Intressant. Fast tråkigt såklart för det är jobbigt tycker jag. Men ja... Bra att du inte pysslat med droger, hjärncellerna bara flyger.....

Jag känner igen mej i mycket av det du skriver (inte allt).
Precis som du står jag i kö för en utredning och har pratat med en psykolog vid 2-3 tillfällen, han tror att det är mycket möjligt att jag har AS (en lättare variant, tror jag att han sa). Pratar även med kurator ungefär varannan vecka.

Det du sa om ansiktsuttryck stämmer ganska väl in på mej också, tex: det har hänt vid ett flertal tillfällen att min mamma frågat mej om jag är ledsen, fast jag bara är lite trött men nöjd förövrigt.
Eller ett ännu bättre exempel är när jag bad en person ursäkt för något (kommer inte ihåg exakt vad), jag sa att jag va ledsen att det blev som det blev, men då svarade hon irriterat något i stil med: "men du ler ju!" (men det tyckte inte jag, inte i mitt eget huvud iaf). Efter den händelsen så tränade jag framför en spegel på göra ett korrekt ledset uttryck...

Det där med soppåsen: Det är nog något jag också skulle kunna fråga någon om (fast bara nån jag känner väl), hade du frågat mej (om vi kände varandra) om jag kunde ta ut din soppåse så hade jag gjort det och inte tyckt att det va konstigt... Men men, folk är olika...

I skolan va jag väldigt drömmig (och är fortfarande), som folk uttryckte det, jag flöt väldigt lätt iväg till mitt "happy place" när det var mycket ljud runtikring och om lektionerna var långdragna och enformiga (matte speciellt... ).
Jag har ett väldigt lugnt och jämt humör, ingen har nånsin sagt att jag varit bråkig eller liknande och när jag blir eller har blivit arg så hanterar jag det genom att "stänga av" alla inkommande sinnesintryck och information.
All eventuell ilska portionerar jag ut genom att rita och måla
(som är ett starkt intresse sen jag va barn) och genom att ta promenader med musik i lurarna.

Något jag inte känner igen är det där med drogerna och alkoholen, har aldrig förstått vad det skulle vara bra för (är nyckterist).
Missbrukare finns i min släkt, mest på mammas sida (hon och mina mostrar har dock aldrig missbrukat), min pappa har varit missbrukare (är ren sen 10 år tillbaka). Jag har sett vad det gör med folk, inte bara brukaren själv men även hans/hennes anhöriga (jag är ju själv barn till en fd. missbrukare så jag vet hur det känns).

Jag hoppas innerligt främst för din egen skull att du inte tar några droger nu förtiden!

Kram!^^

Hallå JesusIsMyHomie

Först och främst kan jag säga att jag inte tar några droger alls nuförtiden, inte på fem år. Det var ett väldigt aktivt beslut, visste att jag bara skulle gå ner mig mer och mer och till slut dö. Istälelt blev jag gravt depremerad nästan ett år, men det var det "värt" trots allt. Är väldigt mån om min hälsa idag, och det blir nästan aldrig alkohol, knappt alvedon =) Men det var bara den enda utvägen från allt jobbigt som jag såg då när jag var yngre och allt bara blev för mycket.

Ps.. jag var inte alls kompis med han som jag frågade om sop-påsen, haha, det är det pinsamma!! Illa! Men men! Man gör bot sig ibland, så är det

Men, intressant det som du skriver. Jag undrar, om du också är en sån som ser väldigt normal ut. Ja, om du inte öppnar munnen, haha. Men alltså om du har "vanliga" kläder och inte har en "annorlunda gång-stil" (aka... den gungande gången!) Och om du inte har problem med ögonkontakt med vänner/kompisar/familj/andra du inte känner dig obekväm med. För sån är jag. Jag känner: Va, kan man verkligen ha Asperger då, även om det är "light". Kan man SE så normal ut. Och är du en sån som kan vara jättebekväm och känna dig någorlunda social ibland, då det är i situationer som du trivs? För så är jag.

Sen det här med att du aldrig varit någon bråkstake och varit lugn och så, det var jag också. Har aldrig sen jag kan minnas, gjort en liten fluga förnär. Har aldrig velat smälla flugor Brukade du vara glad som liten och springa runt och sådär? Nyfiken på världen? jag bara undrar, för jag undrar hur "glad" och "roligt man kunde ha" för att ändå kunna ha asperger... Du som har pratat lite mer med psykolog (som dessutom misstänker det) kanske vet lite.

Nu har jag träffat en psykolog två gånger och hon sa att jag nästan med säkerhet har ADD men hon ville att jag skulle träffa en överläkare psykiatriker, och sen henne en gång till. Ska träffa denne psykiatriker i övermorgon. Jättenervöst. Vet inte vad hon kommer fråga ens. Om jag måste säga om allt jag redan sagt till psykologen. Då babblade jag om allt. Då var jag riktigt adhd-ig. Fast jag kunde inte svara på en enda fråga. Hon frågade från ett formulär, vi hann typ 4 frågor av 40 elr något. Och hon tittade som om jag var ett riks-psycho... tror jag... Och hon tittade på mina fötter och händer som for och flängde hela tiden. Jätteläskigt.

Okej, strunt samma, lite nervös bara...

Det syns inte alltid utanpå att man har AS. Mitt intryck är att du hamnat rätt här på AF.

Jag tror att jag var glad och nöjd innan jag började skolan. Men där såg iaf de andra barnen hur udda jag var, och jag blev mobbad.

Om jag har gungande gång vet jag inte, men jag fick höra att jag inte svängde med armarna när jag gick (inga medrörelser).

Några olagliga droger har jag aldrig brukat. Men så kände jag heller inga som kunde introducera mig för det, jag var alltid ensam.

Det där med soppåsen tror jag beror på att den anses smutsig och kanske luktar illa, sånt kan man inte be främmande ta i.

De flesta som har AS, har också ADD el ADHD. För kvinnor kan ADHD yttra sig mer som en "inre rastlöshet" än en yttre har jag läst. Själv har jag bara AS-diagnos.

Lycka till med utredningen och att få veta mer om dig själv!