Även om jag älskar att vara ensam, är jag så rädd att jag aldrig kommer att bli kär eller älska under resten av mitt liv. Har aldrig någonsin varit kär och jag är 20 nu.

Jag är aldrig ute på krogen och gör inga egentliga sociala aktiviteter (utom universitetsstudier) så chansen att hitta min soulmate är inte direkt stor. jag är väldigt misstänksam mot nya människor och det tar väldigt lång tid för mig att tycka om någon. I min förra klass tror jag att många uppfattade mig som ett hot eftersom jag är ganska smart. Att män verkar falla för dumma kvinnor gör mig inte heller hoppfull direkt...

Blir ni andra med AS förälskade? Har ni lyckats hitta er soulmate? Jag tror aldrig att jag kommer bli förälskad i hela mitt liv... eller att någon ska bli kär i mig för den delen heller... Sorgligt

Whitney skrev:Blir ni andra med AS förälskade?

Nu har jag för all del inte diagnos... men om jag få ytta mig än då skulle jag säga; motvilligt eller överraskande.
Motvilligt för att det hittills alltid gått åt helvete.
Överraskande för att det är det enda sättet förälskelsen får möjlighet att övervinna motviljan.

Whitney skrev:Har ni lyckats hitta er soulmate?

Ja, eller åtminstonde Hon. Hon ville inte ha mig.

nallen skrev:

Whitney skrev:Har ni lyckats hitta er soulmate?

Ja, eller åtminstonde Hon. Hon ville inte ha mig.

Jag har haft förhållanden men då har det alltid varit jag som varit för engagerad och tjejen tröttnar och känner sig låst. Efter ett tag tröttnar jag också och känner mig instängd som i ett fängelse. Det bästa för mig har jag kommit fram till är att bo själv men träffa någon ibland eller inte alls eller bara som kompisar.

Whitney, jag förstår hur du känner.

Jag är 23 (tjej) och har aldrig haft något förhållande. Jag har aldrig haft sex eller kysst någon, inte ens hållit någons hand.

Förälskad har jag inte svårt att bli men jag blir det nästan uteslutande i heterosexuella tjejer. Jag vet inte varför det blir så, det är så typiskt. Man kan ju inte styra vem man ska bli kär i.

Det är aldrig några tjejer som raggar på mig, däremot en hel del killar. Jag gillar att gå ut på klubbar/pubar och när jag är ute med mina heterosexuella vänner så är det alltid fler killar som raggar på mig än på dem. Jag har försökt intressera mig för killar, men jag har insett att jag inte är intresserad på dem på något annat plan än vänskap.

Nu är jag förälskad i en kompis på teatern så jag ska försöka förmedla detta till henne när vi ses imorgon, om jag nu vågar. Jag är helt och fullt inställd på att det kommer gå åt helvete för det har det gjort alla andra gånger jag flirtat med någon tjej. De är helt enkelt inte intresserade av mig

Marabou skrev:Whitney, jag förstår hur du känner.

Jag är 23 (tjej) och har aldrig haft något förhållande. Jag har aldrig haft sex eller kysst någon, inte ens hållit någons hand.

Förälskad har jag inte svårt att bli men jag blir det nästan uteslutande i heterosexuella tjejer. Jag vet inte varför det blir så, det är så typiskt. Man kan ju inte styra vem man ska bli kär i.

Det är aldrig några tjejer som raggar på mig, däremot en hel del killar. Jag gillar att gå ut på klubbar/pubar och när jag är ute med mina heterosexuella vänner så är det alltid fler killar som raggar på mig än på dem. Jag har försökt intressera mig för killar, men jag har insett att jag inte är intresserad på dem på något annat plan än vänskap.

Nu är jag förälskad i en kompis på teatern så jag ska försöka förmedla detta till henne när vi ses imorgon, om jag nu vågar. Jag är helt och fullt inställd på att det kommer gå åt helvete för det har det gjort alla andra gånger jag flirtat med någon tjej. De är helt enkelt inte intresserade av mig

Jag förstår att det måste vara jobbigt att bli kär i sina tjejkompisar. En jobbig faktor är att man inte kan se på någon tjej om hon är lesbisk, däremot kan man se på killar om de är bögar (ursäkta fult språk!). Du blir åtminstone kär! När någon flörtar med mig springer jag för livet. Det blir bara så awkward! Usch!

