Kahlokatt skrev:Och när man tittar på en person, hur intensivt skall man titta?

+ 1

Jag har flera gånger blivit anklagad för att stirra. Om jag möter någons blick på till exempel en buss, är jag ohyfsad om jag tittar bort då? Måste man titta folk i ögonen hela tiden när man pratar med dem? Även när ingen håller på att säga något? Det verkar inte så eftersom folk verkar lägga märke till andras skor. Det verkar alltså vara okej att titta på andra ställen av kroppen också. Men hur vet man vilka och hur länge?

Vanligtvis blir det att jag kollar för länge på människor så de tror att jag vill dom något illa, dock vill jag nästan aldrig ingen någon illa, möjligtvis de som varit väldigt taskiga mot mig.

JAG har inga problem med ögonkontakten... men många runt omkring mig har problem med min ögonkontakt...

Jag växlar mellan att titta på saker i omgivningen och stirra den andre intensivt i ögonen. Om jag pratar med någon jag ogillar så tittar jag inte på personen alls.

Man kan även prova att titta på t.ex. ena örat eller någon annan del på huvudet, det är ju nästan ögonkontakt i alla fall.

Nefarious skrev:Jag växlar mellan att titta på saker i omgivningen och stirra den andre intensivt i ögonen. Om jag pratar med någon jag ogillar så tittar jag inte på personen alls.

+1

Jag kan inte tänka lika bra när jag tittar någon i ögonen. För att min hjärna börjar liksom ta in så mycket intryck som är sociala. Arbetsförmedlingen gjorde en APu på mig där de kom fram till att jag hade autistiska drag och tvångssyndrom, sedan utförsäkrades jag och fick en sista handlingsplan, ja de använde det uttrycket, där jag sedan fick en praktik under en viss förutsättning som skickades skriftligen till mig och som de ville ha skriftligt svar på och det handlade om att jag skulle jobba på att titta i ögonen och jobba på reciprocitet. Dvs precis det som de redan i sin utredning hade kommit fram till att jag hade svårt för.

Banzai skrev:Jeula, jag var på förläsning med Lotta Abrahamsson och hon hade en 3:10 regel med just ögonkontakt. Titta tre sekunder, titta bort tio. Kanske kan vara värt att pröva? Har själv extremt svårt för ögonkontakt.

Hm.. det lät svårt, ska jag lyssna och räkna sekunder samtidigt? Då lär jag inte lyssna alls och bara räkna "Titta 1,2,3 titta bort 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10, titta,1,2,3 titta bort,1,2,3,4,5,6,7,8,9,10"

När någon står för nära ibland, så blir det nästan något liknande, fast jag tittar ju då på munnen eller luggen på människan och flackar fram och tillbaka med ögonen. Kanske 2-4 sekunder tittar jag på munnen och 5-10 tittar jag åt höger. Det ser säkert ganska dumt ut

Undra varför det ska vara så svårt, och så obehagligt

Jeula skrev:

Banzai skrev:Jeula, jag var på förläsning med Lotta Abrahamsson och hon hade en 3:10 regel med just ögonkontakt. Titta tre sekunder, titta bort tio. Kanske kan vara värt att pröva? Har själv extremt svårt för ögonkontakt.

Hm.. det lät svårt, ska jag lyssna och räkna sekunder samtidigt? Då lär jag inte lyssna alls och bara räkna "Titta 1,2,3 titta bort 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10, titta,1,2,3 titta bort,1,2,3,4,5,6,7,8,9,10"

När någon står för nära ibland, så blir det nästan något liknande, fast jag tittar ju då på munnen eller luggen på människan och flackar fram och tillbaka med ögonen. Kanske 2-4 sekunder tittar jag på munnen och 5-10 tittar jag åt höger. Det ser säkert ganska dumt ut

Undra varför det ska vara så svårt, och så obehagligt

Tänkte faktiskt detsamma! Jag har inte prövat denna metod själv och vet inte om jag tänker göra det heller. Tänk om man skulle räkna högt av misstag.