Kram på dig

Övning tjejer, övning. Eller killar med för den delen.
Är ingen casanova precis men gav mig fan på att kunna ragga utan att vara dyngrak.
Går hyfsat ibland och har haft en del bra/hyfsade förhållanden. Men visst, det har sina sidor att ha NPF. Men vill man så kan man. Soulmate? Ja, en.
Tycker för övrigt att kvinnor utan intelligens är lika intressanta som en tomburk med fel EAN-kod. Vilket begränsar det hela.

Jag är i samma situation som dig, dock är jag ett år äldre och kille.

Jag tror inte man ska ha så bråttom att hitta någon, det kommer den dag det kommer och förhoppningsvis är det ens soulmate som man hittar direkt. Det är i alla fall så jag försöker tänka även om modet sviktar ibland och jag känner mig ensammast i världen.

emer2 skrev:Tycker för övrigt att kvinnor utan intelligens är lika intressanta som en tomburk med fel EAN-kod.

+1

Jag har iofs inte haft problem att få pojkvänner, men mitt bästa förhållande hittills är ju mitt nuvarande och det är med en annan aspie, som jag dessutom träffade via forumet. Och jag är inte den enda som hittat kärleken här. Så bara genom att skriva inlägg har du förbättrat dina chanser väsentligt

Jag har ingen diagnos och är äldre än dig Whitney och jag har haft två förhållanden (ett på två månader, ett på två veckor) för tio år sedan. Efter det; nada.

Jag funderar själv på om jag är helt död inombords vad gäller just dessa känslor. Det tycks som om jag inte kan bli kär/förälskad längre (om jag någonsin kunnat det)...

Jag har testat att dejta (inget fysiskt, endast träffar) där jag har varit initiativtagaren, men det har hittills slutat med att jag kommit fram till att "nej, inga djupare känslor för den här killen heller" och avslutat dejtandet. Tyvärr har dessa killar gillat mig väldigt mycket så jag har känt mig som ett stort kräk. Därför har jag lagt dejtande m.m. på hyllan då jag bara sårar snälla och mysiga killar.

emer2 skrev:Tycker för övrigt att kvinnor utan intelligens är lika intressanta som en tomburk med fel EAN-kod. Vilket begränsar det hela.

Tycker detsamma om killar och killar utan humor är totalt ointressanta.

emer2 skrev:Tycker för övrigt att kvinnor utan intelligens är lika intressanta som en tomburk med fel EAN-kod. Vilket begränsar det hela.

+1

Banzai skrev:Tycker detsamma om killar och killar utan humor är totalt ointressanta.

Tycker detsamma om tjejer!

Men här är jag ju!

TS jag har hört flera säga att intelligens är attraktivt, men de som uttryckt sådana saker har sällan varit frekventa besökare av dryckesställen såsom pubar och dansställen.

Tror att ställen såsom lokala märklinklubben, motionsspår, lokala segelsällskapet eller merparten av aktiviteter där man faktiskt gör något är platser man hittar människor som gillar intelligens.

Det är väldigt mycket drama med en tjej som inte tänker "fullt ut" - det är inte roligt och förstör livet för en. Tro mig, intelligens är oerhört attraktivt. Jag blir mer förälskad och mer förälskad när jag hör min sambos kunskap om bl a autism och hennes funderingar.

Jag har funnit min soulmate, men det var inte lätt.

~2300 km. A few interesting events, and here we are.

nallen skrev:motvilligt eller överraskande.
Motvilligt för att det hittills alltid gått åt helvete.
Överraskande för att det är det enda sättet förälskelsen får möjlighet att övervinna motviljan.

+1

earlydayminer skrev:Det är väldigt mycket drama med en tjej som inte tänker "fullt ut" - det är inte roligt och förstör livet för en. Tro mig, intelligens är oerhört attraktivt.