Jag har ingen aning om varför det är så himla svårt, önskar att jag visste.

Jeula skrev:Undra varför det ska vara så svårt, och så obehagligt

Det beror nog på att hjärnan har någon speciell koppling för ögon, "normalkablade" människor har väldigt lätt att bedöma vad andra människor tittar på och kan t.o.m. på något underligt sätt känna när andra tittar på en (trots att man inte ser deras ansikten).

Vi "alternativkablade" som har lite svårare att hantera sånt här får väldigt konstiga känslor som vi har svårt att tolka och tygla, det blir fel på något sätt...

Jag har en del riktigt jobbiga minnen av att min blick har fastnat i en annan persons blick...

jag tycker det är både obehagligt och meningslöst att se folk i ögonen. det varierar mellan dessa alltså.
att se på folk när jag pratar med dem, eller att de ska se på mig när jag pratar med dem, tycker jag dock är viktigt. annars kan jag inte ens föreställa mig att de lyssnar.

men när jag ser på dem så ser jag på olika delar av deras ansikte. då jag vet att andra verkar digga ögonkontakt, så tittar jag någonstans väldigt nära. översta fransraden, inre ögonvrån, nedersta fransraden, yttersta ögonvrån.

Hade aldrig reflekterat över det innan jag läste den här tråden för drygt ett år sedan.

Har alltid mest sett marken framför mig när jag är ute och går. Har i samtal med människor lättare att prata ifall jag ser ned i marken eftersom jag då slipper koncentrera mig på vad jag ser.
Försöker jag se en person i ögonen så blir det lätt stirrigt. Människor har talat om att jag har en relativt "död" blick till och från. Det stämmer förmodligen då jag sällan ser människor. Det är lite som att de inte existerar, att de är så tomma bakom sin fasad att de blir som luft.

Ser dessutom mer av exempelvis väggen bakom en person ifall jag talar med denne...
Jag vet inte vad ögonkontakt riktigt innebär... Jag har läst mycket om det men ändå förstår jag inte. Har försökt fråga människor i min omgivning vad de ser när man håller ögonkontakt och aldrig fått ett vettigt svar. "man ser vem personen egentligen är" "en persons inneboende själ" osv har jag hört. Betyder detta då att de allra flesta individer inte existerar mer än i fysisk form?
Ja, jag har faktiskt fått för mig det.

Jag tittar inte folk i ögonen jag heller. Om jag pratar med någon kollar jag mest ner i marken, kollar upp någon kort sekund något enstaka gång bara.

Fast det är samma sak när jag går, så fokuserar jag hellre blicken i marken. Kanske kan det ha att göra med att man är känslig för sinnesintryck? Jag blir stressad av att se för mycket saker i omgivningen.

Mitt problem ligger i att jag har svårt att avgöra vad som är för mycket ögonkontakt. När jag var yngre hade jag väldigt svårt för ögonkontakt och bara p.g.a. det började jag "träna" på att ha ögonkontakt med folk; vilket i förlängningen har lett till lite för mycket av det goda till och från... Det är helt enkelt det där med lagom som är svårt - antingen är det ett stint stirrande eller också inget alls.

Kanske ska tillägga att jag finner det absolut svårast att ha ögonkontakt med folk jag tycker om. Varför vet jag faktiskt inte.

Hyper skrev:Människor har 2 ögon.. ibland blir jag förvirrad och vet inte vilket öga man ska titta på när man pratar med nån. Brukar det hända er också? Är det vanligt för asperger, eller kan det bli så för "normala" människor också?

+ 1

Laika skrev:

Hyper skrev:Människor har 2 ögon.. ibland blir jag förvirrad och vet inte vilket öga man ska titta på när man pratar med nån. Brukar det hända er också? Är det vanligt för asperger, eller kan det bli så för "normala" människor också?

+ 1

+2

Jag har alltid tittat på ögonbrynen på folk för att på så sätt "fuska" och få dem att tro att det är ögonen jag tittar i. Brukar blanda detta med att titta bort på någonting färggrant emellanåt. Fungerar bra för mig iallafall.

Jag har lärt mig att titta folk i ögonen. I början hade jag mycket svårt att göra det. När jag var yngre så rodnade jag när jag fick ögonkontakt.

Sheyen skrev:

Laika skrev:

Hyper skrev:Människor har 2 ögon.. ibland blir jag förvirrad och vet inte vilket öga man ska titta på när man pratar med nån. Brukar det hända er också? Är det vanligt för asperger, eller kan det bli så för "normala" människor också?

+ 1

+2

+3

Tittar växlande, om jag tittar i ögonen.
Men kommer ofta på mig med att titta runt i rummet mest.
Tittar mer på ögonen än i dem och allra oftast på munnen..

lillmupp skrev:allra oftast på munnen..

Jag kollar också ofta på munnen. Verkar inte som det märks så mycket då, att man har svårt med ögonkontakt alltså.

Hyper skrev:Människor har 2 ögon.. ibland blir jag förvirrad och vet inte vilket öga man ska titta på när man pratar med nån. Brukar det hända er också? Är det vanligt för asperger, eller kan det bli så för "normala" människor också?

+4

Jag insåg inte att jag har så svårt för ögonkontakt förrän då en kollega för ett par år sedan föreslog att det kanske var därför det blev så fel i samspelet med nya människor (det var i jobbsammanhang). Det gav mig verkligen en tankeställare, och jag insåg att hon hade rätt. Sedan dess har jag tvingat mig själv att ha ögonkontakt då och då, och det är märkligt vilken skillnad det gör.

Min intuitiva känsla är dock att ögonkontakt är väldigt intimt, alldeles för intimt i många sammanhang. Flyktiga blickar med en avlägsen bekant eller en jobbkontakt är en sak, men om jag börjar lära känna någon närmare blir det genast svårare. Jag har fått det påpekat av en del vänner, att jag plötsligt började sända ut märkliga signaler som om jag undvek dem, just när de tyckte att de börjat lära känna mig. Finns det någon form av attraktion får ögonkontakt mig att känna mig naken. En av mina manliga NT-vänner brukade roa sig med att hålla ögonkontakt med mig alldeles för länge förut. Det var grymt.

Jag kan inte ens följa nyheterna på TV om nyhetsuppläsaren stirrar stint in i kameran. Jag uppfattar inte vad de säger då. Under utredningen bad jag psykologen att inte söka ögonkontakt så mycket. Usch, så nervös hon blev! Welcome to my world, sade jag - så känner jag det jämt.

Annars gör jag ofta som andra har nämnt här i tråden, tittar i närheten av andras ögon för att fejka ögonkontakt. Om det funkar vet jag däremot inte.

Usch ja, ögonkontakt... Speciellt till tjejer.

Värst är ju nästan bussen eller affären..

Hundralappen skrev:Usch ja, ögonkontakt... Speciellt till tjejer.

Värst är ju nästan bussen eller affären..

Men, varför ska du titta okända personer som du inte samtalar med i ögonen?

Jag har väl inte så svårt för det, men har inte något stort behov av ögonkontakt. När någon pratar med mig och jag märker att denne söker min blick brukar jag titta på henom för att hen inte ska känna sig obekväm. Annars kan jag lika gärna stirra ut i luften, det går lika bra för mig. Jag har märkt att jag ofta tittar på munnen på den som pratar, det är som om jag bättre uppfattar vad som sägs då. Ska jag lyssna och ordentligt förstå något, måste jag titta bort för att det ska gå in.

Jag tror jag har en tendens till att titta antingen för lite eller för mycket i ögonen på folk. Har fått höra att jag tittar konstigt, stirrar, har ofta varit med om att folk ryggar undan för min blick. Vet inte varför, något skumt är det väl.