+1 igen.

Intelligens + humor + nördiga specialintressen is the shit.

Jo jag har funnit min soulmate men han han var för besvärlig att leva med så jag gjorde slut med honom och blev ihop med nån annan i stället.

Jag blir förälskad, och andra blir förälskade i mig. Tyvärr ofta inte samma personer

Det där att män inte gillar intelligenta kvinnor tror jag inte på, jag är smart och det är ingen som har reagerat negativt på det vad jag har märkt. Att "män känner sig hotade av starka/intelligenta/framgångsrika kvinnor" hör man ju rätt ofta och de som säger så brukar oftast ha en del andra faktorer som bättre förklarar männens ointresse. Oftast är det tjejer som är väldigt dominerande och lite småtaskiga mot folk som säger så, och då tror jag INTE att det är intelligensen som får killarna att dra öronen åt sig utan snarare att tjejerna framstår som rätt trista som personer. Så jag tror inte alls att du behöver oroa dig för att din intelligens skulle ligga dig i fatet.

Ett litet tillägg förresten: jag tror att det som en del kvinnor tolkar som att män inte gillar kvinnor som är smarta/framgångsrika/starka etc är att det inte är så attraktivt (varken hos män eller kvinnor) om man månar om att ALLTID framstå på det viset. Det är nog oftast mera attraktivt om man kan och vågar visa även "mjukare" sidor. Att våga bjuda på sig själv även om det innebär att man framstår som lite dum, svag eller misslyckad.

Jag har haft ett antal pojkvänner (är 24 år gammal nu) och jag har träffat alla över internet. Jag vet inte hur jag skulle flirta eller ragga utanför datorn, det skulle bara kännas onaturligt och konstigt. Min nuvarande partner som jag älskar enormt mycket träffade jag över internet, på ett BDSM-community som heter Darkside. Jag har varit jätteförälskad i över ett år.

Nix, pix hallontwix. =) Aldrig varit förälskad, förstår inte kärlek. Pirrigt i magen? Varma kinder? Kärlek? Nej, inget jag upplevt. Jag kan fästa mig vid en människa men inte mer än så. Jag kan tycka att en tjej är väldigt vacker men inte mer än så. Kanske ser jag inte människor som människor alls och har lika stor chans att förälska mig i någon annan som i en stekpanna.

Ser du inga män som gillar intelligenta kvinnor, så är det nog du själv som tittar på fel män. Jag värderar alla människor nästan exklusivt efter deras intellekt.

Jag hade ett förhållande som varade i 3 år. Hon och jag träffades när vi var 15 år. 3 år ska tydligen vara en hel del för ett par i den åldern.

Det finns nog få exempel över hur ett förhållande kan avslutas mer katastrofalt än vad vårat gjorde.

Hon var en symbol för allt som jag värderar högre än mig själv. Det var även det som var syftet med hennes lögner. Hon bad mig om allt och jag gav henne allt. Jag har nu inget kvar och kommer aldrig att få ha ett liv. Jag har endast mig själv kvar och tränar därför mig själv till att vara ett vapen. Min kropp är mitt tempel och är det enda jag har kvar att skydda.

Det värsta är att jag än älskar hennes illusion och kommer nog gör det resten av livet, då det är en fråga om vad illusionen representerar. Men det faktum att det aldrig kommer vara mer än en illusion, gör att jag avskyr henne för det.

Jag oroar mig inte för att aldrig mer älska eller bli älskad, för jag vet att det aldrig kommer att ske. Jag är dömd att sakna något som aldrig fanns.

Jag är inte lika säker, min erfarenhet är att under tiden man älskar någon så är det helskönt

doxthree - det finns god chans att det går över. Det tar förmodligen längre tid för en kille med asperger men det går över den dag du tillåter det att gå över när tillräckligt lång tid har förflutit. Det kommer om inte annat en tid när illusionen av henne är något du har vuxit ifrån därför att du inte kan få ihop det med ditt vuxnare jag. Du kan inte gå omkring och älska en tonåring hela livet.